FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Verkan av lagsökningsutslag
I en artikel i SvJT (1963 s. 126 ff) har professor OLIVECRONA väckt vissa frågor beträffande lagsökning. Han uttalar önskemålet, att utslag, varigenom fordran fastställts till betalning ur fast egendom, icke borde bilda res judicata utan med fördel kunde inskränkas till att utgöra inledningen till ett exekutivt förfarande och att lagsökningslagen borde ändras i den riktningen. Med anledning av artikeln har saken diskuterats vid sammanträde med hypoteksombudsmännen, då såväl O. som undertecknad hade tillfälle att närvara. Före sammanträdet hade hypoteksombudsmännen fått del av några synpunkter som jag var angelägen att framhålla. Med hänsyn till frågans vikt har jag ansett det motiverat att framföra dessa även i denna tidskrift, med de modifikationer och förtydliganden som diskussionen föranlett.
O. har i artikeln uppehållit sig vid det vanliga förhållandet, att inteckningsrevers ligger som pant för en omslagsrevers. Verkan av ett lagsökningsutslag, varigenom fordran fastställts till betalning ur fastigheten i en sådan situation, kan för visso vara tveksam i flera hänseenden, och det resultat som O. eftersträvar förefaller mycket rekommendabelt. Vad gällande rätt angår kan man dock fråga, om ej O:s artikel ger sken av att rättsläget är värre än som motsvarar verkligheten.
Det är mycket angeläget, att man håller fast vid att den pantsatta inteckningsreversen även efter utslagets meddelande alltjämt innehaves endast som pant. Man kan jämföra med att en borgenär, som har ett vanligt av X utfärdat skuldebrev som pant, blivit berättigad att indriva den pantsatta fordringen. Detta befriar honom givetvis ej från att till pantsättaren Y redovisa för vad han indrivit hos X, naturligtvis med rätt att behålla vad som svarar mot hans fordran hos Y. På motsvarande sätt måste det förhålla sig, om en inteckning är pantsatt. (I detta fall motsvaras gäldenären X av fastigheten och detta oavsett, om det är fastighetsägaren eller någon annan som personligen svarar för omslagsreversen.) Även borgenär, som begagnar sig av en pantsatt inteckning, är enligt pantavtalet redovisningsskyldig för sitt fögderi. Härav lärer följa, att han ej under några omständigheter är berättigad att behålla mera än som i redovisningsögonblicket motsvarar fordringen enligt omslagsreversen (frånsett kvittning med andra fordringar). Ej ens en uttrycklig klausul i motsatt riktning kan ge borgenären bättre rätt (jfr 37 § avtalslagen). O. har också vid den förda diskussionen till fullo vitsordat förefintligheten av redovisningsplikt.
Enligt vad som upplysts brukar hypoteksinrättningarna i allmänhet endast åberopa inteckningsreversen — icke omslagsreversen — när de söker betalning ur den intecknade fastigheten. Det har också uppgivits att, när flera inteckningar ligger som pant, man väljer ut den som ur bekvämlighetssynpunkt är lämpligast, t. ex. för att ej mer än en inteckningshandling skall belastas med anteckningar. När endast inteckningen inges för lagsökning, agerar vederbörande renodlat såsom inne-
havare av panten, och detta är i och för sig rationellt, såvida ej några beklagliga konsekvenser följer. Borgenären skall ju ej få behålla för mycket. Eftersom borgenären icke får slutligen uppbära mer än som motsvarar hans fordran enligt omslagsreversen, bör frågeställningen bli denna: Är borgenären vid köpeskillingsfördelningen berättigad att under åberopande av meddelat lagsökningsutslag uppbära hela det belopp jämte ränta som fastställts till betalning ur fastigheten, med skyldighet att till gäldenären eller någon som inträtt i gäldenärens rätt redovisa skillnaden mellan det uppburna beloppet och borgenärens fordran enligt omslagsreversen? Eller är borgenären pliktig att vid borgenärsförtecknings upprättande och senast vid köpeskillingsfördelningen visa, hur stor hans fordran är enligt omslagsreversen och då omedelbart avstå från överskjutande belopp som belöper på inteckningen. Här anmäler sig åtminstone tre pretendenter alltefter förhållandena i det särskilda fallet: 1) Fastighetsägaren under åberopande av ägarhypotek. 2) Senare inteckningshavare under åberopande av att ränta beräknats för alltför lång tid. 3) Långivare, hos vilken inteckningen i andra hand pantsatts, vanligen någon kreditinrättning som jämväl innehar senare inteckningar som säkerhet för sekundärlån e. 1.
Valet mellan nyssnämnda två alternativ är i första hand beroende av hur pantavtalet bör uppfattas. Eftersom pantavtalet väl vanligen ej innehåller någon bestämmelse för just det diskuterade fallet bör lagtillämpningen välja det alternativ som är ändamålsenligast. Det förra alternativet förutsätter, att pantsättaren för att komma till sin rätt senare kräver redovisning och vid behov väcker talan därom. Tröghetslagen gör, att detta mera sällan sker. Vidare torde endast pantsättaren men ej tredje man kunna vinna rättelse i efterhand — även om detta ej är självklart. Det förefaller därför som om det andra alternativet sakligt sett uppenbart skulle vara det rätta. Och detta alternativ måste anses tvingande såvitt angår tredje man (jfr det följande). Det skulle alltså ej med verkan mot denne kunna åsidosättas i pantavtalet.
En annan sak är, huruvida auktionsförrättaren eller den som gör köpeskillingsfördelningen är pliktig att ex officio avkräva borgenären bevis om storleken av hans fordran, eller om lagsökningsutslaget jämte inteckningen kan anses tillfyllest som primafaciebevis. Om jag förstått rätt, brukar förrättningsmännen ej forska närmare i saken på eget initiativ. Omvittnat är tillika, att gäldenären och andra rättsägare mycket sällan gör någon invändning mot framställda krav, ehuru erfarenheten visat att, när invändning framställts, reduktion av framställda anspråk kan uppnås. En lojal inteckningshavare motsätter sig alltså ej att upplysa om verkliga beloppet av sin fordran. Sagda likgiltighet kan måhända knappast de lege lata anses i och för sig som ett tillräckligt skäl till officialprövning. Berörda parter har i alla fall fått sin chans.
Det resultat, till vilket man sålunda i det nu behandlade fallet torde komma med tillämpning av rent panträttsliga synpunkter, synes icke behöva stå i strid mot några processuella grundsatser. Om borgenären i lagsökningsmålet endast hållit sig till inteckningsreversen, kan den omständigheten att dess kapital jämte ränta fastställts till betalning ur fastigheten uppenbart icke sägas innefatta någon prövning av beloppet av den fordran som tillkommer borgenären enligt omslagsreversen, och
det är ju denna som är bestämmande för hans fordran. Prövningen av fordringen enligt omslagsreversen bör ske alldeles oberoende av lagsökningsutslagets innehåll. Lagsökning som allenast avser fastställelse till betalning ur fastigheten medför ej ens litis pendens i förhållande till tvist om det personliga betalningsansvaret.
Vad härefter angår de fall då borgenären i lagsökningsmålet direkt åberopar omslagsreversen för att visa hur stor förfallen fordran som tillkom honom — utan att begära fastställande av personlig betalningsskyldighet — kan saken i förstone synas mera komplicerad. Med stöd av omslagsreversen och vad som i övrigt förekommit fastställs ju ett visst belopp till betalning ur fastigheten. Det kunde då måhända synas ha fastslagits ett belopp, som borgenären vid tidpunkten för utslaget var berättigad att på grund av omslags- och inteckningsreverserna slutligen få uttaga ur fastigheten. Denna slutsats synes dock vara förhastad. Till stöd för detta påstående kan anföras följande: Det är endast inteckningsreversen som är av direkt betydelse för borgenärens rätt att erhålla betalning ur fastigheten. Den omständigheten att borgenären som bevismedel åberopar omslagsreversen för att styrka att han är berättigad att i större eller minde mån utsöka fordran ur fastigheten synes icke ändra förhållandet att borgenären, när han sedan begagnar sig av inteckningen och lagsökningsutslaget, alltjämt begagnar sin pant, för vilken han är redovisningsskyldig. (Jfr det förut anförda exemplet med X och Y. Om borgenären mot X åberopat omslagsreversen för att visa att hans fordran mot Y är förfallen, inverkar detta ej ett spår på borgenärens redovisningsplikt till Y.) Lagsökningsutslagets slut bör ej innehålla annat än att ett så och så stort belopp av inteckningen jämte ränta fastställs till betalning ur fastigheten. Det riktiga synes därför vara, att borgenären ej heller i det fall som nu nämnts kan undgå att, om det yrkas, senast vid köpeskillingsfördelningen visa vad han har att fordra enligt omslagsreversen. En annan sak är, att de domskäl som lagsökningsutslaget innehåller kan bli ett viktigt bevisdatum vid borgenärsförteckningens upprättande eller köpeskillingsfördelningen.
Har i lagsökningsmålet till äventyrs fastställts dels personlig betalningsskyldighet mot gäldenären dels ett belopp som skall utgå ur fastigheten, är det utan principiell betydelse för den diskuterade frågan. Prövningen i det förra hänseendet kan emellertid åberopas vid borgenärsförtecknings upprättande eller köpeskillingsfördelningen såsom bevis mot gäldenären om storleken av fordringen enligt omslagsreversen. Däremot kan prövning av fordran enligt omslagsreversen svårligen bli bindande för andra intressenter i fastigheten. Gäldenären kan för sin del givetvis — såsom vid annan exekution — åberopa alla omständigheter som inträffat under tiden efter lagutsökningsutslags meddelande, såsom amorteringar, räntebetalningar o. s. v. Det belopp som fastställts till betalning av gäldenären personligen kan därför av flera skäl aldrig bli slutligt bestämmande för vad som skall utgå ur fastigheten. Det lärer väl alltjämt förekomma, att borgenär endast innehar en inteckningsrevers för vilken fastighetsägaren är personligen betalningsansvarig — alltså ingen omslagsrevers. Rättsligt sett föreligger emellertid även då dels en personlig fordran dels en panträtt. Om borgenären
begagnar sig av panträtten, bör han även i fall som nu nämnts bli redovisningsskyldig för panten. De bästa skälen talar uppenbart för att han, om inteckningens belopp jämte ränta fastställts till betalning ur fastigheten, får senast vid köpeskillingsfördelningen visa, hur stor hans fordran mot gäldenären/fastighetsägaren verkligen är, om någon kräver det.
Slutligen kan man tänka sig, att borgenären endast har en inteckningsrevers som icke längre är förenad med någon personlig betalningsskyldighet. Det skulle onekligen från angivna utgångspunkter innebära en betänklig lucka och inkonsekvens i systemet, om fastställelse av inteckningen till betalning ur fastigheten i sådant fall skulle betyda att borgenären vid köpeskillingsfördelningen får utan vidare tillgodogöra sig vad som fastställts till betalning ur fastigheten. I själva verket torde även i fall som sist nämnts föreligga vissa, om än ofullständiga obligatoriska förpliktelser mellan borgenären och fastighetsägaren personligen. Erlagda betalningar skall tillgodoräknas fastighetsägaren o. s. v. Man torde därför åtminstone analogivis för nu sist behandlade fall böra antaga, att borgenären senast vid köpeskillingsfördelningen är skyldig att, om någon begär det, visa hur mellanhavandet mellan honom och fastighetsägaren ligger till. Dessa undantagsfall bör bedömas enligt samma grunder som de typiska fallen. Vad nu sagts har närmast avsett de fall, då inteckningen ligger kvar hos den ursprungliga borgenären, liksom sådana fall då omslagsrevers är förfalskad men borgenären kan åberopa god tro till inteckningen. Det för alltför långt att här diskutera vad som blir följden, om en pantsatt inteckning genom realisation där avskils från omslagsrevers, för vilken den legat som pant. Som bekant strävar man att genom lagstiftning söka förekomma, att reverserna vandrar olika vägar.
Innebörden av det sagda synes sammanfattningsvis kunna uttryckas med att fastställelsen till betalning ur fastigheten icke bör anses innebära mera än att inteckningen må intill belopp (inkl. ränta) som angives i utslaget uttagas ur fastigheten, utan att därmed avgjorts något om vem beloppet skall tillfalla. O. har själv klart påvisat behovet av att innebörden av ifrågavarande utslag bestäms så restriktivt som möjligt när han i sin bok Domen i tvistemål (s. 194) uttalar, att det riktiga synes vara att tillägga lagsökningsutslag, varigenom en inteckning »fastställts till betalning», en särskild innebörd. De fick endast anses bestämma dels att fastigheten skall gå i försäljning, dels att borgenären därvid skall ha utdelning för inteckningen i den mån sådan tillkommer honom enligt inteckningsförordningens regler. Jag undrar, om det är så mycket djärvare att — sakligt i klar överensstämmelse med pantavtalets reala innehåll — begränsa lagsökningsutslagets innebörd även i det hänseende som nyss angivits.1
O. utgår i sin artikel även från att ett lagsökningsutslag, varigenom ett visst belopp jämte ränta fastställts till betalning ur fast egendom, bildar res judicata, om lagsökning begärs på nytt. Jag vill, ehuru ännu mera trevande, söka framföra några synpunkter även i denna del. TRYGGER uttalade på sin tid (efter 1912 års lagstiftning) i kommentaren
till utsökningslagen 2 uppl. s. 312, att om verkställighetsansökning ej gjorts inom den i 86 § 2 mom. UL föreskrivna tiden av två månader från det utslaget vann laga kraft, någon verkställighet ej kunde följa på utslaget och att för dylikt fall fordrades ny ansökning enligt 13 §. Samma mening uttalades av EDGAR ROSANDER, i Svenska sparbanksföreningens tidskrift 1935 s. 845. Rosander utvecklar saken närmare och anför: Skälet till denna, som det kan synas, stränga bestämmelse är, att sökanden ju åtnjuter samma förmånsrätt för räntan som för kapitalet för en tid av två år före utslaget och fram till dess betalning erhålles. Om det nu stode en sökande fritt att vänta med fullföljd av utslaget under en längre tid, skulle den ränta, han ägde utbekomma vid fördelningen av den blivande köpeskillingen, till förfång för efterföljande inteckningshavare, stiga till betydande belopp.
Skälet beträffande ränta är nog ej alldeles bindande men har sin betydelse. Om nämligen i lagsökningsutslaget fastställts ränta till betalning låt oss säga för tiden 18 månader före utslagets dag, kan denna fastställelse ej gärna i strid mot 18 § inteckningsförordningen stå sig, om utslaget t. ex. ett år senare används för ansökan om exekution i fastigheten. Man frågar sig då, om det är möjligt att dela utslaget så att det anses alltjämt gällande i fråga om kapital men ej i fråga om ränta. För Tryggers del kan man kanske tänka sig, att han ansett överexekutors utslag enligt 28 § UL som en odelbar enhet i vad därigenom fordran fastställts till betalning och förordnande meddelats om egendomens försäljning. Ordalagen i dåvarande 86 § 2 mom. UL kanske också inbjöd till Tryggers ståndpunkt. Där sades ju, att om verkställigheten ej fortgår i förutsatt ordning, »vare frågan om egendomens försäljning förfallen». Slutsatsen behöver dock ej hänföra sig till mera än överexekutors förordnande om egendomens försäljning. Själva fastställelsen till betalning, som ej nämndes i 86 § UL, kunde ju bestå.
Genom 1937 års lagsökningslag skedde vissa ändringar i formellt hänseende. Något förordnande om egendomens försäljning skulle ej meddelas av lagsökningsdomaren eller rätten. Kvar stod fastställelse till betalning ur egendomen. I 77 a § UL infördes stadgande, att egendomen skulle anses utmätt genom att intecknad fordran fastställts till betalning. Denna utmätningsverkan förfaller enligt 86 § 2 mom. UL, om verkställighet ej äger rum i där förutsatt ordning.
Det är, såvitt jag kunnat finna, ej i motiven ett ord sagt om det förhållandet att Trygger ansåg äldre lag innebära att ny lagsökning krävdes efter att förordnande om försäljning enligt 28 § UL förfallit. Ej heller finns det antytt, att man skulle ha gjort någon saklig ändring i detta hänseende. HASSLER, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 64 not 14, uttalar emellertid, att lika med betalningsdom är att betrakta utslag, vilket enligt 86 § 2 mom. UL förlorat sin exekutiva kraft. Sådant utslag verkställs enligt H. genom utmätning i vanlig ordning (trots att utslaget ej fastställer någon betalningsskyldighet för fastighetsägaren personligen). O. har uttalat samma mening i Utsökning 2 uppl. s. 183.
Man bör kanske fråga sig, huruvida en grundläggande rättsändring kan ske så lätt — om nämligen Trygger hade rätt! Den innebär 1) att lagsökningsutslaget — i motsats till tidigare rätt — kan föranleda utmätning, och 2) att utrymme skapats för resjudicatasynpunkten, när
lagsökning görs på nytt. Enligt Trygger var ju lagsökningsutslaget ur världen, när förordnandet förfallit. (Här bortses från lagsökningskostnaden som dock Trygger troligen betraktat allenast som ett appendix.)
Om man emellertid godtager H:s och O:s åsikt om gällande rätt, finns som sagt utrymme för resjudicataverkan efter det utmätningsverkan upphört.2 Även här synes man emellertid, sakligt sett, ha starka skäl att ej sträcka denna verkan längre än som är absolut nödvändigt. Den något lättvindiga lagstiftningsproceduren manar också till restriktivitet. Till att börja med kan resjudicataverkan ej gälla fastställelse av räntan (se ovan). Beträffande kapitalet får kanske svaranden finna sig i att exigibilitet hänger över fastigheten ända tills uppgörelse träffas eller preskription inträtt (om nu fastställelsen kan preskriberas när ej inteckningen är underkastad preskription). I övrigt frågas, om det förutsätts, att inteckningen är identiskt lika och att t. ex. ej någon dödningsåtgärd vidtagits. Skall borgenären vara densamme eller skall det åtminstone vara fråga om fordran enligt samma omslagsrevers som överlåtits till ny borgenär? Skall fastighetsägaren vara samma person som den lagsökningen riktade sig emot? Låt oss antaga, att trots frågetecknen exigibilitet i viss utsträckning hänger över fastigheten. Det står då i allt fall i uppenbar strid mot lagsökningens praktiska funktion att fördenskull, på grund av resjudicataverkan, hindra borgenären att efter en tid göra en ny lagsökning under åberopande av samma inteckning. Att så behöver ske, kan ju bero på många omständigheter. Det förefaller mig t. ex. uppenbart, att borgenären ej borde få använda lagsökningsutslaget sedan skulden nyreglerats eller sedan inteckningen lagts som pant för annat lån. Om det nu görs en ny lagsökning med åberopande av samma inteckning, synes det ej föreligga något officialintresse som påkallar att rätten av eget initiativ undersöker, huruvida skulden nyreglerats eller om möjligen allenast anstånd med verkställighet medgivits. Rätten bör kunna lämna tidigare utslag därhän. Någon olycka sker ju ej genom att samma inteckning ånyo fastställs till betalning; man kan icke vid försäljningen få betalning två gånger på grund av samma inteckning.
Gäldenären lär väl å sin sida regelmässigt knappast komma på den idén att åberopa res judicata. Frånsett rättegångskostnader går ju hans intresse i motsatt riktning.
Nästa fråga är, mot vilka intressenter lagsökningsutslaget har rättskraft med angiven restriktiv innebörd. Den lagfarna fastighetsägaren kan enligt 18 § inteckningsförordningen sökas, även om han överlåtit fastigheten. Utslaget måste då gälla mot köparen. Vidare torde väl utslaget gälla även mot den som blivit ägare till fastigheten efter det talan väckts eller utslag meddelats, men säkerligen med en viktig begränsning. Utslaget får enligt 77 a § utsökningslagen utmätningsverkan, varom också anteckning sker i fastighetsboken. Så länge denna utmätningsverkan kvarstår kan verkställigheten otvivelaktigt fortgå även om fastigheten bytt ägare. Det synes vara en utbredd mening - fastän jag ej
sett den i tryck — att lagsökningsutslaget ej kan åberopas mot ny ägare, sedan dess utmätningsverkan upphört.3 Förmodligen gäller detta även om ägarbyte skett redan medan utmätningsverkan kvarstod, låt vara att flera tolkningsmöjligheter här yppar sig. Oavsett att det ej är ur logisk synpunkt alldeles klart att fastställelse till betalning ur fastighet ej skall gälla mot ny ägare, bör man förvisso stanna vid den begränsning som här nämnts.
Frågan, om lagsökningsutslag har bindande verkan mot intressenter som redan har sakrätt till fastigheten när utslaget meddelas, bör väl i stort sett kunna besvaras i nekande riktning. Såtillvida är väl alla bundna, att de som regel får finna sig i att exekutiv försäljning äger rum, även om borgenären kanske ej alls hade någon förfallen fordran att uttaga ur fastigheten. Men när det gäller den rätt som borgenären kan ha på grund av inteckningen torde ett utslag mot fastighetsägaren ej binda inteckningshavare och andra sakrättsägare.4 Det kan t. ex. ha inträffat, att fastigheten på grund av dödning ej skall svara för inteckningen. Man kan möjligen fråga sig, huruvida sakrättsägarna måste använda extraordinära rättsmedel för att få utslaget undanröjt eller om de icke alls är bundna, eftersom de icke varit parter i saken. För det förra alternativet talar måhända, att utslaget rör fastigheten — och ej fastighetsägaren personligen. Det andra alternativet är dock sakligt bättre grundat.5
När det gäller frågan, hur mycket borgenären på grund av en giltig inteckning får uppbära vid köpeskillingslikviden, är klart, att med här förut framförd uppfattning om betydelsen av lagsökningsutslaget en annan inteckningshavare eller sakrättsägare kan, lika väl som fastighetsägaren, vid borgenärsförtecknings upprättande eller vid köpeskillingsfördelningen göra invändning om att borgenärens verkliga fordran var eller är mindre än det belopp som fastställts till betalning ur fastigheten.6
Det går också att fråga, huruvida innehavare av inteckning, som sökts efter det lagsökningsutslaget meddelats, blir bunden av detta, eftersom han kan anses såsom partiell successor till fastighetsägaren.7 Samma fråga uppkommer beträffande annan sakrättsägare som tillkommit efter lagsökningsutslaget. Det förefaller som om frågan borde besvaras på samma sätt som beträffande ny ägare till fastigheten. Alla successorer blir bundna av lagsökningsutslaget så länge dess utmätningsverkan kvarstår men ej därefter. Att låta nytillkommande inteckningshavare adinfinitum bli bundna förefaller att leda till minst sagt anmärkningsvärda konsekvenser. Dessa kan icke åberopa extraordinära rättsmedel, eftersom de ej var sakägare vid tiden för lagsökningsutslaget.
Systemet med dubbla reverser innebär alltid vissa risker för fastighetsägaren, om han ej är på sin vakt, och tydligen även för andra. Dessa risker kan dock icke — såsom O. möjligen utgått från — avhjälpas enbart inom lagsökningslagens ram. Samma svårigheter som lagsökningsutslag kan föranleda kan vållas genom att domstol i vanlig rättegång fastställer fordran till betalning ur fast egendom, låt vara att frekvensen av sådana fall är ringa. Någon ny reglering kan knappast komma ifråga förrän man fått veta vad nya jordabalken skall innehålla och hur förhållandet framdeles blir mellan pantsatt inteckning och omslagsrevers. Därefter bör prövas, vilka regler som kan givas om verkan i exekutivt hänseende av att lagsökningsutslag eller motsvarande meddelats. Mig förefaller det som om dessa nya bestämmelser hörde hemma snarare i en blivande utsökningsbalk än i lagsökningslagen och rättegångsbalken.
För övrigt förefaller det att böra övervägas, om man icke bör gå så långt att exekutiv försäljning må begäras direkt på inteckningshandling utan föregående lagsökning eller rättegång. Lagsökningsproceduren är ganska onödig beträffande krav på grund av inteckning. Naturligtvis bör fastighetsägaren få framföra sina invändningar, men det kan ske hos den som sköter försäljningsförfarandet. Ett sålunda inlett exekutivt förfarande förfaller, om det ej fullföljs i stadgad ordning, och någon motsvarighet till lagsökningsutslag kvarstår ej. Om förfarandet fortgår, får vid borgenärsförtecknings upprättande och köpeskillingsfördelning bestämmas vad som tillkommer var och en; eventuellt tvistiga belopp får avsättas. Förfarandet bör slutligt bestämma, vilka inteckningar och rättigheter som försvinner, men behöver ej vara slutligt avgörande för rätten till den betalning som utfallit på inteckningar. Hur långt man bör sträcka sig i den senare delen, bör övervägas särskilt. Detta problem är gemensamt med utmätning på grund av annan exekutionstitel än dom, t. ex. på grund av auktionsräkning eller avtal.
Mönster för omedelbar exekution på grund av inteckning finns i Norge. Med en sådan ordning bör även Olivecronas önskemål vara tillgodosedda.
Gösta Walin