Lagstiftningsfrågor vid 1963 års riksdags höstsession
I den följande redogörelsen ha liksom tidigare år medtagits endast sådana ärenden som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets.
Såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningsfrågor vid 1963 års riksdags vårsession1 hade till höstsessionen uppskjutits ett stort antal ärenden. Bland uppskjutna propositioner nämndes särskilt förslaget till lag om avveckling av fideikommiss. Åtskilliga motioner, varav flera med avslagsyrkanden, väcktes i anledning av denna proposition och därmed sammanhängande skatteförslag. Efter behandling i sammansatt bevillnings- och första lagutskott kunde emellertid Kungl. Maj:ts förslag antagas av riksdagen med endast en mindre ändring i den föreslagna lagtexten.
Den nya lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1964. Enligt avvecklingslagen skall fideikommiss i princip upphöra, när nuvarande innehavaren avlider. Egendomen skall då fördelas så, att den som enligt fideikommissurkunden är närmaste efterträdare till den avlidne erhåller hälften, medan arv och testamente tagas i återstoden efter vanliga regler. Avvecklingen skall ske under medverkan av en särskild nämnd, fideikommissnämnden. Till motverkande av en olämplig splittring av fideikommissegendom ha bl. a. upptagits regler som underlätta att aktiebolag bildas på grundval av större jord- och skogsfideikommiss. Genom att aktiebolag bildas beräknas risken för att fideikommissarrendatorerna rubbas i sin besittning av arrendegårdarna bli väsentligen eliminerad. Härigenom väntas även förutsättningar komma att föreligga för att lösa andra problem som sammanhänga med avvecklingen av fideikommissen, nämligen de anställdas pensionering, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena. Om efterträdaren och övriga intressenter i fideikommissegendomen icke kunna eller vilja hålla denna samlad, föreligger möjlighet att genom inlösen skydda det allmännas intresse av att större jord- och skogsegendomar ej splittras. En rätt till inlösen har också tillskapats för att skydda samlingar av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde. I undantagsfall kan Kungl. Maj:t förordna, att fideikommiss tills vidare skall få bestå. Avvecklingslagen gäller även vissa familjestiftelser och liknande rättsbildningar, vilka mera sällan betecknas som fideikommiss. De bli i regel att hänföra till s. k. atypiska fideikommiss, för vilka lagen innehåller särbestämmelser.
Under riksdagsbehandlingen gjordes som nämnts endast en ändring i lagen; den gällde rätt att anföra besvär över vissa beslut av
fideikommissnämnden. Utskottet gjorde i sitt av riksdagen godkända utlåtande på flera punkter uttalanden till ledning för tillämpningen. Sålunda framhölls bl. a. att möjligheten att i undantagsfall låta fideikommiss tills vidare få bestå kunde tillgripas i något större utsträckning än som förutsatts i propositionen.
Till den civilrättsliga delen av avvecklingslagstiftningen höra ändringar i 228 § aktiebolagslagen samt i 2 § 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Här må ock nämnas att i den skatterättsliga delen ingå en förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m., en förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss samt ändring i stämpelförordningen beträffande lagfartsstämpeln.
Den nyligen tillsatta utredningen för allmän översyn av gruvlagstiftningen skall bl. a. överväga en övergång från det beträffande vissa malmer av ålder tillämpade inmutningssystemet till ett koncessionssystem. Ett principiellt viktigt och mycket omdebatterat steg i denna riktning har emellertid redan tagits genom införandet av lagom inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län. Lagen som skall gälla t. o. m. år 1972 innebär att inmutningsrätt inom Norrbottens län ej får beviljas annan än kronan, med mindre sökanden fått tillstånd av Kungl. Maj:t.
I gruvlagstiftningen ha vidare genomförts ändringar på vissa punkter där man icke velat avvakta utredningens resultat. Sålunda har lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. ändrats i syfte att möjliggöra en med moderna metoder bedriven prospektering efter salt-, olje- och gasfyndigheter. Genom ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 har därjämte Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att, när synnerliga skäl föreligga, giva dispens från lagens bestämmelser om »hus och hem» såsom hinder för inmutning och utmålsläggning. I såväl nu nämnda lagar som uranlagen den 2 december 1960 ha införts nya regler om den utredning som bör förebringas i koncessionsärende m. m.
Riksdagen har under hänvisning till den tillsatta utredningen avslagit motioner om översyn av gällande regler om rättegångskostnader vid ingrepp enligt gruvlagen.
Riksdagen har även avslagit motioner om ändring i vattenlagens bestämmelser om oförutsedd skada, syftande till förlängning i vissa fall av den tidsfrist, inom vilken anspråk på ersättning för sådan skada skall anmälas. Med anledning av påpekanden i remissvar från vattenöverdomstolen och kammarkollegiet om att nuvarande utformning av VL 2:24 medfört tillämpningssvårigheter i annat hänseende än som påtalats i motionerna har tredje lagutskottet i utlåtande över motionerna förklarat sig förutsätta att det sålunda aktualiserade spörsmålet vid lämpligt tillfälle blir föremål för erforderlig utredning.
I lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt ha genomförts ett flertal ändringar att gälla fr. o. m. den 1 januari 1964. I fråga om bildande
av jaktvårdsområde ha beretts lättnader beträffande kraven på områdets omfattning och på kvalificerad majoritet bland fastighetsägarna. Ett enklare förfarande har tillskapats för ändringar av jaktvårdsområdets omfattning och av grunderna för jaktvården. Vidare ha länsstyrelserna fått befogenhet att ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter som väsentligen sakna betydelse för jaktvården på området. Bestämmelserna om den s. k. förföljningsrätten, d. v. s. rätten att i vissa fall tillägna sig villebråd på annans jaktområde, ha upphört att gälla. Skyldighet kvarstår dock för den som sårat villebråd att vidtaga av djurskyddsskäl erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dödande. Bestämmelsen om dödande av katt i 23 § jaktlagen har erhållit det förtydligandet att katt är skyddad endast i gård eller trädgård där den hör hemma. Samtidigt har, såvitt gäller tätbebyggt område, jakträttsinnehavares rätt att döda annans katt gjorts beroende av polisens tillstånd. För utrotning av vildkanin skall länsstyrelse kunna förordna om jakt genom särskilt utsedda jägare. Kungl. Maj:t skall i samma syfte beträffande visst område äga tillåta envar att fånga vildkanin. I samband med behandlingen av ändringarna i jaktlagen har riksdagen anhållit att Kungl. Maj:t ånyo måtte till övervägande upptaga frågan om ett särskilt jaktskadeskydd.
Enligt § 29 regeringsformen skall Kungl. Maj:t till ärkebiskop och biskopar utnämna en av de tre, som blivit föreslagna i den ordning som stadgas i kyrkolag. Kyrkomötet och därefter riksdagen ha antagit en lag om biskopsval, som gäller fr. o. m. den 1 januari 1964. Den ersätter 20 kap. kyrkolagen samt förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och superintendentsval. De nya bestämmelserna innebära bl. a. att lekmannainflytandet vid biskopsval väsentligt vidgas.
I sammanhang med att riksdagen godkänt ett protokoll rörande privilegier och immunitet för organisationen för europeisk rymdforskning har 1962 års lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer m. m. ändrats så att den blivit tillämplig på rymdforskningsorganisationen samt på ledamöter med flera i europeiska atomenergidomstolen. Lagen har vidare kompletterats med en fullmakt för Kungl. Maj:t att beträffande organisation som avses i lagen för särskilt fall medgiva förmåner jämväl åt andra än de för närvarande i lagen avsedda personkategorierna (delegater och personal), t. ex. åt deltagare i ett av organisationen anordnat seminarium.
En proposition med förslag till ändring i utlänningslagen har bifallits av riksdagen. Avvisning enligt 19 § kan numera ske ej endast vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter utan jämväli ntill tre månader efter ankomsten. Ändringen har trätt i kraft den 1 januari 1964.
Riksdagen har yttrat sig över en proposition med förslag till vissa ändringar i förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Förslaget innebär en utvidgning av förordningens tilllämpningsområde i fråga om begagnat gods samt en skärpning av
föreskrifterna om tillstånd för uppköparverksamhet och om affärsbokföring beträffande vissa slag av skrot. Ändringarna träda i kraft den 1 juli 1964.
Vissa föreslagna ändringar i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) och i förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (YTF) ha av riksdagen lämnats utan erinran. Sålunda har i VTF bl. a. införts en bestämmelse om rätt för besiktningsman att företaga inspektion av begagnat motordrivet fordon eller släpfordon, som förvaras i lager eller hålles till salu hos bilhandlare. Vid inspektionerna skall, liksom vid flygande inspektion, körförbud kunna meddelas. Bestämmelsen som trätt i kraft den 1 januari 1964 har närmast till syfte att genom kontroll över handeln med begagnade bilar hindra försäljning av trafikfarliga fordon.
Ändringarna i YTF ha samband med den nyorientering av den statliga trafikpolitiken som syftar till att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknadens område. För att få en mjuk övergång till det nya systemet skola reformåtgärderna genomföras i tre etapper, varav den första inledes den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966. Riktpunkten för genomförandet av den tredje etappen skall vara den 1 juli 1968. I den första reformetappen, till vilken nu ifrågavarande ändringar i YTF hänföra sig, uppmjukas gällande regleringssystem genom en mindre restriktiv tillståndsgivning samt genom att vissa transporter undantagas från YTF:s bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning. Från tillståndstvång undantages sålunda fr. o. m. den 1 juli 1964 bl. a. samåkning till och från arbetsplats eller skola i vanlig personbil.
Slutligen må nämnas att giltighetstiden för 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus har förlängts till och med den 31 december 1965 samt att i regeringsrättslagen ha vidtagits vissa, av ny lagstiftning föranledda ändringar, som trätt ikraft den 1 januari 1964.
Anders Wigelius2