SAMMANLEVNAD I OSKIFTAT
DÖDSBO
AV PRECEPTORN GÖRAN ALMGREN
Karakteristiskt för den vanliga dödsboförvaltningen är dess avvecklingssyfte. Verksamheten går ut på att betala boets gäld och i övrigt vidta de åtgärder, som erfordras för att arvskifte skall kunna äga rum.
Ibland föreligger emellertid ett praktiskt behov för dödsbodelägarna att kunna sammanhålla kvarlåtenskapen under längre tid än som erfordras för en avveckling. Så är t. ex. fallet om delägarna önskar fortsätta en av den avlidne bedriven rörelse.1 Likaså om i boet ingår en jordbruksfastighet med tillhörande inventarier och delägarna önskar fortsätta jordbruksdriften. I dessa fall är det också ofta på det sättet, att någon eller några av delägarna haft sin utkomst i den ifrågavarande verksamheten och på den grund har intresse av att verksamheten även i fortsättningen bedrives i familjens regi. Detta praktiska behov kan nu tillgodoses genom att delägarna träffar avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Sådant avtal kan slutas för viss bestämd tid eller att gälla tills vidare.
Ett annat fall, där det kan vara av det praktiska behovet påkallat att sluta sådant avtal, föreligger när den avlidne efterlämnat make och hemmavarande barn. I dessa fall sluts ofta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo i syfte att för framtiden bevara det gemensamma hemmet.
På senare tid har institutet fått en ökad praktisk användning på grund av de möjligheter till skattelättnad, som därigenom erbjuder sig. Belysande i detta hänseende är rättsfallet NJA 1958 s. 17. Detta gällde frågan om godkännande för omyndigas del av treavtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Den egendom, som omfattades av avtalen, utgjordes huvudsakligen av värdepapper och bankfordringar, alltså sådan egendom som utan svårighet kunnat skiftas mellan delägarna och som det i och för sig inte fanns något särskilt intresse att sammanhålla. Av referatet framgår, att huvudsyftet med avtalen var att uppnå skattelättnader för dödsbodelägarna.1a
Lagregler om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo återfinns nu i 24 kap. ÄB. Dessutom har man här att beakta vissa regler i 14 kap. FB.
Innan jag går närmare in på dessa regler, skall jag beröra vissa närstående företeelser, å vilka dessa regler inte alls eller i varje fall inte direkt är tillämpliga.
1) En sammanlevnad i oskiftat dödsbo behöver inte nödvändigtvis grunda sig på avtal. Den kan också komma till stånd på det sättet, att ingen av delägarna bryr sig om att påkalla skifte.2 I detta fall skulle man kunna tala om faktisk sammanlevnad i oskiftat bo till skillnad från sådan sammanlevnad, som grundar sig på avtal.
I praktiken kan här besvärliga gränsdragningsproblem uppkomma. Detta sammanhänger med att någon särskild formföreskrift inte gäller beträffande slutande av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Liksom beträffande andra icke formbundna avtal gäller därför att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan komma till stånd även genom konkludenta handlingar. En från början rent faktisk sammanlevnad kan sålunda genom konkludent handlande från delägarnas sida så småningom övergå till ett avtal om sammanlevnad.3 Huruvida så skall anses ha skett kan emellertid i det särskilda fallet vara svårt att avgöra.
Om emellertid en rent faktisk sammanlevnad föreligger, är det tydligt att denna i väsentliga hänseenden är underkastad andra regler än en sammanlevnad, som grundar sig på avtal. Vid sammanlevnad på grund av avtal är delägarna — så länge avtalet består — förhindrade att påkalla skifte, likaså att begära förord-
nande av boutredningsman.4 Vid faktisk sammanlevnad däremot har envar delägare i princip rätt att när som helst påkalla skifte. Han kan också när som helst begära förordnande av boutredningsman.5 De regler, som vid avtal om sammanlevnad gäller beträffande tiden för sammanlevnadens bestånd, kan sålunda inte vinna tillämpning på en rent faktisk sammanlevnad.
2) Enligt 12 kap. 4 § GB är vid makes död efterlevande maken berättigad att fortfarande råda över sitt giftorättsgods. Detta är alltså undandraget från dödsboförvaltningen. När arvlåtaren efterlämnar make och barn, omfattar dödsboförvaltningen sålunda endast den döde makens egendom (giftorättsgods och enskild egendom). Härav följer, att avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo— med den verkan att reglerna i 24 kap. ÄB blir direkt tillämpliga därå — kan slutas endast beträffande den dödes egendom.
Inget hindrar emellertid, att efterlevande makens giftorättsgods genom avtal mellan denne och barnen underkastas samma förvaltning och i övrigt samma regler som den dödes egendom.6 På detta avtal är emellertid 24 kap. ÄB inte direkt tillämpligt. I första hand avgörande blir vad avtalet självt innehåller. Men om avtalet är ofullständigt och alltså måste utfyllas, kan man här analogiskt tillämpa 24 kap. ÄB. Om sålunda avtalet beträffande den dödes egendom upphör att gälla enligt reglerna i detta kapitel, kan man utgå från att parterna betraktat bägge avtalen som en enhet och att följaktligen även avtalet beträffande efterlevande makens egendom skall upphöra att gälla.
Det är emellertid av vikt att fasthålla, att det här är fråga om två olika egendomsmassor och två olika avtal, detta framför allt av hänsyn till gäldsansvaret.
3) Vi kommer nu till en typ av avtal, som brukar slutas mellan efterlevande make och vuxna barn och som innebär, att efterlevande maken tillerkännes rätt att »sitta i orubbat bo».
Ett sådant avtal torde ge efterlevande maken rätt att dels ensam förvalta boets egendom, dels för eget behov nyttja densamma och tillgodogöra sig dess avkastning. I vad mån förmånerna sträcker sig längre kan här lämnas därhän. Det karakteristiska för detta avtal är alltså, att förmånerna av avtalet tillkommer en enda delägare.
Är denna typ av avtal att betrakta som ett avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo? Denna fråga besvaras av lagberedningen
nekande och beredningen grundar detta ställningstagande på innebörden av ordet »sammanlevnad». Detta ord får visserligen inte i detta sammanhang tolkas bokstavligt, så att det skulle innebära ett krav på gemensamt hushåll, gemensam bostad el. dyl., men det fordras åtminstone så mycket, att mellan delägarna skall bestå »en ekonomisk och rättslig gemenskap på grundval av dödsboet eller den del därav, som enligt avtalet skall lämnas oskiftad». Detta krav på gemenskap kan enligt lagberedningen inte anses uppfyllt, om enligt avtalet avkastningen av det oskiftade boet skall utan vederlag helt tillkomma viss delägare.7
Lagberedningen hänvisar i detta sammanhang till rättsfallet NJA 1913 s. 139. Omständigheterna i detta fall var följande. L. Larsson efterlämnade änka och två vuxna döttrar. Efter avslutad bouppteckning slöts ett avtal mellan änkan och döttrarna, enligt vilket boet skulle förbli oskiftat under änkans livstid med rätt för henne att uppbära och för sitt uppehälle använda boets avkastning. Då avtalet vållat misshällighet mellan änkan och en måg, såg sig änkan föranlåten att påkalla skifte.
HD fann avtalet icke utgöra hinder för änkan att med frånträdande av den henne genom avtalet tillagda förmånen påkalla skifte av boet. Justitierådet Sjögren, som kom till samma slut men med en något avvikande motivering, framhöll särskilt att överenskommelsen med hänsyn till sitt innehåll och till vad i bouppteckningen uppgivits rörande de särskilda delägarnas ställning till boet icke kunde anses innefatta sådant avtal, som omförmäldes i 11 kap. 1 § ÄB, d. v. s. avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.
Även om det på denna och kanske också några andra punkter kan vara motiverat att låta denna avtalstyp följa sina egna regler, är det emellertid klart, att man på andra punkter kan ha anledning att analogiskt tillämpa de regler, som gäller beträffande avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.8 Sålunda är det — för att anknyta till 1913 års fall — tydligt, att avtalet där måste ha utgjort hinder för övriga delägare att påkalla skifte. Och har man i ett avtal av denna typ förbisett den eventualiteten att efterlevande maken kan komma att ingå nytt äktenskap, synes de övriga delägarna, om sådan händelse inträffar, ändock böra ha möjlighet att bringa avtalet att upphöra genom analogisk tillämpning av den regel,9 som för motsvarande fall gäller beträffande avtal omsammanlevnad i oskiftat bo.
Lagberedningens ståndpunkt synes ha vunnit efterföljd i hovrättsfallet SvJT 1938 rf s. 81. Detta fall gällde en ansökan om förordnande av boutredningsman. Den avlidne hade efterlämnatänka och två barn. Underrätten fann i ärendet utrett, att dödsbodelägarna överenskommit att leva samman i oskiftat bo under änkans återstående livstid. HovR:n, som ändrade på formuleringen, fann av utredningen framgå att dödsbodelägarna överenskommit, att änkan skulle äga sitta i orubbat bo intill sin död. Med denna ändrade formulering synes HovR:n ha velat markera, att det här inte var fråga om ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo utan om en därifrån skild avtalstyp.10
4) Ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo behöver ingalunda avse all den dödes kvarlåtenskap. Man kan sålunda skifta en delav kvarlåtenskapen och träffa avtal om sammanlevnad beträffande återstoden.11 Hur långt man i detta hänseende kan gå belyses av rättsfallet NJA 1954 s. 445. I detta fall hade man skiftat all kvarlåtenskapen så när som på en enda aktie i Åre kurortsaktiebolag, vilken lämnats oskiftad. Skälet till detta var, att aktien enligt bolagsordningen var underkastad hembudsskyldighet, om den övergick till någon, som inte förut var aktieägare i bolaget. Vid hembud skulle lösenbeloppet utgöras av aktiens nominella värde. Den, som i detta fall skulle varit lösningsberättigad, instämde nu dödsboet och yrkade åläggande för detta att omedelbart hembjuda aktien. Denna talan ogillades i samtliga instanser. HovR:n, vars dom fastställdes av HD, anförde i sin motivering, att aktien därigenom att den vid arvlåtarens död kommit att, i likhet med dennes övriga tillgångar, ingå i dödsboet efter denne icke på sådant sätt övergått till annan att hembudsskyldighet enligt bolagsordningen uppstått. Aktien ansågs sålunda alltjämt ingå i dödsboet.
Det är alltså möjligt att behålla en enda tillgång oskiftad. Med avseende å denna tillgång blir det — allt efter omständigheterna— fråga om antingen en faktisk sammanlevnad i oskiftat bo eller också ett avtal om sådan sammanlevnad.
Om nu delägarna av någon anledning vill för gemensam räkning behålla en viss tillgång, behöver man emellertid inte tillämpa detta förfarande. Man kan också göra så, att tillgången i fråga tillskiftas delägarna gemensamt. Den gemenskap, som därigenom uppkommer, lyder emellertid inte under ÄB:s regler. Där har
man i stället att tillämpa lagen om samäganderätt.12 Detta belyses av hovrättsfallet SvJT 1947 rf s. 6. I detta fall bifölls yrkande om försäljning enligt samäganderättslagen av fastighet, som vid arvskifte utlagts som arvingarnas gemensamma egendom.
5) I äldre doktrin har förekommit en tendens att betrakta ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo som ett bolagsavtal.13 Numera är det emellertid klart, att vi här har att göra med ett självständigt rättsinstitut, som följer sina egna regler. Det är alltså uteslutet att direkt tillämpa reglerna i lagen om handelsbolag och enkla bolag.14 De praktiska problem, som uppkommer vid sammanlevnad i oskiftat dödsbo, är emellertid i mycket likartade med de praktiska problem, som uppkommer när motsvarande verksamhet bedrivs i form av ett bolag. Det är därför tydligt, att reglerna i bolagslagen på indirekt väg kan komma att få betydelse för det här behandlade institutet. Detta kan tänkas ske på två sätt.
a) I den mån det i rättspraxis blir behövligt att komplettera reglerna i 24 kap. ÄB med nya regler, kan det visa sig lämpligt att vid utformningen av dessa nya regler hämta ledning av de regler, som för motsvarande fall gäller beträffande handelsbolag eller enkla bolag.15 Det bör också nämnas, att lagberedningen vid utformningen av reglerna i 24 kap. ÄB på flera punkter haft bolagslagens regler som förebild.16
b) När det gäller sättet för förvaltningens anordnande vid sammanlevnad i oskiftat bo, råder i princip avtalsfrihet. Delägarna kan alltså ordna förvaltningen på det sätt de finner bäst. Inget hindrar därvidlag, att man använder bolagslagens regler som mönster. Även i andra hänseenden kan det befinnas lämpligt att genom avtal bringa bolagslagens regler i tillämpning.
Vill delägarna emellertid göra bolagslagens regler direkt tilllämpliga på en i dödsboet ingående rörelse, måste de gå omvägen över arvskifte. Man kan då göra så, att rörelsen tillskiftas delägarna gemensamt, varefter delägarna sluter ett bolagsavtal och därvid tillskjuter sina andelar i rörelsen.17 På motsvarande sätt kan man bilda ett aktiebolag, varvid rörelsen tillskjutes som apportegendom.
Jag övergår därefter till att behandla reglerna angående slutande av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.
Förutsättning för att sådant avtal skall kunna slutas är att boet står under samförvaltning. Detta framgår av 24 kap. 1 § ÄB. Är boet avträtt till konkurs eller förvaltas det av boutredningsman, kan alltså avtal om sammanlevnad inte komma till stånd. Skälet härtill är naturligtvis att delägarna inte bör kunna genom avtal upphäva en förvaltning, som anordnats i tredje mans intresse. Är boutredningsman förordnad endast i delägarnas intresse, måste denne först entledigas genom gemensam ansökan. Avtal om sammanlevnad torde dock kunna slutas redan dessförinnan med verkan från den tidpunkt, då boutredningsmannens förvaltning upphör.18
Parter i avtalet är dödsbodelägarna. Dessa behöver inte vara släkt med varandra.19 Avtal om sammanlevnad kan sålunda slutas med universell testamentstagare, som ej är släkt med de övriga. I praktiken torde dock sådana avtal främst slutas mellan efterlevande make och barn samt mellan syskon.
Avgörande är vilka som är dödsbodelägare vid tiden för avtalets slutande.
Om efterlevande make skall delta i avtalet eller inte är beroende av om maken är dödsbodelägare. Har bodelning ägt rum eller är giftorätt eljest utesluten, behöver maken inte delta i avtalet.20
Har delägare blivit utlöst eller fått sin lott utbruten, är haninte längre att betrakta som delägare. Avtalet slutes då mellan deövriga.21
Har delägare överlåtit sin andel, inträder förvärvaren i hans ställe22 och det är följaktligen denne, som skall delta i avtalet.
Har delägare avlidit, ingår hans andel i dödsboet efter honom. Står detta under samförvaltning, måste avtalet biträdas av hans samtliga dödsbodelägare. Förvaltas detta bo av boutredningsman, torde denne i och för sig vara behörig att biträda avtalet. Lagberedningen framhåller dock, att boutredningsmannen »på grund av ändamålet med den åt honom anförtrodda förvaltningen måste . . . iakttaga synnerlig försiktighet, så att en dylik åtgärd endast i undantagsfall lär böra vidtagas».23
Ibland kan det behövas samtycke till avtalet av tredje man,t. ex. en legatarie, för att viss egendom skall kunna omfattas av avtalet. Sådan tredje man blir dock ej att betrakta som part i avtalet. Han kan följaktligen inte bringa avtalet till upphörande genom uppsägning enligt reglerna i 24 kap. ÄB.24
Vid avtalets slutande kan delägare företrädas av fullmäktig. Är delägare omyndig, företräds han av sin förmyndare.25 Består dödsbodelägarna av efterlevande make och omyndiga barn, för vilka maken är förmyndare, måste god man förordnas att företräda barnen vid avtalets slutande (18 kap. 2 § FB).
Förmyndare eller god man får ej för omyndig sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke (14 kap. 3 § FB). Vilka synpunkter som därvid bör vara avgörande för överförmyndaren belyses av det förut berörda rättsfallet NJA 1958 s. 17. Som redan nämnts uppkom här fråga om godkännande för omyndigas del av tre avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Enligt bestämmelser i avtalen skulle tillgångarna — vilka huvudsakligen utgjordes av värdepapper och bankfordringar — vara deponerade hos banks notariatavdelning. Stockholms förmyndarkammare fann ej skäl att godkänna avtalen. Beslutet överklagades. I infordrat yttrande anförde förmyndarkammaren bl. a.:
Enligt av förmyndarkammaren tillämpad praxis plägade avtal om sammanlevnad i oskiftat bo godkännas endast om skifte av någon särskild anledning vore mindre lämpligt eller, exempelvis till följd av beskaffenheten av boets tillgångar, icke eller endast med svårighet kunde genomföras. Denna praxis vore motiverad främst därav, att kontrollen över förvaltningen av omyndigs andel i oskiftat bo vore mindre effektiv än vad gällde direktägda tillgångar, och samma praxis syntes stå i god överensstämmelse med de av lagberedningen anförda motiven för det stadgande som numera återfunnes i 14 kap. 3 § 1 st. FB. De nu ifrågavarande dödsboens tillgångar lämpade sig väl för skifte, och några andra skäl för att underlåta skifte än de skattetekniska torde icke föreligga. Sistnämnda skäl hade förmyndarkammaren icke ansett vara av den beskaffenhet att de ingångna avtalen enbart med hänsyn därtill borde godkännas för de omyndigas vidkommande.
HD godkände avtalen. I motiveringen anfördes dels att tillgångarna i dödsboen enligt avtalen skulle förvaltas på sätt, som måste anses innefatta betryggande garantier för att de omyndigas intresse iakttogs vid förvaltningen, dels att omständigheterna gåve vid handen, att avtalen jämväl i övrigt lände till de omyndigas bästa.
Av HD:s motivering framgår, att den ledande synpunkten här skall vara hänsynen till de omyndigas bästa.26 Härvid har man särskilt att beakta risken för att de övriga delägarnas intresse kan komma att tillgodoses på de omyndigas bekostnad eller att de omyndigas intresse eljest kan komma att eftersättas vid förvaltningen. Denna risk ansågs i det föreliggande fallet eliminerad genom valet av förvaltningsform.
Alla som vid tiden för avtalets slutande är dödsbodelägare måste deltaga i avtalet. Detta följer av att den egendom, som omfattas av avtalet, tillhör delägarna gemensamt.27 Om någon av delägarna inte vill vara med, kan något avtal alltså inte komma till stånd, med mindre den ovillige utlöses av de övriga eller får sin lott särskilt utbruten.
Det har redan nämnts, att ett avtal om sammanlevnad ingalunda behöver omfatta hela den dödes kvarlåtenskap. Man kan alltså skifta en del och träffa avtal om sammanlevnad beträffande återstoden. Det torde emellertid också vara möjligt att träffa avtal om sammanlevnad beträffande en del av den oskiftade kvarlåtenskapen.28 Denna kommer då att bestå av två delar, av vilka den ena kommer att vara underkastad vanlig dödsboförvaltning i avvecklingssyfte, medan den andra bibehålles för delägarnas gemensamma räkning i enlighet med avtalet om sammanlevnad.
Någon särskild form för slutande av avtal om sammanlevnad har inte föreskrivits. Även ett muntligt avtal är sålunda bindande. Skall avtalet gälla för längre tid, är det naturligtvis ur bevissynpunkt lämpligt att upprätta skriftligt avtal. Detta gäller också, om någon delägare är omyndig och alltså överförmyndarens samtycke måste inhämtas.
Ogiltighetsreglerna i 3 kap. avtalslagen, som ju gäller rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, är ej direkt tillämpliga på ett avtal om sammanlevnad. Då ett sådant avtal har väsentligen ekonomisk innebörd, torde reglerna dock kunna till-
lämpas analogiskt.29 Har en delägare svikligen förletts att ingå avtalet, blir detta alltså bindande, om de övriga delägarna varken insett eller bort inse detta förhållande. Har sveket utövats av en annan delägare eller var eljest någon av de övriga delägarna i ond tro, blir avtalet däremot i sin helhet ogiltigt.30
Jag övergår härefter till de spörsmål, som aktualiseras under avtalets bestånd.
Beträffande förvaltningens handhavande råder — såsom framgår av 24 kap. 1 § ÄB — i princip avtalsfrihet. Skulle avtalet sakna bestämmelser härom, gäller samma regel som vid vanlig dödsboförvaltning, d. v. s. förvaltningen handhas av delägarna gemensamt.31 Detta betyder, att samtliga delägare måste lämna sitt samtycke till varje förvaltningsåtgärd. Kan delägarna inte enas, kan åtgärden alltså inte företagas.32
Från kravet på enhällighet finns ett undantag. Brådskande åtgärd — åtgärd som ej tål uppskov — får företagas, även om samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Detta undantag är naturligtvis betingat enbart av praktiska skäl. Härav torde följa, att sådan åtgärd ej får företagas, om delägare inlägger sitt veto.33
Är delägare omyndig, företräds han vid förvaltningen av sin förmyndare. Denne har då att iaktta regeln i 14 kap. 2 § FB, enligt vilken förmyndaren är skyldig inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke i sådana fall då detta skulle varit erforderligt, om egendomen stått under förmyndarens direkta förvaltning.
Består delägarna av efterlevande make och omyndiga barn, för vilka maken är förmyndare, kommer förvaltningen att utövas av efterlevande maken ensam, nämligen dels för egen del och dels såsom förmyndare för barnen.
Även om boet står under samförvaltning, behöver delägare inte personligen delta i denna förvaltning. Han kan — om han så önskar — låta sig företrädas av syssloman. Och inget hindrar att
samtliga delägare enas om att — inom eller utom sin egen krets— utse en gemensam syssloman, som får i uppdrag att ensam handha förvaltningen. Därigenom får man en smidigare förvaltningsform än om alla skulle delta i förvaltningen. Det bästa är givetvis att man redan i avtalet om sammanlevnad inrycker bestämmelser om förvaltningen. Här gäller — som redan nämnts —avtalsfrihet och delägarna har alltså full frihet att välja den förvaltningsform, som i det särskilda fallet är mest ändamålsenlig.34
Rätten att handha förvaltningen blir — om inte annat följer av avtalet — bestämmande för behörigheten att företräda boet utåt, gentemot tredje man.35 Har förvaltningen enligt bestämmelse i avtalet anförtrotts åt en särskilt utsedd syssloman, blir denne också behörig att företa rättshandlingar å boets vägnar. Förvaltas boet av delägarna gemensamt, företräds boet utåt av samtliga delägare i förening.
Fråga blir då om den, som sålunda är behörig att företräda boet, får med bindande verkan för boet företa vilka rättshandlingar som helst eller om här gäller någon inskränkning i hans befogenhet.
Enligt 24 kap. 1 § ÄB skall här 18 kap. 3 § ÄB äga motsvarande tillämpning. I sistnämnda stadgande heter det:
Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.
Nyckelordet är här »förvaltning». Vid vanlig dödsboförvaltning i avvecklingssyfte blir detta syfte bestämmande för vilka rättshandlingar som skall anses falla inom ramen för boets »förvaltning».
Vid avtal om sammanlevnad får ordet en annan innebörd, t. ex. när det gäller att fortsätta en av den avlidne bedriven rörelse eller att driva ett av den avlidne efterlämnat lantbruk. Enligt lagberedningen är det avgörande här »icke . . . den särskilda åtgärdens beskaffenhet i och för sig, utan dess naturliga anknytning till boets föregående verksamhet såsom ett medel för dennas fullföljande». Som exempel anförs ». . . icke blott sådana åtgärder som oundgängliga reparationer utan även om- eller nybyggnad å en boets fastighet, inköp av utsäde, gödningsämnen eller kreatur för ett till boet hörande lantbruk, av råvaror för annan näring, av va-
ror överhuvud för att saluföras i en av boet fortsatt handelsrörelse».36
Under boets »förvaltning» kan däremot — enligt beredningen— inte inbegripas »fristående spekulationsaffärer eller upptagande av ren konsumtionskredit för delägares personliga behov, ej heller ingående av borgen för delägares förbindelser med sådant ändamål».37
Överskrides den nu angivna gränsen, blir rättshandlingen inte bindande för boet, med mindre tredje man var i god tro.
Denna befogenhetsinskränkning är av tvingande natur,38 vilket innebär att den gäller även om den ifrågavarande rättshandlingen företagits av samtliga delägare i förening eller eljest med samtliga delägares samtycke. Denna regel har motiverats av hänsyn till omsättningslivets intressen. Om dödsbo i större utsträckning skulle jämte sina delägare uppträda i omsättningslivet och ikläda sig förbindelser, måste — menade lagberedningen — talrika konflikter av svårlöst art uppkomma, när det gällde att avgöra, om en viss förbindelse avsetts skola belasta boet och om denna verkan rättsligen blivit uppnådd. För undvikande härav borde boet inte få ikläda sig andra förbindelser än sådana, som stode i ett objektivt och följaktligen jämförelsevis lätt konstaterbart samband med boets konkreta gestaltning.39
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att göra en jämförelse med bolagsrättens regler om föremålet för bolagets verksamhet. Därmed avses närmast verksamhetens art, t. ex. järnhandelsrörelse, sågverksrörelse etc. Föremålet för bolagets verksamhet bestäms genom bolagsavtalet. I aktiebolag skall bestämmelse därom intagas i bolagsordningen. Den som är behörig att företräda ett bolag måste hålla sig inom föremålet för verksamheten. Rättshandling, som faller utanför denna ram, blir inte bindande för bolaget, med mindre tredje man var i god tro. Föremålet för bolagets verksamhet framträder alltså som en befogenhetsinskränkning. Denna begränsning anses emellertid uppställd allenast i delägarnas intresse, alltså inte av hänsyn till tredje man. Härav följer att en rättshandling, som faller utanför föremålet för bolagets verksamhet, alltid — alltså oavsett om tredje man är i god eller ond tro — blir bindande för bolaget, om den biträds av samtliga delägare.40
Vid avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skulle man på motsvarande sätt kunna tala om föremålet för boets verksamhet, t. ex. järnhandelsrörelse, jordbruksdrift, fastighetsförvaltning etc. Även i detta fall är det fråga om en befogenhetsinskränkning.41 Skillnaden är den, att en rättshandling, som faller utanför föremålet för boets verksamhet, aldrig — alltså inte heller om den biträds av samtliga delägare — blir bindande för boet, med mindre tredje man var i god tro. Men problemet huruvida en viss rättshandling skall anses falla inom eller utanför föremålet för verksamheten blir i båda fallen detsamma.
En viktig fråga vid avtal om sammanlevnad är hur det skall förfaras med boets avkastning. Här råder avtalsfrihet. Parterna har alltså full frihet att själva bestämma hur avkastningen skall disponeras. Saknas bestämmelse i avtalet, har man emellertid behov av en dispositiv regel. En sådan finns i 24 kap. 2 § ÄB. Enligt denna regel är envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.42
Jag övergår slutligen till de spörsmål, som rör avtalets upphörande.
Ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan slutas för viss tid eller att gälla tills vidare. I förra fallet kan tiden vara absolut bestämd (visst antal år, intill viss bestämd tidpunkt) eller också relativt bestämd (intill efterlevande makes död eller omgifte, intill dess omyndig delägare blir myndig etc.).
Vare sig avtalet slutits för bestämd tid eller tills vidare kan det naturligtvis bringas att upphöra genom beslut av samtliga delägare, d. v. s. genom nytt avtal.
Har avtalet slutits att gälla tills vidare, har varje delägare rätt att när som helst säga upp avtalet.43 Detta upphör då att gällatre månader efter uppsägningen (24 kap. 3 § ÄB). Uppsägningmåste ske hos samtliga delägare. Först när detta skett, börjar uppsägningstiden löpa. Regeln är dispositiv. Uppsägningstiden kan alltså förlängas eller förkortas i avtalet. Samma regel gäller, om avtalet slutits för bestämd tid men sammanlevnaden fortsatt efter utgången av denna tid. Avtalet anses då förlängt tills vidare.
Har avtalet slutits för viss tid, gäller det naturligtvis under den bestämda tiden. Här uppkommer emellertid frågan i vad mån ett
sådant avtal på grund av särskilda skäl kan bringas att upphöra i förtid. Den frågan har lösts i 24 kap. 4 och 5 §§ ÄB.
Enligt 4 § föreligger uppsägningsrätt i tre fall:
a) om efterlevande make, som deltagit i avtalet, träder i nytt gifte,
b) om delägare dör och såsom dödsbodelägare efterlämnar någon, som ej deltagit i avtalet,
c) om förmyndare eller god man deltagit i avtalet och förmynderskapet eller godmanskapet upphört. I detta fall kan den, åvars vägnar avtalet slutits, säga upp avtalet. I de två första fallen har varje delägare uppsägningsrätt.44
Uppsägningstiden är även här tre månader. Uppsägning måste dock ske inom fyra månader efter den händelse, som föranlett uppsägningsrätten.
I andra fall än de nu nämnda föreligger inte uppsägningsrätt. Däremot ges i 5 § en generell möjlighet att få avtalet hävt genom domstols medverkan. Förutsättning härför är att väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som var avgörande vid avtalets ingående, eller att avtalet av annan särskild orsak finnes ej böra bestå.45
De omständigheter, som kan föranleda avtalets hävande enligt denna paragraf, kan vara skiftande. Det får här räcka med några exempel: delägare blir försatt i konkurs, delägare överlåter sin andel till utomstående, delägare har svårt att dra jämnt med de övriga, en av boet bedriven rörelse går med förlust etc. Varje omständighet måste bedömas med hänsyn till sin betydelse i det särskilda fallet. I detta sammanhang må också erinras om regeln i 14 kap. 3 § FB, enligt vilken rätten äger häva avtalet, om delägare är omyndig och det visar sig att den omyndiges bästa skulle äventyras genom avtalets fortsatta bestånd.
Som redan nämnts är delägare förhindrad att begära förordnande av boutredningsman, så länge avtalet om sammanlevnad består. Däremot utgör avtalet inte hinder för borgenär eller annan intressent än delägare att begära sådant förordnande, om anledning därtill föreligger. Kommer förordnande till stånd, är avtalet om sammanlevnad förfallet (24 kap. 6 § ÄB). Detsamma gäller om boet blir försatt i konkurs.46