DE EUROPEISKA
GEMENSKAPERNAS DOMSTOL
AV REVISIONSSEKRETERAREN ÅKE ÅHSTRÖM
Den 25 mars 1957 undertecknades i Rom det fördrag mellan Italien, Frankrike, Västtyskland och Beneluxländerna, som innebar bildandet av den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Gemenskapen skulle ha till uppgift att genom upprättande av en gemensam marknad och genom ett gradvis närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen som helhet, en fortgående och balanserad expansion, en ökad stabilitet, en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt närmare förbindelser mellan de stater som den förenar. För att uppnå det angivna målet och det vittgående ekonomiska samarbete som detta förutsätter skall enligt Romfördraget en rad olika åtgärder genomföras. En gemensam varumarknad skall sålunda tillskapas genom att tullar och andra handelsrestriktioner successivt avvecklas mellan medlemsstaterna samtidigt som man utåt upprättar en enhetlig tulltariff. Gentemot tredje land skall föras en gemensam handelspolitik. En gemensam politik förutses även på jordbruks- och transportområdet. Förutsättningar skall skapas för en fri företagskonkurrens på lika villkor genom förbud mot karteller och statliga diskriminerande åtgärder. Vidare skall en rationell fördelning av produktionsresurserna åstadkommas genom avskaffande av alla nationella bestämmelser, som diskriminerar medborgare från annat medlemsland i fråga om rätten att erhålla arbete, utöva näring, förvärva egendom eller överföra kapital.1
Genomförandet av de uppgifter, som anförtrotts gemenskapen, åvilar fyra institutioner, den parlamentariska församlingen, ministerrådet, kommissionen och domstolen. Av dessa har domstolen jämlikt artikel 164 i Romfördraget2 att värna om lag och rätt vid tolkning och tillämpning av fördraget. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för denna domstols sammansättning, uppgifter och arbetsformer.
Till en början skall framhållas, att domstolen icke enbart är ett EEC-organ. Redan i samband med bildandet av Kol- och stålgemen-
skapen (Montan-unionen) 19513 mellan förutnämnda sex länder upptogs i fördraget bestämmelser om en domstol. En sådan tillsattes också 1953. Samtidigt med Romfördraget undertecknades fördraget om upprättandet av den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).3 Liksom de båda andra fördragen innehåller detta bestämmelser om upprättandet av en domstol. Då man ville undvika att tillskapa flera institutioner av likartad uppbyggnad och med i många hänseenden sammanfallande uppgifter, beslöts genom en särskild konvention att endast en domstol skulle få finnas. Denna skulle ersätta Montan-unionens domstol och omhänderha alla de judiciella uppgifter, som fastslagits i de skilda fördragen. Den nya domstolen fick sålunda övertaga de mål, som icke hunnit avgöras av Montan-unionens domstol. Från samma domstol övertogs också personal och lokaler.
Domstolens sammansättning
De grundläggande bestämmelserna om domstolen finns i Romfördraget art. 164—188. Domstolen består av sju domare, vilka utses för sex år av medlemsstaternas regeringar i samförstånd. Till domare kan utses personer, vilka erbjuder full garanti för oavhängighet och samtidigt i hemlandet uppfyller gällande fordringar för erhållande av högsta domarämbeten eller eljest är jurister med allmänt erkända kvalifikationer. Vart tredje år nytillsättes omväxlande tre och fyra domare. Domare, som står i tur att avgå, kan få sitt mandat förnyat. Domstolen utser inom sig en ordförande (président) för en tid av tre år. Han kan omväljas. Den nuvarande ordföranden är holländaren A. M. Donner. Han är född 1918 och promoverades 1941 i Amsterdam till juris doktor på en avhandling om förvaltningsakters rättskraft. 1945 blev han professor i stats- och förvaltningsrätt vid Amsterdams fria universitet.4 Donner utsågs till ordförande 1958 och omvaldes 1961 för perioden 1961—1964. Domstolen sammanträder i princip i plenum. Den äger dock upprätta avdelningar med tre eller fem domare för förberedande handläggning eller för avgörande av vissa slag av ärenden. För närvarande5 arbetar man på två avdelningar med vardera tre domare (I. avd.: L. Delvaux, ordf., W. Strauss och A. Trabucchi; II. avd.: R. Rossi, ordf., Ch. L. Hammes och J. Rueff). Rådet har möjlighet att på framställning av domstolen genom enhälligt beslut öka antalet domare.
Domstolen biträds — efter franskt mönster — av två allmänna ombud (avocats généraux) utsedda på sex år. Dessa tjänstgör för närvarande på var sin avdelning. De har till uppgift att avge motiverade förslag till beslut i mål och ärenden som anhängiggjorts vid domstolen. Kompetenskraven för dessa befattningar är desamma som för domarämbetena.
Domstolen utser själv sin kanslichef eller sekreterare (greffier). Han är under ordförandens överinseende förman för tjänstemän och övriga anställda vid domstolen.
Domarna, de allmänna ombuden och sekreteraren har att avlägga ed att de skall opartiskt och samvetsgrant utöva sina ämbeten. Tystnadsplikt rörande vad som förekommit vid domstolens överläggningar omfattas också av eden. Domarna och de allmänna ombuden får icke inneha någon politisk eller administrativ post och ej heller utöva någon yrkesverksamhet. De åtnjuter immunitet i rättsligt avseende. De är liksom sekreteraren pliktiga att vara bosatta där domstolen har sitt säte, f. n. i Luxemburg. I kraft av sina ämbeten åtnjuter de vissa förmåner bl. a. i tull- och skattehänseende. Domare och allmänt ombud kan icke skiljas från sitt ämbete eller förklaras förlustig rätten till pension eller andra förmåner med mindre domstolen och allmänna ombuden genom enstämmiga beslut funnit att vederbörande icke längre uppfyller förutsättningarna för innehav av ämbetet eller att han icke iakttagit sina ämbetsskyldigheter. Parten får givetvis icke deltaga i beslutet.
Domstolens uppgifter
Den följande framställningen har begränsats till att behandla domstolens verksamhet inom ramen för EEC. Såsom tidigare nämnts har domstolen att värna om lag och rätt vid Romfördragets tillämpning och tolkning. Detta gör den emellertid icke ex officio. Domstolen har blott att pröva de mål och ärenden, som i vederbörlig ordning anhängiggöres. I Romfördraget utsägs icke vilken lag och rätt domstolen har att följa. I första hand torde domstolen ha att utgå från de rättsnormer, som kommit till uttryck i fördraget och därtill hörande aktstycken. En viss rättspraxis har också utbildats vid tillämpningen av Kol- och stålfördraget. Vidare synes domstolen ha att stödja sig på allmänna regler inom folkrätten. Slutligen torde medlemsländernas interna rättsordningar ha viss betydelse. I mål rörande utomobligatoriskt skadestånd skall nämligen enligt art. 215 beaktas »de allmänna principer som äro gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar».
I traktaten angives vad som kan bli föremål för domstolens prövning. Den behörighet domstolen tillagts är exklusiv. Härigenom uteslutes kompetenstvister mellan EEC-domstolen och nationella domstolar.
Domstolens behörighet omfattar i huvudsak följande:
1. Mål, vari en medlemsstat för talan mot en annan medlemsstat under påstående att sistnämnda stat underlåtit uppfylla någon av de förpliktelser, som enligt fördraget åvilar den (art. 170). Enahanda talan kan även föras av kommissionen mot medlemsstat (art. 169).
2. Mål som rör lagenligheten av rådets och kommissionens åtgärder (art. 173). Klagandepart kan vara ett dera av de nämnda organen, medlemsstat eller enskilt rättssubjekt. Såsom grund för sin talan kan part åberopa att vederbörande EEC-organ överskridit sin behörighet,
förfarit formellt felaktigt, åsidosatt fördraget eller gjort sig skyldigt till maktmissbruk (détournement de pouvoir). Om klaganden är enskild fysisk eller juridisk person måste det överklagade beslutet vara riktat mot honom eller ock, ehuru riktat mot annan, direkt och personligt beröra klaganden. Under vissa förutsättningar äger domstolen upptaga mål, där talan går ut på att få fastslaget att rådet eller kommissionen fördragsstridigt underlåtit att fatta beslut (art. 175).
3. Rådet äger utfärda förordningar (règlements), som är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Om i en förordning påföljd stadgats för överträdelser av förordningen och domstolen tillerkänts full prövningsrätt, är domstolen behörig i mål rörande dylika påföljder (art. 172). Sålunda äger domstolen pröva böter och viten, som utdömes jämlikt den kartellförordning, som trädde i kraft den 13 mars 1962.
4. Domstolen äger att genom förhandsbeslut med bindande verkan (à titre préjudiciel) avgöra frågor rörande tolkningen av Romfördraget eller stadgarna för något rådsorgan även som frågor rörande tolkningen och giltigheten av åtgärder, som företagits av gemenskapens institutioner (art. 177). Uppkommer en dylik tolkningsfråga i rättegång inför sista instans i något medlemsland, är den pliktig underställa EEC-domstolen denna fråga. För andra nationella domstolar är underställandet fakultativt.
5. Domstolen är vidare behörig att avgöra tvister mellan gemenskapen och dess tjänstemän (art. 179). Frågor rörande gemenskapens ansvar för utomobligatorisk skada kan också prövas av domstolen (art. 178). Om gemenskapen ingått avtal av offentligrättslig eller privaträttslig natur äger domstolen, därest skiljedomsklausul därom intagits, pröva tvister på grund av avtalet (art. 181). Tvister mellan medlemsstaterna kan också genom prorogation komma under domstolens prövning (art. 182).
Domstolens arbetsformer
Procedurreglerna återfinnes i det särskilda protokollet angående domstolens stadga av den 17 april 1957 samt i arbetsordningen av den 3 mars 1959. Protokollet innehåller 46 artiklar. Arbetsordningen har sammanlagt inte mindre än omkring 260 artiklar och paragrafer.6Förfarandet vid domstolen är dels skriftligt dels muntligt. Talan anhängiggöres genom skriftlig ansökan. Denna skall liksom en stämningsansökan enligt svensk processrätt innehålla uppgifter om parterna, yrkandena och grunderna för dessa samt eventuell bevisning. Domstolens ordförande bestämmer vilken avdelning som skall handlägga målet och utser referent. Stämningen med bilagor delgives därefter motparten, som har att inkomma med svaromål inom en månad. Under det förberedande skedet kan klaganden utvidga sin talan lik-
som svaranden kan genstämma. Även om så ej sker, brukar parterna regelmässigt växla ytterligare var sin skrift. Sedan parterna genom skriftväxlingen preciserat sina ståndpunkter, beslutar domstolen om eventuell bevisupptagning. Denna äger vanligen rum inför avdelning av domstolen. Vittne, som uteblir eller utan giltigt skäl vägrar vittna, kan ådömas böter upp till 250 dollar. Uteblivet vittne kan även förpliktas ersätta kostnaderna för ny kallelse. Först sedan vittne eller sakkunnig avgivit sin utsaga sker edgång antingen enligt arbetsordningens formulär eller i den form, som brukas i vittnets hemland. Utsagan tages till protokollet och undertecknas av vittnet, ordföranden och kanslichefen. Mened inför EEC-domstolen skall på angivelse av denna beivras i vittnets hemland och behandlas som om brottet begåtts inför nationell domstol. — Domstolen äger befogenhet att infordra upplysningar från parter och myndigheter samt efter eget val anförtro sakkunniguppdrag åt personer eller korporationer. Efter bevisupptagningen är målet klart att utsättas till muntlig förhandling. Vid denna, som i princip är offentlig, slutför parterna sin talan, varefter det allmänna ombudet avger en sammanfattning med förslag till dom. Domstolen beslutar dom efter enskild överläggning, i samband med vilken det allmänna ombudet höres. I regel sex à åtta veckor efter handläggningens avslutande avkunnas dom vid offentlig session, till vilken parterna kallas. Parterna skall även tillställas en bestyrkt avskrift av domen. Domen redovisar den mening, om vilken flertalet domare förenat sig. Någon rätt att få avvikande mening tagen till protokollet finns ej. Domen får rättskraft i och med avkunnandet. Hela förfarandet inför domstolen brukar ta närmare ett år i anspråk.
Meddelande rörande varje vid EEC-domstolen anhängiggjord talan införes i gemenskapens officiella tidning »Journal Officiel de la Communauté», i vilken också domar kan komma att kungöras. En samling av domstolens domar utgives genom kansliets försorg. Varje dom skall i princip kunna verkställas i en medlemsstat enligt där gällande exekutionsrättsliga regler (art. 187, 192). Beslut, som innebär betalningsförpliktelse för medlemsstat, är dock icke exigibla. Exekutionstiteln skall legaliseras av vederbörande stat, varvid blott äktheten må prövas. Verkställigheten kan uppskjutas endast genom beslut av domstolen. Invändning om gjord betalning torde sålunda få göras hos domstolen. Däremot har de nationella myndigheterna att pröva verkställighetsåtgärdernas lagenlighet, t. ex. påstående om att i mät tagen egendom tillhör tredje man.
Vissa extraordinära rättsmedel mot en dom står till buds. Skulle nya, för utgången av målet väsentliga fakta framkomma, kan part få till stånd ett ändringsförfarande (jfr resning i svensk rätt). Likaså kan en tredje man — medlemsstat, EEC-institution eller enskilt rättssubjekt — vars rätt blivit kränkt, ansöka om målets återupptagande helt eller delvis.
Författningarna angående domstolen innehåller i överensstämmelse med Romfördragets bestämmelser åtskillig annan reglering rörande
bl. a. interimistiska åtgärder, inhibition, intervention, återställande av försutten tid, tredskodom och rättegångskostnader. Part har möjlighet att erhålla fri rättegång. Domstolen skall i samråd med vederbörande regeringar utfärda bestämmelser härom liksom rörande förfarandet vid mened av vittne eller sakkunnig.
Ett särskilt avsnitt i arbetsordningen berör språkproblemet. De officiella språken inom EEC är tyska, franska, italienska och holländska. Detta gäller också för domstolen. I en rättegång skall i princip blott ett av dem användas. Vanligen är det den klagande parten, som har att välja språk. På detta språk sker sedan skriftväxling, förhandling, protokollföring och domskrivning. Handlingar, som är avfattade på annat språk, skall åtföljas av översättning. Domare, allmänt ombud eller part äger emellertid begära att inlagor eller muntliga utsagor översätts till annat officiellt språk. För närvarande översätts alla handlingar till samtliga de officiella språken. Vid de muntliga förhandlingarna används simultantolkning. Regeln om språkens likvärdighet har tillmätts särskild betydelse. Alla parter måste nämligen vid domstolen låta sig företrädas av ett ombud. Vid sin sida kan ombudet ha en rådgivare eller advokat, som är behörig uppträda inför domstolarna i sitt hemland. Enskild part måste alltid vara företrädd av en advokat. En begränsning av de tillåtna språken skulle ha inneburit, menar man, att advokatkåren i det land, vars språk icke var tillåtet domstolsspråk, i praktiken blivit utestängd från möjligheten att åtaga sig uppdrag vid EEC-domstolen. Skulle gemenskapen utvidgas får man därför räkna med att antalet förhandlingsspråk vid domstolen kan komma att öka.