KARL OLIVECRONA. Panträtten i den nya jordabalken. Kritik och förslag. Lund 1964. Gleerup. 91 s. Kr. 10,00.

    Den planerade jordabalksreformen tilldrager sig allt större uppmärksamhet. I det sedan länge bedrivna reformarbetet utgöres den hittills sista etappen av det reviderade förslag till jordabalk m. m., som särskild utredningsman (jordabalksutredningen) avgav 1963 (SOU 1963:55; se SvJT 1964 s. 143). I jordabalksutredningens arbete deltog prof. Olivecrona såsom expert. Liksom övriga experter förklarade han sig

184 ARNE WILHELMSSONkunna i huvudsak instämma i utredningsmannens förslag. En del av experterna, däribland Olivecrona, fann emellertid att skäl kunde finnas för att i vissa begränsade avseenden vidtaga ytterligare ändringar av panträttsreglerna. För sin del uttalade Olivecrona att han ämnade framlägga sina synpunkter på panträttsreglerna i en särskild skrift. Det är denna skrift som nu har utkommit och som avses med denna anmälan.
    I skriften redogör förf. inledningsvis för gällande rätt i några för sammanhanget relevanta hänseenden. I anslutning härtill behandlar han vissa principiella spörsmål. Härvid påstår han bl. a. (s. 12) att övergången från pantbrev, utfärdade av fastighetsägaren, till pantbrev, utfärdade av inskrivningsdomaren (ID), motiverar att panträttskonstruktionen i jordabalksförslaget genomtänkes på nytt. Riktigheten av slutsatsen torde kunna ifrågasättas. Den omständigheten att jordabalksutredningen ersatt lagberedningens »panträttsutfästelse» med en »panträttsansökningshandling» torde sålunda icke alls behöva få sådana konsekvenser; förf. har själv i en tidskriftsartikel uttalat att beredningens »utfästelse» icke hade någon reell funktion att fylla (SvJT1962 s. 308; jfr SOU 1963:55 s. 280 ff). En annan sak är att beredningen kanske icke i alla avseenden dragit konsekvenserna av panträttensfrigörelse från sambandet med en personlig betalningsutfästelse. —Förf. resonerar i olika sammanhang i skriften utifrån den föreställningen att fastighetsägaren enligt förslaget löser ut pantbrevet hos ID och därefter lämnar det såsom säkerhet till en borgenär. Även om betraktelsesättet är teoretiskt riktigt måste lagstiftningen i stor utsträckning (se exempelvis 8:4 tredje st. och 21 kap. i utredningens förslag) utgå från den mycket vanliga ordningen, att långivaren är fastighetsägaren behjälplig med uttagande av pantbrev. Förf. synes i några sammanhang ha förbisett detta förhållande.
    När det gäller förf:s synpunkter på pantbrevets innehåll torde den utförliga framställningen i räntefrågan (s. 20—37) komma att tilldraga sig särskild uppmärksamhet. Att framställningen uppfordrar till vissa randanmärkningar är emellertid givet. Beträffande kritiken mot den föreslagna ordningen bör understrykas, att de olägenheter som påtalas framför allt är terminologiska. Typiskt är att förf. kommer in på räntefrågan via i och för sig beaktansvärda önskemål om en så långtdriven standardisering av pantbreven som möjligt. Vad hans förslag om ett fixerat tillägg till kapitalbeloppet angår är att säga, att det ofrånkomligen är något av en sinkadus att han kommit att stanna vid just 15 %. Anmärkningsvärt är dessutom att han tvingas bibehålla vanlig ränta eller det som han kallar »utmätningsränta». Beträffande förslaget att pantbreven alltid skall vara förfallna vid anfordran (s. 37—38) torde förf. förutsätta, att man kan bortse från existensen av isolerade pantbrev på lånemarknaden, pantbrev som icke har anknytning till omslagsrevers (jfr s. 15). Huruvida lagstiftaren verkligen kan utgå från att föreställningen om omslagsreversens nödvändighet skall tränga helt igenom i det levande livet är dock minst sagt tveksamt.

ANM. AV KARL OLIVECRONA: PANTRÄTTEN I JORDABALKEN 185    Förf:s uttalanden (s. 39—43) såvitt avser realisation av pantsatt pantbrev är av intresse. Det vill emellertid synas som att det avhandlade spörsmålet är mera komplicerat än som antydes. Så frågar man sig t. ex. om förf:s lösning till förhindrande av att pantbrev enligt 130 § UL försäljes i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, kan åstadkommas så lätt som han påstår. Lagstiftaren måste väl sålunda ompröva — utöver bestämmelserna i 125 och 130 §§ UL — åtminstone regleringen i 135 § andra st. och 143 § UL.
    Kritiken mot jordabalksförslagets regler om panträtt för ogulden köpeskilling (s. 43—48) synes skjuta över målet. Självfallet står det förf. fritt att anse att något behov av den föreslagna regleringen icke finnes. På den punkten är emellertid resonemanget icke helt övertygande. Den praktiska situation, som är av intresse, är att säljare och köpare snabbt vill avsluta en affär och att säljaren icke har några pantbrev uttagna, som han kan behålla såsom dellikvid. Denna situationlöser förf. på det sättet, att parterna i köpekontraktet stipulerar, att säljaren skall få ta ut vissa pantbrev. Men den lösningen innebär ju icke någon garanti för att säljaren för sina pantbrev får prioritet framför köparens borgenärer, även om säljaren söker panträtt den första tänkbara inskrivningsdagen. Behovet av en reglering skall vägas mot den skada och de komplikationer som den åstadkommer. Också i detta hänseende blir man emellertid tveksam mot förf:s argumentering. Nog vill det sålunda förefalla som om olägenheterna av den föreslagna regleringen överdrives.
    Förf. har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om ägarpanten i jordabalksförslaget (s. 48—67). Framställningen tynges emellertid av att han synes överdimensionera svårigheterna att särhålla den tvingande regeln om utbrytningsrätt (26:12 andra st.) från vad jordabalksutredningen kallat »cessionsklausul» (se särskilt s. 59). Jordabalksutredningen har dock klart uttalat, att utbrytningsrätten alltid skall stå fastighetsägaren till buds, såframt han icke genom uttrycklig klausul i omslagsreversen (»cessionsklausul») avstått från ägarpanten (se SOU 1963:55 s. 364). Förf. polemiserar mot lagberedningens önskan att åtminstone i fråga om lånetransaktioner enskilda emellan stärka fastighetsägarens ställning (s. 60—61). Men frågan är om man såsom förf. kan utgå från att kreditinstituten så gott som helt täcker lånemarknaden. En annan sak är att överhypotek i stor utsträckning belånas genom sekundärförskrivning etc. Huruvida den väg förf. anvisar ur problematiken kring ägarpanten är framkomlig torde icke låta sig bedömas utan närmare undersökningar.
    Enligt 8:7 första st. i jordabalksförslaget må panträtt ej grundas, om den som upprättat ansökningshandlingen är eller blir försatt i konkurs den dag ansökningen göres. Har panträtt ändock grundats skall den enligt tredje st. i samma lagrum vara utan verkan. Förf. kritiserar dessa bestämmelser (s. 67—70), som övertagits från IF (15§). Risken för att panträtt skulle komma att grundas trots ägarens konkurstillstånd är emellertid enligt förslaget mycket liten. Lagberedningen, som varit medveten om det angelägna i att nedbringa den tid

186 ARNE WILHELMSSONsom kan förflyta innan en underrättelse om konkurs inkommer till ID, har nämligen föreslagit vissa ändringar i 21 och 54 §§ KL. Ändringarna har just till syfte att säkerställa att en i fastighetsboken påkallad konkursanteckning i alla lägen kommer till stånd så snabbt som möjligt (se SOU 1960:24 s. 229 f och 26 s. 202 f; se ock i detta sammanhang 27:6 andra st. i beredningens förslag och 23:6 andra st. i utredningens förslag). Lika fullt får man naturligtvis icke bortse från att panträtt kan komma att grundas trots konkurstillståndet. Förf. föreslår nu för den ifrågavarande situationen en reglering innebärande, å ena sidan, att panträtt icke får grundas, och, å den andra, om panträtt ändock kommer till stånd, att denna blir gällande. Att man ställer sig tveksam till förslaget är kanske naturligt. Man kan spörja om förf. icke med sitt betraktelsesätt, att pantbrevet från början tillhör fastighetsägaren (s. 14), borde ta steget fullt ut och låta panträtt grundas utan hinder av konkurstillstånd? Att han icke kan lansera ett sådant förslag framgår emellertid redan därav, att han då skulle komma i konflikt med den åskådning om panträttsgrundandet, som ligger bakom 29 § KL.
    Beträffande förfarandet vid anteckning om innehav har den nuvarande ordningen i huvudsak bibehållits i jordabalksförslaget. Förf. framhåller, att förenklingar är önskvärda. Det förslag, han framkastar (s. 71 f), innebär att banker och andra kreditinstitut skulle få anteckning om innehav gjord utan att originalhandlingen behövde företes; denna skulle ersättas av en fotostatkopia. Förslaget är intressant. Man frågar sig emellertid om det verkligen finnes fog för att göra skillnad mellan kreditinstitut och enskilda långivare och att alltså för de sistnämnda behålla kravet på ingivande av originalhandling.
    Gentemot förf:s allmänna målsättning när det gäller övergången till det nya systemet, nämligen att man bör inrikta sig på att eliminera efterverkningarna av det äldre systemet så snabbt som möjligt (s. 73), finnes ej något att invända. Den målsättningen omfattades också av lagberedningen och jordabalksutredningen (se SOU 1963:55 s. 433).Emellertid har man nog anledning att ställa sig något skeptisk till de speciella förslag som i detta sammanhang framföres. Det vill allmänt synas som att förf. alltför hårt renodlar intresset av att utplåna varje spår av det äldre systemet. Innan man tillskapar speciella övergångsanordningar måste dock gälla, att dessa skall avvägas mot de praktiska olägenheter, som är förenade med ett bibehållande av de äldre anordningarna. Det är mot denna bakgrund man kanske ställer sig frågande inför det särskilda arrangemang för utbyte under övergångstiden av inteckningsreverser mot pantbrev, varom talas på s. 76. Innebörden av förslaget till ett slags nyfastställelseinstitut (s. 77—80) framstår icke riktigt tydligt för läsaren. Syftet är emellertid klart och av detta vill det förefalla som om förf. icke beaktat ett av jordabalksutredningen föreslaget »stämpelskatterättsligt» utbytesinstitut (SOU 1963:55 s. 326 f). Upptages detta förslag i den blivande stämpelförordningen, vilket man har anledning förmoda kommer att ske,1 får man ett institut som

 

     1 Se numera 12 § tredje st. i framlagt förslag till stämpelskatteförordning, prop. 1964:75.

ANM. AV KARL OLIVECRONA: PANTRÄTTEN I JORDABALKEN 187torde vara ganska likt det som föresvävar förf. Den omständigheten att det icke alltid är användbart om någon rättsägare vägrar att lämna sitt samtycke till postposition e. d. torde ej förringa dess värde. Att märka är ju att också det institut, förf. skisserar, förutsätter medgivanden från berörda rättsägare. Beträffande hans förslag såvitt angår köpeskillingsinteckningar måste understrykas, att förslagen icke innebär att äldre sådana inteckningar utan vidare försvinner. Förslagen syftar sålunda bl. a. till att reducera komplikationerna med sådana köpeskillingsinteckningar som på grund av äldre rättsförhållanden tillkommer efter balkens ikraftträdande. Detta måste emellertid anses vara ett mindre problem. Anmärkningsvärt är det förfarande för utbyte av köpeskillingsinteckningar (s. 81) och för anteckningar om anonyma sådana inteckningar (s. 82) som förf. behandlar. Förfarandet innebär — i strid med hittills varande syn på inskrivningsväsendet — att ID skulle ha att uttala sig om de i lag angivna rättsverkningarna av vissa beslut (jfr SOU 1963:55 s. 323). Icke minst uppseende väckande är att ID skulle kunna ge upphov till en rättegång om prioritet, som kunde vara meningslös från den synpunkten att ingen av de tvistande kontrahenterna behövde bli »nödlidande» eller falla bort vid en blivande exekution.
    Vad slutligen angår förf:s redaktionella påpekanden (s. 85—88) må följande anföras. Det vill förefalla som om vid kritiken mot uttrycket panträttsansökningshandling (s. 85) bortses från att handlingen icke får se ut hur som helst. Precis som pantbrevet skall sålunda ansökningshandlingen enligt förslaget vara helstandardiserad (se SOU 1963:55 s. 290 f). Kritiken mot formuleringen i 8:4 tredje st. är svårförståelig (s. 86). En panträttsansökan kan icke återkallas förrän den gjorts. Och för att bli beaktad måste återkallelsen uppenbarligen komma ID till handa före kl. 12 den inskrivningsdag, då ansökan första gången upptages till prövning. Det må i sammanhanget nämnas att jordabalksutredningen ifrågasatt om icke genom administrativ författning bör sörjas för att återkallelsen får ingivas redan innan panträttsärendet väckts för att därefter vila i avbidan på sistnämnda ärende (SOU 1963:55 s. 358). Utläggningarna om företrädesreglerna i 21 kap. (s. 87) är, som förf. själv antyder, mycket summariska i förhållande till ämnets svårighetsgrad. Särskilt överraskande är att förf., när han pläderar för regeln att flera samma dag sökta panträtter alltid skall placeras i ordning efter varandra, tycks bortse från den intressemotsättning av vitalaste slag vilken kan råda mellan olika sökande.

Arne Wilhelmsson