Professurerna i rättshistoria med romersk rätt vid Stockholms och Uppsala universitet har sökts av docenterna Erik Anners, Sten Gagnér och Gösta Hasselberg, Uppsala, Ivar Nylander, Stockholm, och Per-Edwin Wallén, Lund. Professuren i Stockholm har dessutom sökts av prof. Stig Jägerskiöld, Uppsala.
    Sakkunniga i båda tillsättningsärendena har varit professorerna Gerhard Hafström, Lund, Åke Holmbäck, Uppsala, Stig Iuul, Köpenhamn, och Bernhard Rehfeldt, Köln.
    Till Stockholmsprofessuren har de sakkunniga förordat följande sökande i här angiven ordning:
    Hafström: Jägerskiöld, Wallén, Anners.
    Holmbäck: Jägerskiöld, Anners, Gagnér.
    Iuul: Jägerskiöld, Anners, Wallén.
    Rehfeldt: Jägerskiöld, Gagnér, Anners.
    Motsvarande förslag till Uppsalaprofessurens besättande upptog följande sökande:
    Hafström: Wallén, Anners, Gagnér.
    Holmbäck: Anners, Gagnér, Hasselberg.
    Iuul: Anners, Wallén, Gagnér.
    Rehfeldt: Gagnér, Anners, Wallén.
    Tidigare sakkunnigutlåtanden i anledning av Anners' och Jägerskiölds ansökningar till professur i rättshistoria och romersk rätt har refererats i SvJT 1962 s. 520.
    Rehfeldt uttalar sig berömmande om Anners' gradualavhandling »Hand wahre Hand» (1952; jfr SvJT 1954 s. 306 ff) och hans följande arbeten »Äganderätt och handelsintresse» (1960; jfr SvJT 1961 s. 371 ff) och »Humanitet och rationalism». Mera kritisk är han till »Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar» (1961; jfr SvJT 1962 s. 573 f):

NOTISER 231    Das Sujet des Buches ist gesucht: die Abhängigkeit des petrinischen Militärstrafrechts vom karolinischen hatte Bobrowskij schon vor 80 Jahren klargestellt, und Epifanows patriotische Propagandaschrift von 1947 bedurfte keiner wissenschaftlichen Widerlegung. Den unter diesem Gesichtspunkt überflüssigen Quellenvergleich aber zu dem Zweck vorzunehmen, die Disziplin der petrinischen Armee zu erforschen, war ein abwegiger Gedanke, denn irgend sichere Ergebnisse liessen sich davon nicht erwarten. Allzu viel musste hier von Temperament und Neigungen eines so unumschränkten und persönlichen Gesetzgebers abhängen, wie es Peter d. Gr. war. Ein durchgängiger Grundzug rücksichtsloser Härte würde schon deshalb nicht verwundern. Aber selbst abgesehen davon lassen die Feststellungen, die sich bei der Textvergleichung treffen lassen, die vom Verfasser daraus gezogenen Schlüsse gar nicht zu.

    Bland Gagnérs skrifter har ett mindre arbete »knutzs kunungxs daghum» (1961) väckt de sakkunnigas intresse och stora uppskattning. Hafström uttalar att Gagnér genom denna skarpsinniga undersökning visat sig vara en framstående forskare inom den medeltida komparativa rättshistoriens viktiga och svåra område, och Holmbäck betecknar skriften som ett ypperligt arbete. Iuul uttalar om Gagnér följande:
    Som sammenfattende karakteristik af ansøgeren kan siges, at han utvivlsomt er lærdere end nogen af sine medansøgere, men til gengæld også tynges i den grad af sin lærdom, at han har svært ved at nå til resultater, som er uafhængige af tidligere offentliggjorte fremstillinger. Lejlighedsvis lægger han dog selvstændige forskerevner for dagen, og det må ønskes for hans videre videnskabelige udvikling, at han i højere grad end hidtil vil tage spørgsmål op til behandling, som ikke i forvejen er gennemarbejdet af andre forfattere, når han ikke på afgørende måde kan supplere og korrigere disses resultater. Hans kompetence til at beklæde et retshistorisk professorat må på det foreliggende stadium af hans udvikling som forsker være afhængig af, hvilken betydning man vil tillægge almindelig idéhistoriske og metodologiske undersøgelser frem for et studium af de retsregler, som på ethvert tidspunkt i fortiden var gældende. Personlig er jeg af den opfattelse, at hans hidtidige produktion giver løfter om, at han også uden for det område, han hidtil har betragtet som sit speciale, vil være i stand til at give værdifulde bidrag til studiet af svensk retshistorie, og jeg vil herefter erklære ham kompetent til professoratet i denne disciplin.

    Beträffande Hasselberg behandlas i vissa av utlåtandena betydelsen av att en sökande till professur av ifrågavarande slag icke är jurist. Holmbäck finner det vara en betydande fördel, om professurens innehavare är juridiskt utbildad, samt slutar med följande principiella synpunkter:
    I sitt utlåtande 1954 angående de sökandes skicklighet till den då lediga professuren i historia vid Uppsala universitet anförde professor Torvald Höjer som ett av motiven för att ställa Hasselberg tillbaka för den andra sökanden, att Hasselbergs »kvalitativt högtstående författarskap» i allmänhet hade »en övervägande rättshistorisk inriktning». Professor Bolin anmärkte likaledes i sin motivering beträffande de sökandes inbördes placering, att Hasselbergs huvudarbete fölle »inom rättshistoria mer än inom historia». Den tredje sakkunnige, professor Lönnroth, gjorde i sin gradering av de sökande icke något uttalande om att ett rättshistoriskt specimen vore av mindre värde till en professur i historia än ett specimen i politisk historia, men vid sitt yttrande att resultaten i Hasselbergs doktorsavhandling vore »av grundläggande betydelse för kännedomen om maktförhållandena och internationella förbindelser i östersjöområdet under den tidigare delen av Sveriges medeltid» fogade han orden »även om detta arbete mera är rättshistoria än historia i vanlig mening». Det synes alltså som om en forskare, som ägnat sig åt rättshistoriens svåra och till stora delar otillgängliga område, i

232 NOTISERvarje fall icke annat än med handikap skulle kunna konkurrera till en professur i historia med forskare i historia »i vanlig mening». Då på grund av att de inom juridiska fakulteterna befintliga professurerna i rättshistoria äro led i en organisation, som avser utbildning av jurister, vid lika skicklighet i fråga om vetenskapliga arbeten företräde torde böra lämnas åt forskare, som ha juridisk utbildning, har en rättshistoriskt inriktad forskare, vilken icke har sådan utbildning, en något underlägsen ställning även då det gäller konkurrens om en professur inom juridisk fakultet. Vad nu anförts pekar på ett missförhållande, som borde rättas till genom skapandet av en personlig professur, då — såsom nu — det träder fram en verkligt framstående forskare, som icke är jurist men har rättshistoria som ämne.

    I fråga om Jägerskiölds arbete »Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige under den yngre landslagens tid» (1963) uttalar Hafström följande lovord:
    Jägerskiölds stora avhandling om främmande rättsreception i Sverige närmast under 1600-talet är det tyngst vägande arbetet i förevarande konkurrens. Trots att det huvudsakliga källmaterialet torde ha varit lättillgängligt för forskningen, är Jägerskiöld den förste som haft förutsättningarna — både som historiker och romersk-rättsligt skolad rättshistoriker — att utnyttja detsamma. Genom denna hans avhandling — i ordets egentliga mening banbrytande — har frågan om omfattningen av och sättet för den romerskrättsliga receptionen erhållit en skarp belysning. De redan uppnådda resultaten komma att för framtiden bliva vägledande beträffande denna viktiga del av svensk rättshistoria.

    Nylanders gradualavhandling »Das kirchliche Benefizialwesen Schwedens während des Mittelalters. Die Periode der Landschaftsrechte» (1953; jfr SvJT 1954 s. 254 ff) föranleder följande omdöme från Iuuls sida:
    Selv om der kan rettes — og er rettet — adskillige indvendinger imod denne afhandling, må den siges at være frugten af dybtgående undersøgelser, og den dokumenterer på afgørende måde, at forf. behersker det svenske kildemateriale med stor sikkerhed. Nogen større videnskabelig selvstændighed kan derimod ikke siges at præge afhandlingen. Dens værdi må søges i, at forf. har søgt at indpasse den gennem kildematerialet belyste ordning af den middelalderlige ordning af kirkens formueforhold i de kategorier, som kendes fra anden europæisk kirkeret, og med dette formål for øje foretages en i det hele rent deskriptiv behandling af det i betragtning kommende lovstof og diplommateriale. At dette føles som en belastning af bogen, lader sig ikke benægte. Den virker hverken inspireret eller inspirerende, og dens fremstilling vil næppe blive taget som mønster ved eventuelle fremtidige behandlinger i Danmark og Norge af tilsvarende problemer. På den anden side vil det være umuligt at komme uden om den, såfremt man ønsker at beskæftige sig med de af forf. behandlede spørgsmål.

    Slutligen må även citeras Hafströms sammanfattande omdöme om Walléns gradualavhandling »Die Klage gegen den Toten im nordgermanischen Recht»(1958; jfr SvJT 1959 s. 173 ff):
    Den textkritiska behandlingen av det omfattande och delvis för dödmansprocessen förut icke utnyttjade materialet är av hög kvalitet. Förf. har därigenom visat prov på framstående textkritisk förmåga.
    Beträffande behandlingen av dödmansprocessen i avhandlingens andra del vill jag särskilt framhålla, att denna ingalunda inskränker sig till en deskriptiv framställning. I stället förmärker man ständigt förf.:s intresse för en vetenskaplig problemdiskussion, grundad på de tidigare analyserade källställena.
    Såsom särskilt värdefull vill jag slutligen framhålla den utvecklingshistoriska synpunkt, som förf. i princip använt i sin undersökning. Medan den

NOTISER 233äldre forskningen (Scherer) uppfattar dödmansprocessen som en oföränderlig, konstant institution, har förf. visat, att denna process, liksom alla andra rättsliga institutioner, så att säga har sin egen historia, vilken förf. — i den mån källorna så möjliggjort — försökt att följa över en tid av flera hundra år.

H. D-s