Professuren i processrätt vid Lunds universitet har sökts av preceptorn Per Olof Bolding. Två av de sakkunniga, professorerna Per Olof Ekelöf, Uppsala, och Lars Welamson, Stockholm, har funnit Bolding kompetent till professuren, medan den tredje sakkunnige, prof. Karl Olivecrona, Lund, intagit motsatt ståndpunkt.
    I fråga om Boldings gradualavhandling »Bevisbördan och den juridiska tekniken» (1951) uttalar de sakkunniga vissa kritiska synpunkter på Boldings tillämpning av den s. k. överviktsprincipen, enligt vilken en dom skall grundas på det påstående som ter sig mest sannolikt, även om sannolikhetsövervikten är aldrig så ringa. Ekelöfs synpunkter på avhandlingen har tidigare publicerats i hans recension i SvJT 1952 s. 216 ff, och även Welamson förklarar sig i det väsentliga instämma i de åsikter som där framförts. Boldings mening att överviktsprincipen är den metod, som ger den största möjligheten för ett materiellt riktigt avgörande, kritiseras av Olivecrona, som dessutom i fråga om Boldings uppfattning, att överviktsprincipen medför en jämn fördelning av de materiellt oriktiga domarna mellan de två kategorierna kärande—svarande och åklagare—tilltalad, anför följande kritiska synpunkter:
    Inför denna motivering har man anledning att ställa vissa frågor. Varför skall man sträva efter att få de materiellt oriktiga avgörandena fördelade lika på de två kategorierna kärande—svarande och åklagare—tilltalad? Någon förklaring härtill har jag icke kunnat finna. Förf. tycks anse saken självklar. Man kan våga den gissningen att han anser en dylik fördelning av de materiellt oriktiga avgörandena rättvis. Men hur hänger detta ihop? Vad innebär denna rättvisa? Antag att käranden A, som materiellt sett har rätt, förlorar sitt mål, därför att han icke förmår prestera tillräcklig bevisning; vad gagn har väl han av att käranden B vinner sitt mål trots att han materiellt sett har orätt? Skulle kärande- och svarandeparter utgöra grupper, som inom sig fördela vinst och förlust? (En annan gissning är att rättvisan skallvara en rättvisa mellan de två individuella parterna, bestående i att de skola ha lika goda chanser att vinna målet. Möjligen har en sådan tanke föresvävat förf., men därpå är jag inte säker.)

    Underlägset gradualavhandlingen finner Ekelöf och Welamson Boldings andra större arbete, »Skiljeförfarande och rättegång» (1956; se SvJT 1958 s. 27 ff). Vissa däri framförda synpunkter på den rättstillämpande verksamheten har föranlett Welamson till följande uttalanden:
    Ehuru förf. härvidlag icke preciserar någon oreserverad slutsats, synes mig ett grundtema i framställningen vara, att domarens rättstillämpning även i komplicerade fall skulle kunna vara en uteslutande teoretisk operation och sålunda några värderingar icke skulle behöva ingå såsom ett nödvändigt element däri. Förf. har visserligen på intet sätt förbisett, att varje lagtillämpningssituation av någorlunda komplicerad beskaffenhet karakteriseras av att skilda lagtillämpningsdata peka i olika riktningar. Han framhåller tvärtom såsom ett karakteristikon att domaren utför en beräkning som bl. a. utmärks därav att domaren tillmäter olika vikt åt skilda slags argument efter en viss bestämd rangskala. Bolding talar härvidlag om att domaren »viktar» sitt material. Såvitt jag förstår kan emellertid termen »vikta» icke

undanskymma det förhållandet, att det här faktiskt är fråga om värderingar. Den rangskala, efter vilken »viktningen» skall ske, är ju ingenstädes fastslagen på sådant sätt, att rättstillämpningen skulle kunna ske genom att man enbart adderar den givna vikten av faktorer som tala i vardera riktningen och sedan framräknar ett saldo för någondera lösningen. En viktningsoperation i Boldings mening är såvitt jag förstår ingenting som kan verifieras eller falsifieras. Jag tror för min del, att det överhuvud är omöjligt att uppställa allmänna teser om den inbördes vikten av skilda lagtolkningsdata av sådan precision att de skulle eliminera behovet av domarens egna värderingar av motstridiga sådana data i en given tillämpningssituation. Huruvida det i ett aktuellt fall kan vara motiverat att exempelvis frångå lagtextens ordalydelse måste kunna bero på å ena sidan med vilken styrka intresset av legalitet bedömes göra sig gällande beträffande den aktuella typen av lagregel samt å andra sidan hur olyckliga utifrån lagstiftarens i motiven eller i andra sammanhang uttryckta värderingar man anser de konsekvenser vara, som bli följden av ett fasthållande vid lagens lydelse. Att här domarens egen värdering av fördelar och nackdelar av skilda lösningar i den konkreta situationen skulle kunna undvaras har jag svårt att förstå.

    Boldings senaste arbete rörande skiljeförfarandet, »Skiljedom. Studier irättspraxis rörande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet» (1962) är enligt Ekelöfs mening av stor betydelse för Boldings kapacitet såsom rättsvetenskapsman, då det är det enda av hans större arbeten, vars innehåll väsentligen består av behandling av rättstillämpningsproblem. Ekelöf finner att Bolding härigenom dokumenterat sin förmåga att behandla invecklade rättstillämpningsfrågor och lämnat värdefulla bidrag till de behandlade spörsmålen. Mera kritisk till detta arbete är Olivecrona, som riktar anmärkning särskilt mot rättsfallsbehandlingen. Welamson finner däremot, att Bolding på ett mycket förtjänstfullt sätt löst den långt ifrån lätta uppgift han ställt sig, och betecknar arbetet som en rättsvetenskaplig insats av stort värde.

H. D-s