PER OLOF BOLDING. Skiljedom. Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet. Sthm 1962. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XXXV). 251 s. Kr. 25,00.
Undertiteln till förevarande arbete ger vid handen, att det icke framträder med anspråk på att utgöra en systematisk framställning av reglerna om skiljeförfarande utan att det begränsats till sådana problem som avse skiljedoms giltighet och verkställbarhet och bland dessa sådana som aktualiserats i praxis. Ingendera av dessa principiella begränsningar har emellertid hindrat, att boken faktiskt står en monografi över skiljeförfarandet ganska nära. Den spänner över ett mycket vidsträckt område och berör mer eller mindre ingående en mångfald frågor, kanske rentav flertalet av de tillämpningsproblem, till vilka vår lagstiftning om skiljemän ger upphov. I SkmL:s bestämmelser om skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom återspeglas ju icke blott reglerna om bedrivande av själva skiljeförfarandet i vidsträckt mening utan även reglerna om skiljeavtals giltighet och räckvidd. Och praxis på området är i sin tur rikhaltig. Förf. har dessutom icke låtit sin inriktning på studiet av praxis hindra honom från att behandla åtskilliga problem, som icke aktualiserats i något rättsfall. Urvalet av dessa problem har, såvitt anm. kan bedöma, i allmänhet tagit sikte på det ur praktisk synpunkt väsentliga.
Också med avseende på arbetets disposition synes förf. ha särskilt eftersträvat att det skall kunna utgöra en lätthanterlig vägledning idet praktiska rättslivet. Därvid har han utgått från att vad som i första hand intresserar en part är, huruvida skiljedom är angriplig eller icke, och att det blir en fråga av sekundär betydelse, huruvida i förra fallet dess åsidosättande förutsätter klander inom viss tid. Från denna utgångspunkt har förf. valt att gruppera ifrågakommande brister i sådana som hänföra sig till skiljedomen (kap. I), till skiljeavtalet (kap. II), till skiljedomstolen (kap. III) och till förfarandet (kap. IV). Frågan om gränsdragningen mellan 20 och 21 §§ SkmL upptages till principiell behandling i en första underavdelning i kap. V. Återstående avsnitt avse frågan om preklusion på annan grund än för sittande av klanderfrist enligt 21 §, enkannerligen på grund av parts underlåtenhet att tidigare reagera mot förelupet fel (andra underavdelningen i kap. V), spörsmål huruvida viss brist skall anses påverka skiljedom i dess helhet eller blott delvis (kap. VI), olika slag av talan i anledning av skiljedom (kap. VII) och synpunkter de lege ferenda (kap. VIII).
Den av förf. till grund för dispositionen lagda indelningen av brister allt efter som de hänföra sig till skiljedomen, skiljeavtalet, skilje-
domstolen eller förfarandet förefaller praktisk, då det gäller arbetetsutnyttjande såsom handbok. Den har emellertid medfört vissa nackdelar för behandlingen av gränsdragningen mellan 20 och 21 §§ SkmL. Ehuru denna gränsdragning upptages till principiell behandling först i kap. V, har förf. icke kunnat undgå att inom ramen för de fyra första kapitlen i avsevärd utsträckning ingå på konkreta frågor härom. Beträffande den principiella utgångspunkten för sitt ställningstagande har han därvid på åtskilliga ställen nödgats hänvisa framåt till ifrågavarande avsnitt i kap. V, medan å andra sidan detta avsnitt kommit att innefatta allenast ett principresonemang, vars praktiska konsekvenser kunna överblickas endast genom en sammanställning av resultat, som i den föregående framställningen redovisats i vitt skilda sammanhang. Det är likväl möjligt att den använda dispositionen erbjuder övervägande fördelar.
Om sålunda vissa nackdelar av den begagnade systematiken måhända få accepteras såsom oundvikliga, synes emellertid befogad kritik kunna riktas mot förf:s terminologi på en väsentlig punkt. Förf. betecknar såsom ogiltighetsgrunder samtliga brister som kunna medföra skiljedoms åsidosättande, oavsett om det gäller en till 20 eller21 § SkmL hänförlig brist. Denna terminologi avviker från lagens, som i rubriken till nämnda lagrum skiljer mellan skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom och som i övrigt talar om att skiljedom är »ogill» endast i 20 § för där avsedda fall. Ehuru förf. inledningsvis (s. 10) förklarat sin terminologi, synes det föreligga risk för att den beträffande viss brist kan inge en läsare en felaktig uppfattning, att den icke skulle behöva åberopas inom klanderfristen enligt 21 §. Risken för missförstånd i detta hänseende förefaller ha kunnat elimineras genom att såsom gemensam term för ogiltighets- och klandergrunder välja ett neutralt uttryck. Även om exempelvis uttrycket »relevant brist» icke må vara särskilt elegant, synes detta eller jämförligt uttryck ha varit att i klarhetens intresse föredraga.
Det rättsfallsmaterial, som utgör arbetets väsentliga grundval, är icke blott intressant och praktiskt betydelsefullt utan till avsevärd del också svårbemästrat. Förf:s analyser av rättspraxis utmärkas emellertid, såvitt anm. kan bedöma, på det hela taget av vederhäftighet och omsorg. De synpunkter, som anläggas på rättsfallen och eljest behandlade frågor, äro oftast både intresseväckande och klargörande, och förf:s ställningstaganden synas i allmänhet väl underbyggda. Arbetet kan utan tvekan klassificeras såsom en pålitlig vägvisare i skiljemannarättens problematik och judikatur.
Förf:s påtagliga strävan till nära kontakt med det praktiska rättslivet har emellertid måhända varit en bidragande orsak till att enligt anm:s mening problembehandlingen stundom blivit väl kasuistisk. Åtskilliga rättsfall synas — antingen direkt eller efter en lätt variation av de faktiska förhållandena — ha kunnat ge anledning till frågor av större principiell räckvidd än de av förf. i sammanhanget ställda. Några sådana frågeställningar skola i det följande beröras. I anslutning därtill skola också upptagas några spörsmål, beträffande
vilka det synes finnas anledning och möjlighet att driva analysen något längre än förf. gjort eller i vilka förf:s ställningstagande synts inbjuda till diskussion.
På s. 102 f. behandlar förf. ett fall — NJA 1941 s. 198 — som här i korthet kan återgivas på följande sätt. Sedan makar inför förestående hemskillnad avtalat om vissa ekonomiska frågor och försett avtalet med skiljeklausul, yrkade hustrun inför domstol att utfå ersättning för utgifter under tid innan hemskillnadsdomen vann laga kraft. Sin talan grundade hon icke på avtalet, som ej innehöll något om dylik ersättning, utan enbart på att hon haft utlägg, för vilka hon enligt GB icke borde svara. Mannen gjorde emellertid invändning om rättegångshinder under påstående att kontraktet reglerade makarnas samtliga ekonomiska mellanhavanden och förty uteslöte bifall till yrkandet samt att tvisten fölle under kontraktets skiljeklausul. HD fann emellertid skiljeklausulen icke tillämplig på tvisten.
Vid sin behandling av nämnda rättsfall — varvid detta ställts i relation till NJA 1948 s. 590 — framhåller förf. såsom signifikant särskilt att 1941 års fall gav möjlighet till en begränsning av skiljeklausulens tillämpning i tiden och att tvisten kanske kunde betecknas såsom en tvist av sidoordnat slag och icke en tvist som i något hänseende var beroende av de tvistepunkter som närmast var avsedda med skiljeklausulen. Förf. har emellertid icke uppmärksammat eller i allt fall icke särskilt framhållit, att de sålunda anförda synpunkterna innefatta ett ställningstagande i negativ riktning till mannens påstående om den sakliga innebörden av det kontrakt, vars tolkning och tillämpning vid tvist skulle enligt skiljeklausulen ankomma på skiljemän. Rättsfallet synes i själva verket tydligt illustrera en både viktig och intressant principfråga, nämligen om man i fall, där ena parten grundar sin ståndpunkt omedelbart på ett avtal med skiljeklausul men motparten påstår att avtalet icke äger tillämpning och tvisten förty icke omfattas av skiljeklausulen, kan undgå att fullständigt identifiera den på domstol ankommande prövningen av skiljeklausulens räckvidd med en sådan bedömning av huvudavtalets materiella innebörd, som enligt skiljeklausulen skulle vara förbehållen skiljemän.
Om man hesiterar inför en dylik fullständig identifikation, synas två alternativ i och för sig tänkbara. Det ena är, att part, som grundar sin ståndpunkt omedelbart på ett avtal med skiljeklausul, antages ha en obetingad rätt att få sin ståndpunkt prövad av skiljemän. Det vill emellertid förefalla alltför äventyrligt, om den som ingått ett avtal med skiljeklausul skulle behöva riskera att vilket som helst mot medkontrahenten riktat anspråk utan minsta sakliga anknytning till avtalet kunde komma att slutligt bedömas av skiljemän efter ett kanske alldeles huvudlöst påstående att anspråkets bedömande vore att härleda ur avtalet. Däremot synes man ha anledning att allvarligt överväga en lösning, enligt vilken parts åberopande av avtalet och skiljeklausulen finge anses motivera slutgiltig bedömning av skiljemän, om domstolen funne åberopande av avtalet ha åtminstone någon grad avfog, medan domstol skulle vara behörig om hänvisning till kontraktet
vore uppenbart ogrundad. Denna lösning — som det emellertid icke finns någon antydan om att HD skulle ha varit inne på — förefaller representera en rimlig medelväg mellan de båda övriga ståndpunkterna. Det förtjänar tilläggas, att den icke synes kunna mötas av en invändning om att skiljeklausuler icke böra tolkas extensivt. Den lösning, som närmast ansluter sig till lydelsen av en skiljeklausul av standardtyp, synes tvärtom vara, att tvist skall gå till skiljedom så snart ena parten grundar sin ståndpunkt omedelbart på kontraktet. Avgörande skall enligt en dylik klausul vara tvistens — icke den rätta lösningens — relation till huvudavtalet. Denna relation synes i och för sig icke kunna bestämmas utifrån annat än parternas påståenden i sakfrågan. I en situation, där ena parten stöder sig omedelbart på avtalet och andra parten bestrider avtalets tillämplighet, förefaller det knappast möjligt att hävda, att tvistens relation till avtalet skulle bli en annan, allt efter som den part som påstår avtalet vara tillämpligt har fog för sitt påstående eller icke. Vare sig man accepterar en fullständig identifikation eller den medelväg som här antytts, synes man sålunda ha av praktiska hänsyn tillåtit sig att i inskränkande riktning beakta även andra faktorer än de enligt skiljeklausulens avfattning relevanta.
Då ena parten stöder sig omedelbart på avtalet och motparten bestrider dess tillämplighet samt parterna ha delade meningar om sättet för tvistens slitande, lär väl det normala vara att det — såsom i 1941 års fall — är förstnämnda part som vill ha skiljeförfarande. Den motsatta situationen aktualiserades emellertid i NJA 1955 s. 500. Den komplicerades här ytterligare av att fråga var om skiljeavtalets räckvidd i subjektivt hänseende. Den part, som vid domstol åberopade skiljeklausulen såsom rättegångshinder, L, påstod sig nämligen aldrig ha blivit bunden av det huvudavtal, vari skiljeklausulen ingick, medan motparten, Å gjorde gällande att den person, M, med vilken han slutit avtalet, uppträtt såsom bulvan för L. HD fann, med åberopande av bl. a. att Å:s talan grundades omedelbart på avtalet, den aktuella tvisten om vem som å köparens sida vore att anse såsom avtalsslutande part böra bedömas av skiljemän.
Vid sin behandling av 1955 års rättsfall (s. 111 ff.) har förf. för sin del resignerat inför svårigheten att finna en sakligt tillfredsställande förklaring till HD:s bedömande. Han har dessutom avstått från ett ställningstagande till frågan, på vilken tankegång detta bedömande kan antagas vara grundat och nöjt sig med att härvidlag angiva tre alternativ, vilka sålunda samtliga betecknas såsom i sak otillfredsställande.
Det synes riktigt, att å ena sidan avfattningen av HD:s beslut icke är oförenligt med något av de tre alternativ som diskuteras och att å andra sidan något annat alternativ näppeligen ifrågakommer. Det gäller därmed att bedöma den sakliga halten av nämnda tre alternativ. Det första av dessa är, att skiljemän skulle vara behöriga att alldeles exklusivt — utan möjlighet till efterkontroll från domstols sida— pröva skiljeavtalets subjektiva räckvidd. Detta alternativ avfärdas
enbart med konstaterandet, att det måste anses uteslutet. Uppenbarligen vore det också orimligt att den som förmenar sig aldrig ha ingått något skiljeavtal skulle kunna nödgas acceptera en skiljedom utan möjlighet till domstols prövning av skiljemännens behörighet. Det andra alternativet är, att det skulle i första hand ankomma på skiljemän att pröva skiljeavtalets subjektiva räckvidd men med bibehållen rätt för domstolen till korrigering för den händelse skiljemännen skulle komma till oriktigt resultat. Också detta alternativ finner anm. i likhet med förf. orimligt. Det kan icke vara möjligt att den som mötes av en invändning att han slutit ett skiljeavtal skulle nödgas utverka endera skiljemäns förklaring att de ansåge sig obehöriga eller en skiljedom i sakfrågan, innan han kunde få domstol att befatta sig med tvisten, även om domstolens behörighet från första stund framstått såsom självklar.
Det tredje och sista alternativet är, att man skulle fästa avgörande vikt vid att den part, som önskar domstols prövning, själv grundar sin ståndpunkt omedelbart på det avtal, vari skiljeklausulen finnes intagen. Eftersom det icke rimligen kan antagas, att en part, som påstår sig överhuvud icke vara avtalsslutande part beträffande huvudavtalet med däri intagen skiljeklausul, skulle ha större möjligheter att uppnå prövning av skiljemän än part som medger sig vara bunden av skiljeklausulen men anser tvisten icke regleras av avtalet, skulle tydligen avgörandet enligt detta alternativ ha prejudikatvärde även förfrågan om tillämpligheten av ett mellan parterna ostridigt slutet skiljeavtal. Innebörden av detta alternativ skulle alltså vara, att i både subjektivt och objektivt hänseende — frånsett vad som kan följa av särskild begränsning av skiljeklausulen — den som grundar sin talan omedelbart på ett avtal med skiljeklausul får finna sig i att tvisten bedömes av skiljemän, därest motparten så önskar, även om denne påstår sin rätt vara helt oberoende av avtalet.
En av de två betänkligheter förf. framför mot det nu diskuterade alternativet hänför sig enbart till skiljeavtalets räckvidd i subjektivt hänseende.1 Det vore icke tillfredsställande om en avtalskontrahent »skulle behöva räkna med risken att bli tvingad till skiljeförfarande gentemot en person som kanske varit helt dold under avtalsförhandlingarna och som kanske alls inte hade sådana personliga egenskaper — minsann inte oviktiga när det gäller en motpart i ett skiljeförfarande — att parten skulle ha velat ingå något skiljeförfarande med honom». I och för sig må väl detta vara riktigt. Anm. är emellertid till skillnad från förf. icke benägen att anse nackdelen härav avsevärt större än av det förhållandet att part, som ingår ett skiljeavtal, kan under vissa omständigheter tvingas till skiljeförfarande gentemot den som efter överlåtelse blivit innehavare av motpartens rätt enligt avtalet.
Den andra av förf. framförda invändningen hänför sig i samma
mån till frågor om skiljeavtals objektiva och subjektiva räckvidd. Den går ut på att den som påstår sig icke ha slutit något skiljeavtal eller påstår att ett mellan parterna träffat avtal med skiljeklausul är helt ovidkommande för bifall till hans ståndpunkt, därmed icke kan göra gällande, att ett mellan parterna giltigt och på tvisten tillämpligt skiljeavtal föreligger. »Det finns väl», säger förf., »knappast anledning att överhuvud acceptera någon regel som skulle gå ut därpå att en part ägde tvinga in motparten i skiljeförfarande utan att själv behöva åberopa eller vitsorda någon omständighet som kunde föranleda att en giltig och tillämplig skiljeklausul finge antas förekomma». Någon närmare motivering av sin ståndpunkt har emellertid förf. icke givit. Man får närmast intrycket, att han betraktat den formella synpunkten, att part icke bör kunna på en gång bejaka och förneka att han slutit visst avtal, såsom i och för sig utslagsgivande. Någon oöverstiglig svårighet synes emellertid denna synpunkt icke erbjuda.2 Enligt anm:s uppfattning bör f. ö. det avgörande icke vara, om ett formellt resonemang av det ena eller det andra slaget framstår såsom mer eller mindre naturligt, utan i stället hur de praktiska konsekvenserna av de olika lösningarna te sig. Därvid må medgivas, att förf:s ståndpunkt väl knappast skulle medföra några mera anmärkningsvärt olämpliga konsekvenser. Å andra sidan förefaller det svårt att finna någon sakligt vägande invändning mot att den som slutit ett avtal med skiljeklausul av standardtyp får anses ha därmed givit avkall på rätten att påkalla domstols medverkan för genomdrivande av varje anspråk han kan vilja grunda omedelbart på avtalet. Och åtminstone i vad gäller den objektiva räckvidden av ett mellan parterna ostridigt gällande skiljeavtal synes det rimligt att motparten kan påkalla prövning av skiljemän icke blott för slitande av tvister, där båda parters ståndpunkt grundar sig på huvudavtalet utan även för att förhindra att detta i enlighet med andra partens ståndpunkt gives en vidare tillämpning än det enligt hans mening har.
En regel, enligt vilken part, som grundar sin ståndpunkt omedelbart på ett avtal med skiljeklausul av standardtyp, icke äger på fordratvistens prövning av domstol mot motpartens bestridande, även om denne påstår det avtal, vari skiljeklausulen infogats, icke äga till-
lämpning, synes mot bakgrunden av det anförda ingalunda orimlig.3 I allt fall torde den i detta hänseende icke komma ens i närheten av de övriga två alternativ till tolkning av HD:s avgörande, som förf. uppställt. Förutsatt att det icke finnes något ytterligare alternativ till förklaring av 1955 års fall, som både förf. och anm. förbisett, bör man därför kunna utgå från att avgörandet är uttryck för en regel av nu angiven innebörd. Det synes därmed ha en avsevärt större betydelse som prejudikat än förf. velat tillmäta det.
På s. 107 ff. behandlar förf. några frågor om möjligheten och lämpligheten att, med avseende å sättet för slitande av eventuella tvister, åstadkomma en uppdelning inom ramen för viss tvist genom preciserade bestämmelser i skiljeavtalet om att skiljemäns behörighet skall vara i ett eller annat hänseende inskränkt. Rättsfallen NJA 1898 s. 479 och SvJT 1922 rf s. 82 ha föranlett förf. att på s. 104 ff. behandla spörsmål om betydelsen för räckvidden av en skiljeklausul med generell formulering av att i anledning av huvudavtalet utfärdats ett skuldebrev eller en växel. Redan dessa rättsfall synas emellertid ha kunnat ge incitament till en frågeställning av större principiell räckvidd, nämligen hur man bör bedöma fall, där part åberopar två (eller flera) alternativa grunder eller invändningar, av vilka den ena grundar sig omedelbart på ett avtal med skiljeklausul av standardtyp men den andra ligger helt vid sidan av avtalet. Ett exempel påen situation av denna typ kan erhållas, om 1941 års rättsfall varieras genom en komplettering av mannens ståndpunkt, enligt vilken han mot hustruns anspråk på ersättning för vissa utgifter tänkes göra gällande icke blott att ett med skiljeklausul försett avtal mellan makarna reglerar samtliga deras ekonomiska mellanhavanden utan även att, för den händelse avtalet skulle anses icke tillämpligt, anspråket likväl bör underkännas, enär ifrågavarande utgifter äro sådana, för vilka hustrun enligt GB haft att ensam svara. Det skulle föra för långt att här närmare analysera de olika processuella situationer, till vilka detta och likartade fall kunna ge anledning, allt efter som det är den ena eller den andra parten som önskar skiljeförfarande beträffande tvisten i dess helhet eller viss del därav. Här må endast framhållas såsom antagligt, att man icke för alla situationer kan finna en lösning, enligt vilken tvisten i dess helhet kan bedömas i ett och samma förfarande.
Är sistnämnda antagande riktigt, aktualiserar det i sin tur ett särskilt rättskraftsproblem. Därest part inför domstol eller skiljemän åberopat en alternativ grund men icke fått den upptagen till prövning,
då den ansetts vara att bedöma i annan ordning, är det tydligt att den icke kan prekluderas av domstolsdomen eller skiljedomen. Men bör då avgörandets rättskraft i motsvarande mån begränsas även där part överhuvud icke gjort något alternativt åberopande av detta slag? Möjligen får man besvara frågan jakande, ehuru detta innebär att reglerna om skiljeförfarande i viss utsträckning föranleda en begränsning av den vinnande partens trygghet, som icke kan utläsas ur avgörandet och som i och för sig icke synes utan betänkligheter.
Enligt förf. skulle det i själva verket vara motiverat att i avsevärt större omfattning än som kan föranledas av ovan antydda förhållanden begränsa skiljedomars rättskraft. Detta sammanhänger med hans uppfattning om möjligheten till justering av talan i skiljeförfarande, som behandlas på s. 159 ff. Förf. gör här gällande, att justering avtalan — d. v. s. sådant åberopande av ny omständighet utan att saken ändras, som enligt 13:3 st. 3 RB är obegränsat medgiven i vanlig rättegång — i skiljeförfarande skulle vara tillåten endast med samtycke av såväl motparten som skiljemännen. Såsom skäl härför åberopas dels att svaranden bör kunna lita på att den av honom utsedde skiljemannen — som kanske valts på grund av sina speciella kvalifikationer med avseende å viss tvistefråga — icke kommer att få frågor att pröva som påkallelseskriften ej ger upplysning om, dels att svaranden kunde påtvingas kostnader som han eljest kunde ha undvikit — exempelvis genom att i nytt skiljeförfarande välja en »billigare» skiljeman — dels ock hänsyn till skiljemännen, som ju normalt sett ej åtagit sig att medverka i vidare mån än som framgår av påkallelseskriften.
Det skall icke förnekas, att de anförda synpunkterna, som sakna motsvarighet i en domstolsprocess, förtjäna visst beaktande. Anm. kan emellertid icke finna, att de ha tillräcklig tyngd för att motivera en avvikelse från vanliga regler om justering av talan. Skiljemännens intresse synes tillräckligt tillgodosett genom att skiljeman aldrig lärer kunna förhindras att frånträda sitt uppdrag, om detta sväller ut på ett sätt som icke rimligen kunnat beräknas. Och såvitt gäller svarandens intresse i angivna hänseenden är det väl klart, att detta icke förtjänar större beaktande än kärandens motsvarande intresse. Det finns emellertid ingen garanti för att käranden, då han utser sin skiljeman, kan förutse invändningar som motparten kan komma med och som kanske skulle ha föranlett honom att välja en annan skiljeman. Och en oförutsedd invändning synes därvidlag typiskt sett kunna för käranden te sig lika betydelsefull som ett åberopande av ny omständighet till stöd för yrkandet innanför talejusteringens gräns kan framstå för svaranden.4 Om det i sistnämnda hänseende skulle finnas en skillnad mellan kärandens åberopande av omständigheter till stöd för yrkan-
det utan ändring av saken och svarandens framställande av invändningar, synes den i allt fall icke kunna anses tillräckligt betydelsefull för att käranden skall ges mindre möjlighet än i domstolsprocess att få samtliga omständigheter prövade i samma förfarande.
För den händelse man nu likväl skulle se sig nödsakad att på de anförda skälen begränsa kärandens möjligheter till justering av talan i skiljeförfarande, är det ändock knappast givet att man av en sådan begränsning föranledes till de konsekvenser i rättskraftshänseende, som förf. synes vilja draga. Utifrån den uppfattning om förhållandet mellan justering av talan och res judicata — om vilken allmän enighet torde råda — enligt vilken »justeringscirkeln» icke kan vara snävare än »res judicatacirkeln», hävdar förf. att skiljedoms rättskraft måste i motsvarande mån inskränkas. Ehuru detta icke framgår explicit, har anm. fattat framställningen så, att inga omständigheter, som käranden sålunda icke skulle ha varit berättigad att efter justering av talan få prövade utan samtycke av motparten och skiljemännen, skulle omfattas av skiljedomens rättskraft, oavsett om käranden faktiskt åberopat omständigheten och begärt men vägrats erforderligt samtycke eller icke. En dylik ståndpunkt synes ganska äventyrlig och illa rimma med de väsentliga trygghetssynpunkter, som normalt motivera rättskraftens utsträckning till att omfatta även vissa omständigheter, som icke åberopats. Den skulle tydligen möjliggöra för käranden att spara en andrahandsgrund i syfte att, om den grund han åberopar icke visar sig hållbar, försöka sin lycka med andrahandsgrunden vid senare tidpunkt i förnyat förfarande. Särskilt frestande vore detta i en situation, där han icke vore tillfreds med den aktuella skiljenämndens sammansättning, även om han vore övertygad om att varken skiljemännen eller motparten skulle motsätta sig en talejustering. Anm. anser för sin del — utifrån förf:s uppfattning att det överhuvud skulle krävas särskilt tillstånd för talejustering i skiljeförfarande — det böra krävas att käranden framställt en begäran om justering av talan som icke mötts av erforderligt samtycke för att ifrågavarande omständighet skall falla utanför rättskraftens omfång. Åtminstone om man tänker sig att enbart motpartens samtycke skulle krävas — och skiljemännens eget intresse av att motsätta sig en talejustering synes än mindre beaktansvärt än svarandens— finge då svaranden välja mellan olägenheten av en talejustering och av att käranden bleve förbehållen rätt till prövning av ifrågavarande omständighet i förnyat skiljeförfarande.5
Bland de särskilda frågor om res judicata, som reglerna om skiljeförfarande aktualisera, må här vidare nämnas frågan om betydelsen för skiljedoms bestånd av ett lagakraftvunnet beslut, varigenom part
fått bifall till sin på skiljeavtal grundade invändning om rättegångshinder. Förf. behandlar denna fråga på s. 69 f. i anslutning till rättsfallet NJA 1923 s. 206. Den part, vars invändning föranlett avvisning, fullföljde här talan mot beslut om en sedermera utverkad skiljedoms verkställbarhet under påstående att tvisten bort avgöras av domstol. HD fastställde verkställighetsresolutionen, därvid dess majoritet synes ha — såsom förf. anmärkt — tillmätt avvisningsbeslutet betydelse av res judicata. Detta menar förf. — utan någon egen motivering —vara en tvivelaktig ståndpunkt, och han ifrågasätter om man icke borde föredraga den ståndpunkt, som intogs av en dissident, nämligen att klaganden själv föranlett målets förvisande till skiljemän, varför hans påstående att skiljemännen varit obehöriga icke förtjänade avseende. Eftersom man i den situation som förelåg kommer till samma resultat enligt både majoritetens och dissidentens resonemang, får väl förf:s benägenhet att instämma med dissidenten förmodas implicera, att han icke skulle vilja antaga res judicata i den motsatta situationen, där det är den part som ursprungligen stämt till domstol vilken angriper en sedermera meddelad skiljedom under påstående att skiljemännen icke varit behöriga. Även om man icke i sammanhanget kunnat påräkna en närmare utredning av den allmänna frågan om avvisningsbesluts rättskraft — som, enligt vad not 16 s. 70 med hänvisningar ger vid handen, är både oklar och omdiskuterad— hade det varit av intresse att få veta, huruvida förf. varit beredd att i den sist antydda situationen medgiva domstol att pröva skiljemännens behörighet också till den del frågan härom bedömts genom avvisningsbeslutet eller hur han eljest tänkt sig att komma till rätta med denna situation. Anm. har svårt att för detta fall föreställa sig någon annan rimlig lösning än antagande av res judicata.
Bland centrala processrättsliga problem, som i arbetet behandlas i sin anknytning till skiljeförfarande, återfinnas också spörsmål om bevisbördan. På s. 64 ff. diskuteras sålunda frågan om bevisbördan med avseende på skiljeavtals giltighet. Förf. kommer — frånsett fall där det gäller vissa bedömanden av överexekutor, exempelvis i samband med begäran om utseende av skiljeman — till resultatet, att parts påstående om giltigt skiljeavtal bör accepteras endast om det stödes av stark bevisning. Såsom framgår av s. 65 not 8 är det fullt avsiktligt som förf. behandlar frågan om förekomsten av giltigt skiljeavtal såsom ett i bevisbördehänseende enhetligt problem. Anm. är för sin del långt ifrån övertygad om att en differentiering i bevisbördehänseende mellan olika moment, ingående i det komplexa rättsfaktum »giltigt skiljeavtal» icke skulle vara påkallad. Åtminstone i viss utsträckning synes emellertid meningsskiljaktigheten härvidlag sammanhänga med förf:s företrädesvis i avhandlingen »Bevisbördan och den juridiska tekniken» utvecklade uppfattning om bevisbördereglers allmänna funktion, som kritiserats av EKELÖF i SvJT 1952 s. 226 ff. (Jfr även HELLNER i SvJT 1954 s. 106 f.).
Den utförlighet, med vilken vissa frågor i det föregående diskuterats, beror väsentligen på det principiella och praktiska intresse de
synts erbjuda och utgör ingen mätare på den grad, i vilken arbetet enligt anm:s mening inbjuder till kritik. Det finns anledning att avslutningsvis ånyo understryka, att framställningen icke blott genomgående utgör en stimulerande och tankeväckande läsning utan också på de allra flesta punkter är övertygande. Arbetet utgör en rättsvetenskaplig insats av stort värde och bör i det praktiska rättslivet kunna vara till synnerlig nytta.
Lars Welamson