Lagsökningsutslagen och RB 17:11 än en gång

I en artikel i SvJT 1963 s. 126 ff. sökte jag påvisa, att det är onödigt att ett lagsökningsutslag, varigenom en inteckning fastställts till betalning ur en fastighet, tillerkännes »rättskraft» enligt RB 17:11. Vid igångsättande av ett exekutivt förfarande för indrivande av en inteckning behövs intet definitivt avgörande rörande borgenärens anspråk — lika litet som en definitiv prövning av en borgenärs fordran behövs när han begär att gäldenären skall försättas i konkurs. Det behöver endast prövas, huruvida förutsättningarna för inledande av exekution äro för handen. Det definitiva avgörandet rörande borgenärens anspråk bör lämpligen uppskjutas till köpeskillingsfördelningen. Först då blir i själva verket anspråkets omfattning preciserad från borgenärens sida. Det är också olämpligt, att skjuta in ett avgörande med definitiv karaktär vid exekutionens inledande. Ej sällan blir ett större belopp fastställt än inteckningshavaren enligt civilrättsliga regler rätteligen skall ha. Vidare uppstår en hel del onödigt besvär för både långivare och domare, om reglerna i RB 17:11 verkligen strikt tillämpas på hit hörande fall; då måste nämligen inteck-

ningshavarens talan understundom avvisas ex officio, emedan den redan tidigare blivit prövad.
    Artikeln har föranlett justitierådet WALIN till ett inlägg i SvJT 1963 s. 735. Här göres gällande att man delvis kunde komma till rätta med svårigheterna genom den redovisningsskyldighet som åligger borgenären i förhållande till gäldenären. Jag skall icke upptaga tidskriftens utrymme med någon diskussion om de delvis intrikata frågor som rullas upp. Inlägget bekräftar, att det föreliggande spörsmålet hittills icke blivit tillräckligt beaktat i lagstiftningsarbetet, men visar tillika, att det kommer att bli beaktat. Därmed är jag för min del fullkomligt nöjd och skall endast tillfoga några korta ord.
    Givetvis är en borgenär, som har en inteckning som pant för en fordran, enligt panträttsliga regler redovisningsskyldig för vad som influtit vid realisation av panten. Rent praktiskt sett förhåller det sig dock så, att den som har ett lagakraftvunnet lagsökningsutslag intar en mycket stark ställning. Felet ligger just däri, att han onödigtvis fått en formell position som icke stämmer med den civilrättsliga. Ingen kontrollerar att redovisningsskyldigheten fullgöres. Varken vid borgenärssammanträdet eller köpeskillingsfördelningen efterfrågas omslagsreversen. Man kan förutsätta, att kreditinstituten redovisa enligt lag. Men kan man räkna med att varje privat långivare gör detta? För övrigt är det ju i många fall icke gäldenären utan en efterföljande inteckningshavare som rätteligen skall ha ett eventuellt överskott.
    I själva huvudfrågan föreligger ingen oenighet mellan Walin och mig, eftersom Walin delar min uppfattning att det beslut, varigenom exekution inledes på grund av en inteckning, icke behöver innefatta något avgörande med karaktär av res judicata. Den möjlighet han antyder i slutet av inlägget att lagsökningsproceduren skulle kunna slopas beträffande inteckningar synes mig mycket tilltalande.
    Det viktiga är i alla händelser att man i sammanhang med att den nya jordabalken träder i kraft får ett enkelt och praktiskt indrivningsförfarande beträffande inteckningar och pantbrev. I ett sådant förfarande förlägges den definitiva prövningen av bevakade anspråk till slutet av förfarandet — i den mån överhuvudtaget en dylik prövning kan äga rum inom ramen för det exekutiva förfarandet.

Karl Olivecrona