Replik
På s. 219 ff. i sitt här aktuella arbete behandlar Englund t. ex. ett fall, RÅ 1953 Fi 528, där en den 15/1 1946 uppburen mjölklikvid tvångsvis hänfördes till det endast delvis skattefria beskattningsåret 1945, medan i en rad likartade fall avseende andra år valfrihet ansetts föreligga. Han har här bortsett från att fallet kunde tänkas vara ett försök att få in fler än tolv månaders mjölklikvider på det helt skattefria året 1946. På s. 214 behandlar Englund RÅ 1954 Fi 1768 rörande ett i januari 1947 uppburet ackordsöverskott. Han uppger här, att RegR i brist på utredning om när i januari beloppet uppburits tagit upp det till beskattning 1948, »trots att beloppet redan deklarerats och beskattats vid 1947 års taxering». Hade så verkligen skett enligt de övergångsbestämmelser till 1945 års UppbF, som Englund nu visar sig känna till, hade utgången i rättsfallet varit förbluffande och högst blamerande för RegR.
Beträffande noten på s. 137 (som jag tyvärr försummade att ge sidhänvisning till) är jag gärna villig att komplettera mitt resonemang med att jag tycker Englunds teoretiska premiss är ohållbar. Är en kostnad i princip avdragsgill under inkomst av jordbruksfastighet, torde en ersättning för bestridande av samma kostnad enligt allmänna regler vara skattepliktig intäkt (jfr beträffande skadeförsäkring 19 § 6 ledet KL »motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon av nämnda förvärvskällor» — ett stadgande, som brukar tjäna till ledning även beträffande skadestånd av annat slag). Skrivsättet i 21 § KL är inte så uttömmande, att det skulle vara en otillåtlig analogi att ta till beskattning en av motparten uppburen ersättning för i princip avdragsgill rättegångskostnad. I övrigt finner jag inte skäl att gå in på Englunds inlägg.
Leif Mutén
REINHOLD EILARD. Sakrätt, skatteproblem, exekution. Björsells Tryckeri. Borås 1963. 234 s. Inb. kr. 32,00.
Arbetet omfattar sex uppsatser i skilda juridiska ämnen — bl. a. om retentionsrätt och den legala panträtten samt om äganderätt, äganderättsförvärv och äganderättsövergång — jämte några avslutande allmänna reflektioner. Framställningen är i sin komprimerade och delvis svårtillgängliga form icke lättläst. De gjorda uttalandena underbyggs endast ofullständigt med hänvisningar till lagtext, rättsfall och litteratur. Förf. har en påtaglig förkärlek för äldre doktrin men har ej alltid beaktat, att rättsläget förändrats genom senare lagstiftning. En viss försiktighet vid arbetets begagnande torde vara att rekommendera.
Å s. 186 gör förf. gällande, att stadgandet i 17 :18 HB om minsta rätt för fordran å belopp, som innehållits på grund av införsel för böter eller viten, skulle innebära, att belopp som innehållits på konkursgäldenärs lön till gäldande av honom ådömda böter men ännu ej redovisats till uppbördsmyn-