Några reflexioner rörande skriftväxling med myndigheter
I RB 33 kap. 3 § stadgas följande:
»Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen, då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finnes innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli.»1
Motsvarande bestämmelser återfinnas i lagen d. 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunal myndighets handläggning insända handlingar med posten m. m.2
I motiven till den ifrågavarande lagstiftningen uttalas, att den allmänna regeln att insända inlagor med posten skall medföra beaktansvärda fördelar för den rättssökande allmänheten.3 Detta är utan tvivel riktigt. En sådan ordning som att handling av ifrågavarande slag nödvändigtvis skall ingivas till vederbörande myndighet, är ohjälpligt föråldrad. Det innebär alltför stor tidsspillan att låta en person särskilt bege sig till myndighetens lokaler för att avlämna en handling, som lika snabbt och säkert finner sin väg dit genom postverkets försorg.
Det synes som om utvecklingen går därhän, att den korrespondensform, som har utbildats inom affärslivet, på sitt sätt är förebildlig även ifråga om skriftväxling med myndigheter. Inom affärslivet accepterades postverkets effektivitet på ett långt tidigare stadium än hos lagstiftaren. Affärslivet strävar efter att vinna snabbhet och förenkling i korrespondensen utan att säkerheten därför skall äventyras. Det synes som om myndigheterna alltjämt ha något att hämta därifrån, när det gäller skriftväxling med dem.
Det sagda torde få så mycket större aktualitet som kommissionärsväsendet nu torde vara statt på avskrivning.4 Här tages sålunda i fortsättningen icke hänsyn till skriftväxling med myndigheter genom förmedling av kommissionär; skriftväxling med den enskilde (i fortsättningen part) förutsättes åvila myndigheten som en tjänsteplikt.
Ett viktigt steg på vägen mot förenkling av skriftväxling med myndigheterna torde till en början vara, att en inlaga skall med postensändas till den, till vilken inlagan är ställd. Denna ordning synes måhända självklar, men som bekant tillämpas den ej i flera fall. Som typiskt exempel på undantag må tagas detta, att en vadeinlaga, ställd till hovrätten, skall insändas till den underrätt, som dömt i målet (RB 50 kap. 1 § 2 st.; jfr 2 § 1 st.).
Det kan erinras, att det ur domstolssynpunkt måhända är en förenkling att så sker. Underdomstolen prövar om vadetalan behörigen fullföljts och, om vadetalan ej avvisas, insänder underdomstolen sedan vadeinlagan jämte akten i målet till hovrätten (RB 50 kap. 5 §1 st.). Emellertid torde kunna ifrågasättas, om icke en lika god ordning vore att akten, sedan vad anmälts, insändes till hovrätten för attvara där tillgänglig, då vadeinlagan inkommer. Detta må tarva en utredning, men denna faller utom ramen för det ämne, som här skall behandlas. Det må dock framhållas, att den föreslagna ordningen torde ha fungerat väl under gamla RB:s tid och att det även ur domstolssynpunkt måste vara en belastning att i vissa lägen behöva taga avskrift av vadeinlagan, då akten genast skall insändas till hovrätten (jfr RB 50 kap. 5 § 2 st.).5
Det är påtagligt, att den nuvarande ordningen icke fungerar helt tillfredsställande. Det är ju visserligen så, att parts felaktiga insändande av vadeinlagan direkt till hovrätten icke innebär omedelbar rättsförlust för honom; hovrätten torde vidarebefordra den till vederbörande underrätt. Men härigenom går dyrbar tid förlorad, och rättsförlust kan bli följden. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har i cirkulär d. 13 nov. 1959 (nr 19/1959) till ledamöterna6 anfört bl. a. följande:
»Från Svea Hovrätts aktuariekontor har styrelsen mottagit en skrivelse, i vilken uppges att det ofta händer att advokater direkt till hovrätten inkommer med fullföljdsinlagor, som enligt lag och meddelad fullföljdshänvisning
skolat ingivas till vederbörande underrätt. Aktuariekontoret uppger att tiden icke alltid medger åtgärder för åstadkommande av rättelse, främst därför att inlagorna ofta inkommer i allra sista stund. Det uppges också att allvarliga fall av rättsförluster synes ha förekommit, vilka kunnat undvikas om klaganden ställt sig lag och meddelad fullföljdshänvisning till efterrättelse.»
Advokatsamfundets styrelse har i cirkuläret fäst uppmärksamheten på vikten av att advokaterna »noggrant instruerar sin personal om till vilken myndighet inlagorna i dessa och liknande fall skall ingivas».
I cirkulär d. 8 april 1963 (nr 6/1963) har advokatsamfundets styrelse ånyo fäst uppmärksamheten på ifrågavarande förhållanden och därjämte framhållit, att aktuarien i Svea hovrätt upplyst, att han väl söker lämna biträde till förhindrande av rättsförluster men att det av advokater gjorts gällande att dylik »service» skulle innefatta ett obehörigt tillhandagående av den part, vars ombud felat.
Sistnämnda synpunkt är måhända icke alldeles oviktig. Över huvudtaget är det föga tilltalande, att domstol ingriper i den ena partens intresse, i varje fall utan att samtidigt kommunicera med den andra parten.
Det har också framförts, att det rent personligt är föga tilltalande att en vadeinlaga skall insändas till den underrätt som dömt i målet. Vadeinlagan innefattar en kritik av domen; den klagande parten har en känsla av att han står i ett motsatsförhållande till domstolen, och det bär honom emot, att underrätten skall mottaga hans kritik; den borde komma till hovrätten direkt. Alltför allvarligt skall väl icke tagas på detta skäl, men något ligger däri. Den av sin verksamhet intresserade domaren är nog ganska benägen att taga del av vadeinlagan i det mål han avdömt, och måhända är det så att någon gång »aliquid haeret» i hans uppfattning av den klagande parten.
Exemplet med vadeinlagan må emellertid endast vara ett av många. Inom administrationen finns en rik provkarta på fall där en liknande ordning lagfästs. Vid överklagande av en lantbruksnämnds beslut enligt jordförvärvslagen skall besvärsinlagan ställas till lantbruksstyrelsen och avlämnas till lantbruksnämnden, som avger eget utlåtande över besvären och insänder handlingarna till lantbruksstyrelsen (14 § 2 st.). Men det mest outrerade exemplet torde kunna hämtas från taxeringsförordningen (TF).
Vid överklagande av exempelvis prövningsnämnds beslut skall besvärsinlagan, ställd till kammarrätten, insändas till vederbörande prövningsnämnd (TF 96 §). Genom prövningsnämndens kansli infordras över besvären förklaring eller yttrande (TF 97 §).
Yttrar sig taxeringsintendenten i ett senare skede av målet över av enskild part anförda besvär, sändes i regel ett exemplar av taxeringsintendentens förklaring till kammarrätten till parten, som lämnas tillfälle att inom viss tid till prövningsnämndens kansli inkomma med erinringar.
Enligt TF 97 § skall besvärsakten, där ej särskilda omständigheter föreligga, inom sex månader efter det att besvären inkommit till pröv-
ningsnämndens kansli insändas till kammarrätten.7 Det synes knappast vara en god ordning att ett mål i kammarrätten kan vara underhandläggning i uppemot sex månader eller mera utan att kammarrätten överhuvud har någon kännedom om att talan föres hos kammarrätten.8 För parten är det föga tillfredsställande att icke få sin sak direkt under kammarrättens prövning. Hur skulle det vara — föratt taga en drastisk jämförelse — om i ett brottmål, avdömt av underrätt och fullföljt till hovrätt, utredningen av målet förlades till underrätten, därvid åklagaren ägde taga självständiga initiativ ifråga om skriftväxlingen?
Den tes, som här är föremål för behandling, är den, att en inlaga bör insändas till den myndighet, till vilken den är ställd, eftersom detta är en normalt accepterad ordning. De avvikelser från ämnet, som ovan ha gjorts, avse att belysa, att de lagfästa bestämmelserna om att annan ordning skall iakttagas synas i vissa lägen ha uppammat ett handlingsschema av den art, att det torde allvarligt böra begrundas, om detta är ur rättssäkerhetssynpunkt det bästa och har allmänhetens förtroende.
Ifråga om insändandet av skrifter må erinras, att advokatsamfundets förenämnda två cirkulär avsågo advokater. Vilken risk för rättsförlust löper ej en enskild, som ej biträdes av advokat?
När det gäller skriftväxling inom affärslivet är det särskilt en handling, som är av utomordentlig betydelse, nämligen erkännandet av mottagen skrift; god ordning fordrar ett sådant erkännande (i fortsättningen mottagningsbevis). Vid skriftväxling med myndigheter försäkrar sig väl myndigheten regelmässigt om mottagningsbevis från parten, när myndigheten tillställer denne en handling av vikt,9 men parten erhåller i princip icke något sådant mottagningsbevis, när han insänder en handling till myndigheten.
I och för sig är detta förståeligt. Det skulle säkerligen bli alltför betungande för myndigheterna, om det åvilade dem som en tjänsteplikt att i alla lägen utfärda mottagningsbevis, exempelvis för varje ingiven självdeklaration. Men i vissa lägen är det ett påtagligt intresse för den enskilde att erhålla mottagningsbevis.
Även här må som exempel tagas en vadeinlaga. Parten insänder den i rekommenderat brev med posten till den underrätt som dömt i må-
let. Sedan inträder en djup tystnad. I regel får parten kännedom om att målet handlägges i hovrätten först genom att motpartens svaromål delgives honom. Är postens rekommendationsbevis, utvisande att ett brev skickats till X underrätt, ett tillräckligt bevis för att en vadeinlaga till Y hovrätt rättidigt insänts? Vadetalan kan vara ytterligt betydelsefull för parten; ett erkännande från myndigheten att den inkommit rättidigt är av vital betydelse för honom.
Enligt den nuvarande ordningen synes icke någon säkrare möjlighet stå parten till buds än att begära ett bevis från underdomstolen att vadeinlagan inkommit rättidigt; han får lösa detta bevis, och det tillställes honom genom kommissionären mot postförskott. Beviset expedieras icke omedelbart; expeditionstid iakttages. Förfarandet är uppenbarligen icke tillfredsställande, och i praktiken får det gå tillså, att parten genom ett telefonsamtal med domstolen förvissar sig om, att vadeinlagan har inkommit i tid. Men vore det orimligt att föreskriva, att det som en tjänsteplikt skall åligga myndighet att omedelbart till part avsända mottagningsbevis å till myndigheten inkomna vadeanmälningar, vadeinlagor och besvärsskrifter etc. (d. v. s.handlingar av den art, att det innebär rättsförlust för parten, om de ej inkomma rättidigt), i varje fall då parten i handlingarna begärt sådant bevis? Det synes icke tilltalande, att den ambitiöse parten skall vara hänvisad till att telefonledes inhämta besked — ett besked som för övrigt icke skriftligen bekräftas.
Att fordra en skriftlig bekräftelse av en myndighets muntliga utsaga synes väl över huvud taget helt främmande för vår procedur. Emellertid synes skäl föreligga för ett övervägande om ej denna bekräftelse någon gång vore på sin plats. Enligt RB 50 kap. 1 § må vadanmälas muntligen.10 Har så skett, synes det vara förenligt med god ordning att domstolen i skrift till parten bekräftade att vad anmälts. Denna bekräftelse torde även vara av betydelse för domstolen.11
När part anlitar advokat som ombud synes den mest tillfredsställande ordningen vara den, att myndigheten för skriftväxlingen med advokaten. Så sker visserligen för närvarande i stor utsträckningmen, när det gäller de administrativa myndigheterna, ingalunda konsekvent. I detta sammanhang må bringas i erinran en skrivelse d. 19 maj 195812 från advokatsamfundets styrelse till inrikesministern varibland annat sägs:
»I mål och ärenden, som handläggas av statsdepartementen och de administrativa myndigheterna och som angå enskild persons rätt i dennes egenskap av sökande, klagande eller förklarande, förekommer i stor utsträckning att beslut, utslag, förelägganden eller andra meddelanden av vederbörande myndighet expedieras direkt till den enskilde (styrelsen benämner honom i fortsättningen parten), oaktat denne såsom ombud anlitat advokat och hos myndighet anmält denne såsom sitt ombud i saken. Denna praxis, som skiljer sig från vad som är brukligt vid domstolarna, är ägnad att förorsaka parten och dennes ombud onödigt besvär och onödiga kostnader och kan ock-
så skapa viss risk för rättsförlust. Ofta kan nämligen parten icke föreställa sig annat än att hans advokat också fått del av den eller de handlingar varom är fråga, och det händer då att han av oförstånd underlåter att underrätta advokaten. — — —
Då den gällande ordningen icke är tillfredsställande, synes en ändring önskvärd. En lämplig lösning vore enligt styrelsens mening att föreskriva, att, när beslut, utslag, förelägganden eller andra meddelanden expedieras direkt till parten, myndigheten också skall till den av parten uppgivne advokaten översända en — gärna kortfattad — underrättelse om att skrivelsen expedierats.
På anförda skäl får styrelsen hemställa att herr statsrådet ville taga underövervägande, huruvida det icke — genom tillägg till det s. k. servicecirkuläret (SFS 1946 nr 680) eller på annat sätt — borde sörjas för att myndigheterna i ovan åsyftade fall underrätta partens advokat om de skrivelser som expedierats till parten.»
Myndigheterna synas alltmer vara benägna att följa förslaget från advokatsamfundets styrelse, men det inträffar dock, att de föredraga att skriftväxla med parten direkt och underlåta att underrätta hans advokat om de handlingar, som tillställts parten.
Enligt RB 17 kap. 9 § 4 st. åligger det domstolen att till parten avsända underrättelse om tiden för doms meddelande.13 Det har i praktiken visat sig att denna ordning, som tillkommit i samband med nya RB:s införande, är synnerligen tillfredsställande. Önskvärt vore att en liknande skyldighet ålades administrativ myndighet; meddelande skulle sålunda lämnas parten om dag, då utslag eller beslut är tillgängligt. I regel torde parten meddelas utslag och beslut i administrativa mål genom att avgörandet delges honom, och delgivningen torde stundom ske avsevärd tid efter det avgörandet är offentligt. Kammarrättens utslag torde exempelvis i princip delges över vederbörande länsstyrelse (överståthållarämbetet), vilket medför tidsutdräkt.14 Besvärstiden räknas efter tidpunkten för delgivningen, men detta synes icke vara ett skäl för att parten ej genast meddelas, att utslag föreligger.
Wilh. Penser