Butiksstölderna
Varuhusstölderna har blivit ett problem både för varuhusen och för myndigheterna. Problemet har funnits länge men nu tycks insikten mogna att man kanske skall göra någonting åt det. För företagen är väl problemet främst ekonomiskt. Förlusterna på grund av stölderna ingår i priskalkylerna och förs på så sätt över på allmänheten. En stor del av stölderna begås av ungdomar och korrigerande åtgärder ankommer på barnavårdsnämnderna. Där litar man ofta till den s. k. självläkningen. Man tycks utgå från att samma omständigheter, som har lett till en våldsam ökning av brottsligheten, så småningom, om man bara ger sig till tåls, skall leda till att brottsligheten sjunker. Det är därför förståeligt om företagen är obenägna att göra polisanmälan mot minderåriga tjuvar.
De vuxna varuhustjuvarna utgör ett speciellt klientel. Det är i regel inte fråga om vanetjuvar utan om folk som i vanliga fall är hederliga. Man tar bilen och åker in till stan för att stjäla på varuhusen. Det är tomt i plånboken och det är lätt att stjäla på varuhusen. Företagen gårinte i första omgången till polisen, i synnerhet som detta klientel — till skillnad från ungdomsbrottslingarna — ofta nekar och kraven på bevisning är stora då det gäller förut ostraffade personer.
För myndigheterna ligger väl huvudproblemet däri att varuhusen tjänar såsom träningslokaler för ungdomsbrottslingarna samt att en del vuxna personer i onödan dras in i kriminalitet. Brottsligheten har numera nått en sådan omfattning att något måste göras för att begränsa den. Förstöringen av folkmaterialet kan inte få fortsätta under myndigheternas medverkan. Några radikala åtgärder för att hämma brottsligheten kan givetvis inte komma i fråga i dagens läge i vårt samhälle. Men vissa mindre ingripande åtgärder kan man kanske våga föreslå.
Av skilda hänsyn är domstolarna ofta obenägna att döma till straff för uppsåtligt stöld- eller snatteribrott. Kraven på effektiva motåtgärder får ju inte leda till att kraven på styrkt uppsåt skjutes åt sidan. Rörande uppsåtet föreligger full insikt endast hos kunden. Varuhuspersonalen och domstolsledamöterna får bedöma, med ledning av vissa yttre omständigheter, huruvida ett uppsåt att stjäla föreligger eller inte. Uppsåt att stjäla är för handen då någon stoppar på sig en vara i avsikt att inte betala för den.
Efter mönstret av 21 kap. 2 § andra stycket strafflagen skulle man kunna såsom en förseelse straffbelägga det förfarandet att någon tager en vara och avlägsnar sig utan att i vederbörlig ordning betala den. För straffbarhet skulle det alltså icke krävas att den misstänkte hade tagit varan olovligen med uppsåt att tillägna sig den. Innebörden av bestämmelsen skulle alltså vara att det läggs på kunden att se till att betalning erlägges på vederbörligt sätt, alltså vid den kassa som finns vid utgången eller vid disken. Motiveringen för ett sådant stadgande skulle vara, att det i varuhusen möter speciella svårigheter att kontrollera, att kunderna verkligen betala för allt som de ha plockat till sig. Alla kunder måste ju också ha klart för sig att man inte får lämna en butik utan att ha gjort rätt för sig.
Förseelsen kan kanske erhålla beteckningen snatteriförseelse, om brottet är att anse såsom ringa.
Fördelen med det föreslagna stadgandet skulle vara att man har något att falla tillbaka på, då tillfredsställande bevisning om uppsåt icke föreligger. En annan fördel torde vara att företagen inte behöver tveka att polisanmäla alla fall av beteenden som innebär att kunden inte gör rätt för sig i den ordning som gäller inom företaget.
Carl Svennegård