Nordiska rådets tolfte session
Nordiska rådet höll sin tolfte session i Stockholm d. 15—21 februari 1964. Vid sessionen behandlades ett flertal spörsmål av juridiskt intresse. Sammanlagt antogos 31 rekommendationer till regeringarna.
Rådets arbetsformer ha stått under diskussion alltsedan rådets tillkomst och även successivt reformerats. Vid årets session behandlades ett av rådspresidiets medlemmar väckt förslag om en ny revision av arbetsformerna, vilket i huvudsak bifölls. Syftet med den nu beslutade reformen var främst att söka förenkla rådets arbete och koncentrera det kring vissa väsentliga frågor. I korthet innebära ändringarna, vilka antogos endast på försök att gälla tills vidare, att vid de årliga sessionerna till behandling skola upptagas endast sådana saker, vilka påkalla något rådets beslut eller uttalande. I sådant syfte beslöts att beredningen av alla saker skall ombesörjas av rådets fasta utskott, vilka sålunda skola ersätta de mindre beredningsorganen, de s. k. niomannakommittéerna, som hittills omhänderhaft denna uppgift under tiden mellan sessionerna. Utskotten, som till skillnad från vad hittills varit fallet skola sammanträda även mellan de årliga sessionerna, skola föreslå till behandling vid en session endast sådana saker, som utskottet färdigbehandlat eller som eljest enligt utskottets mening kräva behandling av det samlade rådet. Reformen kommer att medföra att utskottsarbetet under sessionen kommer att minska, varigenom tiden för de årliga sessionerna, som nu pågår en vecka, kan avkortas med en eller annan dag.
Mot reformen framställdes huvudsakligen en invändning — den framfördes från regeringshåll — nämligen att det samlade arbete, som för närvarande sker i rådsutskotten under själva sessionerna och i vilket såväl regeringsrepresentanter som valda medlemmar deltaga, kommer att få minskad betydelse. Härigenom skulle kontakten mellan regeringarna och rådet kunna försvagas, i det regeringsrepresentanterna knappast få tillfälle att på samma sätt som under sessionerna deltaga i det löpande utskottsarbetet mellan sessionerna, då utskotten komma att sammanträda vid varierande tidpunkter och på skilda platser. Rådet var emellertid uppmärksamt på dessa olägenheter, och olika åtgärder övervägas för att undvika dem.
Frågan om likartade regler för fiskerigränsens sträckning, vilken sedan 1960 är anhängig i rådet, kom ej heller detta år upp till avgörande, ehuru förhandlingarna vid den vid tiden för rådsmötet pågående London-konferensen aktualiserat ett ställningstagande till frågan för alla länderna utom för Finland.
Vid rådets åttonde session i Reykjavik år 1960 behandlades frågor om den nordiska medborgarskapslagstiftningen, vilken för närvaran-
de endast omfattar Danmark, Norge och Sverige. I anledning av en då antagen rekommendation ha kommittéer tillsatts i alla de nordiska länderna för översyn av den nuvarande gemensamma medborgarskapslagstiftningen respektive för en anpassning till denna. Till årets session hade väckts ett nytt förslag gående ut på att den tid för vistelse i det nya landet, som kräves för erhållande av medborgarskap i detta genom naturalisation, skulle avsevärt förkortas vad gäller nordiska medborgare. Denna tid är för närvarande i flertalet länder fem år, i Danmark upp till sju år. Medlemsförslaget hade förordat en radikal nedskärning av denna tidsrymd till ett eller annat år. Den rådsrekommendation, som antogs vid sessionen, gick ut på att för nordiska medborgare, som önska förvärva medborgarskap i annat nordiskt land genom naturalisation, krav finge uppställas om högst tre års vistelse i landet. Möjlighet skulle finnas att gå ned under denna maximigräns av tre år.
Såsom omnämndes i redogörelsen för vad som förekom av juridiskt intresse vid årets elfte session (se SvJT 1963 s. 307), behandlades vid denna frågan om en sänkning av myndighetsåldern. Denna fråga återkom i viss annan skepnad vid årets session, i och med att ett medlemsförslag om sänkning av rösträttsåldern i Norden hade väckts. Förslaget hade avstyrkts av de förberedande organen, men vid behandlingen i rådet segrade förslagsställarna med knappast möjliga majoritet, nämligen med 29 röster mot 27 och en som avstod. En rekommendation antogs sålunda, i vilken regeringarna uppmanas att företaga en undersökning av möjligheterna att sänka rösträttsåldern i de nordiska länderna, varvid rösträttsålderns samband med myndighetsåldern särskilt bör beaktas. Motståndet mot förslaget härrörde särskilt från Danmark, där man nyligen sänkt rösträttsåldern från 23 till 21 år, men även på norsk sida fanns ovilja att taga upp frågan bl. a. med hänsyn till principiella betänkligheter mot att i Nordiska rådet behandla en norsk grundlagsfråga.
Olika avsnitt av skadeståndsrätten ha vid skilda tillfällen varit föremål för rådets behandling. Vid tolfte sessionen förelåg ett förslag avseende lagstiftning rörande barns skadeståndsansvar. Förslaget hade föranletts av den i Sverige 1963 framlagda utredningen med förslag till bestämmelser om barns skadeståndsansvar (se SOU 1963:33). Det däri intagna lagförslaget vilar på culpaprincipen. I medlemsförslaget framställdes erinringar mot att bygga en lagstiftning om barns skadeståndsansvar på nämnda grundsats, vilken i varje fall då det gäller mindre barn, ansågs knappast giva rationella utslag. Principen leder enligt förslagsställarna också till att den skadelidandes intresse i alltför ringa grad blir beaktat. Medlemsförslaget siktade därför till en lagstiftning baserad på ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring för barn. Genom ett sådant system skulle den skadelidandes intressen bliva tillgodosedda och man skulle undvika att inlåta sig på detaljerade, delvis rätt verklighetsfrämmande överväganden rörande minderåriga barns större eller mindre vållande till olyckshändelser. Mot förslaget hade bl. a. invänts, att tveksamt vore om just förevarande
område inom skadeståndsrätten vore det, där behovet av obligatorisk ansvarsförsäkring vore mest trängande.
Regeringarna hade under förberedelsearbetet till sessionen i stort sett visat föga intresse för att se frågan om barns skadestånd ur förslagsställarnas synvinkel. I brist på närmare utredning om behovet av obligatorisk ansvarsförsäkring för barn liksom beträffande spörsmålet huruvida just området för barns ersättningsskyldighet vore det, där behovet av försäkring vore störst, beslöt rådet uppskjuta frågan till en senare session.
I redogörelsen för fjolårets session (SvJT 1963 s. 308) behandlades tämligen utförligt den då aktuella frågan om det rättsliga ansvaret för utsändningar i radio och television. Där berördes också frågan huruvida de olikheter i presslagstiftningen, som föreligga de nordiska länderna emellan, omintetgöra möjligheterna att nå fram till en enhetlig lagstiftning på förevarande område. En snabbundersökning av möjligheterna för en likartad lagstiftning rekommenderades då. Till rådets session i år förelågo nu meddelanden från regeringarna utvisande resultaten av den undersökning, som utförts på grund av nyssnämnda rekommendation från 1963. Undersökningen hade gällt möjligheterna för en i princip enhetlig lagstiftning beträffande radions juridiska ansvar samt givit till resultat, att på grund av skiljaktigheter i de nordiska radioföretagens organisation och i den övriga lagstiftningen, som har någon betydelse på detta område, bl. a. presslagstiftningen, strafflagstiftningen och skadeståndslagstiftningen, det skulle erbjuda betydande svårigheter att genomföra en enhetlig nordisk lagstiftning. Erforderlig lagstiftning på området kommer därför att genomföras i varje land för sig, men regeringarna skola under det fortsatta arbetet hålla nära kontakt med varandra, så att lagstiftningens materiella innehåll kommer att i alla länderna bliva detsamma, oaktat de yttre formerna måste göras skiljaktiga.
Inom immaterialrätten är att anteckna en rekommendation angående rättsligt skydd för växtförädlingsprodukter. Regeringarna uppmanas i denna att undersöka möjligheterna för att åvägabringa en gemensam lagstiftning beträffande sådant skydd. I de nordiska länderna nedlägges av fröodlarna och olika forskningsstationer ett avsevärt arbete på att förbättra växtsorter. Det juridiska skyddet för de förädlade sorterna, som småningom experimenteras fram, är emellertid bristfälligt. En internationell konvention på området finns och rådets rekommendation tager närmast syfte på möjligheterna för de nordiska länderna att genomföra det skyddssystem, som ifrågavarande konvention innehåller.
För rådet kunde vidare anmälas, att betänkandet om en ny nordisk patentlagstiftning nu var färdigt och att förslaget i ämnet beräknades kunna behandlas av parlamenten under 1965.
På det jordrättsliga området är närmast att anteckna, att frågan om förvärv och bruk av jord för fritidsändamål ånyo var föremål för diskussion i rådet. I ett medlemsförslag hade regeringarna uppmanats att överväga möjligheten att samordna den lagstiftning, som i varje
land reglerar eller planeras skola reglera förvärv av fritidsfastigheter,och därvid tillse, att invånarna i de nordiska länderna erhålla samma ställning. Härutöver hade i ett tilläggsförslag förordats en gemensam nordisk planläggning för koordinering av markpolitiken beträffande områden avsedda att utnyttjas för fritidsändamål samt inrättandet av för detta ändamål behövliga nordiska samarbetsorgan. Rådet fann emellertid att förutsättningarna för en gemensam nordisk markpolitik på detta fält knappast förelåge; därtill äro de naturgeografiska förhållandena alltför varierande. Den rekommendation, som rådet antog i detta ämne, begränsades därför till att gälla en gemensam nationell planering beträffande de för fritidsbruk till disposition stående markområdena, så att vid sådan planering hänsyn tages ej endast till det egna landets behov utan även till de nordiska grannarnas.
Vid 1962 års rådssession antogs en rekommendation angående en likartad livsmedelslagstiftning, syftande till bl. a. att bevis om godkänd kontroll från ett land skulle äga giltighet även i övriga länder (se SvJT 1962 s. 505). Till årets rådssession hade tagits upp ett delproblem, nämligen frågan om ett förenhetligande av de veterinärbestämmelser som reglera köttkontrollen. Likformiga regler borde enligt förslagsställaren utarbetas för att få till stånd en av den växande samhandeln med kött betingad behövlig förenkling av veterinärbestämmelserna. Därvid borde också veterinärbestämmelserna, som avse import och export av kött, harmoniseras i syfte bl. a. att få fram ett enhetligt veterinärcertifikat, som kunde följa varusändningarna från ett land till ett annat och som kunde göra ytterligare veterinärkontroll i mottagarlandet överflödig. Ifrågavarande förslag stötte emellertid på patrull särskilt från svenskt och norskt håll, då man fruktade att en uppmjukning av reglerna skulle minska skyddet mot smittsamma djursjukdomar. Ett förslag till rekommendation i ämnet förkastades av rådet. Flertalet ansåg att det utredningsarbete, som igångsatts på grund av 1962 års rekommendation om likartad livsmedelslagstiftning, vore tillfyllest.
Vad angår trafiklagstiftningen väntar man framförallt på förslaget till en gemensam nordisk vägtrafiklag, som är under utarbetande inom Nordiska vägtrafikkommittén. Vid årets session behandlades ett angränsande spörsmål, nämligen frågan om internordisk giltighet för körkort för motorfordon. En ordning borde enligt förslagsställaren genomföras, innebärande att nordiska medborgare, som vistas i annat nordiskt land än sitt hemland, skulle tillåtas att utan tidsbegränsning utnyttja sina nationella körkort för motorfordon i enlighet med de regler som gälla för innehav av körkort i besökslandet. Frågan hade emellertid inte hunnit förberedas utan uppsköts därför till en senare session.
På det arbetsrättsliga området är att nämna ett medlemsförslag, i vilket rådet uppmanas att rekommendera regeringarna att gemensamt låta undersöka möjligheterna att genom en likartad lagstiftning åstadkomma en för alla parter tillfredsställande lösning av spörsmålet om arbetstagares trygghet i anställningen. Huvudvikten lägges i förslaget
på frågan om arbetsgivares rätt att fritt uppsäga och avskeda anställda. Förslagsställarna önskade att uppsägning icke skulle kunna äga rum annat än då objektivt godtagbara skäl för ett avskedande förelåge. Lagstiftning av sådant innehåll finns redan i Norge, medan däremot i övriga länder frågan är oreglerad, ehuru i viss utsträckning löst genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till bl. a. de vid tiden för rådsmötet i Sverige pågående arbetsmarknadsförhandlingarna, vilka delvis berörde ifrågavarande spörsmål, uppsköts behandlingen av detta förslag till en senare session.
Sedan några år har rådet till behandling ett vitt syftande förslag om harmonisering av sociallagstiftningen i Norden (se SvJT 1963 s. 309). Hittills har arbetet varit inriktat på att skapa likställighet för nordiska medborgare vid vistelse i annat nordiskt land med vistelselandets invånare vad gäller rätten till socialförmåner. Däremot är det materiella innehållet i reglerna alltjämt olika. Rådet har nu bestämt sig för att område för område undersöka förutsättningarna för en harmonisering av de olika ländernas regelsystem. Till årets session hade det socialpolitiska beredningsorganet företagit en genomgång av lagstiftningen rörande arbetslöshetsförsäkringen och rådet antog en rekommendation syftande till en harmonisering av reglerna på detta område, vilket bedömdes ha särskild betydelse med hänsyn till den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Vidare är att anteckna att ett flertal förslag rörande skattelagstiftningen var föremål för behandling vid sessionen. Även valutalagstiftningen berördes i en rekommendation.
Den vid tidigare sessioner omdiskuterade frågan om europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna jurisdiktion kom vid denna session ej upp till sakbehandling utan uppsköts. Detsamma gällde spörsmålet om ingående av en ny norsk-svensk renbeteskonvention.
Gustaf Petrén