Högsta domstolen 175 år. Justitieråd, revisionssekreterare och andra i HD och Nedre Justitierevisionen anställda ävensom f. d. justitieråd, justitieministern, regeringsrättens äldste ledamot, justitiekanslern, riksåklagaren, JO, MO, advokatsamfundets ordförande m. fl. särskilt inbjudna med damer samlades den 19 maj 1964 kl. 15 i första avdelningens sessionssal i Bondeska palatset för att högtidlighålla HD:s 175-årsjubileum. Sedan de 24 nuvarande justitieråden jämte revisionens ordförande och äldste protokollssekreteraren tagit plats på podiet (se bilden), höll HD:s ordförande justitierådet Beckman följande tal:
»Vi har i dag samlats för att fira HD:s 175-årsjubileum. Det var den 19 maj 1789 som Konungens Högsta Domstol höll sitt första sammanträde. Gustaf III hade då genom förenings- och säkerhetsakten avskaffat riksrådet, som dittills i konungens namn utövat den högsta dömande makten. Under frihetstiden hade konungen blott två röster och utslagsröst i riksrådet, vilket Gustaf III ansåg alltför mycket inskränka konungamakten i politiska avgöranden. I dömandet bibehölls ordningen med att kungen hade rätt till två röster och utslagsröst, men i praktiken utövades inte denna rösträtt. Vid HD:s 100-årsjubileum infann sig dock Oskar II i HD och deltog som ett led i högtidligheterna i avgörandet av ett mål.1 Ända till 1909, då regeringsrätten och lagrådet inrättades, kvarstod formellt konungens rösträtt, och Gustaf V, som 1949 i denna sal förklarade denna byggnad invigd som säte
för HD,2 hade alltså själv ägt säte och stämma i domstolen. Som en gärd åt den historiska traditionen dömer HD alltjämt i konungens namn, och domarna förses med konungens sekret på slottet för att kunna sägas vara givna på Stockholms slott.
Eftersom 175 år inte är någon imponerande ålder för en högsta domstol, bör det framhållas, att dömandet i HD har mera materiellt betydelsefulla anknytningar än de nu nämnda till riksrådets tidigare dömande verksamhet. Den utövades i en särskild, lagfaren avdelning av riksrådet, den s. k. Justitierevisionen. Därav kommer det sig att det ämbetsverk, som förbereder och föredrar målen, redan på 1600-talet kallades och alltjämt heter Nedre Justitierevisionen.
För att markera sambandet med riksrådets dömande verksamhet insatte Gustaf III flera förutvarande riksråd i HD:s första ledamotsuppsättning.3Å andra sidan bestämdes, att av de 12 ledamöterna hälften skulle vara frälse och hälften ofrälse. Detta var en demokratiseringsåtgärd för att bereda ofrälse tillträde till de högsta domarämbetena. Ordningen avskaffades emellertid 1844 därför att tiderna då så förändrats att det tvärtom var svårt att finna nödigt antal lämpliga frälse ledamöter.
Under hela den gustavianska tiden (1789—1809) fanns det bara en fast ledamot i HD, riksdrotsen som var främste ledamot. Alla övriga förordnades att tjänstgöra i HD för kortare eller längre tid. I och med 1809 års grundlagsreform blev det ett fast ämbete att vara ledamot i HD, och titeln justitieråd infördes. Riksdrotsen övergick 1809 till att vara justitiestatsminister och i denna egenskap främste ledamot i HD. Efter honom har tre andra justitiestatsministrar i sådan egenskap varit ledamöter i HD, men 1840 avskaffades justitiestatsministerns ledamotskap i HD. Med undantag av dessa fyra justitiestatsministrar har alla ledamöter i HD från 1809 varit justitieråd.
Tiden fram till 1840-talet har utförligt skildrats av HD:s hävdatecknare Birger Wedberg. Tiden därefter, som ännu väntar på sin hävdatecknare, kännetecknas i första hand av att domstolen utvidgats för att möta den ständigt ökande tillströmningen av mål. Antalet justitieråd ökades 1860 från 12 till 16, och HD fördelades på två avdelningar. För att hindra uppkomsten av olika praxis på de olika avdelningarna infördes samtidigt möjligheten att hänskjuta ett mål till avgörande i plenum, om en avdelning finner den där rådande meningen avvika från förut antagen rättsgrundsats. Antalet justitieråd har därefter ytterligare ökats, 1897 till 18, 1905 till 21 och 1909 till 24, varvid det sedan frånsett tillfällig ökning stannat. Av de 24 justitieråden tjänstgör 3 i lagrådet; de övriga 21 är fördelade på tre dömande avdelningar. I avgörande i plenum deltar alla 24 justitieråden.
Den viktigaste ändringen i HD:s dömande verksamhet föranleddes av nya rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948. Dittills hade förfarandet i HD, liksom tidigare i riksrådet, varit rent skriftligt. Enligt den nya rättegångsordningen skall målen även i högsta instans avgöras efter muntlig huvudförhandling. Detta nödvändiggjorde att HD flyttade från rådssalarna på
slottet, som den fått överta av riksrådet, till egna lokaler med plats för parter, advokater och allmänhet. Som jag redan nämnt invigdes denna byggnad, Bondeska palatset, 1949 för det nya ändamålet.
Muntligheten är enligt den nya rättegångsordningen inte lika konsekvent genomförd i HD som i de lägre instanserna. Målen föredras först på handlingarna av en revisionssekreterare för en avdelning på tre justitieråd, som avgör om prövningstillstånd skall meddelas eller ej. Meddelas prövningstillstånd, blir det i regel muntlig huvudförhandling inför fullsutten avdelning, minst 5 och högst 7 justitieråd. Om prövningstillstånd inte meddelas— och det är det vanligaste — skall hovrättens dom stå fast.
Det kan tyckas att lagstiftaren här av den gamla skriftliga processen låtit kvarstå moment, som är oförenliga med den nya muntliga rättegångsordningen. I praktiken har emellertid förfarandet slagit väl ut, och detta beror i hög grad på revisionssekreterarna. Nedre Justitierevisionen är en unik svensk institution, som saknar motsvarigheter i andra länder, men detta är intet skäl för dess avskaffande. Att avskaffa revisionssekreterarna skulle innebära inte bara fördyring av rättegångskostnaderna utan även minskning av rättssäkerheten. Jag vill begagna detta tillfälle att till revisionssekreterarna framföra HD:s tack för det utmärkta arbete som utförts från deras sida. Samtidigt vill jag framhålla, att den gamla rättegångsordningen — trots sina uppenbara brister — dock hade avsevärda förtjänster ur utbildningssynpunkt. Ingenting är bättre som utbildning för en domare än att föredra mål. Denna förträffliga utbildning står numera i huvudsak att få endast i justitierevisionen. Det bör därför te sig som ett omistligt värde för varje domare att under någon tid ha tjänstgjort som revisionssekreterare.
Som en skönhetsfläck på den nu rådande ordningen kan man, om man så vill, beteckna förfarandet i plenum, vilket i praktiken alltid är rent skriftligt. Lagstiftaren har dock tänkt sig att muntlig huvudförhandling skall kunna äga rum inför HD in pleno. I så fall skall samtliga justitieråd jämte en revisionssekreterare och en protokollssekreterare sitta på podiet i denna sal så som vi nu ser det här. Det har i verkligheten endast förekommit en gång tidigare, nämligen vid 1949 års invigning, men måhända förtjänar det att bli ett traditionellt moment i HD:s jubileer.
I stort sett vågar jag påstå att HD efter 175 år kännetecknas av kloka förbättringar, byggda på sekelgamla men levande traditioner. Jag vill därför föreslå att vi alla förenar oss i ett leve för vår högsta domstol.»
De omkring 200 närvarande ägnade sig därefter åt sällskaplig samvaro i förening med intagande av förfriskningar i biblioteket två trappor upp i Bondeska palatset.