ALOIS TROLLER. Rechtserlebnis und Rechtspflege. Ein Fussweg zur Jurisprudenz, für Ungeübte begehbar. Frankfurtam Main/Berlin 1962. Metzner. DM 8,40

    Professor ALOIS TROLLER är onekligen en av vår tids intressantaste rättsvetenskapsmän. Hans enorma produktivitet och mångsidiga verksamhetsfält ställa honom i en särklass. Han har nu skrivit en introduktion i juridik för nybörjare.
    Till en början behandlas rättsordningen som grundvalen för människans existens. Han framhåller den mänskliga samhällsordningens karaktär av en »Willensordnung», under det att kosmos är »das Ergebnis von messbaren Naturkräften». Föremål för rättsordningen är alltid och uteslutande relationer mellan människor. I anslutning därtill lämnar han en schematisk översikt över »Grundsituationen des zwischenmenschlichen Willens», som han emellertid anser endast vara en »Übersichtskarte der Rechtsordnung». Denna är även för juristen blott ett medel att bringa ordning i hans föreställning och uppgifter. Rättsordningen upplöses i en oerhörd mångfald av individuella viljor. Objekt för rättsordningen äro icke abstrakta »Schemata und Denkfiguren» utan »die wollenden, also geistig bewegten Menschen». Hela rättsordningen är en oerhörd världsteater, i vilken folk, stater, privata grupper m. m. och framför allt enskilda personer medverka i ständigt nya »Szenenfolgen», vid vilka internationella och nationella lagstiftare ombesörja regin. Rättsordningen har att arbeta med samma råmaterial som dramatiker i alla tider, nämligen mänskliga öden. Människan är rättsordningens första fasta punkt. Den innersta kärnan av rättsordningen, som gäller de ursprungligaste delarna, utgöres av personrätten.
    Därefter reglerar rättsordningen förhållandet mellan man och kvinna och mellan dem och barnen. Vidare relationen till släktingar och de omyndigas förhållanden samt vidare dödsbodelägares ställning (äktenskapsrätt, föräldrarätt, förmynderskapsrätt och successionsrätt). Därnäst följa reglerna om förfogande över rörliga och icke rörliga saker och rättigheter (sakrätt) och rättsregler bundna till andliga prestationer och kännetecken (immaterialrätt) samt konkurrensrätt. Därefter kommer han in på det ofantliga området för gemensamma beslut (avtalsrätten), varpå följa sammanslutningarna för gemensamt handlande av olika slag (bolag, föreningar och andra sammanslutningar). Vidare regleringen av speciella områden (t. ex. checkar, växlar, värdepapper i allmänhet). Vidare beaktar han den offentliga rätten och den internationella privaträtten. Därtill kommer den internationella förvaltningsrätten och de mellanstatliga avtalen. Slutligen säger han, att millioner människor hoppas, att folkrätten skall befria

dem från den ångest, som de enskilda staternas maktvilja och härsklystnad framkallar.
    Intet förnuft är så betydande, att det kan omfatta alla dessa rättsobjekt.
    Troller skiljer mellan en rättsordning ledd av en idé och vad han kallar »Scheinrechtsordnung», där de mänskliga relationerna blott regleras efter bokstaven men i verkligheten äro utlämnade åt den centrala viljans godtycke och därmed till oordning (t. ex. åberopande vad som gagnar folket eller partiet eller en plans affärsmässiga nödvändighet).
    Troller påpekar, att gränsen mellan religion och metafysik, å ena sidan, och rättsvetenskap i vidsträcktaste mening, å andra sidan, icke är skarp. Han går t. o. m. ett steg längre och gör gällande, att hans egen syn vilar på en metafysisk övertygelse. Den bygger på »die Ordnung der ganzen Schöpfung», som anvisar mänskligheten och den enskilda individen uppgift och plats att giva var och en sitt och är »der Geist der Rechtsordnung».
    Det har sitt intresse att jämföra denna Trollers grundsyn med Hägerströms »antimetafysiska» uppfattning.
    Något som frapperar är, att varken Troller eller Hägerström synes lämna någon hållbar definition av vad »metafysik» egentligen är, något som med hänsyn till naturvetenskapens utveckling under senare tid icke torde vara så enkelt.
    Troller framhåller, att rättsordningen aldrig blir färdig och blott för kort tid och i stora drag kan fixeras i skrift. Huvudsyftet med rättsordningen innefattas i orden »Jedem das Seine,» som dock icke hjälper till att skapa en fullständig tankebyggnad. Den leder emellertid till »Erleben der Rechtsordnung». Om människorna voro lika, skulle den rättvisa regeln vara »Allen dasselbe». Han delar upp »die Gerechtigkeit» i tre huvudgrupper: »Tauschgerechtigkeit», »Verteilgerechtigkeit» och »gesetzliche oder allgemeine Gerechtigkeit». Med »Tauschgerechtigkeit» förstås grundsatsen »Jag ger dig på det att du må ge mig» (do ut des). Det är den form av »Gerechtigkeit», som är vanligast förekommande. Där är den gemensamma nämnaren ofta ett penningvärde. Det gäller alltid att finna jämvikt efter aritmetiska grunder. Såvitt gäller »Verteilgerechtigkeit» bli aktuella prestationer, som enskilda såsom statsmän, riksdagsmän, vetenskapsmän, konstnärer, filantroper m. fl. göra för allmänheten. Här är det omöjligt att bestämma någon materiell »Ausgleich» som vid »Tauschgerechtigkeit». Sålunda kunna musikaliska och litterära verk anskaffa försörjning åt generationer av förläggare, utövande konstnärer och företag. »Verteilgerechtigkeit» är emellertid även aktuell när det gäller att ge behövande det för livet nödvändiga genom ålderdomsvård och sjukvård, socialförsäkring osv. Kännetecknande för vår tid är medvetandet, att vi böra avhjälpa nöd även utanför det egna landets gränser.
    Den tredje gruppen, »die gesetzliche oder allgemeine Gerechtigkeit», reglerar förhållandet mellan de enskilda individerna, å ena sidan, samt staten och dess institutioner, å andra sidan.

    Förf. synes ha vissa sympatier för naturrätten men anser, att tesen om en oföränderlig och ständigt likartad naturrätt är ohållbar. Han anger naturrätten som symbolen för den rättvisa ordningen som en helhet betraktad, under det att idén om »Gerechtigkeit» bestämmer handlandet. Naturrätten utgör motsatsen till godtyckets system. Begreppet naturrätt utgör en påminnelse om att en riktig rättsordning skall skapas efter mäniskornas väsen. Den förblir det ouppnåeliga ideal, som gällande rätt strävar efter att efterlikna. Naturrätt och positiv rätt måste samverka för att vi skola erhålla en god rättsordning. Alldeles klart synes det icke vara huvuvida han ser naturrätten som en objektivt riktig rätt eller som en rätt, vilken blott utgör uttryck för intersubjektiva (gemensamma) värderingar.
    Troller gör vidare en jämförelse mellan rättsordning, moral och sed. Könslivet är icke det enda men det mest iögonfallande exemplet på den delvisa överensstämmelsen mellan rättsordning och moral och för deras »wesenmässiges Anderssein». Sed får icke förväxlas med moral. Troller diskuterar därefter användningen av tvång i rättsordningen. Tvånget är ett »wesenshaftes Element» i varje rättsordning och tillhör även naturrätten. Det är emellertid fel att se rättsordningen såsom helt grundad på tvång, såsom då och då sker. Då förbises människornas starka rättskänsla. Rättsfriden är en väsentlig del av rättsordningen. Juristerna äro rättstekniker. Eftersom rättsordningen befattar sig med alla mänskliga förhållanden, måste också juristerna sysselsätta sig med dem. Jurisprudensen som verksamhet är egentligen en konst. Den länkar efter en bestämd metod människornas öden så som dramatikern framställer dem i sin diktning. Det är omstritt, om det existerar någon allmängiltig juridisk metod, och i varje fall växlar den med varje jurist, som använder den, med tiden och med den andliga och sociala »Standort». Även däri visar sig släktskapen mellan jurisprudensen och konsten. Troller framhåller juristens beroende av språket och snuddar därvid vid frågan huruvida man kan tänka sig en tankeverksamhet utan språk (vilken var först, hönan eller ägget?). Språkets användning är högst individuell, och uppfattningen av detsamma är likaså individuell. Orden äro varken tal eller formler. Stor betydelse få också den läsandes eller hörandes tankeassociationer. Dessa språkliga hinder bli ännu mer påtagliga vid samtal mellan personer med skilda modersmål. På grund härav torde bemödandena om internationellt samarbete i rättsligt hänseende kunna beräknas vinna framgång blott långsamt. En tendens finnes att precisera fackspråk därhän, att det blir alldeles obegripligt för lekmän. Emellertid föreligger den skillnaden mellan t. ex.juristens och naturvetenskapsmannens verksamhet, att naturvetenskapsmannen ofta sysslar med för lekmannen helt okända fakta och relationer, under det att juristen arbetar med förhållanden, i vilka också »juristische» lekmän taga del. Den tyska rättsvetenskapen har arbetat med många flera abstrakta vetenskapliga begrepp än t. ex. den franska och anglosaxiska. Juristerna behöva enligt Troller ett visst juridiskt-tekniskt språk men böra såvitt möjligt begränsa detsamma och så ofta det är möjligt lämna det allmänna språkbruket företräde.

    Rättsordningen kräver en »juristische Logik». Om möjligt bör man undvika »Widersprüche». Det vore emellertid att gå för långt att säga, att den bäste logikern vore den mest fullkomlige juristen. I så fall skulle domsautomater, elektroniska rättshjärnor kunna ersätta domarna. Men logiken är endast ett medel, som tjänar jurisprudensen men aldrig helt utfyller densamma. Rättsteknikerna äro inga robotar.
    Tack vare nya tekniska medel kan en människa i en på förhand oberäknelig omfattning påverka sin omgivning och övriga människor. Rättsordningen släpar efter i förhållande till tekniken, och ändå måste lagstiftare och domstolar alltid fatta beslut. Fortfarande regleras en betydande del av rättsområdet icke genom lagstiftning utan genom sedvanerätt och rättspraxis. Detta gäller dock icke straffrätten, där i hela den civiliserade världen gäller satsen »nulla poena sine lege». Undantag har under den senaste tiden tillåtits såvitt gäller förbrytare mot mänskligheten eller folkgrupper. Att alla andra mänskliga handlingar och relationer skulle vara på förhand reglerade i rättsordningen är en illusion.
    Troller berör vidare begreppsjurisprudensen och intressejurisprudensen. Ingen önskar begreppsjurisprudensen tillbaka, men själva utmejslingen under årtusenden av vissa juridiska »Denkfiguren» har dock ett betydande värde. Begreppsjurisprudensens fel var, att den förärade dessa »Denkfiguren» ett egenvärde, ej blott ett värde som arbetsredskap. De av en lagstiftning berörda intressena dominera emellertid icke helt vid lagstiftningen. Det finns vid sidan av representanterna för intressegrupperna oavhängiga tänkare, som medverkavid lagstiftningen.
    Emellertid äro intresseföreträdarna nödvändiga vid förberedelserna för lagstiftningen. De äro emellertid icke tillräckliga för att uppföra lagbyggnaden. De äro byggmaterial. Lagarna skola icke blott utformas för en människa, som blott är bilist eller fotgängare, skattebetalare eller ränteuppbärare, företagare eller arbetstagare, upphovsman eller konsertarrangör, utan för alla människor, som beröras av lagstiftningen i fråga. Detta var självklart så länge rättsordningen framväxte blott så småningom. I våra dagar måste lagstiftarna ingripa redan innan de äro grundligt förtrogna med förhållandena och äga erforderlig överblick. Därtill tvingas de av de genom teknikens framsteg snabbt förändrade förhållandena.
    Troller kommer så in på skillnaden mellan tvingande och dispositiv rätt. Den offentliga rätten är regelmässigt tvingande. Likaså sådan privaträtt, som gäller den enskildes relationer i de fall, då de även angå ett obestämt antal utomstående (allmänheten).
    Detta gäller särskilt i de fall, då en person har erhållit uteslutande rätt att förfoga över ett materiellt eller immateriellt objekt (t. ex. äganderätt, auktorrätt). I detta sammanhang nämnas även formkrav, vanliga bl. a. inom familjerätten. Troller anför rättspolitiska överväganden, som motivera formkrav. De legala formkraven liknar han vid varningsföreskrifter inom trafikväsendet. De mana till noggrant övervägande, innan man företager den formbundna rättshandlingen. Endast

formkravens undantagslösa iakttagande bevarar säkerheten, utan vilken en rättsordning icke längre förtjänar denna hederstitel. Särskilt i Sverige, där en så uttalad benägenhet finnes i rättspraxis att uppluckra många formkrav, finnes anledning att beakta dessa Trollers synpunkter.
    Inom privaträtten anser Troller dispositiva regler vara vanligare än tvingande. De dispositiva lagreglerna äro blott en ersättning för den ordning, som egentligen skall avtalas av parterna. Lagreglerna äro här ännu oftare blott modeller, efter vilka parterna inrätta sig. De kunna jämföras med grundritningarna till en hustyp. Förebilderna för olika avtalstyper överlämna också alltid vissa frågor att bestämmas av parterna i det särskilda fallet.
    Slutligen behandlas processrätten.
    Förevarande arbete hör väl icke till Trollers mest betydande verk. Det visar emellertid hans mångsidighet och fyller säkerligen en viktig uppgift. Vi ha väl knappast någon motsvarighet på svenska språket. Trollers rättsuppfattning synes vara tämligen opåverkad av och närmast negativt inställd till de rättsfilosofiska idéer, som i Sverige ha haft Axel Hägerström som sin främste företrädare. Dessa idéer synas överhuvudtaget efter det andra världskrigets hemska upplevelser ha kommit i vanrykte i stora delar av världen, där man förmenar, att de lätt kunna utgöra ett stöd för cyniska och barbariska politiska rörelser.¹ I Sverige synas härvidlag främst två olika synpunkter vara aktuella. Den ena är den, att Hägerströms värdenihilism visserligen är riktig men så självklar, att hans efterföljare egentligen blott slå in öppna dörrar. Den andra synpunkten är den, att Hägerströms forskningar till stor del äro starkt föråldrade. På rättshistoriskt håll synes den åsikten företrädd, att Hägerströms romerskrättsliga undersökningar åtminstone numera icke kunna anses övertygande. Det torde även kunna ifrågasättas, om Hägerströms allmänt kunskapsteoretiska inställning står i nivå med den enorma expansionen av det naturvetenskapliga vetandet under senare årtionden. Det skulle med hänsyn härtill vara av stort intresse, om en verklig debatt om Hägerströms rättsfilosofi och ej blott förkunnelse av densamma kunde komma till stånd. Eller är Hägerström möjligen ett definitivt passerat stadium inom rättsfilosofin?

Åke Lögdberg