HOLGER WIKLUND 51A. VINDING KRUSE. Advokatansvaret. 2. omarbejdede udgave. Juristförbundets forlag. København 1962. 76 s. Dkr. 13,00.

    Prof. A. VINDING KRUSES bok utgör en andra, omarbetad upplaga av förf:s år 1952 utgivna arbete Sagførerens erstatningsansvar. I denna nya upplaga har också inarbetats det avsnitt ur första upplagan av förf:s arbete Misligholdelse af ejendomskøb (1954) som handlar om advokatens skadeståndsansvar i samband med biträde vid fastighetsköp.
    Boken innehåller elva kapitel. Det första ger allmänna synpunkter på »professionsansvaret» i allmänhet och särskilt på advokatansvaret. Därpå följer ett kapitel om ansvaret för rådgivning om »klara» rättsförhållanden (»enkla» rättsregler) och för felexpeditioner (försummelser på grund av glömska o. dyl.). Tredje kapitlet behandlar särskilda spörsmål om advokats skadeståndsskyldighet när det gäller uppdrag att biträda vid fastighetsköp. I fjärde kapitlet behandlas ansvaret för rådgivning om tveksamma juridiska spörsmål och i nästföljande kapitel ansvaret vid förande av processer. Sjätte kapitlet ägnas åt frågan om ansvar för »forretningsmæssige» råd, d. v. s. rådrörande spörsmål av ekonomisk, icke juridisk natur (placeringsfrågor etc.) och sjunde kapitlet åt samma fråga vid rådgivning rörande rent personliga förhållanden. I åttonde kapitlet behandlas verkan av klientens egen skuld och advokatens friskrivande från ansvar. Nionde kapitlet innehåller synpunkter på frågan om advokatens ansvar gentemot tredje man (icke klienter). I tionde kapitlet behandlas advokatens ansvar för andra (medhjälpare m. fl.), och i elfte kapitlet framlägger förf. slutligen i största korthet några synpunkter på det skadeståndsrättsliga ansvarets betydelse för advokatens krav på arvode.
    Såsom förf. framhåller vilar advokatens skadeståndsansvar på kontraktsrättslig grund, och skadeståndsskyldigheten förutsätter culpa, vilket sistnämnda begrepp i detta sammanhang av förf. närmare preciseras så, att advokaten utfört sitt uppdrag »med mindre omhu og påpasselighed, end en god og ordentlig advokat normalt ville have gjort i et tilsvarende tilfælde». Mot detta är väl inte något att invända, även om man måste erkänna att man därmed inte givit någon nämnvärd vägledning när det gäller att i ett konkret fall besvara den vanskliga frågan huruvida advokatens handlande skall anses som culpöst eller icke. Om svårigheterna att bedöma denna fråga är förf. själv livligt medveten och de belyses inte minst av de talrika rättsfall — väsentligen danska — med vilka förf. illustrerar sin framställning. Förf. framhåller — med rätta — att upplysning om de krav, som normalt bör ställas på en advokat, i allmänhet kan lämnas av advokatsamfundets organ men understryker också att avgörandet ofta ytterst beror på domstolens skön (kanske skulle man rentav våga använda uttrycket »tyckande»).
    Ett litet frågetecken skulle anm. för sin del vilja sätta inför förf:s uttalande att domarna har lättare att bedöma huruvida en advokat handlat »försvarligt» eller icke än t. ex. att avgöra om en läkare

52 HOLGER WIKLUNDhandlat culpöst, eftersom domarna själva är »sakkunniga» på området. Åtskilligt ligger det naturligtvis i detta påstående, men sakkunskapen är dock begränsad till själva juridiken. Vid culpabedömningen måste man emellertid också beakta de yrkesmässiga förhållandena, de förhållanden under vilka en advokat arbetar, och i detta avseende är domarna i allmänhet inte själva sakkunniga.
    I fråga om ansvaret för rådgivning om klara rättsförhållanden är förf:s uppfattning den att advokaten principiellt är ansvarig för felaktiga råd. Detta gäller alltså felaktiga upplysningar rörande spörsmål, »hvis besvarelse ingen forstandig jurist med kendskab til det pågældende retsområde vil nære nogen rimelig tvivl om». Häri synes man kunna utan vidare instämma. Med hänsyn till den numera ymnigt flödande lagstiftningen »om alt mellem himmel og jord» uttalar förf. någon tvekan huruvida ansvaret städse skall omfatta även innehållet i speciella, särskilt nya, lagbestämmelser, som t. ex. är »gömda» i ett lagkomplex, där man inte väntar sig att finna en bestämmelse av ifrågavarande innehåll. Förf. medger dock att det inte är lätt att uppställa någon tekniskt användbar regel härom; anm. är för sin del benägen att tro att man inte kan uppställa någon undantagsregel för dessa fall.
    När det gäller råd om tveksamma juridiska problem är advokaten enligt förf. inte ansvarig för en bedömning, som sedermera genom domstolsavgörande visar sig ha varit felaktig, förutsatt att han på ett försvarligt sätt undersökt lagtext, motiv, eventuell rättspraxis och rättsvetenskaplig litteratur. I så fall föreligger ingen culpa, och det skulle inte ens ligga i klienternas intresse att ålägga advokatkåren ett längre gående ansvar. Mot vad förf. anför i detta sammanhang synes i stort sett intet vara att erinra. Dock kan man fråga vad förf. menar, när han uttalar att samma synpunkter självfallet måste gälla, när frågan rör innehållet i en regel, som utvecklat sig i rättspraxis; även en sådan regel kan ju vara »klar», och skadeståndsspörsmålet måste väl då bedömas efter vad som gäller vid felaktiga råd om klara regler.
    I kapitlet om ansvar för rådgivning om tveksamma juridiska problem understryker förf. — enligt anm:s mening med rätta — att man inte får driva kraven på advokaterna så långt att de inte vågar ge något råd utan att först företa en större rättsvetenskaplig undersökning; en sådan utveckling kan inte ligga i klienternas intresse.
    Om de problem som sammanhänger med gränsdragningen mellan »klara» och »icke klara» rättsfrågor ger förf. en ytterst intresseväckande framställning, som klart belyser advokatyrkets svårigheter. Man ser framför sig den situation där advokaten tvekar, om han skall säga till klienten att saken är klar och att klienten bör hävda sin rätt inför domstol eller om han skall säga att saken är tveksam och tillråda förlikning; i båda fallen kan, om det vill sig illa, ett skadeståndsanspråk tänkas. Någon betänksamhet känner man sig kanske benägen att uttala inför förf:s påstående att spörsmålet huruvida ett rättsförhållande är tveksamt eller icke tveksamt i sig själv hör till de enkla

ANM. AV A. VINDING KRUSE: ADVOKATANSVARET 53rättsspörsmål, där advokaten som regel är ansvarig, om han gör sig skyldig till ett fel.
    Förf:s framställning, som självfallet närmast är ett uttryck för dansk rättsuppfattning, torde — bortsett från enstaka punkter — i huvudsak överensstämma med vad som kan antagas gälla även i Sverige. Så synes dock inte vara fallet i fråga om avsnittet rörande advokats ansvar i samband med biträde vid fastighetsköp. Särskilt i de fall där allenast en advokat biträder vid köpets uppgörande upprätthåller man i Danmark tydligen regler, som — såvitt anm. kan se —leder till väsentligt längre gående skadeståndsskyldighet än vad som torde gälla hos oss. Även om advokaten anlitats allenast av den ena kontrahenten, synes han, åtminstone i vissa avseenden, i Danmark uppfattas som en garant för att inte heller klientens medkontrahent skall lida någon rättsförlust, och förf. redogör för åtskilliga rättsfall, i vilka advokaten ålagts ersättningsskyldighet gentemot medkontrahenten på grunder, som knappast torde ha föranlett sådan ersättningsskyldighet i Sverige. I överensstämmelse härmed har man i Danmark också ansett medkontrahenten vara jämte klienten solidariskt ansvarig för advokatens arvode.
    Det är inte möjligt att här närmare ingå på den mångfald intressanta problem som förf. behandlar. Boken, som är skriven på ett klart och redigt språk och i en lättflytande, elegant stil, är utan minsta tvivel av största intresse även för svenska jurister, främst naturligtvis för advokater. 

Holger Wiklund