HANS WIETHAUP. Schutz vor Luftverunreinigungen. Geräuschen und Erschütterungen. Immissionsschutzgesetz Nordrhein-Westfalen. Berl. 1963. Verlag Neue Wirtschafts-Briefe GmbH., Herne/Berl. 207 s. DM 17,50.

    Oberrechtsrat HANS WIETHAUP har bakom sig en bana som jurist hos den lokala hälsovårdsmyndigheten i Dortmund och har följaktligen omfattande praktiska erfarenheter av immissioner och immissionsrätt. Han har tidigare framträtt som författare på detta specialområde. År 1961 utgav han ett större verk om bullerbekämpandet i Västtyskland,¹ och han medverkar flitigt i den tyska fackpressen med artiklar om buller- och luftföroreningsproblem.² En av hans artiklar handlar f. ö. om svensk rätt angående buller.
    Det nu föreliggande verket av hans hand är, som dess undertitel anger, främst en kommentar till den särskilda immissionsskyddslag som år 1962 antogs i Nordrhein-Westfalen — alltså den delstat där han själv hör hemma och där Ruhr-området ligger. Med den äkta tyska grundlighet som utmärker honom har han emellertid gått långt därutöver. Han bestämmer noga de allmänna juridiska begrepp han använder, bl. a. immissionsbegreppet, lämnar en översikt över immissionernas menliga verkningar på människor, djur, växter och annat, tecknar med raska drag en bild av den tyska rättsutvecklingen på immissionsområdet och behandlar därvid särskilt 1959 års reform av de för hela Västtyskland gällande bestämmelserna i ämnet.
    Den tyska immissionsrätten har otvivelaktigt varit av stor vägledande betydelse för dem som utarbetade immissionsreglerna i 1909 års jordabalksförslag³ — och därmed för hela den följande svenska rättsutvecklingen på området. I fråga om de grundläggande rekvisiten orts-

 

     ¹ Anm. av KURT GRÖNFORS i SvJT 1962 s. 733 f.
     ² Ett flertal av dessa artiklar har han tillställt SvJT i särtryck.
     ³ Se särskilt LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet s. 174.

vanlighet och väsentlighet anslöt sig jordabalksförslagets immissionsparagraf nära till BGB § 906. Det bör därför ha sitt intresse för svenska jurister att erfara att 1959 års reform bl. a. omfattade en principiellt och praktiskt viktig ändring i denna bestämmelse. Den nya principen innebär i korthet, att granne icke behöver tåla väsentlig ortsvanlig immission, om den kan förekommas genom åtgärd vilken i dylika fall skäligen kan krävas av den som nyttjar fast egendom (— — — »durch Massnahmen verhindert werden kann, die Benutzern dieser Art wirtschaftlich zumutbar sind»). En immission är alltså icke längre tillåten enbart på grund av »Ortsüblichkeit».⁴ Fastighetsägaren är skyldig att inom ramen för vad som kan anses skäligt vara positivt verksam för att förekomma även ortsvanliga immissioner av någon betydelse. Kanske vore också detta något för den svenska lagstiftaren att ha som vägledning?⁵
    Redan LJUNGMAN har framhållit, att den tidigare formuleringen avBGB § 906 i sina yttersta konsekvenser skulle innebära, att skada eller olägenhet kunde stegras till vilket mått som helst, blott ett flertal industrier svarade för att inverkan så småningom blev ortsvanlig.⁶ Att så icke skett har — som samme förf. påpekar — sin förklaring i det politirättsliga koncessionssystem för immitterande industrier som sedan länge gällt i Tyskland.
    Reglerna om koncessionstvång — intagna i Gewerbeordnung av år 1869 och därtill anslutande författningar — har väsentligt utvecklats och skärpts genom 1959 års reform. Antalet koncessionspliktiga typer av anläggningar uppgår nu till 52. En översiktlig genomgång av de olika typerna synes utvisa, att syftet i betydande utsträckning varit att få kontroll över luftförorenande industrier. Wiethaup återger i detta fall endast själva författningstexten, utan några kommentarer.
    I Nordrhein — Westfalen har det skydd som följer av Gewerbeordnungs koncessionssystem ansetts otillräckligt, särskilt vad gäller luftföroreningarna. Det var denna omständighet som föranledde utfärdandet av den särskilda immissionsskyddslagen för delstaten. Lagen är tillämplig på anläggningar, som kan orsaka luftföroreningar, buller eller skakningar och som icke är underkastade koncessions-, anmälnings- eller övervakningsplikt enligt Gewerbeordnung eller andra av förbundsrepubliken utfärdade lagar. Den gäller alltså för ett stort antal anläggningar, som icke tjänar något industriellt ändamål, t. ex.uppvärmningsanordningar för bostadshus, men också för vissa industriella anläggningar som väverier och smedjor. Enligt lagens grundläggande principbestämmelse åligger det envar som driver dylik anläggning att inrätta, nyttja och underhålla anläggningen på sådant sätt att grannskapet och allmänheten skyddas mot faror, väsentliga olägenheter och skador i den utsträckning teknikens möjligheter och an-

 

     ⁴ Jfr LJUNGMAN a. a. s. 38 f., 91 ff.
     ⁵ Även i de senare jordabalksförslagen har man utgått från att en immission, som håller sig inom ramen för det ortsvanliga, alltid skall vara tilllåten. Se SOU 1947:38 s. 125, 1960:25 s. 71 f.
     ⁶ Se a. a. s. 39.

läggningens natur medger det. Till genomförande av denna grundsats äger delstatens regering utfärda närmare föreskrifter i olika angivna hänseenden. Regleringen är tämligen utförlig och kan i sina detaljer knappast ha något större intresse för svenska jurister i allmänhet. Detsamma gäller om Wiethaups kommentarer till detaljföreskrifterna.
    Sammanfattningsvis må emellertid sägas, att Wiethaups bok — liksom den föregående om bullerbekämpandet — innehåller en grundlig sammanställning av material och argument och att den särskilt i sina allmänna avsnitt kan ha åtskilligt av värde att ge även för en svensk läsare. 

I. Ulveson