Bör åklagarens bevisuppgift vara »tämligen summarisk»?
Enligt 45:4 RB skall åklagaren i sin stämningsansökan uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Denna bestämmelse har icke blott vid Stockholms rådhusrätt, från vilken här redovisade erfarenheter äro hämtade, utan enligt uppgift även vid andra domstolar kommit att tillämpas mycket olika.Vanligast är sålunda att åklagaren uppger sig åberopa ett eller flera vittnen utan att alls ange vad han vill styrka med dessa bevis. Det förekommer också att åklagaren anger ett flertal bevis — vittnen och skriftliga handlingar — och likaledes uppger vad han vill styrka med sin bevisning eller åtminstone vad bevisen gälla dock utan att uppge detta beträffande varje särskilt bevis.
Oklarhet om vad åklagaren vill styrka med åberopat bevis kan även uppkomma i sådana fall där den omständighet, som åklagaren uppger sig vilja styrka eller om vilken man av bevisuppgiften kan sluta sig till att den skall bli föremål för bevisningen, icke direkt omfattas av gärningsbeskrivningen. Som exempel på denna variant må återges följande: Åklagaren yrkade ansvar å A för förskingring och påstod att A tillägnat sig 10 000 kronor, som hon uppburit med redovisningsskyldighet gentemot sin arbetsgivare B. Bevisuppgiften löd: Målsägandeförhör med B, vittnesförhör med C angående hans befattning med checken å 10 000 kronor och hans redovisning av densamma och med D angående hans viss dag utfärdade kvitto till A:s make å 10 000 kronor. I målet i övrigt voro beträffande vittnena upplysta vissa förhållanden som voro ägnade att förklara att de tagit befattning med checken respektive kvittot. Det oaktat tedde det sig icke lätt — bortsett från vad som måhända kunnat inhämtas genom ingående studium av ett digert förundersökningsprotokoll — att före huvudförhandlingen bilda sig en uppfattning om vilken relevans de omständigheter, som förhöret med vittnena enligt bevisuppgiften skulle avse, kunde ha för åtalet.
Att en tillämpning av 45:4 av det slag, som här gjorts försök att skildra, vunnit insteg kan måhända ha föranletts av några icke helt tydliga eller alltför generellt avfattade uttalanden beträffande bestämmelsens praktiska innebörd.
Vid RB:s tillkomst anförde vederbörande riksdagsutskott angående 45:4 bl. a., att en bevisuppgift från åklagaren vore av vikt också med hänsyn till den tilltalade, att det emellertid icke borde förbises att ett ej obetydligt arbete härigenom kunde åsamkas åklagaren, särskilt i större mål med omfattande vittnesbevisning, samt att bevisuppgiften därför borde kunna göras tämligen summarisk.
I Brottets beivrande anför HEUMAN (s. 146) i anslutning till utskottets uttalande: I sådana fall där det ligger i sakens natur vad som skall styrkas med beviset t. ex. därför att detta framgår av beviset självt (blodprovsanalys) eller därför att målet innehåller ett enda bevisdatum är det naturligen onödigt att ange vad som åsyftas med beviset.
LAURIN har i SvJT 1949 s. 253 angående kravet på åklagarens bevisuppgift anfört: Tveksamt kan nog vara hur långt man bör gå ifråga om uppgift å »vad han vill styrka med varje särskilt bevis». Mycket ofta är det nog självklart och behöver inte uttryckligen sägas; lagutskottet yttrade också att denna uppgift kunde göras »tämligen summarisk».
Det förtjänar understrykas att dessa båda sist återgivna uttalanden uttryckligen taga sikte på de fall, där blotta uppgiften om beviset är i och för sig tillräcklig för att ange vad åklagaren avser att styrka med beviset. Självfallet vållar en på angivet sätt »summarisk» bevisuppgift icke någon olägenhet i flertalet mål. Kanske skulle det därför uppfattas som utslag av överdriven formalism om även i dylika fall krävdes ett uttryckligt besked om bevistemat. Då det likväl här ifrågasättes om icke bestämmelsen i 45:4 bör tillämpas enligt sin lydelse även i dessa fall sker detta med hänsyn till den av erfarenheten ådagalagda risken för att underlåtenhet i detta hänseende lätt kommer att utsträckas även till fall där det föreligger behov av att få bevistemat angivet expressis verbis. Och det måste i de fall där bevistemat är uppenbart vara av ringa omak för åklagaren att lämna uttrycklig uppgift om vad han vill styrka med sina bevis.
De verkliga bekymren på hithörande område vållas framförallt i mål av mera invecklad beskaffenhet av sådana bevisuppgifter som innehålla uppgift icke direkt om vad åklagaren avser att styrka med beviset utan om att beviset åberopas angående någon närmare angiven omständighet, från vilken man icke omedelbart eller ej alls kan sluta sig till bevistemat. Till den rådande förvirringen i detta hänseende får ett olyckligt uttalande av JO antagas ha bidragit.
I sin ämbetsberättelse 1949 anmärkte JO på att åklagarnas stämningsansökningar ofta varit alltför ofullständiga särskilt i fråga om angivande av bevisningen. Härom anförde JO å s. 236 närmare: Lagens mening är att åklagaren skall ange vilka vittnen han vill låta höra och vilka skriftliga bevis han vill åberopa o. s. v. även som lämna uppgift om vilka fakta han vill styrka med varje särskilt bevis, d. v. s. beträffande vittnen om vilket händelseförlopp eller förhållande vittnena avses skola yttra sig. Det är däremot ej meningen att åklagaren skall söka återgiva vittnesberättelserna. Det är av stor betydelse att föreskrifterna om vad stämningsansökan skall innehålla om bevisningen noggrant iakttagas. Den tilltalade kan nämligen måhända eljest ej i tid erhålla nödiga anvisningar till sitt försvar.
OLIVECRONA har i första upplagan av Rättegången i brottmål (s.216) åberopat JO:s uttalande och anmärkt att JO framhållit att åklagaren skall lämna uppgift om vad han vill styrka med varje bevis
samt vidare anfört: »Beträffande vittne skall sålunda angivas vad vittnet skall höras om.» I den nya upplagan av nämnda arbete har emellertid hänvisningen till JO utgått och Olivecrona anför där (s.262) : »Bevisuppgiften skall ange, vad åklagaren vill styrka med varje särskilt bevis; den bör alltså, när så erfordras för klarhetens skull, referera till olika moment i gärningsbeskrivningen.»
I fråga om JO:s uttalande måste till en början invändas, att en uppgift om vad ett vittne skall höras om långt ifrån alltid ger sådan direkt upplysning om vad som skall styrkas med beviset att en sådan uppgift kan anses i sak likvärdig med ett uttryckligt angivande av bevistema. Och mycket ofta då bevisuppgiften innehåller endast besked om vad ett vittnesförhör skall avse ges för övrigt detta besked i allmänna ordalag såsom »omständigheterna vid avtalets tillkomst» eller »vittnets iakttagelser på brottsplatsen». När ett vittne begäres hört exempelvis om »omständigheterna vid avtalets tillkomst» är det ingalunda ovanligt att flera av dessa omständigheter ej äro föremål för tvist mellan parterna. Tvisten kanske gäller huruvida den tilltalade vid avtalets tillkomst lämnat målsäganden oriktiga uppgifter i två hänseenden. Om det för åklagaren står klart att vittnet har kännedom endast om den ena av dessa uppgifter måste bevisuppgiften få avsevärt ökat upplysningsvärde om bevistemat avfattas i enlighet därmed. Det förefaller stundom som om benägenheten att ge bevisuppgiften en alltför allmän avfattning bottnar i föreställningen att det icke skulle vara tillåtet att höra vittnet om omständigheter utanför det uppgivna bevistemat. En sådan uppfattning synes dock sakna fog. Endast i de fall där en uppgift från vittnet med anledning av frågor utanför bevistemat kan anses innebära att nytt viktigt bevis framkommit eller föranleder andragande av nytt viktigt skäl eller grundar påstående, som motparten behöver anstånd för att bemöta, kan det vara risk för att frågor utanför bevistemat vålla processuella olägenheter.
Med utgångspunkt från föreskriften att åklagaren i sin stämningsansökan skall lämna bevisuppgift torde det kunna krävas att det enbart av bevisuppgiften jämförd med innehållet i gärningsbeskrivningen framgår vad som skall styrkas med beviset. Så blir icke fallet om det uppgivna bevistemat — eller det bevistema som låt vara med viss möda kan utläsas ur en uppgift om vad ett vittnesbevis eller skriftligt bevis gäller — icke har klart samband med något moment i gärningsbeskrivningen. Kanske kan detta krav uttryckas så att bevistemats relevans för åtalet måste framgå av bevisuppgiften jämförd med gärningsbeskrivningen. Det synes däremot icke tillfyllest att bevistemat och dess relevans bli uppfattbara först genom kompletterande studium av förundersökningsprotokollet.
Frågan om hur utförligt bevistemat bör anges har således nära samband med hur gärningsbeskrivningen avfattas. Meningen är icke att här närmare ingå på sistnämnda spörsmål. Det må i detta hänseende endast erinras om Olivecronas uttalande i Rättegången i brottmål (s.261) att gärningsbeskrivningen bör avfattas på sådant sätt att den täcker de rekvisit, som karakterisera gärningen som brottslig, men
samtidigt så återhållsamt, att den icke får karaktären av sakframställning. Om gärningsbeskrivningen avfattas enligt dessa normer, följer att åklagaren i mål rörande mera invecklade förhållanden kan komma att i sakframställningen påstå en serie omständigheter, som icke äro av omedelbar relevans för att karakterisera gärningen som brottslig. I fråga om varje bevis som åberopas till styrkande av någon sådan icke omedelbart relevant omständighet är det därför med hänsyn till behovet av att parternas ståndpunkter bli i görligaste mån angivna före huvudförhandlingen av särskild vikt att åklagaren med tillräcklig tydlighet anger vad han vill styrka med beviset.
Hur bör då en bevisuppgift avfattas för att tillfredsställa rimliga anspråk? Åtminstone en antydan härom kan ges genom hänvisning till »Underrättsförfarandets» exempel på bevisuppgift i tvistemål (s. 330). Käranden åberopade där till styrkande av att ett lok, som han levererat till svaranden och för vilket han fordrade betalning, sålts utan garanti — vilket bevistema hade relevans på grund av redan i kärandens ansökan om stämning omnämnd invändning från svaranden att loket icke levererats i skick som var garanterat — bl. a. vittnesmål av en lokförare angående avprovning och godkännande av loket viss uppgiven dag. I denna bevisuppgift anges ett klart och omedelbart begripligt bevistema, tillika uppges vad vittnet skall höras om; och besked även i sistnämnda hänseende äro för rätten av värde med hänsyn till att i kallelse till vittne skall anges vad förhöret gäller.
I det tidigare citerade utskottsuttalandet anföres att ej obetydligt arbete särskilt i större mål kan åsamkas åklagaren på grund av skyldigheten att lämna bevisuppgift. Det skall icke bestridas att avfattande av en bevisuppgift i enlighet med de krav som enligt den här förfäktade meningen böra uppställas måste medföra ett ej obetydligt arbete. Dock torde kunna påstås att motsvarande arbete måste utföras i något skede av målet och att det måste utföras av åklagaren. Om åklagaren icke före bevisningens förebringande har gjort klart för sig vad han vill styrka med sina bevis leder detta lätt till en oklar och vag processföring.
Kanske kan invändas att en oklarhet eller brist i bevisuppgiften endast sällan föranleder praktiska svårigheter. När frågan här likväl tillmätts betydande vikt har detta sin grund i uppfattningen att det för åstadkommande av en koncentrerad huvudförhandling är nödvändigt även i brottmål att processmaterialet från början får nödig precision. För uppnående av sådan precision är det av avgörande betydelse att åklagaren i sin gärningsbeskrivning och i den till denna knutna bevisuppgiften lämnar så utförliga och tydliga besked som möjligt om sina ståndpunkter.
Harald Nordin