Delbetänkande av expropriationsutredningen. Arbetet på en översyn av expropriationslagstiftningen (jfr SvJT 1961 s. 536) har hittills resulterat i två delbetänkanden av expropriationsutredningen. Det första (SOU 1962:24) innehöll förslag om expropriationsrätt för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, ett förslag som lett till vissa ändringar i byggnadslagen och expropriationslagen (SFS 1963:218, 219). I sitt nyligen avgivna andra delbetänkande, »Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32), föreslår utredningen ytterligare ett antal partiellareformer i lagstiftningen, bl. a. i syfte att undvika onödig tidsutdräkt i anledning av domstolsförfarandet vid expropriation.
    Vissa förslag i sistnämnda betänkande gäller institutet förhandstillträde och reglerna om ersättning i anledning av sådant tillträde. Bl. a. föreslås, att domstol skall få befogenhet att meddela föreskrift om förskott å blivande expropriationsersättning icke blott, såsom nu är fallet, i samband med att förordnande om förhandstillträde gives utan även då sådant tillträde redan kommit till stånd på grund av avtal mellan parterna eller på annan grund.Under processens fortgång skall domstolen, allteftersom klarhet vinnes i fråga om befogenheten av framställda ersättningsanspråk, kunna meddela upprepade beslut om förskott. Med tanke på det icke sällan förekommande fall, att expropriationsobjektet tillträtts av den exproprierande redan innan domstolsförfarandet inletts, föreslår utredningen vidare, att fastighetsägaren och andra ersättningsberättigade sakägare skall få befogenhet att självständigt instämma talan i expropriationsmål för att få sina ersättningsanspråk prövade.
    Vid sidan av det nuvarande institutet förhandstillträde (i betänkandet kallat enkelt förhandstillträde) skall enligt förslaget tillskapas ett nytt institut, kvalificerat förhandstillträde. Närmare bestämt går förslaget ut på att domstol i expropriationsmål, när skäl är därtill, genom deldom skall kunna med-

giva att fastighet som skall avstås genom expropriation, får övergå i den exproprierandes ägo, innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen föreligger. Om fastigheten ej förut tillträtts av den exproprierande, skall domstolen samtidigt bestämma tid och villkor för tillträde av fastigheten, varvid fastighetsägare och andra ersättningsberättigade sakägare kan fordra förskott å expropriationsersättningen.
    För att nedbringa den totala tidsåtgången i brådskande expropriationsfall föreslår utredningen vidare, att K. M:t skall få befogenhet att på framställning av den exproprierande medgiva denne att väcka talan i expropriationsmål redan innan K. M:t slutligt prövat frågan om expropriationsrätt.
    Ett annat av förslagen gäller rättegångskostnaderna i expropriationsmål. I huvudsaklig överensstämmelse med de kostnadsregler, som på senare tid införts i bl. a. lagen om ersättning för mistad fiskerätt och i vattenlagen, föreslås den exproprierandes skyldighet att ersätta motparts rättegångskostnad i överinstans, för det fall att talan fullföljts av motparten, skola bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken, d. v. s. i första hand med hänsyn till målets utgång i den högre instansen.
    De framlagda förslagen gäller formellt endast expropriationslagen men får i praktiken en mera vidsträckt betydelse, eftersom expropriationslagens regler är tillämpliga också vid tvångsförvärv enligt åtskilliga andra lagar, bl. a. byggnadslagen och 1902 års lag om elektriska starkströmsanläggningar.
    Bland de frågor, som återstår att behandla för utredningen nämnes i betänkandet särskilt expropriationsändamålen, principerna för värdering vid expropriation samt de organisatoriska frågorna.

L. L.