Översyn av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Jämlikt K. M:ts bemyndigande har justitieministern tillkallat en sakkunnig för att överse lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). I direktiven för utredningen framhålles angelägenheten av att den omtvistade frågan om räckvidden av det bemyndigande lagen ger huvudmannen att meddela närmare föreskrifter om brukandet av en allmän va-anläggning klarlägges. Utredningen skall även granska va-lagens bestämmelser angående huvudmans befogenhet att meddela föreskrifter från den synpunkten att bestämmelserna icke får lägga hinder i vägen för strävandena att göra vissa byggnormer enhetliga för riket. I direktiven angives vidare bl. a., att utredningen utöver andra spörsmål som kan komma att aktualiseras under utredningsarbetets gång bör undersöka va-lagens avgiftsregler och klarlägga innebörden av begreppet servisledning.

J. L.

    Professuren i finansrätt med finansvetenskap vid Stockholms universitet har sökts av doc. Göran Englund, Lund, och doc. Åke Hellner, Stockholm. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Seve Ljungman, Stockholm, och Carsten Welinder, Lund, samt regeringsrådet Sten Wilkens, Stockholm, har funnit, att båda sökandena styrkt sin kompetens, enligt Ljungmans mening dock endast med tvekan. Vid jämförelse mellan dem har Ljungman och Welinder placerat dem i ordningen 1. Hellner, 2. Englund, under det att Wilkens placerat dem i motsatt ordning.
    Prof. Ljungman uttalar om Englunds gradualavhandling »Om inkomstskattefaktorn vid beskattning av benefika förvärv», att materialet blivit

klart presenterat, och att slutsatserna i enskilda tolkningsfrågor oftast är övertygande. Enligt Ljungmans uppfattning har emellertid Englund ådagalagt en viss benägenhet för abstrakt teoretiserande, vilket — liksom avsaknaden av komparativt material — utgör en brist hos avhandlingen.
    Även i fråga om två andra verk av Englund, nämligen »Rätt beskattningsår vid kontantmässig inkomstberäkning» och »Om tidsfaktorn vid beskattning av förvärv genom arv och testamente» (sistnämnda arbete föreligger endast såsom ett oavslutat manuskript) påtalar Ljungman en brist på komparativt material. Verket, Rätt beskattningsår, innehåller dock enligt Ljungmans uppfattning ett intressant rättsfallsmaterial som framlagts med noggrannhet. Mot det i manuskript föreliggande arbetet anser Ljungman vägande anmärkningar kunna riktas, enär framställningen är starkt teoretiserande utan närmare anknytning till något gällande rättssystem.
    Beträffande Hellners vetenskapliga produktion, nämligen gradualavhandlingen »Periodiskt understöd och underskott», »Bolagsbildning ur skatterättslig synvinkel med särskild hänsyn tagen till omvandling av enskild firma och handelsbolag till aktiebolag» samt det ännu oavslutade arbetet »Upplösning av aktiebolag ur skatterättslig synvinkel med särskild hänsyn tagen till likvidation och fusion» uttalar Ljungman bl. a., att densamma innehåller värdefulla detaljundersökningar med noggranna analyser av rättsfallsmaterial, men att mera generella teoretiska linjer på området icke uppdragits. Ljungman anmärker vidare på Hellners stundom oklara framställningssätt.
    Sammanfattningsvis uttalar Ljungman, att avståndet mellan Englund och Hellner är obetydligt, men att Englund har en svagare meritering i finansvetenskap, och att det vidare bör räknas Englund till nackdel, att han icke i nämnvärd utsträckning sysselsatt sig med främmande rätt.
    Welinder har framhållit, att varken Englund eller Hellner klart styrkt kompetens i finansvetenskap, ehuru båda dock i viss mån berört finansvetenskapliga problemställningar; därigenom har emellertid ingen fått något försteg framför den andre. Welinder anser, att Englund ådagalagt ett något större teoretiskt intresse än Hellner, men att Englund å andra sidan haft en benägenhet för verklighetsfrämmande spekulationer, under det att Hellner visserligen skrivit mera kasuistiskt men visat större fantasi och skarpsinne än Englund vid lösning av begränsade problem. Welinder uttalar slutligen, att ingen visat ett klart företräde framför den andre, men att Hellner— med hänsyn till att hans produktion i motsats till Englunds visar en stigande kurva — med tvekan bör sättas före Englund.
    I likhet med Welinder framhåller Wilkens, att ingendera av de båda sökandena åberopat någon till det finansvetenskapliga området direkt knuten produktion. Med hänsyn till att bådas produktion uppvisat finansvetenskapliga inslag anser dock Wilkens, liksom även Ljungman och Welinder, att denna omständighet icke utgör hinder för kompetensförklaring.
    Wilkens framhåller i fråga om Englund, att dennes doktorsavhandling är tyngst vägande även om Englunds senare produktion likväl är ägnad att stärka hans position. Visserligen saknas jämförande undersökning av utländsk rätt, men Wilkens anser att något större avseende icke bör fästas vid denna brist med hänsyn till att Englunds undersökningar varit ganska

specialinriktade. Wilkens uttalar slutligen, att Englund dokumenterat sig som en skicklig och självständig forskare.
    Enligt Wilkens' uppfattning lider Hellners gradualavhandling av vissa svagheter. Hans senare produktion markerar dock en utveckling mot fördjupning och självständighet, varvid Hellner med stor kunnighet och insikt behandlat svåra områden av beskattningsrätten. Wilkens framhåller dock, att Englunds gradualavhandling är överlägsen Hellners, och att en jämförelse mellan de båda sökandenas därefter framlagda arbeten ger vid handen, att Hellner icke helt lyckats utjämna denna skillnad. Wilkens vill därför placera Englund framför Hellner.

J. L.