Kriminalregistret och återfall

Den nytillkomna lagen om allmänt kriminalregister innehåller i 10 § första stycket föreskrifter om att vissa anteckningar i registret icke skola medtagas i utdrag till bland annat domstol och allmän åklagare, nämligen anteckningar om dels böter, villkorlig dom eller

straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, sedan tio år förflutit från domen eller beslutet, och dels fängelse eller straffarbete, i annat fall än nyss sagts, ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete, sedan tio år förflutit från frigivningen eller utskrivningen från anstalt. I 10 § andra stycket stadgas undantag härifrån för det fall att någon inom tioårsperioden ånyo dömes och antecknas i registret.
    Enligt särskild kungörelse skall utdrag av kriminalregistret inhämtas bland annat innan någon dömes för brott, varå kan följa förhöjt straff på grund av återfall.
    Någon tidsgräns för tillämpning av återfallsregeln i 4 kap. 14 § strafflagen är ju ej stadgad, låt vara att som särskilt skäl mot straffhöjning ofta åberopas, att lång tid förflutit från det återfallsgrundande brottet. Formellt föreligger en återfallssituation, om den för snatteri, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende etc. åtalade tidigare dömts för återfallsgrundande brott. Detta har betydelse bl. a. för underrättens domförhet; kan straffarbete följa, skall stor nämnd medverka. Vidare måste den tilltalade personligen närvara vid huvudförhandlingen. Därför måste före huvudförhandlingen utrönas, om en återfallssituation föreligger. Detta har förut kunnat ske genom ett studium av det straffregisterutdrag, som i sådana fall måste inhämtas. En motsvarande granskning av ett kriminalregisterutdrag ger icke hela sanningen. Hur skall denna brist botas? Skall vad den tilltalade uppgivit i levnadsberättelsen om tidigare straff vara vägledande? Skall åklagaren föreläggas att inge fullständigt utdrag av det centralregister, som måhända föres av polisen i orten? Eller skall för säkerhets skull samtliga dessa mål — ofta erkända mål vari böter utdömas — avgöras efter huvudförhandling med stor nämnd? Eljest kunde riskeras, att den tilltalade vid huvudförhandling med liten nämnd upplyste, att han för mer än tio år sedan straffats för egendomsbrott. Huvudförhandlingen måste då inställas och utsättas till annan dag, då stor nämnd medverkade — varvid iterationen kunde skrivas bort och ett bötesstraff utdömas. Och skulle först i högre rätt uppdagas — t. ex. vid införskaffande av äldre akt med fullständigt straffregisterutdrag — att en tidigare ej uppmärksammad återfallssituation föreligger, måste målet återförvisas till underrätten för handläggning med stor nämnd. Vill man vara säker på att undgå sådana kalamiteter måste tydligen alla dessa ofta obetydliga mål handläggas med stor nämnd. Gör man så, uppkommer emellertid för den samvetsgranne ytterligare en fråga: hur skall målet rättsstatistiskt redovisas i den från många synpunkter så betydelsefulla årliga arbetsredogörelsen? Som »mål med tremansnämnd» resp. »mål med fullsutten nämnd» skall ju redovisas mål av beskaffenhet att kunna handläggas i angiven ordning. Vad skall numera, efter den 1 juli 1963, förstås med denna anvisning? Kunna dessa mål längre handläggas med liten nämnd?
    Konsekvenserna beträffande domförheten ha under förarbetena påpekats av hovrätten för Övre Norrland (SOU 1961:11 s. 237). Utredningen ansåg även försiktigheten bjuda, att den dåvarande ordningen

bibehölles såvitt anginge straffregisterutdrag till de rättsvårdande organen. Departementschefen ansåg emellertid starka skäl tala för en begränsning även av de uppgifter, som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna. Någon lösning av frågan om domförheten lämnas dock ej. Kanske kan man nu vänta sig ett förverkligande av ett förslag av hovrätten över Skåne och Blekinge av innebörd att endast de domar, vilka medtagas i registerutdrag, skola beaktas vid prövning huruvida återfallsskärpning skall inträda (Kungl. Maj:ts prop. nr 39/1963 s. 41).
    Även från andra synpunkter än dessa rent processuella synes det betänkligt att den nu införda »rehabiliteringen» efter tio år gjorts generell, så att undantag ej göres för mera långvariga straff. Vid prövning t. ex. av frågan huruvida förutsättningar för villkorlig dom föreligga saknar det alls ej intresse att veta, om den tilltalade avtjänat straff för brott liknande det aktuella. Detta kan visserligen ofta framkomma i personundersökningen eller framgå av den lokala polisens register, men det är otillfredsställande, att domstolen i detta avseende skall vara utlämnad åt osäkra och ofullständiga källor och att en åtalad, som villigt lämnar uppgifter om tidigare bestraffning, framstår i sämre dager än den, som för domstolen förtiger, att han avtjänat straff för t. ex. grov förskingring eller rån. Rehabiliteringstiden borde kunnat utsträckas i proportion till straffets längd, något som även varit mera i överensstämmelse med själva rehabiliteringstanken. Om exempelvis en tjugoårsgräns satts så högt som vid straffarbete två år och förvaring, borde domstolarnas intressen kunnat gåföre de »svårvägbara psykologiska faktorer», som av departementschefen tillmättes sådan betydelse.

B. Karle