Några reflektioner angående sjukkassebedrägerier
I en uppsats i SvJT 1963 s. 321 ff har docenten PER-EDWIN WALLÉN till behandling upptagit frågan huruvida obehöriga förfaranden mot sjukkassa för utfående av sjukpenning äro av beskaffenhet att enligt gällande lag böra straffas såsom bedrägeri. 21 § i lagen om allmän sjukförsäkring den 3 januari 1947 (motsvarande 3 kap. 7 och 8 §§ lagenden 25 maj 1962 om allmän försäkring) laborerar enligt Wallén med två slag av arbetsoförmåga, nämligen vad Wallén kallar faktisk och medicinsk arbetsoförmåga. Den förra föreligger, då den försäkrade på grund av sin sjukdom faktiskt är ur stånd att arbeta och den senare då han enligt läkares föreskrift för att bli botad måste avhålla sig från arbete. På grundval av denna uppdelning gör Wallén en utförlig analys av praxis från underrätter och hovrätter — prejudikat från HD torde ha saknats när uppsatsen skrevs — och han har kommit till det resultatet, att en medicinskt arbetsoförmögen person, som arbetar i strid mot läkares ordination, knappast kan dömas för bedrägeri.
Jag skulle vilja anföra ett par exempel för att visa, till vilka konsekvenser den av Wallén intagna ståndpunkten synes leda:
A. En person bryter ett ben och sjukskrives för två månader med angiven hel arbetsoförmåga. Han återupptar efter en månad sitt ordinarie ar-
bete men förtiger förhållandet för sjukkassan och uppbär full sjukpenning för återstående sjukskrivningstid.
B. En person är i stället sjukskriven för rygginsufficiens i enlighet med vad som skett i fall A, varvid läkaren föreskriver vila. I övrigt beter han sig som i föregående fall.
Vi anta att åklagaren i båda fallen yrkar ansvar på den försäkrade för bedrägeri och gör gällande, att denne vilselett sjukkassan genom att uppbära sjukpenning från kassan under förtigande av att han arbetat och därigenom tillnarrat sig beloppet i fråga, vilket inneburit vinning för honom själv och skada för sjukkassan. Det förutsättes att det föreligger en plikt att upplysa sjukkassan om att han börjat arbeta innan sjukskrivningstiden tilländalupit.1
Under antagande att det i fall A föreligger en faktisk arbetsoförmåga och i fall B en medicinsk arbetsoförmåga skulle, såvitt jag kan finna, enligt Wallén åtalet kunna bifallas i fall A men ej i fall B. Ett högst besynnerligt resultat! Varför denna olikhet? Wallén synes resonera på följande sätt: För att man skall äga rätt att uppbära sjukpenning måste man vara arbetsoförmögen i försäkringslagens mening. Ehuru lagen endast talar om sjukdom, som förorsakar förlust, respektive nedsättning med minst hälften av arbetsförmågan, bör enligt uttalande i motiven till sjukförsäkringslagen härmed jämställas medicinsk arbetsoförmåga. I ett sådant fall är den sjuke enligt departementschefens uppfattning arbetsoförmögen. Om nu en sjukskriven person arbetar, kan denna omständighet tolkas som bevis för att han inte är faktiskt arbetsoförmögen — eljest skulle han ju ej kunna arbeta — och således blir han ej berättigad till sjukpenning. Men om en medicinskt arbetsoförmögen arbetar, bevisar detta intet om hans arbetsoförmåga, ty han äger ju i och för sig arbetsförmåga men är av läkare ålagd att avhålla sig från arbete för att bli frisk. Då i sådant fall arbetet icke kan tolkas såsom bevis för arbetsförmåga, är han trots arbetet berättigad till sjukpenning enligt lagen. En annan sak är att arbetet kan leda till förverkande av sjukpenningen på grund av särskilt stadgande i lagen, men åklagarens gärningsbeskrivning innehåller icke något därom.
Det är klart att om den försäkrade är berättigad till sjukpenning trots att han arbetar ett vilseledande rörande detta faktum, som föranlett utbetalning av sjukpenning, ej kan medföra ansvar för bedrägeri, då ju i så fall utbetalningen ej inneburit någon skada för sjukkassan.
Är det av Wallén förda resonemanget hållbart? Enligt min mening är det ur den synpunkt, som här avses, icke motiverat att göra någon skillnad mellan nämnda slag av arbetsoförmåga, något som det prejudikat från HD, som givit anledning till Walléns kommentar i SvJT 1964 s. 204 f synes utvisa. Det är ju uppenbart att idén med sjukförsäkrings-
lagstiftningens bestämmelser om rätt till sjukpenning är att den som till följd av sjukdom blir ur stånd att arbeta skall erhålla ett ekonomiskt soulagemang — sjukpenningen. Det är det normala att sådan sjukdom medför ett visst inkomstbortfall. Sagda tanke har kommit till uttryck på så sätt att den sjukpenningförsäkrade äger vid sjukdom, som förorsakar förlust, respektive viss nedsättning av arbetsförmågan, rätt till sjukpenning. Rätten till sjukpenning har sålunda knutits till förlusten, respektive nedsättningen av arbetsförmågan. Att lagen icke kom att upptaga ett uttryckligt stadgande att den medicinskt arbetsoförmögne också är berättigad till sjukpenning berodde ju på — såsom framhållits — att den sjuke även i ett sådant fall är att anse som arbetsoförmögen. Härav följer icke att han jämväl är berättigad till sjukpenning för den händelse han arbetar.
I RÅ:s av Wallén åberopade cirkulärskrivelse 128/1963 återges försäkringsrådets remissyttrande över socialförsäkringsutredningens år 1952 framlagda förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen. I remissyttrandet, till vilket departementschefen anslöt sig, anföres med avseende å 21 § SFL, att sjukdom måste anses förorsaka förlust, respektive nedsättning av arbetsförmågan även i de fall, då läkares föreskrift vore den omedelbara anledningen till att den sjuke helt eller delvis avhölle sig från arbete. RÅ fortsätter i cirkulärskrivelsen, att den angivna tolkningen bäst syntes förenlig med stadgandets avfattning. »Det torde nämligen knappast vara möjligt att tala om 'förlust av arbetsförmågan' i fall då den sjuke i strid mot läkares ordination faktiskt arbetar». Rätt till sjukpenning i ett dylikt fall skulle även komma att strida mot lagstiftningens nyss angivna tanke. HD har också i nämnda rättsfall fastslagit, att, eftersom P. arbetat, han ej har saknat arbetsförmåga och därmed ej varit berättigad till sjukpenning.2 Rättsfallet gällde ju en person, som var sjukskriven för psykoneuros som helt arbetsoförmögen samt ordinerad vila och läkarvård. Det kan inte göras gällande attdet här rör sig om annat än medicinsk arbetsoförmåga.
Sedan Wallén i sin kommentar till rättsfallet slagit fast, att detta utvisar att det är P:s arbete, som gjort att han icke vore berättigad till sjukpenning, men framhållit, att det därmed icke vore sagt på vad sätt arbetet påverkat hans rätt till sjukpenning, fortsätter han sin kommentar: »En möjlighet är, att P:s arbete anses bevisa att han ej varit (faktiskt) arbetsoförmögen (jfr HovR:s dom). Han har då aldrig haft rätt till sjukpenning (resonemanget synes förutsätta, att P. ej är medicinskt arbetsoförmögen).» Wallén framhåller i 1963 års uppsats (s. 337, jfr s. 329 n.), att det är en ren bevisfråga huruvida det föreligger medicinsk arbetsoförmåga eller ej. Men måste det ej finnas påtagliga kriterier för gränsdragningen, när skillnaden enligt Wallén skulle vara så djupgående till sina konsekvenser? Det synes mig som om Wallén i sin uppsats vid tolkningen av rättsfallen med utgångspunkt från den av honom antagna skillnaden mellan nämnda begrepp söker pressa in rättsfallen i ett schema, som uteslutande är anpassat efter det uppställda tankemönstret. Om resultatet ej stämmer med ett antagande
av t. ex. faktisk arbetsoförmåga, ja, då förefaller Wallén strax redo att laborera med medicinsk arbetsoförmåga utan att beakta bakomliggande realiteter i samband med sjukskrivningen. Nyssnämnda citat ur Walléns kommentar till HD:s dom synes visa, att han även söker tilllämpa samma metod vid tolkningen av prejudikatet i fråga.
Efter det att Wallén (s. 206) konstaterat, att RÅ i cirkulärskrivelsen uttalat, att HD i sin dom godtagit RÅ:s synpunkter på rätten till sjukpenning vid medicinsk arbetsoförmåga, fortsätter Wallén: »Detta är mycket möjligt, men kan knappast utläsas ur HD:s doms motivering.Där sägs ju helt kort, att P. arbetat på heltid och att han med hänsyn härtill icke var berättigad till sjukpenning. Däri måste även rymmas möjligheten, att P. jämlikt SFL § 27 b förverkat sin rätt till sjukpenning». Varför det? HD konstaterar ju, att P. icke är berättigad till sjukpenning.Häri kan väl ej inbakas den tolkningen att det möjligen kan vara fråga om någon en gång uppkommen rätt, som förverkats? Wallén har ju själv i 1963 års uppsats — sävitt jag förstår med rätta — framhållit, att en bedrägerikonstruktion, som avser ett vilseledande rörande en eventuell förverkandegrund, icke torde vara praktiskt användbar.
Och hur stämmer en sådan tolkning med åklagarens gärningsbeskrivning i målet? I sin uppsats har Wallén (s. 330) framhållit, att om åklagaren vill åtala i sådant fall för bedrägeri, »bör gärningsbeskrivningen innehålla ett påstående om att den sjuke vilselett sjukkassan om att han företagit sig något som, om det varit känt för sjukkassan, skulle lett till att denna indragit eller nedsatt sjukpenningen.» I sin kommentar till rättsfallet (s. 206) åter framhåller Wallén, att åklagaren visserligen inte i HD velat göra gällande att P. förverkat sin rätt till sjukpenning jämlikt SFL § 27 b, »men detta torde sakna betydelse, då gärningsbeskrivningen innehåller alla rekvisit för ett sådant förverkande». Av HR:s dom i samma mål framgår emellertid följande. Sedan åklagaren i sitt ansvarsyrkande först redogjort för att P. varit sjukskriven under vissa perioder med angiven hel arbetsoförmåga samt ingivit läkarintyg härom till sjukkassan och där jämte vid olika tillfällen muntligen bestyrkt sin arbetsoförmåga, oaktat han i verkligheten arbetat som förut och erhållit ersättning härför, samt åklagaren vidare omtalat, att sjukkassan på grund av P:s uppgifter tillställt P. sjukpenning för vissa perioder, anför åklagaren avslutningsvis: »P. har sålunda medelst vilseledande uppgifter erhållit sjukpenning och därigenom gjort sig skyldig till bedrägeri.» Hur kan Wallén då göra gällande att denna gärningsbeskrivning innehåller alla rekvisit för ett förverkande och att gärningsbeskrivningen uppfyller de krav, som Wallén själv uppställt för ett åtal, som tar sikte på en förverkandeanledning?
För att återgå till de båda exemplen ovan så torde det även ur praktisk synpunkt vara svårt att acceptera en skillnad i bedömningen av de båda fallen. Man kan ju gott säga att i intet av fallen föreligger en faktisk arbetsoförmåga, ty vederbörande visar ju genom sitt arbete, att han icke är faktiskt arbetsoförmögen. Skillnaden är ju endast den, att den för benbrott sjukskrivne av läkare bedömts såsom normalt urståndsatt att sköta sitt arbete, medan i det andra fallet föreligger en (fy-
sisk) förmåga att arbeta, ehuru den ansträngning arbetet medför utgör risk för att rygglidandet förvärras eller att dess botande fördröjes. I det allmänna rättsmedvetandet torde det vara en djupt rotad föreställning att man genom att arbeta under sjukskrivningstiden gör sig skyldig till något otillåtet, vare sig grunden till sjukskrivningen är den ena eller den andra. Jag betvivlar att man hos någon sjukkassa skulle betala ut sjukpenning till en sjukskriven, om det framgår att han arbetat under sjukskrivningsperioden, men enligt Wallén borde så tydligen ske, om det föreligger en medicinsk arbetsoförmåga, ty vederbörande vore ju då berättigad till sjukpenning, låt vara att denna kan förklaras förverkad. Och vidare. Eftersom Walléns uppsats ger intryck av att det föreligger så stora svårigheter då det gäller att avgöra om den ena eller den andra arbetsoförmågan föreligger, hur kan man då begära att den utbetalande, juridiskt oskolade tjänstemannen hos sjukkassan skall kunna gå i land med uppgiften att draga gränsen på rätt sätt mellan de båda slagen av arbetsoförmåga. Lika litet skulle det kunna fordras av honom att taga ställning till om ett förverkandeskäl föreligger.
Wallén slutar sin kommentar till HD:s rättsfall (s. 206) på följande sätt: »Det är frestande att sluta dessa rader med ett praeterea censeo, nämligen att 'sjukkassebedrägerier', bl. a. med hänsyn till de svårigheter de även i framtiden kan komma att vålla domstolarna, bör kriminaliseras genom en särskild paragraf i lagen om allmän försäkring.»
Följer man HD:s prejudikat såsom det tolkats enligt RÅ:s cirkulärskrivelse, torde det ej vara svårt att använda bedrägerikonstruktionen på fall av otillåtet förfarande mot sjukkassa, såvitt avser här avhandlade spörsmål. Anledning att införa några särskilda bestämmelser för ifrågavarande fall synes därför ej vara för handen. I detta sammanhang bortses från problemet med upplysningsplikten, som ju inte är någon för sjukkassebedrägerier specifik fråga.
Erik Markstad