Förslag till lagstiftning om principalansvar. Skadeståndskommittén,¹ som i juni 1963 framlade delbetänkande (SOU 1963:33) med förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd, avsedd att i samband med brottsbalkens ikraftträdande ersätta nuvarande 6 kap. strafflagen,² har nyligen framlagt förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m. m. (Skadestånd II, SOU 1964:31.) Det nya förslaget innehåller bestämmelser om principalansvar och regler om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar. Med detta betänkande har skadeståndskommittén slutfört sitt uppdrag.
    För närvarande svarar en arbetsgivare i utomobligatoriska förhållanden för skada som vållas av hans drifts- eller arbetsledning. Däremot är han icke ansvarig för skador som vållas av de lägst anställda, såvida icke den skadevållande anförtrotts en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift,t. ex. kranskötare. För vållande av anlitad självständig företagare är arbetsgivaren icke ansvarig. Dessa principer gäller i förhållande till såväl utomstående tredje man som de egna arbetstagarna.
    Det nya lagförslaget innebär, att principalansvaret i utomobligatoriska förhållanden utvidgas att omfatta samtliga arbetstagares vållande. Det oinskränkta principalansvaret skall gälla även beträffande skador som arbetstagare vållar varandra.
    Kommittén utgår från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet men förutsätter, att även t. ex. okontrollerade arbetstagare och s. k. beroende uppdragstagare regelmässigt skall behandlas som arbetstagare enligt förslaget. I övrigt räknar kommittén med ganska vidsträckt analogisk tillämpning,t. ex. beträffande värnpliktiga.
    Bestämmelsen om principalansvar avser endast person- och sakskada som vållats av arbetstagaren i tjänsten. Viss begränsning av principalansvaret föreslås i fråga om extraordinära eller abnorma handlingar.
    Kommittén har ansett behov föreligga att i vissa fall kunna tillämpa principalansvar också för vållande av anlitad självständig företagare eller dennes folk. När någon såsom näringsidkare eller fastighetsägare eller eljest i särskild egenskap genom lag eller författning ålagts speciell förpliktelse att vidtaga åtgärd till förebyggande av skada och för uppgiftens fullgörande anlitar en självständig företagare, skall han nämligen enligt förslaget svara för vållande i tjänsten av den som anlitats och dennes folk på samma sätt som för sina egna arbetstagare.
    Enligt förslaget skall skadeståndet kunna jämkas, om det med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt finnes oskäligt betungande.
    De nya bestämmelserna skall icke gälla beträffande skada i följd av vårdslöshet vid sådan trafik med motorfordon för vilken skall finnas trafikförsäkring. Det i sjölagen och järnvägsansvarighetslagen specialreglerade principalansvaret skall kvarstå. Förslaget blir icke heller direkt tillämpligt på typiskt offentligrättslig verksamhet. Kommittén anser emellertid, att de nya bestämmelserna bör analogivis tillämpas beträffande vållande till per-

 

     ¹ Ordföranden i lagberedningen, f. d. justitierådet Gösta Walin, professorn Jan Hellner och advokaten Per-Axel Weslien.
     ² Se SvJT 1963 s. 646 f.

son- eller sakskada i offentlig verksamhet. (Sålunda bör enligt kommittén principalansvar tillämpas exempelvis när en polisman vållar personskada i samband med gripande eller åsamkar skada på motorfordon under flygande inspektion o. 1.; jfr NJA 1962 s. 674). Kommittén förutsätter även, att det allmänna skall svara enligt de föreslagna reglerna i verksamhet som kan jämställas med enskild.
    Förslaget upptager som nämnts också bestämmelser om arbetstagares skadeståndsskyldighet. Kommittén föreslår generella jämkningsregler för arbetstagare. Enligt förslaget skall arbetsgivare, som till tredje man utgivit skadestånd på grund av arbetstagares vållande i tjänsten, äga återkräva skadeståndet av arbetstagaren endast om och i den mån det med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning och övriga omständigheter prövas skäligt. Arbetstagarens direkta skadeståndsansvar mot tredje man skall kunna jämkas på motsvarande sätt, såvitt det finnes förenligt med tillbörlig hänsyn till tredje mans intresse. Sådana hänsyn kan föranleda att arbetstagaren får utgiva större ersättning till tredje man än arbetsgivaren kunnat regressvis återkräva, därest han fått betala skadestånd till tredje man. I förslaget upptages därför bestämmelse om att en arbetstagare som utgivit ersättning till tredje man äger söka åter av arbetsgivaren vad som enligt nyss angiven grund bör stanna på denne. Arbetstagaren skall också kunna få jämkning, när han i tjänsten direkt tillfogat arbetsgivaren skada, t. ex. på maskiner eller verktyg o. 1.
    Jämkningsreglerna blir direkt tillämpliga på dem som är anställda hos staten eller kommun i verksamhet som är att jämställa med enskild. Vid myndighetsutövning som består i handgripliga åtgärder för omhändertagande av person eller egendom rekommenderar kommittén analogisk tilllämpning. När tredje man kräver ersättning för allmän förmögenhetsskada som tillfogats genom felaktigt beslut, torde däremot jämkningsreglerna i allmänhet icke kunna tillämpas.
    Kommittén har räknat med att jämkningsreglerna kan bli analogiskt tilllämpliga beträffande sådana befattningshavare hos juridiska personer för vilka finns speciella jämkningsregler i associationsrätten (se t. ex. 211 § aktiebolagslagen). I detta sammanhang föreslår kommittén upphävande av de förbud mot jämkning vid brottsliga handlingar som stadgas i dessa jämkningsregler.

U. N.