Festskrift til Professor, Dr. juris O. A. Borum 30. juli 1964.Under redaktion af E. A. ABITZ, STIG IUUL, VILH. BOAS, TORBENLUND og A. VINDING KRUSE. Udgivet af Danmarks Juristforbund. København 1964. Juristforbundets Forlag. 593 s. Inb. dkr. 86,00.
OSCAR BORUM framstår som en i ordets bästa mening ledande nordisk juristgestalt. Det är därför helt naturligt att den mäktiga festskrift, som överlämnades till honom på hans 70-årsdag, innehåller bidrag från alla nordiska länder. Samtidigt avspeglar festskriftsbidragen vad ämnesvalet beträffar Borums egna vidsträckta juridiska forskningsområden: den internationella privaträtten (gradualavhandlingen om personalstatutet tillhör milstolparna i den nordiska rättslitteraturen), personrätten, familjerätten, arvsrätten, associationsrätten samt skadestånds- och försäkringsrätten.
Festskriften inledes med en av STIG IUUL och ANDERS VINDING KRUSE skriven hyllningsartikel. Bakom de ord, med vilka de yttre konturerna av Borums insatser uppdras, spårar man den värme och sympati för Borums person, som är så förståelig för dem som kommit i kontakt med honom som jurist och människa.
Det är förklarligt, om en svensk läsare i första hand söker sig till bidragen från svenska rättsvetenskapsmän. Icke mindre än sex sådana bidrag förekommer.
Bakom titeln »Den ovissa räjongen» döljer sig några reflexioner om »conflict avoidance» i den internationella privaträtten av HILDING EEK. I elegant och en smula kåserande stil påvisar förf., hur osäker ledning de få, i svenska tryckta rättsfallssamlingar redovisade domarna förmår ge. Det finns emellertid ett ganska rikt domsmaterial i våra underrätter och även i form av skiljedomar, men detta material förutsätter för att kunna utnyttjas ordentliga fältundersökningar. Ett par sådana, utförda av studenter under förf:s ledning, redovisas till sina resultat och erbjuder åtskilligt av intresse. En fullständig genomgång av sådant material skulle, slutar förf., underlätta prognosbedömningen (m. a. o. minska »den ovissa räjongen»), gagna lagstiftningsarbetet och främja enhetligheten i rättsskipningen.
Vad man möjligen saknar i uppsatsen är en diskussion av prejudikatvärdet hos det opublicerade materialet i förhållande till de tryckta rättsfallssamlingarnas material. Man kan antaga, att HD:s publicerade domar är »representativa» (termen använd efter AHLANDER, Är juridiken en vetenskap?, Sthm 1950, s. 168 ff.) i den meningen att de »styr» lägre instanser. Det ligger ett urval från relevanssynpunkt redan däri, att juristerna i vårt land sedan drygt ett hundratal år tillbaka genom särskilda rättsfallssamlingar organiserat och dirigerat »informationsflödet» om konkreta rättsliga avgöranden. Om nu underrätterna, såsom förf. exemplifierat, avviker från, vidare utvecklar eller kompletterar av HD knäsatta rättsregler, vilket värde har då kännedom om detta opublicerade material från prognossynpunkt, särskilt om den fråga det gäller skall föras upp i högsta instans?
HENRIK HESSLER har med sin artikel »Pensionsstiftelser med otillräckliga medel» åstadkommit ett intressant och debatteggande inlägg i en aktuell fråga. Författaren går strängt tillrätta med den provisoriska lagen d. 8 dec. 1961 med vissa bestämmelser om pensionsstiftelser i vad avser förbudet mot att vidare begränsa pensionsförpliktelser till vad som finns avsatt till företagspensionsstiftelse. Han menar, att denna regel tillkommit utan tillräcklig analys av ifrågavarande rättsförhållanden (s. 191) och motiverats blott »under hänvisning till några allmänna fraser» (s. 208). När man trängt igenom den ganska svårforcerade framställningen, känner man sig emellertid icke helt övertygad av den hårda kritiken. En rad synpunkter och motargumentgör sig påminta. Står lagstiftarens tanke, att arbetstagaren skall ha full säkerhet, icke i bästa överensstämmelse med hela det livräntetänkande som ligger till grund för den moderna uppfattningen om pensionsrätten? Och är på motsvarande sätt icke förf:s egen syn på de pensionerades andelsrätt till en bestämd stiftelseförmögenhet, ehuru naturlig före pensionsreformerna, numera ganska svårförenlig med tanken på en riskutjämning på liknande sätt som vid försäkringsrörelse?Är i så fall icke lagstiftarens argumentation fullt godtagbar från juridisk-teknisk synpunkt? Om denna fråga besvaras jakande, reduceras meningsmotsättningen till en konflikt på värderingsplanet — man kantycka sämre eller bättre om det i lagen meddelade förbudet. Vilken är f. ö. den reella innebörden av förf:s eget argument, att pensionering är och förblir »frivillig»? Allt detta skulle man vilja ha hört mera om, men det med nödvändighet hårt beskurna formatet på alla festskriftsbidrag har hindrat en närmare behandling av dylika motargument. Debatten kan dock rulla vidare och måhända få betydelse för utformningen av den slutliga lagstiftning på området, som småningom är att vänta.1
ÅKE LÖGDBERG publicerar »Några anteckningar om formkrav inom svensk familjerätt». Han inventerar därvid såväl skälen för som den faktiska utformningen av olika formkrav. Därvid kritiserar han den utformning som vittneskravet å ena sidan vid bodelning och arvskifte och å andra sidan vid äktenskapsförord har fått i praxis och föreslår, att man i rättssäkerhetens namn antingen helt uppger vittneskraven ifråga eller också närmare preciserar dem. En viss standardisering av de olika vittneskraven på detta liksom på andra områden förefaller onekligen önskvärd, särskilt som man saknar varje belägg för att så små olikheter i detaljutformningen av sinsemellan besläktade rättsregler verkligen skulle kunna påverka folks handlingsvanor på ett differentierat sätt.
I en uppsats med titeln »Några anmärkningar om civilrättens problematik i de s. k. socialistiska länderna» belyser ÅKE MALMSTRÖM civilrättens omfattning, allmänna karaktär och sociala funktion även som egendomskategorierna enligt socialistisk rättsåskådning. Av översikten framgår, att civilrätten i öststaterna »kretsar kring de ekonomiska tillgångarna och dessas omsättning inom planekonomiens ram»
(s. 304) och att termen äganderätt »täcker en delvis annan verklighet än i stater av 'västlig' typ» (s. 309). Även om således skillnaderna jämfört med vad vi är vana vid är påtagliga, förefaller de av förf. beskrivna rättsfigurer, som öststatliga jurister arbetar med, vara läsaren märkvärdigt välbekanta. »Es erben sich Gesetz und Rechte wie eineewige Krankheit fort.»
I artikeln »En nordisk aktielag?» antyder HÅKAN NIAL några linjer, som det nordiska samarbetet skulle kunna följa för att övervinna svårigheterna i det nu aktuella unifieringsarbetet på aktiebolagsrättens område. Framställningen torde kunna sammanfattas på följande sätt. Sådana nationella egendomligheter som de svenska, alltför långt drivna formalitetsreglerna bör kunna frånfallas till förmån för modernare regler i annan nordisk aktiebolagslag. Onödiga bestämmelser bör kunna utrensas; även här erbjuder den av detaljer överlastade svenska lagen exempel. Vidare kan en närmare analys ibland avslöja, att sådant som ytligt framstår som olikheter i själva verket inte innebär några väsentliga sakliga differenser, och här upplöser sig tydligen svårigheterna till bekvämt överstigliga hinder. Slutligen kvarstår reella olikheter av betydelse, vilka — menar förf. — måste tillåtas stå kvar, för den händelse man ej kan ena sig om en elastisk gemensam regel eller överlämna spörsmålet till att regleras i bolagsordningarna. Förf. bekänner sig klart till uppfattningen, att tillskapandet av en nordisk aktiebolagslag trots svårigheterna är mödan väl värd.
På samma rättsområde rör sig KNUT RODHE, som ställer frågan »Kan minoritetsskyddet i aktiebolagen göras effektivare?». Utgångspunkten är, att de nuvarande svenska reglerna om minoritetsskydd måste anses otillräckliga. Särskilt kan minoriteten bli lidande, om majoriteten vägrar att bland alla aktieägare fördela i bolagets rörelse uppkommet överskott eller om majoriteten rent av ser till att något överskott aldrig uppkommer genom att till blott vissa deltagare överföra överskottet, exempelvis i form av höga löner. Svårigheterna accentueras — påpekar förf. — i vårt land därav, att aktiebolagsformen i så stor utsträckning begagnas som associationsform mellan ett fåtal personer, vilka bedriver en liten eller medelstor rörelse. Förf:s tes är nu, att en effektiv regel om minoritetsskydd måste utformas med vidsträckta befogenheter för domstol att, där en tvångsupplösning icke skulle skapa ett ändamålsenligt skydd, besluta om annan lämplig åtgärd av typen åläggande för majoritetens medlemmar personligen att övertaga minoritetens aktier. Minoriteten måste också få tillräckliga möjligheter att skaffa sig informationer om de interna förhållandena inom bolaget. Misslyckandet med de hittillsvarande halvmesyrerna visar, enligt förf.,nödvändigheten att angripa problemet på ett radikalt sätt. Framställningen är fängslande och redovisar ett intresseväckande komparativt material.
Av de icke-svenska bidragen, till antalet 28, har en del närmast begränsat nationellt intresse. Andra åter tar upp ämnen med nordisk eller internationell räckvidd. Av dessa kan inom ramen för dennaanmälan uppmärksammas endast några få.
Till Rodhes bidrag ansluter sig nära CURT OLSSONS artikel »Aktiebolagslagens generalklausul, modell Finland». Även denna artikel är skriven med sikte på det nordiska arbetet att reformera aktiebolagslagstiftningen. Problemet är även här att skapa ett effektivt skydd för minoriteten i aktiebolag. En generalklausul, sådan som den i Finland nu gällande, tillämpas i fall, där varken likställighetsprincipen eller någon annan speciell förbudsregel kan åberopas; den blir sålunda ett komplement till speciella minoritetsskyddsregler. Genomgången av tolkningsproblemen och erfarenheterna från Finland är för övriga nordiska länders jurister synnerligen lärorik. Värdet förhöjs därav, att artikeln redovisar även en del finskspråkigt material, som eljest vore oåtkomligt för flertalet jurister från andra nordiska länder.
Ännu ett bidrag från Finland sysslar med associationsrättsliga frågor, nämligen LARS ERIK TAXELLS studie »Organisation och ansvar». Den tar emellertid icke direkt sikte på lagstiftningsreformen utan har en s. a. s. mera tidlös karaktär. Förf:s syfte är »att, utan avseende på något särskilt lands rättsordning, påvisa huru aktiebolagets organisation — den rättsliga och den faktiska — påverkar bedömningen av ansvaret för skada som uppkommit i bolagets verksamhet» (s. 517). Utgångspunkten är det rättsliga organisationsschema, vilket förf. påvisar gälla för aktiebolagslagar i allmänhet. Med stöd av detta argumenterar författaren till förmån för sådana rättspolitiska lösningar, som harmonierar med detta schema. »Ett fritt val mellan olika rättsskyddsmedel kunde i praktiken medföra komplikationer — t. ex. om styrelsen klandrar ett beslut samtidigt som en aktieägare kräver skadestånd. Det är viktigt att de olika rättsskyddsmedlen av lagen inpassas i bolagets organisationsschema» (s. 528).
Principiell inriktning har också JAN KOBBERNAGELS inventering av och jämförelse mellan olika associationsformer, »Om selskaber med begrænset ansvar — nogle grundbegreber». Av särskilt intresse synes anmärkningarna om tysta bolag vara.
CARL JACOB ARNHOLM kommenterar med den elegans, varmed han under så många år har skämt bort sin läsekrets, »Det norske utkast tilarvelov». Från isländsk sida behandlas ett likartat tema av ÁRMANN SNÆVARR under titeln »Det nordiske samarbejde på arvelovgivningensområde og den islandske arvelov af 1962». Här liksom i de associationsrättsliga bidragen är ledtråden det nordiska lagstiftningssamarbete, vari festskriftens föremål har tagit en så aktiv del.
CARL RASTINGS bidrag heter »Nogle betragtninger over nordisk culpateori». Under den senaste 15-årsperioden har den skadeståndsrättsliga doktrinen i Sverige i varje fall kvantitativt varit den utan gensägelse dominerande i Norden. Desto mera förvånande är det, att förf. till synes helt har lämnat Sverige åsido i en uppsats, som enligt sin rubrik vill behandla nordisk teori.
Som naturligt är rymmer boken åtskilliga internationellt privaträttsliga bidrag. Utan att kunna redogöra för dem alla får anm. erkänna att han med särskilt nöje läst OLE LANDOS »Om metode og politik baginternationalprivatretlige domme». Med utgångspunkt i ett konkret
rättsläge går författaren igenom de olika argumentationsmetoder, som kan anses tillåtliga och med vilkas hjälp han motiverar såväl bifall till som ogillande av kärandens talan, precis som det önskas. Man får intrycket av att bevittna en trolleriföreställning, där svart blir till vitt och tvärtom genom skickliga manipulationer. Efteråt tycker man kanske, att icke alla alternativa resonemang varit lika plausibla, något som förf. också själv synes mena. Riktigt så enkelt kan väl lyckligtvis domaren vanligen inte fritt bestämma sig för resultatet och därvid alltid kunna lita på att det skall finnas någon juridisk argumentering redo för att i efterhand motivera detsamma.
Boken avslutas med en av JENS SØNDERGAARD sammanställd bibliografi över Borums skrifter och en omfångsrik tabula gratulatoria. Det kan tilläggas, att volymens yttre utformning är ovanligt högklassig. Detvalda typsnittet står vackert mot det gultonade papperet, stilgrad och satsyta korresponderar väl mot varandra och bandet har fått en stramoch samtidigt starkt dekorativ prägel — en helhet som hedrar danskt konsthantverk.
Kurt Grönfors