FOLKE SCHMIDT. Äktenskapsrätt. Lund 1963. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning [XXXVII]. 218 s. Inb. kr. 14,00.

 

    Det är inte alltför länge sedan bristen på läroböcker för den juridiska undervisningens del var så skriande, att nära nog varje recensent av en nyutkommen lärobok ansåg sig böra ge uttryck åt sin glädje över tillskottet. När man betänker, att WESTRINGS kommentar till Giftermålsbalken ända in i dessa dagar — i brist på lämplig lärobok — fått intaga en central plats i de litteraturrekommendationer man haft att ge inom ämnesdelen äktenskapsrätt, börjar man gärna en recension av FOLKE SCHMIDTS Äktenskapsrätt med att uttrycka sin glädje över att ha fått en lärobok att här sätta i den juris studerandes hand. Med allreverens i övrigt för Westrings kommentar måste det tillstås, att det inte är stimulerande att börja inlärandet av ett ämne utifrån en framställning, som bygger på lagtextens paragrafindelning.
    Schmidts framställning är lättläst och bör ge studenten en god introduktion i ämnet äktenskapsrätt. Redogörelsen för de äktenskapsrättsliga företeelserna kompletteras ofta med besked från andra rättsområden. Detta bör vara ägnat att ge de studerande en nyttig påminnelseom att man inte alltid kan besvara en rättsfråga med hjälp endast avkunskaper inom det rättsområde, där spörsmålet enligt ämnesindelningen hör hemma. En sådan nyttig komplettering får man exempelvis då framställningen om trolovning följs av ett avsnitt rubricerat »Betydelsen av faktisk samlevnad enligt socialförsäkringen och skattelagstiftningen». Dispositionen av stoffet följer i det mesta en uppdelning, som faller sig naturlig och ger framställningen klara linjer. Rubriken till bokens mest omfattande avsnitt »Två individer i samverkan» förefaller dock mindre vägledande, särskilt som där under pressats in förhållandevis utförliga redogörelser för situationer, där det snarast rör sig om motsatsen till samverkan. Så exempelvis beträffande makes vägran

att medverka till att andra maken vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad får hyresrätt till den dittills gemensamma bostaden, beträffande andra tvister vid bodelning och beträffande verkan av försummad underhållsskyldighet m. m.
    Om man, som Schmidt här gjort, vill begränsa en lärobok i ett förhållandevis stort ämne till ett par hundra sidor, möts man säkerligen av svåra avvägningsfrågor, inte minst när det gäller att bestämma utrymmet för den diskussion författaren vill redovisa och föra vidare beträffande kontroversiella spörsmål. På många punkter förefaller Schmidt ha löst dessa avvägningsfrågor på ett sätt, som både lärare och student bör vara tillfreds med. Så exempelvis beträffande det inledande avsnittet »Äktenskapslagstiftning och äktenskapsmoral». Här har äktenskapsrättens historia givits ungefär det utrymme, som det med nuvarande kursplaner för jur. kand.-examen bör kunna göra anspråk på. I andra fall åter skulle man kanske kunna invända, att författaren i sin redovisning av där redan förd diskussion och i sina tillägg till denna är så knapphändig, att framställningen lätt kan ge läsaren en ofullständig bild av läget. Exempel härpå finner man i avsnittet »Formkraven vid äktenskapsförord, bodelning genom avtal och makes samtycke enligt GB 6:4». Frågan om innebörden av vittneskravet vid äktenskapsförord är ingalunda styvmoderligt behandlad i litteraturen och rättsfallen på området har varit föremål för många tolkningsförsök. Det hade säkert låtit sig göra att även inom en mycket begränsad ram redovisa denna diskussion så att läsaren fått ett fylligare besked än det som ges på s. 92—93. Efter ett konstaterande att vittnena betraktas som solennitetsvittnen säges, att domstolarna dock i andra hänseenden skulle vara »milda», i det krav icke ställes på vittnenas samtidiga närvaro, på makes vitsordande inför vittnena av sin namnteckning (här åberopas rättsfallet NJA 1937 s. 226) eller på vittnenas kännedom om att handlingen är ett äktenskapsförord. »På en annan punkt torde svenska domstolar anse sig böra gå längre än till kravet att handlingen enligt det yttre skall vara korrekt» fortsätter förf. och anför att HD i fallet NJA 1946 s. 620 underkänt ett äktenskapsförord, då ena maken icke i vittnenas närvaro undertecknat handlingen eller vitsordat sin underskrift. Framställningen av det viktiga spörsmåletom innebörden av vittneskravet i GB 8 kap. 10 § slutar med summeringen »att make skall ha varit medveten om att formen med skriftlighet och vittnen måste iakttagas och att makes rättshandlingsvilja också varit inriktad på att formkraven skulle tillgodoses». Hur förf. ansett sig kunna extrahera detta påstående ur förefintliga rättsfall anges icke. Här må slutligen endast anmärkas, att det icke alltid torde täcka exempelvis det ganska praktiska fall, att de trolovade eller makarna undertecknar ett äktenskapsförord på ett advokatkontor i närvaro av vederbörande advokat och hans sekreterare, vilka båda vid samma tillfälle förser handlingen med sin vittnespåteckning. Det torde knappast kunna råda någon tvekan om att en sådan bevittning — i princip — skulle anses tillfyllest även om exempelvis fästmön resp. hustrun ej kiint till formkravet i GB 8 kap. 10 § och sålunda inte kunnat ha någon därpå

inriktad »rättshandlingsvilja.» I sammanhanget efterlyses också en om än aldrig så kort kommentar till GB:s bestämmelser om förmyndares samtycke till myndlingens äktenskapsförord. För nybörjaren i ämnet äktenskapsrätt hade det säkert varit nyttigt med ett påpekande att förmyndaren här inte, såsom eljest, handlar såsom ställföreträdare för den omyndige. Ett annat exempel: Till relationer mellan ett avtal om blivande bodelning och den bodelning, som skall företagas efter giftorättsgemenskapens upplösning, är knutna intressanta spörsmål, som man gärna hade sett uppmärksammade. Det må väl beträffande fall som dessa invändas, att i en lärobok en viss koncentration och renodling av problemen måste eftersträvas. Om man av sådant skäl vill begränsa diskussionen, synes det dock önskvärt att de väsentligare svårigheter, som kan möta vid tillämpning av de behandlade bestämmelserna, åtminstone påpekas — gärna med en hänvisning till andra arbeten, där dessa frågor kunnat ges större utrymme.
    Ibland måste man dock fråga sig om det verkligen är ett krav på koncentration, som motiverat att alternativa uppfattningar och lösningar ej ens omnämnts. Så exempelvis i vad gäller behandlingen av de i GB6 kap. 1 § 2 st. avsedda rättigheterna. Här må först anmärkas, att förf.(s. 71) delar upp makes egendom i tre kategorier »a) giftorättsgods, b) enskild egendom och c) egendom som är av så personlig art att reglerna om giftorätt därför icke äger tillämpning på egendomen i fråga.»Egendom, hänförlig till den sistnämnda kategorien, omnämnes längre fram i boken (s. 95) som »vad författaren valt att kalla personlig egendom». Står nu verkligen något att vinna med att införa denna tredelning i stället för GB:s egen och väl alltsedan dess tillkomst accepterade indelning i giftorättsgods och enskild egendom? Och vidare: är denna tredelning korrekt, finns det enligt GB:s regler annan egendom i äktenskapet än giftorättsgods och enskild egendom? De ifrågavarande rättigheterna är enskild egendom om detta bestämts i äktenskapsförord, om det är fallet efter bodelning etc. — på samma sätt som annan makes egendom kan vara enskild. Har disposition icke vidtagits, som gjort rättigheten till enskild egendom, är den giftorättsgods, dock att giftorättsreglernas tillämpning är utesluten såvitt de strider mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller. Det är väl kanske inte heller alldeles opraktiskt att reservera uttrycket personlig egendom eller personliga tillhörigheter (givetvis innanför kategorierna enskild egendom och giftorättsgods) för sådana föremål som avses i GB 13 kap. 4 §. I samband med denna kategoriindelning av makars egendom berör förf.uppräkningen i GB 6 kap. 8 § av vad som är enskild egendom och menar, att uppräkningen är ofullständig, eftersom däri ej omnämnes att vid bodelning i anledning av äktenskaps återgång visst giftorättsgods skall behandlas som om det varit makes enskilda egendom. Kritiken av GB 6 kap. 8 § är kanske ej helt riktig, eftersom lagrummet anger vilken egendom, som är makes enskilda, medan bestämmelsen om återgångsdelning i GB 10 kap. 5 § endast inskränker giftorättsreglernas tillämpning vid bodelning efter äktenskapets återgång. Men det finns två andra fall, då egendomen i äktenskapet är enskild av skäl, som icke omnäm-

 

46—64 3004. Svensk Juristtidning 1964

nes i GB 6 kap. 8 §. Och det är de i GB 9 kap. 3 och 4 §§ samt 11 kap.14 och 15 §§ avsedda: att egendom, som make förvärvar efter boskillnad eller hemskillnad och vad som tillägges honom vid bodelning i anledning av boskillnad eller hemskillnad blir hans enskilda egendom. Dessa bestämmelser är långt ifrån oviktiga; bristande kännedom om dem har stundom medfört en obehaglig överraskning för make, som efter hemskillnad återupptagit äktenskapet och vid ny hemskillnad längre fram i tiden blivit upplyst om att egendom, som förvärvats under tiden efter den förra hemskillnaden icke är föremål för giftorätt. För att återgå till den vidare behandlingen av de i GB 6 kap. 1 § 2 st. avsedda rättigheterna må noteras, att författaren konstaterar, att frågan om »vad som är personlig egendom och hur denna bör behandlas»ställer oss inför svåra problem och att det skulle vara en alltför omfattande uppgift att kartlägga hela fältet. Framställningen begränsas sålunda till vad förf. anser viktigast, nämligen hyresrätt, rätt till livförsäkring, rätt till pension eller till pensionsförsäkring på grund av tjänst samt upphovsrätt. Inte minst med hänsyn till denna begränsning hade det varit önskvärt med en hänvisning till de framställningar rörande dessa rättigheter, som dock finns i nordisk doktrin. Ej ens närförf. tager ställning till frågan, om de förevarande rättigheterna ej alls skall medräknas vid bodelning eller medräknas i den mån de kunde utläggas på rättighetshavarens lott i boet, nämnes att detta spörsmål varit föremål för debatt. Man frågar sig vidare vad som föranlett författaren att behandla hyresrätten i det avsnitt av arbetet som rör »personlig egendom». Det är väl helt klart att hyresrätt i vanlig mening ickefaller under bestämmelsen i GB 6 kap. 1 § 2 st. Författaren behandlar den också utifrån hyresregleringslagens bestämmelser och 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Han för här slutligen ett resonemang, som utmynnar i att hyresrätt till bostad skulle vara giftorättsgods. »Hyresrätt till bostad är därför enligt min mening giftorättsgods», säger förf. och detta »därför» hänför sig till det förhållandet att hyresrätt numera kan överföras från make till make och att det sålunda inte längre skulle finnas utrymme för någon särreglering. Skälet till att hyresrätt till bostad ej enligt GB:s bodelningsregler medräknas bland makarnas tillgångar — och sålunda sedermera blivit föremål för där utanför fallande lagstiftning — är väl dock det att den ansetts icke representera ett förmögenhetsvärde, vilket sistnämnda förhållande förf. dock bestrider.
    I andra fall åter riktar sig den invändning man skulle vilja göra intemot innehållet i framställningen utan endast mot en knapphändighet i framställningssättet, som synes ägnad att försvåra tillgodogörandet av stoffet. Så exempelvis i avsnittet »Avtal om förmögenhetsordningen. Bodelning genom avtal och avtal om blivande bodelning m. m.» När här talas om vad förf. valt att kalla bodelning genom avtal och avtal om blivande bodelning säges det helt allmänt, att bodelning är en fördelning av makarnas giftorättsgods, vid vilken makarna har frihet att handla som de önskar. Ett klarläggande besked om att bodelningen förutsätter att giftorättsgemenskapen upplösts genom boskillnad, hemskill-

nad, äktenskapsskillnad, äktenskaps återgång eller makes död hade här varit på sin plats, åtminstone genom en hänvisning till det ställe — ett sjuttiotal sidor längre fram i boken — där det verkligen talas om vad en bodelning är. Det behöver väl inte påpekas att den nu gjorda anmärkningen bara riktar sig mot boken såsom lärobok.
    Under rubriken »Jämkning av underhållsbidrag» ställer förf. (s.148) frågan, om frånskild hustrus fasta förbindelse med annan man bör vara jämkningsanledning — i analogi med bestämmelsen om att underhållsbidrag upphör i och med nytt äktenskap — ett spörsmål, som säkert är av växande betydelse. Förf. nämner ingenting om svensk praxis på området. Anm. har sig heller icke bekant annat än ett notisfall, som knappast var rent, där hovrätten ogillat mannens begäran om jämkning och där prövningstillstånd icke beviljades. Däremot redogöres för ett par danska rättsfall, som enligt højesteretsdommer J. Trollevisar, att den nya förbindelsen icke såsom sådan är relevant utan endast en därigenom uppnådd förbättring av den underhållsberättigades ekonomi. Det torde finnas all anledning att instämma i förf:s slutsats, att en svensk domstol sannolikt skulle dela denna uppfattning. Nu var det emellertid så, att i dessa båda danska rättsfall de nya förbindelserna icke medfört någon större ekonomisk förbättring. Det hade därför varit av intresse att få framställningen på denna viktiga punkt kompletterad med en hänvisning till den utförliga diskussionen hos ERNST ANDERSEN (Ægteskabsret II) kring ett annat danskt rättsfall (dock endast ett Landsrets-fall), som enligt Andersen klart visar, att underhållsbidraget skall upphöra, om en annan man övertager hustruns underhåll och detta vare sig »det sker de jure eller de facto.»
    Det är många andra spörsmål, som det skulle vara av intresse att diskutera utifrån Schmidts framställning men recensionen tenderar redan att bli lång. Det må därför slutligen konstateras, att arbetets tjänlighet som lärobok ytterligare ökat genom att därtill fogats en utomordentlig samling formulär, upprättade av Sigrid Beckman. En sådan har länge efterlysts i undervisningen. Ett tolv sidor långt sakregister kommer säkerligen att flitigt utnyttjas inte minst som hjälpmedel vid tentamensläsningen.

 

Gunvor Wallin