HANS GUSTAF OLSSON. Förberedelse i tvistemål. Sthm 1964. Norstedts. 230 s. Kr. 26,00.

 

Hans Gustaf Olsson har vårterminen 1964 disputerat för juris doktorsgraden vid Lunds universitet på en avhandling med rubriken »Förberedelse i tvistemål».
    Förf. förklarar inledningsvis sig vilja lämna en framställning av förberedelseförfarandet i allmän civilprocess jämlikt 42 kap. RB. Det upplyses icke, vilket eller vilka rättsvetenskapliga problem som i anledning härav skall bli föremål för närmare behandling. Läsaren konfronteras härefter med en beskrivning av vårt sentida institut förberedelse i tvistemål, eller rättare sagt av delar därutav. Framställningen upptar en mängd speciella spörsmål och tänkta processuella lägen, som anknyter till olika stadier av förberedelsen. Dessa moment, ofta utförda ytterst detaljerat, analyseras ingående och föranleder understundom ganska komplicerade resonemang.
    Förf:s avsikt är alltså inte, som syns, att syssla med alla former av initialprocedere enligt RB, ehuru han kunde ha uttryckligen nämnt, att balken känner till ett förberedelseförfarande även i överrätt. Ej heller är det hans avsikt att — i motsats till vad avhandlingsrubriken närmast ger vid handen — lämna en fullständig redogörelse för förberedelseinstitutet enligt det anförda kapitlet. Arbetsuppgiften fixeras nämligen till att omfatta »förfarandet, såvitt avser vinnandet avf örberedelsens huvudsyfte». Ytterligare har den begränsningen vidtagits, vilket särskilt påpekas av förf., att blott sådana mål behandlas, i vilka talan väcks genom stämning.
    Vid ett första påseende förefaller det valda ämnet föga ägnat att erbjuda tillräckligt stoff för en rättsvetenskaplig dissertation. Bland annat med hänsyn härtill hade det varit av intresse för läsaren att redan från början få reda på vilka de omständigheter varit som förf. ansett rättfärdiga en undersökning av institutet förberedelse i tvistemål. Sådan upplysning lämnas emellertid inte, lika litet som de nyssnämnda begränsningarna i arbetsuppgiften motiveras. Förf. är medveten om att hans framställning kan äga betydelse även för förberedelseförfarandet i mål, där stämning ej förekommer; han avstår dock från att antyda på vilket sätt och i vilka avseenden så kan vara fallet.
    Även i andra sammanhang syns man ha anledning fråga efter information rörande förf:s val att utforma undersökningen. Hela första kapitlet, eller en tredjedel av boken, ägnas åt stämningen. Därvid förklaras det, att en framställning av förberedelseförfarandet ej bör förbigå stämningen, som är s. a. s. en förberedelse av förberedelsen. Huruvida en dylik exposé varit erforderlig, i allt fall i den omfattning

som skett, skall här lämnas därhän; den nyss återgivna motiveringen borde emellertid, enligt mitt förmenande, lämpligen kunnat göras fylligare. Och i inledningen aviseras, utan angivande av orsaken, att tredje kapitlet, bokens tredje huvudavsnitt, skall behandla valet av förberedelseform.
    Man saknar således redan från början en grundläggande, instruktiv redogörelse för syftemålet med förf:s undersökning, för aktuella problem inom ämnets ram och för den metod som förf. vill använda.
    Det låter sig måhända säga, att dispositionen, såsom förf. bestämt sitt ämne, är tämligen lättfunnen. Icke desto mindre bör det räknas förf. till särskild förtjänst, att han presenterar en klar och överskådlig uppläggning, som väl täcker ämnet. Mot den avvägning av olika partier som förf. gjort finns ingen anledning till anmärkning.
    Rubrikerna till första och tredje kapitlen har nyss antytts. Det återstående kapitlet, det andra, som uppenbarligen är avhandlingens centralparti, handlar om vinnandet av förberedelsens huvudsyfte. Varje kapitel sönderfaller i underavdelningar. Jämväl dispositionen inom kapitel och underordnade avsnitt är välfunnen. Berömvärd är förf:s vana att avsluta varje större delparti med en sammanfattning av de egna, tidigare i texten redovisade synpunkterna.
    Notapparaten är i det väsentliga föredömlig; den används, som sig bör men som ganska sällan sker, blott för hänvisningar till litteratur och andra källor.
    Ur språklig synpunkt är framställningen av mycket hög klass. Även om vissa partier är tröglästa, skriver förf. genomgående klart och enkelt och förfaller aldrig till den otympliga kurialstil som vi jurister annars har så svårt att undvika. De talrika frågor (inte »frågeställningar» — som modeordet annars, till professor Wellanders sorg, tycks vara även bland tränade jurister!) förf. framställer är alltid klart preciserade och hans satskonstruktioner följdriktigt uppbyggda.
    Även solen har likväl sina fläckar. Det bör inte uppfattas som småskoleaktigt kriarättande, när jag påpekar, att ordet påcykla (s. 107) är en ful konstruktion, liksom att det är mer än ett skönhetsfel att i en juridisk doktorsavhandling — lika väl som i en dom — använda uttrycken skilsmässa och skilsmässoförklaring (s. 19). Förf. begagnar vid flera tillfällen konjunktionerna vare sig — eller, där rätteligen antingen — eller eller varken — eller skolat förekomma.
    Särskilt i kapitlet om valet av förberedelseform är redogörelsen för ganska enkla sakförhållanden understundom litet väl omständlig och utdragen, liksom arbetet i sin helhet ger prov på truismer, som saklöst bort strykas. När förf. exempelvis säger det vara säkert, att ena partens omnämnande av en omständighet aldrig kan innefatta, att densamma åberopats av motparten (s. 143) måste nog även den illiterate läsaren finna denna passus umbärlig. Liksom konstaterandet på s. 212: »Eftersom förberedelsens slutförande i princip är en förutsättning för målets företagande till huvudförhandling, medför av naturliga skäl i regel ett tidigare slut på förberedelsen möjlighet till hållande av en i motsvarande mån tidigare huvudförhandling.»

    Arbetet byggs huvudsakligen på lagförarbeten — vilka i detta avseende är knapphändiga — och övrig svensk litteratur, därunder ett stort antal tidskriftsuppsatser. Detta material har förf. utnyttjat i god utsträckning och tillgodogjort sig på förtjänstfullt sätt. Ett vittnesbörd om noggrannhet är exempelvis JO-referatet å s. 72 f., då fallet upptagits i den ifrågavarande ämbetsberättelsen under en intetsägande samlingsrubrik. Man undgår måhända dock inte den allmänna reflexionen, att i varje fall tidskriftsuppsatserna bort kunna ge uppslag till ytterligare problem, som skulle kunnat visa sig fruktbärande att diskutera. Åberopade uttalanden och uppfattningar i litteraturen redovisas korrekt.
    Publicerade rättsfall saknas nästan helt på området. Förf. anför ett tryckt fall, ett hovrättsfall (s. 15), dock utan att åberopa det som stöd för den tes som förf. i detta sammanhang vill hylla (att käranden äger framställa även obestämt yrkande i stämningsansökan).
    Förf. uppger i inledningen, att han hämtat material angående praxis från ett tiotal underrätter och att detta skett närmast i syfte att få uppslag till problem för en diskussion. I vad mån sådana uppslag erhållits framgår dock icke av framställningen. Därtill kommer att förf:s upplysningar om opublicerad praxis får anses vara i magraste laget (se dock s. 168 f. och 215 f.). Det hade onekligen varit av värde att få mer än blott knapphändiga uppgifter från detta område, inte minst i betraktande av att institutet är så nytt och att förf. är den förste som kommit med en monografi i ämnet. En dylik redogörelse skulle knappast ha svurit mot förf:s föresats att diskutera de moment av förberedelsen som syftar till att realisera förberedelsens huvudändamål.
    Men framför allt hade exempel ur verkligheten kunnat utgöra verifikation vid prövningen av förf:s konstruktioner. Vidare får förf., som det nu blivit, föga tillfälle att visa prov på skicklighet i analys av rättsfall och konkreta rättskonflikter.
    Det är utmärkande för förf., att han flitigt ställer frågor. I så gott som varje avsnitt sker problembehandlingen och diskussionen utifrån bestämt fixerade frågor. Samtliga dessa besvaras; i intet fall har förf. — van vid domsskrivning som han är — försummat korrespondensen mellan frågor och svar.
    Resonemangen är genomgående omsorgsfullt utförda och väl avvägda. Svaren syns i motsvarande mån rimliga, vilket jag också uttryckligen framhöll vid den fakultetsopposition som jag hade att utföra å tjänstens vägnar. Naturligt nog är man inte alltid villig att dela förf:s mening. Exempelvis kan det starkt ifrågasättas, huruvida det å s. 13 ff. antagna sambandet mellan reglerna om taleändring i 13: 3 och om bestämt yrkande i 42 kap. RB är för handen.
    När förf. — i samband med frågan om valet av förberedelseform — diskuterar domarens »plikt att känna inhemska rättsregler» (s. 192), borde han ha beaktat, att prejudikat ej är bindande enligt svensk rätt. Det kunde f. ö. varit anledning för honom att i våra minnen återkalla JO:s hugsvalande ord — vilket jag nu tillåter mig göra:

»Att förbise en lagbestämmelse kan även den skickligaste och mest rutinerade domare göra sig skyldig till. Sådant är ursäktligt.» (JO 1953 s. 68). Och diskrepansen mellan lagens i 42:9 uppställda alternativa förutsättningar och förf:s ståndpunkt (bl. a. s. 172), att även andra förhållanden här måste beaktas, fastän de ej ha samband med partsinställelse eller målets beskaffenhet, gör läsaren fundersam.
    Problemen (inte »problemställningarna»!) i avhandlingen hänför sig väsentligen till två olika processuella arbetsuppgifter, nämligen klarläggandet av parternas ståndpunkter (2 kap. § 1) och rättens val av förberedelseform (3 kap.).
    I det sistnämnda avsnittet diskuterar förf. skilda förhållanden, som kan tala för det ena eller andra slaget av procedere. Hans synpunktsrika belysning av det val, som rätten här har att träffa, skall tacksamt anammas av rättslivet; t. ex. frågorna om sådana relevanta omständigheter som parts villighet att medverka i utredningen, parts oförmåga härtill, domstolens möjligheter till processledning och dess möjligheter till förlikningsverksamhet.
    I det förstnämnda sammanhanget använder förf. genomgående en tänkt, av annan rättsvetenskaplig författare uppställd och successivtutbyggd modell, som utvecklas i detalj och appliceras på de olika sammanhangen. Det är konstruktionen med grundrekvisit (som käranden har att åberopa), motfakta av olika grader (motfaktum 1, 2, 3, o. s. v., som åberopas av svaranden, käranden, svaranden o. s. v.), utvidgat grundrekvisit, utvidgat motfaktum etc. Detta system används av förf., då han utvecklar såväl käromålet, i 1 kap., som svaromålet och den partsaktivitet som följer efter svaromålet men före huvudförhandlingen; i ett otal variationer återkommer detta schema. Det egna bidrag, varmed förf. riktar den rättsvetenskapliga litteraturen, ligger kanske främst häri: i en minutiös och skickligt genomförd ventilering av en stor mängd delproblem.
    Det erbjuder en icke alldeles lättillgänglig men intressant läsning att följa förf., då han utvecklar nämnda schema. Genom en omsorgsfull problembehandling visar han vad som i de olika situationerna måste krävas — men också vad som är obehövligt att veta och därför ej heller behöver utforskas av rätten — för att exempelvis kärandens resp. svarandens ståndpunkter skall vara klarlagda. Det tvingar läsaren (domaren, partsombudet) till nyttig självverksamhet att tänka över dessa mången gång besvärliga och praktiskt betydelsefulla problem. Gång på gång stannar man inför slutsatser av typen: utgör ett visst av ena parten åberopat led i kedjan av relevanta fakta enkelt resp. utvidgat grundrekvisit (eller enkelt resp. utvidgat motfaktum), skall den andra parten i princip alltid åtminstone uppge, huruvida han erkänner eller förnekar de omständigheter, som tillhör ifrågavarande led; ytterligare uppgifter erfordras ej i och för sig rörande kedjan av relevanta fakta. Förf:s dokumentation av samspelet mellan förekommande komponenter och hans redovisning av deras successiva aktualitet är en prestation av stort värde.
    Av boken framgår ej varför förf. valt den ifrågavarande metoden.

Man känner emellertid behov av motivering till att han accepterat denna framför andra möjliga, bl. a. med hänsyn till att det förevarande betraktelsesättet och den förevarande terminologin, såsom förf. självfallet vet, inte ligger till grund för lagen och ej heller syns allmänt omfattas av svenska teoretiker eller praktiker. Även andra vägar att nå det av förf. uppställda målet kunde ha uppmärksammats och gjorts till föremål för låt vara ej alltför vidlyftig diskussion. Nämnda avsnitt ger därför läsaren, trots det nyss anförda, ett visst intryck av osjälvständighet hos förf. Detta intryck förminskas inte av det förhållandet, att förf. är synnerligen sparsam med kritik mot uttalanden i litteraturen; kritik mot lagstiftaren, liksom de lege ferendasynpunkter, saknas helt. Det senast sagda betyder givetvis inte, att jag anser kritik för kritikens egen skull eftersträvansvärd — men även mina meningsmotståndare torde hålla med mig om att envar jurist, som specialiserat sig på visst område, sällan underlåter att presentera avståndstaganden och reformativa synpunkter.
    Vad ovan sagts av negativ natur kan emellertid på intet sätt undanskymma arbetets förtjänster. Det bör också beaktas, att delade meningar kan råda på åtskilliga av de punkter som jag uppehållit mig vid — och, såsom är den akademiskt initierade bekant, förvisso också råder. Energi, noggrannhet och välgrundade omdömen kännetecknar förf:s behandling av en utom allt tvivel svårbearbetad och måhända även inte alltid stimulerande materia. Carl M. Elwing