Färdskrivaren som bevismedel vid hastighetsförseelser

 

Färdskrivaren har införts som obligatorium på tunga fordon främst för att man skall kunna kontrollera hastigheten.
    Bestämmelserna om skyldighet att föra färdskrivare återfinnas i 3 § 6 mom. VTF och KK den 29 juni 1956 om skyldighet att å vissa motorfordon föra färdskrivare (SFS 427/56, 664/61) samt i vissa tilllämpningsföreskrifter.
    Skyldigheten att föra färdskrivare omfattar för närvarande cirka 25 000 fordon. Eftersom varje färdskrivare förbrukar ett diagramblad/dygn torde de i bruk varande färdskrivarna sammanlagt få antagas frambringa mer än 8 milj. diagram årligen. Av dessa granskas hos statens biltrafiknämnd genom stickprovskontroll inemot 5 % eller cirka 400 000. Denna kontroll tager framför allt sikte på efterlevnaden av arbets- och vilotidsbestämmelserna i 28 § yrkestrafikförordningen men även på de hastigheter med vilka fordonen framförts.
    Granskningen av färdskrivardiagram har i många fall lett till att uppteckningar i anledning av misstänkta hastighetsförseelser överlämnats till polisen för utredning och åtgärd. Icke sällan har det därvid visat sig att övervägande skäl talat för att hastighetsuppteckningarna saknat bevisvärde. Det finns även anledning antaga att i vissa fall den misstänkte, om utredningen varit mer fullständig, kunnat undgå åtal och fällande dom.
    Vid en undersökning av 50 av biltrafiknämndens hastighetsärenden från de senaste åren har det visat sig att 2/3 lett till godkänt strafföreläggande eller i något fall fällande dom. I återstoden av fallen har den misstänkte lyckats göra troligt att färdskrivaren icke varit tillförlitlig och därigenom undgått åtal. Härvid har man merendels påstått att färdskrivaren på grund av fel på hastighetsmätarväxeln förmedlat oriktiga värden. Undantagsvis ha även andra brister åberopats, t. ex. förslitna däck eller funktionsfel hos själva färdskrivaren.
    I flera fall ha förarna, även då de icke bestritt att hastighetsförseelser kunnat förekomma, likväl hävdat att hastighetsregistreringarna varit otillförlitliga. Endast i ett av dessa fall har åklagaren ansett att erkännandet icke stöddes av omständigheterna och att åtal därför icke borde ske.
    Fällande dom, då vederbörande icke velat vidgå förseelse, är sällsyntare nu än för några år sedan. Den utförligaste analysen av uppteckningarnas tillförlitlighet finnes i en dom av hovrätten för Västra Sverige den 14 april 1960. Här fälldes de tilltalade mot sina bestridanden. Tekniskt sakkunniga anlitades. De tilltalade förnekade gärningarna och påstodo att färdskrivare icke vore så noggranna att man i fall som det förevarande kunde förlita sig på uppteckningarna som

124 PER FALKENMARK OCH NILS MOBERGbevis för hastighetsöverträdelser. Olika skäl anfördes, såsom fel hos färdskrivaren, utväxlingsfel hos anslutningarna till bakhjulen, däckslitage och slirning. Hovrätten fann att även om färdskrivaruppteckningar icke vore så tillförlitliga att med hjälp av dessa, hastighetsangivelser kunde avläsas med större säkerhet, skillnaderna mellan den tillåtna och de upptecknade hastigheterna i det förevarande fallet likväl voro så stora att de icke kunde bero av fel hos färdskrivaranläggningen.
    De förhållanden, för vilka nu redogjorts, motivera att frågan om färdskrivarnas tillförlitlighet närmare undersökes.
    Felvisningen hos hastighetsmätare har behandlats bl. a. i artiklar av professorn vid tekniska högskolan i Stuttgart, Dr.-Ing. F. Gauss i Automobiltechnische Zeitschrift, 1963 s. 310 ff och av numera överingeniören Gustav Ekberg i Lastbilen, nr 11 1955. Hithörande problem ha dessutom berörts av statens väginstitut i en ämbetsskrivelse den 16 februari 1954 till finansdepartementet.

    Hastighetsuppteckningsfelet utgör summan av fel i diagrammet, fel i färdskrivaren och fel i drivningen av apparaten. Av dessa fel äro diagramskivans vanligen de minst betydelsefulla.
    Apparatfelen kunna bero av bristande justering av färdskrivarens anordning för mätning och registrering av hastigheten, förslitning av eller skador på dessa anordningar.
    Färdskrivaren mäter och registrerar rotationshastigheten hos fordonets bakhjul. Här kunna flera faktorer göra drivningen felaktig: a) variationer i omkretsen hos nya däck med nominellt samma dimension, b) ändring av ringdimension genom byte till närmast större eller mindre däckdimension, genom byte till vinterdäck eller genom regummering, c) förslitning av däcken, d) variationer i ringtryckel, e) sammantryckning av däcket genom belastning av fordonet, f) slirning hos bakhjulen.
    Vidare inverkar felaktig anpassning av utväxlingen i de anordningar som förbinda färdskrivaren med bakhjulen. Färdskrivaren är medelst en drivspiral ansluten till det uttag i växellådan, vilket är avsett för drivning av hastighetsmätaren. Uttagets varvtal står i ett bestämt förhållande till bakhjulens rotationshastighet. Förhållandet påverkas sålunda icke genom växling i växellådan. Det ändras emellertid vid växling med hjälp av bakaxelväxeln, vilket på bilar med bakaxelväxel nödvändiggör en kompenserande tvåstegsväxel (hastighetsmätarväxel) på drivspiralen till färdskrivaren. Drivuttagets varvtal är dessutom icke alltid det för vilket färdskrivaren är anpassad. På grund härav användes en speciell adaptionsväxel, vilken genom utbyte av kugghjul varieras så att det för fordonet lämpliga ut växlingsförhållandet erhålles.
    Härtill kommer möjligheten av fel beroende på defekter hos drivspiralen.
    De nu behandlade felkällorna resultera merendels i hastighetsvisningsfel proportionella mot fordonets färdhastighet.

FÄRDSKRIVAREN SOM BEVISMEDEL 125    De fel, som orsakas av bristande adaption (fel adaptionsväxel eller icke fungerande hastighetsmätarväxel) äro sålunda vid variationer i hastigheten direkt proportionella mot hastighetsändringarna. Ekberg a. a. uppgiver att verkan av adaptionsväxelfelen i vissa fall icke kan reduceras till mindre än ± 4—5 %. När hastighetsmätarväxeln fallerar uppstå fel i hastighetsregistreringen om cirka + 36 eller — 27
    Hjulets verksamma radie beror på de ovan under b)—f) angivna faktorerna. Det har vid försök visat sig att däckets verksamma radie ökar något med hastigheten. Den verksamma radie som däcket har då fordonet befinner sig i rörelse, »rullradien», är sålunda beroende av hastigheten. Man har vidare funnit att de hastighetsbetingade ändringarna i rullradien variera med ringtrycket, däckets egenskaper och väglaget. Verkningarna, uttryckta i procent av hastigheten, av de faktorer som påverka hjulens verksamma radie, variera sålunda med hastigheten. Variationerna äro emellertid icke stora.
    Gauss a. a. s. 312 räknar med att de fel som bero av belastning och ringtryck vid stegrad hastighet kunna avtaga med inemot 1 %.
    Omkretsen av nya däck av nominellt samma dimension lärer variera med ± 3 %. Verkningarna vid övergång till närmast större eller mindre däckdimension medför enligt statens väginstitut en ändringav 3—6 % av rullradien. Enligt samma källa kan motsvarande värde vid förslitning av däcken uppskattas till 3,5 %.
    Verkningarna av förekommande ändringar i ringtryck uppskattas av väginstitutet till vanligen maximalt 1 %.
    Skillnaden i hjulradie vid obelastad vagn och fullastad torde uppgå till cirka 3 %.
    Inverkan av slirning vid drivning anses genomsnittligt variera med fordonets hastighet. Gauss räknar med en inverkan för lastbilar vid full last på horisontell vägbana sommartid, av omkring 1 % vid 40—80 km/h.
    Felet hos färdskrivaren ändras likaledes med hastigheten. Ändringen är dock icke proportionell mot hastigheten. På grund av individuella olikheter hos olika apparater ökar felet i vissa fall med stigande hastighet och minskar i andra.
    I syfte att säkra att färdskrivare visa rätta värden har i 3 § 6 mom. VTF föreskrivits att apparaterna skola vara av typ som godkänts av statens provningsanstalt. Därjämte skall jämlikt 4 § förutnämnda kungörelse färdskrivaren vara anbragt på sätt som godkänts av besiktningsman. Föreskrifter om sättet för färdskrivarens anbringande meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
    Provningsanstalten skall sålunda verka för att driftsäkra och rättvisande apparater saluföras under det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom föreskrifter för besiktningsmännen skall se till att färdskrivarna genom lämplig montering registrera rätta värden.
    Provningsanstalten kontrollerar dels att varje apparattyp har de egenskaper som angivas i 3 § 6 mom. VTF (typprovning), dels att saluförda apparater ha samma kvalifikationer som de vid typprovningen godkända exemplaren (stickprovskontroll).

126 PER FALKENMARK OCH NILS MOBERG    Genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föreskrifter har besiktningen utformats så att den utgör en kontroll icke blott av att varje färdskrivare monterats så att utväxlingsförhållandena vid drivningen äro de för apparaten lämpliga utan även av noggrannheten hos hela färdskrivaranläggningen.

 

    Statens provningsanstalts nu gällande bestämmelser äro utfärdade den 16 juni 1955 med ett särskilt tillägg den 18 september 1958 rörande typprovning av färdskrivardiagram. Vid typprovningen granskas färdskrivare med tillhörande transmissionsdetaljer i vad avser konstruktion, verkningssätt och utförande. Särskild uppmärksamhet ägnas registrering och visning. Efter provningen utfärdas intyg, som innehåller en sammanfattning av provningsresultatet och anstaltens beslut huruvida apparat- eller diagramtypen kan godkännas.
    Enligt anstaltens bestämmelser gäller godkännandet under förutsättning
    att varje exemplar, som tillverkas och saluföres, förses med typnumret, med provningsanstaltens godkänningsmärke och med uppgift om tillverkare eller försäljare, allt i svensk text,
    att varje exemplar, som förses med godkänningsmärket, fullt överensstämmer med de för typprovningen inlämnade exemplaren,
    att vid årlig stickprovskontroll, på uppdragsgivarens bekostnad, överensstämmelse erhålles med de för typprovningen inlämnade exemplaren samt att typen vid praktiskt bruk icke visar sig olämplig.
    För den händelse konstruktion, material eller utförande i något avseende ändras, måste förändringen meddelas provningsanstalten för den granskning och de prov, som anstalten kan finna behövliga. Provningsanstalten avgör härvid om typnumret skall behållas, indragas eller ersättas med ett nytt.

    Indragning av typgodkännande har förekommit endast en gång. Indragningen var tillfällig och föranleddes av att vissa konstruktionsdetaljer hos en mätartyp efter långvarigt praktiskt bruk hade visat sig olämpliga. Att indragning icke oftare begagnas som korrektiv måste ses mot bakgrund av de följder indragningen skulle få såväl för apparatägarna som för tillverkaren. Anstalten inskränker sig vanligen till att, i anslutning till framförda anmärkningar, erinra om bestämmelserna för typgodkännande samt inhämta bekräftelse på att de framförda anmärkningarna föranlett rättelse. Då fråga varit om obetydliga fel, bl. a. något för liten noggrannhet i hastighetsvisningen, har anstalten nöjt sig med att erinra om försäljarens ansvar för att försålda färdskrivare fylla uppställda krav. Vissa små konstruktionsändringar ha godtagits med motivering att de icke förändrat mätarens typ. Andra ha föranlett anstalten att erinra om att konstruktionsändringar måste godkännas samt att påfordra att sådana åtgärder vidtagas att färdskrivarna i fortsättningen fylla uppställda krav.
    Eftersom provningsanstalten vid nästan varje stickprovskontroll framställt anmärkningar och påfordrat rättelse, får man utgå ifrån att apparater, som liksom de stickprovskontrollerade icke fullt överensstämt med de typprovade, försålts till allmänheten. Det förhållandet, att provningsanstalten icke indragit typgodkännandet utan nöjt sig

FÄRDSKRIVAREN SOM BEVISMEDEL 127med att framställa anmärkningar och påfordra rättelse beträffande lagerförda apparater, måste för de redan försålda apparaternas del anses innebära att anstalten godtagit defekterna under villkor att rättelse skulle ske beträffande de apparater som i fortsättningen försåldes.
    Varje mätare skall vara försedd med märkplåt på vilken angives bl. a. fabrikationsnumret.
    Provningsanstalten föreskriver att apparatens fel skola hållas inom följande gränser. a) Felet i visningen eller registreringen får ej överstiga 2,5 km/h. Registreringens avvikelse från visningen får ej överstiga 1 km/h. b) Felet i urverkets gång får ej överstiga 1 min. per dygn. c) Felet i tidskalan på grund av olikformig frammatning av skivan eller bandet får ej överstiga 10 sek. Felgränserna skola innehållas under körning av fordonet och inom temperaturområdet — 20° till + 40° C.
    Dessutom måste anordningen för anpassning till olika hjulomkrets möjliggöra inställning med sådan noggrannhet, att felen kunna hållas inom de ovan angivna felgränserna.

    Bestämmelser rörande anbringande av färdskrivare på motorfordon ha utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Nu gällande bestämmelser återfinnas i styrelsens meddelanden till besiktningsmännen den 1 april 1960 och den 27 mars 1963.
    Besiktningen innebär kontroll bl. a. av att färdskrivarens registreringsfel vid körprov hålla sig inom vissa av styrelsen fastställda gränser.
    Särskilda bestämmelser ha befunnits nödvändiga beträffande fordon utrustade med bakaxelväxel med två utväxlingsförhållanden — s. k. norrlandsväxel — eftersom hastighetsregistreringsfel kunna uppkomma till följd av bristande synkronisering av bakaxelväxel och hastighetsmätarväxel. Styrelsen har anmodat besiktningsmännen att vid kontroll av färdskrivare icke godkänna fordon på vilket hastighetsmätarväxeln kan manövreras på annat sätt än synkront med bakaxelväxeln.
    Vid besiktningen företages ett körprov på en sträcka av 250—300 meters längd. Besiktningsmannen skall i besiktningsprotokollet anteckna bakringarnas dimensioner och förslitningsgrad samt bilens belastning vid provningstillfället (ex. »tom», »halv last»). Fordonet skall — med annan person än besiktningsmannen som förare — köras över provsträckan i båda riktningarna. Hastigheten skall över hela provsträckan hållas i görligaste mån konstant och bör vara 40 å 45 km/h. Särskild uppmärksamhet fästes vid att drivhjulen under körning icke slira mot vägbanan. Besiktningsmannen, som noggrant skall följa färdskrivarens utslag, fastställer med tersur körtiden över provsträckan. I besiktningsprotokollet antecknas det uppskattade medelvärdet på hastigheten som avlästs på färdskrivaren. Med ledning av de båda fastställda körtiderna uträknas och antecknas motsvarande färdhastigheter.
    Färdskrivare må godkännas endast under förutsättning att den av-

128 PER FALKENMARK OCH NILS MOBERGlästa medelhastigheten icke avviker från den uträknade färdhastigheten med mera än följande värden:

vid obelastat fordon med nya däck                     — 5 km/h      + 5 km/h
vid obelastat fordon med nedslitna däck     — 3 km/h     + 7 km/h
vid belastat fordon med nedslitna däck       — 2 km/h     + 8 km/h

 

    Besiktningsprotokoll förvaras hos statens bilinspektion.
    Anmärkningsvärt är att man vid besiktningen fäster avseende allenast vid hastighetsvisningen. Tyngdpunkten borde framför allt läggas på en kontroll av noggrannheten hos uppteckningarna, vilka äro de bestående bevisen.

 

    Av föreskrifterna om felgränser i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmelser framgår att man eftersträvar att färdskrivaranläggningarna skola visa rätta värden för obelastade fordon med nya däck. Medelvärdet av de tillåtna felen är i detta fall 0 km/h. När fordonets däck äro nedslitna och när fordonet är belastat tillåtas större positiva fel.
    Vid besiktningen tillåtes, som tidigare framhållits, för obelastat fordon med nya däck ett fel i visningen av ± 5 km/h. Provningsanstaltens bestämmelser medgiva däremot icke större fel i visningen än ± 2,5 km/h och innebära dessutom att övriga till färdskrivaranläggningen hörande detaljer skola möjliggöra inställning med sådan noggrannhet att nyssnämnda gränser icke överskridas.
    Statens provningsanstalts och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmelser reglera emellertid olika förhållanden. Anstaltens bestämmelser återgiva de krav som ställas på generalagenten, styrelsens de som ställas på bilägaren. I ena fallet rör det sig om nya färdskrivare, som utbjudas till försäljning, i det andra om apparater som äro i bruk. För de senare kunna, till följd av förhållanden varöver tillverkaren eller försäljaren icke råder, t. ex. normal förslitning, vidare felgränser vara motiverade.
    Tidigare har omtalats att provningsanstalten stundom godtagit smärre förändringar hos typgodkända färdskrivare under motivering att avvikelserna icke förändra färdskrivarens typ. När det gäller att avgöra om en mätare, som i något hänseende avviker från den godkända typen, likväl skall anses vara av godkänd typ, bli typprovningsbestämmelserna och anstaltens praxis avgörande.
    Vidare kan färdskrivare av godkänd typ, bl. a. genom långvarig förslitning, deformeras så att den icke längre fungerar på sådant sättsom angives i 3 § 6 mom. VTF. Med en sådan apparat kan fordonsägaren självfallet icke fullgöra skyldigheten att föra färdskrivare.1 I

 

    1 De defekter som här åsyftas äro t. ex. fel på urverket, diagramkniven eller apparatens skrivanordningar. Dessa fel kunna orsaka otydliga eller oläsliga uppteckningar, total frånvaro av sådana, avvikelser mellan visad och upptecknad hastighet samt oriktiga tidsangivelser.
    Här avses icke sådana defekter som medföra att apparaten får för stora visningsfel. Sådana apparater bli redan enligt besiktningsbestämmelserna icke godtagbara.

FÄRDSKRIVAREN SOM BEVISMEDEL 129    många fall kan det vara tveksamt om apparaten fungerar som färdskrivare enligt VTF. Här synas typprovningsbestämmelserna, i vilka man sökt att mera detaljerat angiva de krav som VTF ställer på färdskrivare, kunna vara till viss ledning.
    Typprovningsbestämmelserna kunna visserligen icke utan vidare tillämpas på brukade mätare. Liksom styrelsens, nyss behandlade, felgränser i vad avser visningsfelen äro vidare än de av anstalten tolererade, torde anstaltens övriga bestämmelser, när de tillämpas på brukade färdskrivaranläggningar, böra vidkännas vissa modifikationer. Sålunda torde man t. ex. icke kunna fordra att brukade mätare skola uppfylla provningsanstaltens krav beträffande avvikelsen mellan upptecknad och visad hastighet. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens, numera obsoleta, bestämmelser den 14 mars 1956 rörande vissa icke typgodkända färdskrivare föreskrevs en största avvikelse mellan visning och uppteckning av ± 2 km/h. Man godtog sålunda en avvikelse som var dubbelt så stor som den vid typprovningen tillåtna. Huruvida samma krav beträffande avvikelser mellan visad och upptecknad hastighet kunna ställas även för nu brukade mätare är mera tveksamt. Måhända kan man likväl beträffande brukade mätare upprätthålla den i typprovningsbestämmelserna uttryckta principen att samma fordringar ställas på visning och uppteckning. Besiktningsbestämmelsernas gränser för visningsfelen böra i så fall kunna tillämpas även beträffande uppteckningsfel.
    Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmelser framgår att det vid besiktning största tillåtna felet på grund av slitage av däcken är + 2 km/h. Motsvarande tolerans på grund av belastning av fordonet är + 1 km/h. Dessa fel växa i stort sett proportionellt mot hastigheten och enär besiktning enligt bestämmelserna utföres vid en hastighet av 40—45 km/h är det största tillåtna felet på grund av förslitning 4,4—5 % och det största tillåtna felet på grund av belastning 2,2—2,5 %. Övriga förekommande fel — felaktig anpassning av utväxlingen i de anordningar som förbinda färdskrivaren med bakhjulen, variationer i ringtrycket och ändrade däckdimensioner efter byte av däck — skola vid besiktning inrymmas inom gränserna ± 5 km/h. Utöver dessa fel synas endast fel på grund av slirning kunna godtagas.
    Eftersom man vid hastighetskontroll främst intresserar sig för det största tillåtna positiva felet bör man lämpligen utgå från att mätaren vid en besiktning företagen vid 40 km/h ger ett totalfel av + 5 km/h. Detta fel kan vara en summa av ett större positivt och ett mindre negativt fel. Det ogynnsammaste i praktiken förekommande fallet synes vara det att det negativa felet är ett apparatfel (som är konstant eller som avtager något vid ökad hastighet) och det positiva ett fel i drivningen av apparaten (vilket i stort sett är direkt proportionellt mot hastigheten).
    Om vid besiktning apparatfelet2 är — 2,5 km/h och totalfelet + 5

 

    2 Apparatfelen äro, såvitt framgår av provningsanstaltens stickprovskontroll, sällan större än 2,5 km/h. 


9—653005. Svensk Juristtidning 1965

130 PER FALKENMARK OCH NILS MOBERGkm/h kan anpassningsfelet uppgå till 7,5 km/h, d. v. s. 18,75 % av 40 km/h. Läggas därtill de tillåtna felen på grund av däckslitage och belastning av fordonen, erhålles ett tillåtet totalfel av 26 %. Vid en verklig hastighet av 70 km/h skulle man sålunda vara nödgad att räkna med att en färdskrivare till följd av tillåten felvisning kan visa 88 km/h.

    Det nu omtalade tillåtna totalfelet är en följd av sammanträffande ogynnsamma omständigheter. Det får av denna anledning antagas, att det är mindre vanligt. Likväl kan man icke bortse från att det förekommer, särskilt som några undersökningar rörande felfrekvensen hos i Sverige brukade färdskrivare icke företagits.
    Man måste emellertid, särskilt när det gäller länge brukade färdskrivaranläggningar, räkna med förekomsten av större — otillåtna —fel. Då hastighetsmätarväxeln icke fungerar kan, som tidigare sagts, ett fel om + 36 % uppstå. Det är dessutom icke ovanligt att skadade eller utslitna färdskrivare användas. Slutligen få fel beroende på avvikelser för nya däck från de nominella diametrarna antagas förekomma.
    Då hastighetsregistreringsfelen äro större än de vid besiktning tilllåtna uppkommer i ansvarshänseende principiellt sett samma situation som då färdskrivare icke föres. Underlåtenhet att föra färdskrivare straffas jämlikt 65 § 1 mom. VTF med dagsböter.
    Fordonsägaren torde emellertid i praktiken ha ringa möjlighet att uppfylla VTF:s krav eftersom han vanligen varken känner till felen eller deras storlek och orsaker. Härtill kommer att bilverkstädernas personal vanligen saknar erforderliga kunskaper om färdskrivare. Att registreringsfelen överskrida de tillåtna får sålunda ofta anses ursäktligt. På grund härav torde åtalseftergift merendels böra ifrågakomma. Särskilt då besiktning nyligen företagits synes det obilligt att straffa fordonsägaren.
    Frågan huruvida åtal skall väckas behöver måhända icke ens upptagas till prövning. Ett föreläggande att inställa fordonet för kontrollbesiktning (23 § 3 st. VTF) får icke sällan anses vara tillfyllest.
    Det är sålunda angeläget att vid kontrollarbetet upplysa fordonsägarna om de förefintliga felen och dessas orsaker. Först när ägaren icke tagit rättelse torde straffansvar böra aktualiseras.
    Hitintills har varje färdskrivaranläggning i allmänhet besiktigats endast en gång. Det är därför oundvikligt att vissa färdskrivare registrera hastigheter med större fel än som är tillåtet.
    Redan de tillåtna felen äro, som tidigare framhållits, mycket stora. Eftersom någon undersökning ännu icke företagits av de i praktiken förekommande registreringsfelen, är dessutom felfrekvensen obekant. För närvarande är det sålunda knappast möjligt att angiva inom vilka gränser felen hos de brukade svenska färdskrivaranläggningarna ligga. Man kan därför icke heller med ledning allenast av färdskrivardiagram avgöra huruvida ett fordon framförts med otillåten hastighet.
    Uppteckningarna kunna därför användas för att utröna hastigheter

FÄRDSKRIVAREN SOM BEVISMEDEL 131endast i sådana fall då det är möjligt att närmare bestämma registreringsfelens storlek, t. ex. vid trafikolyckor. Om därvid hastigheten kan ha spelat väsentlig roll, bör storleken av de faktorer som påverka färdskrivarens hastighetsregistrering noggrant undersökas. Härvid kunna flera åtgärder komma i fråga. Om så låter sig göra bör fordonet provköras under samma betingelser som vid olyckstillfället. Om icke, böra utredningsmännen genom förhör med förarna söka erhålla uppgifter om de verkliga väglängder, som motsvara de upptecknade. Vid behov torde färdskrivare och transmissionsväxlar böra provas av tekniskt sakkunniga. Vidare kunna utredningsmännen insamla uppgifter om ringtryck, belastning, däckdimensioner, slitage, väglag m. m.
    Utvärdering av färdskrivarediagram i samband med trafikolyckor utföres av statens provningsanstalt. Det synes därför angeläget att anstalten utarbetar ändamålsenliga anvisningar för den kontroll av färdskrivaranläggningar, vilken för att fastställa färdhastigheten kan komma i fråga vid utredningar av trafikolyckor.
    Det är dessutom av största vikt att en undersökning av registreringsfelfrekvensen kommer till stånd. Att en sådan icke redan företagits måste, med tanke på den avsikt som lagstiftaren haft vid införandet av färdskrivaren, betecknas som anmärkningsvärt. Undersökningen torde böra avse icke endast storleken och frekvensen hos totalfelen utan även motsvarande uppgifter för delfelen. Härvid bör skillnad göras mellan verkan av dels apparatfel och fel i drivningen av apparaten, dels olika slag av fel i drivningen.
    De rekommendationer som nu framförts lösa icke de problem som äro förknippade med en i efterhand utförd färdskrivarkontroll av hastigheten. För att en sådan skall bli effektiv, är det nödvändigt att felmarginalerna göras snävare. Detta förutsätter i första hand en revision av bestämmelserna rörande färdskrivarens noggrannhet.
    Av vad tidigare sagts torde framgå att det finns anledning befara att utväxlingsfelen, i långt större utsträckning än de övriga, påverka totalfelens storlek. När det gäller att begränsa felen böra därför besiktningsbestämmelserna omarbetas.
    De nu gällande besiktningsbestämmelserna innehålla gränser för totalfelet vid 40 km/h. Det synes troligt att totalfelet skulle kunna göras mindre om bestämda gränser funnes för delfelen, såsom t. ex. adaptionsväxelfelet. Vid besiktningen borde dessutom hastighetsregistreringsfelet kontrolleras icke endast vid 40 km/h utan även vid andra hastighetslägen, t. ex. vid 55, 70 och 85 km/h. Det härigenom ökade arbetet med besiktningen kan måhända genomföras utan tidsförlust om ändamålsenliga tekniska hjälpmedel ställas till förfogande.
    Det är emellertid icke bestämmelserna som bli utslagsgivande för de i bruk varande färdskrivaranläggningarnas noggrannhet. Fastmera torde den omfattning som man är beredd att ge kontrollen bli avgörande. Härvid torde bl. a. periodiska, lämpligen årligt återkommande besiktningar, vara nödvändiga om apparaten skall kunna användas för hastighetskontroll. Per Falkenmark och Nils Moberg