Översyn av förmynderskapsrätten. De nu gällande bestämmelserna på förmynderskapsrättens område motsvarar i huvudsak 1924 års lag om förmynderskap. De ekonomiska och sociala förändringarna under senare tid har emellertid medfört, att dessa bestämmelser i stor utsträckning blivit föråldrade. Man har nu ansett tiden vara mogen för en förutsättningslös översyn av förmnderskapslagstiftningen. K. M:t har därför bemyndigat justitieministern att tillkalla sakkunniga för att verkställa en sådan översyn (jfrs. 223). De sakkunniga skall därvid samråda med sakkunniga, som tillsätts i de övriga nordiska länderna.
    I direktiven för utredningen anges, att en huvudfråga i reformarbetet är myndighetsåldern och grunderna för omyndighetsförklaring. En sänkning av myndighetsåldern kan motiveras av att den sociala och biologiska mognaden hos barn i det moderna samhället kommer tidigare än förut. Vidare bör beaktas myndighetsålderns förhållande till andra åldersgränser såsom rösträttsåldern och äktenskapsåldern, rörande vilka förslag om sänkning nyligen framförts. Å andra sidan bör icke heller bortses från att delade meningar kan råda om det lämpliga i att ge unga vidgade möjligheter att fritt köpa på kredit och upptaga lån. I fråga om omyndighetsförklaring bör enligt direktiven övervägas möjligheterna av att inrätta ett ekonomiskt förvaltarskap, närmast motsvarande det i vissa utländska rättsordningar förekommande kuratelet, såsom ett alternativ till omyndighetsförklaring. Skillnaden mellan detta förvaltarskap och det nu förekommande godmanskapet skulle vara, att förvaltarskapet skulle innebära en begränsning i huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Däremot skulle det icke, såsom fallet är vid omyndighetsförklaring, ha sådana följdverkningar som förlust av rösträtten. Det nuvarande förfarandet i mål om omyndighetsförklaring skall tagas under övervägande av de sakkunniga. Särskilt bör undersökas i vilken utsträckning den omyndiges önskningar i fråga om valet av förmyndare kan beaktas. Det framhålles även i direktiven, att den nu gällande bestämmelsen om att rätten kan omedelbart avgöra mål om omyndighetsförklaring på grund av rubbning i själsverksamheten om det kan antagas, att den omyndiges hörande skulle vara utan gagn, är oklar; den innefattar ett undantag från eljest gällande kontradiktoriska principer, och ett sådant undantag bör tillämpas endast när starka skäl föreligger.
    Även bestämmelserna om förvaltningen av den omyndiges egendom och om kontrollen över denna förvaltning är enligt direktiven i behov av översyn. Den ekonomiska utvecklingen kan motivera en jämkning av föreskrifterna om placering och förvaring av den omyndiges tillgångar. Det kan vidare tänkas, att man kan begränsa skyldigheten att inskriva förmynderskap och lätta på förmyndares redovisningsplikt ävensom ändra gränsdragningen för

de förvaltningsåtgärder, som kräver rättens tillstånd. Med hänsyn till den utveckling av den kommunala organisationen, som ägt rum under de senaste åren, ter det sig naturligt att undersöka om icke kommunala organ kan övertaga överförmyndarnas uppgifter såsom fallet för närvarande är i Stockholm. Den nuvarande kontrollen genom rätten över överförmyndarorganisationen skulle kunna ersättas av en effektivare kontroll, t. ex. genom länsstyrelserna. I fråga om kostnaderna för förmyndarförvaltningen och kontrollen däröver har det å ena sidan framhållits, att organisationen tillkommit i de omyndigas intresse, varför de bör stå för kostnaderna. Å andra sidan har man också hävdat, att förmynderskapet är ett skydd för den enskilde, som det allmänna bör åtaga sig att tillhandahålla, särskilt som kontrollen ej är frivillig. Departementschefen framhåller i detta sammanhang, att den nuvarande ordningen kan leda till otillfredsställande resultat, då det gäller inkomster, som är avsedda att trygga den omyndiges försörjning såsom folkpension, livränta och underhållsbidrag. Det påpekas vidare, att man bör undersöka möjligheterna av att ge högre ersättning än den vanliga, då det gäller särskilt krävande förmynderskap.
    Många av de frågor angående förmynderskap som berörts i det föregående har sin motsvarighet vid godmanskap. Vissa äldre godmanskap för okända eller bortavarande arvingar tillkomna före 1928 års arvslag kan icke avvecklas utan närmare undersökning av vem som närmast är berättigad till arvsmedlen. Enligt direktiven är det emellertid önskvärt att finna en enkel och billig form för avveckling av dessa godmanskap. Det uttalas vidare, att utredningen även bör undersöka frågan om en förstärkt kontroll av boutredningsmans förvaltning. J. L.