1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER ANGÅENDE KÖP

 

Av f. d. justitierådet ALGOT BAGGE, professor JAN HELLNER och hovrättsassessorn ERIC ESSÉN1

 

I
Arbetet på en internationell reglering av köprätten i fråga om lösa saker tog sin början icke på den uniforma rättens plan utan på den internationella privaträttens område, där vägen ansågs lättare och snabbare framkomlig. International Law Association tillsatte år 1924 en Conflicts of Law-Committee med dåvarande revisionssekreteraren Bagge som ordförande, och ett av denna kommitté utarbetat förslag till konvention rörande å internationella köp av lösa saker tillämplig lag godkändes år 1926 av International Law Association och behandlades år 1928 av en av Nederländska regeringen inkallad diplomatisk konferens i Haag.
    Det fortsatta konferensarbetet drog emellertid ut på tiden till följd av världskriget och en konvention kom icke till stånd förrän år 1955. Den har ratificerats av de nordiska staterna.2
    Internationella Institutet för unifiering av privaträtten, som har sitt säte i Rom, fann emellertid redan år 1930 önskvärt att icke blott internationellt-privaträttsliga utan även uniforma köprättsregler utarbetades. Den tillsatte samma år en kommitté, som år 1935 framlade ett förslag till internationell lag rörande köp. Sedan Nationernas Förbund inhämtat regeringarnas yttranden över detta förslag, tillsatte Institutets styrelse en ny kommitté bestående av tre medlemmar av den tidigare kommittén, professorerna Hamel och Rabel samt Bagge, vilka utarbetade Institutets slutliga förslag till uniform lag om köp av lösa saker av år 1939.
    Först efter världskrigets slut kunde 1939 års förslag upptas till behandling av regeringarna. På inbjudan av Nederländska regeringen sammanträdde i Haag år 1951 en diplomatisk konferens, som godkände förslaget som bas för ytterligare studier och tillsatte en »Commission spéciale» för överarbetning av förslaget »en s'inspirant des suggestions» som konferensens »Acte Final» innehåller.
    Denna Commission, i vilken av de gamla medarbetarna ingingo Hamel och Bagge, avlämnade år 1956 ett förslag och, sedan detta underkastats regeringarnas granskning, ett reviderat förslag av år 1963, som lades till grund för den diplomatiska konferensens förhandlingar under april 1964.3

 

    1 Avdelning I och II äro författade av f. d. justitierådet Algot Bagge, avdelning III av prof. Jan Hellner och avdelning IV av hovrättsassessorn Eric Essen.
    2 Jfr nedan not 11.
    3 Den svenska regeringens delegation bestod av Bagge, ordf., samt Hellner och Essén. Vid konferensen deltogo som beslutande 28 stater och som observatörer 4 stater och 6 internationella organisationer.

ALGOT BAGGE 249    Konferensen hade även till uppgift att behandla ett förslag till uniform lag rörande slutandet av internationella köpavtal beträffande lösa saker. Detta förslag hade åren 1956—1958 utarbetats av en kommitté, som Rominstitutet, åt vilket detta arbete anförtrotts, hade tillsatt, med Bagge som ordförande. Förslaget4 hade av Nederländska regeringen tillställts regeringarna för yttrande.

 

    4 Förslaget se »Unidroit», U. D. P. 1958, Projet V, tryckt Rome, Editions »Unidroit», 1959.
    Även för andra områden än den internationella köprätten, vilka äro av särskild betydelse för varuutbytet länderna emellan, har Rominstitutet visat ett verksamt intresse. Kommittéer, tillsatta av institutet med Bagge som ordförande, ha sålunda utarbetat förslag till konventioner rörande fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg och därjämte rörande avtal om genomgångstransport av gods och därvid utfärdad »titre de transport combiné» samt avtal om godstransportkommission och därvid utfärdad »titre de commission de transport».
    Vidare har utav Rominstitutet tillsatta kommittéer, med Bagge som medlem, utarbetat förslag till konventioner om uniforma lagar rörande »représentation», motsvarande Kapitel 2 om Fullmakt i den svenska Avtalslagen, samt »Commission d'achat et de vente» motsvarande Kapitel 2 i den svenska lagen om kommission.
    Dessa förslag, som utarbetats under svensk medverkan och där svensk rätt vunnit beaktande, äro avsedda att, med köprätten som centrum, utgöra en samling av uniforma lagar, som, tillsammans med den uniforma sjörätten, särskilt konossementsreglerna, samt lufträtten och järnvägsrätten, täcka ett rättsområde av stor betydelse för den internationella handeln.
    International Law Associations Conflicts of Law-kommitté har å sin sida fortsatt det parallella arbetet på den internationella privaträttens område. 
    Men det viktigaste, det på staterna ankommande arbetet att få fram dessa förslag till internationella konventioner, har gått långsamt.
    Det första stadiet är ju där att den internationella organisation, under vars egid ett förslag utarbetats, gör en hemställan till en stat eller organisation av stater att en diplomatisk konferens för behandling av förslaget måtte anordnas. Detta har skett i fråga om samtliga ovan nämnda förslag utom beträffande Rominstitutets förslag rörande genomgångstransport och transportkommission, som blivit färdiga först år 1963.
    Men slutskedet, förslagens upphöjande till internationella konventioner, har låtit vänta på sig. Av Rominstitutets förslag ha visserligen de mest centrala, förslaget till uniform lag rörande slutandet av internationella köpavtal och förslaget till uniform lag rörande internationella köp år 1964 blivit konventioner, men av de övriga har endast förslaget till konvention rörande uniform lag om fraktavtal vid internationell godsbefordran å väg nått diplomatisk konferensbehandling och blivit konvention. Av International Law Associations Conflicts of Law-förslag ha hittills endast förslaget om tillämplig lag å internationella köp av lösa saker samt förslaget om tillämplig lag å äganderättens övergång vid internationella köp blivit internationella konventioner.
    Det är att hoppas att en stat med betydande utrikeshandel snarast åtager sig uppgiften att inkalla en diplomatisk konferens för behandling av Rominstitutets förslag rörande konventioner om uniforma rättsregler beträffande genomgångstransport och transportkommission.
    Betydelsen av den kombinerade transporten av gods världen utöver växer med ökningen och spridningen av världshandeln. Märkligt är då att någon ingående internationell reglering av kombinerad transport av gods, däri ingå två eller flera transportsätt — till sjöss, i luften, till lands på järnväg eller på landsväg — jämte ett därtill hörande gemensamt, med sjökonossementet jämställt genomgångsdokument, alltjämt ännu ej finnes.
    Det är denna lucka som de ovan nämnda förslagen till konventioner rörande genomgångstransport och transportkommission avse att fylla.

250 ALGOT BAGGE    Arbetet vid Haagkonferensen uppdelades på kommissioner, av vilka en behandlade förslaget till uniform lag rörande slutandet av internationella köpavtal, med Bagge som medlem, en annan förslaget till uniform lag rörande internationella köpavtal, med Hellner som medlem, och en tredje förslaget till konventionsregler, med Essén som medlem.
    Sedan kommissionerna avlämnat sina förslag och vid därefter hållna plenarsammanträden en redaktionskommitté framfört sina förslag, samt vissa ändringar vidtagits i kommissionsförslagen, blevo de båda konventionerna godkända av konferensen.

II

Konventionen rörande enhetlig lag om slutande av avtal om internationella köp av lösa saker

I överensstämmelse med förslag som framlagts av Rominstitutet och biträtts av svenska regeringen har konventionen rörande enhetlig lag om slutande av avtal om internationella köp av lösa saker, i likhet med konventionen om internationella köp, utformats efter det mönster som redan på 1930-talet användes för konventionerna rörande växel och check.5
    Den enhetliga lagen om slutande av avtal rörande internationella köp har i enlighet härmed intagits i konventionen som Annex I och II.
    De stater som äro kontraherande beträffande konventionen om slutande av avtal rörande internationella köp, men icke beträffande konventionen om internationella köp förbinda sig enligt den förstnämnda konventionens artikel 1 n° 1 att i sin lagstiftning införa den enhetliga lagen om slutande av avtal om internationella köp i den lydelse den har i Annex I.
    Enligt konventionens artikel 1 n° 3 skall varje kontraherande stat, som är kontraherande jämväl beträffande konventionen rörande enhetlig lag om internationella köp, i sin lagstiftning införa artiklarna 1 och 4, Annex II, som hänvisa till denna lag, i stället för artiklarna 1 och 4 i Annex I, som icke innehålla någon sådan hänvisning.
    Den självständighet i förhållande till den enhetliga lagen om internationella köp som den enhetliga lagen i Annex I sålunda erhållit, har tillkommit för att bereda möjlighet för stat som icke är beredd att omedelbart kontrahera rörande köplagskonventionen, att, där den så önskar, i varje fall kontrahera beträffande konventionen om slutandet av avtal om internationella köp.
    Om sedermera en sådan stat vill kontrahera jämväl rörande konventionen om internationella köp, skall i sammanhang därmed iakttagas att det då erforderliga utbytet äger rum av artiklarna 1 och 4 i Annex I mot samma artiklar i Annex II.
    En redogörelse skall nu lämnas för innehållet i den enhetliga lagen i Annex I. För avvikelserna i Annex II, artiklarna 1 och 4, skall redogöras under artikel 1.

 

    5 Jfr nedan s. 269 f.

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 251    Artikel 1 n° 1 i den enhetliga lagen i Annex I innehåller huvudregeln för lagens tillämplighet. Den överensstämmer med vad som i detta avseende är stadgat i den enhetliga lagen om internationella köp.
    Även om det kunde sägas att lagen borde vara tillämplig i varje fall där köpet är av internationell karaktär (se 1955 års konvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker och svensk lag den 4 juni 1964 om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker), har det dock i förevarande fall funnits lämpligt att begränsa den uniforma lagens tillämplighet till fall där det internationella inslaget består i att parterna i avtalet bedriva rörelse eller, i avsaknad därav, ha hemvist inom skilda staters territorium.
    Därjämte skall någon av följande tre förutsättningar föreligga, nämligen att anbudet eller det antagande svaret (accepten) förutsätter att godset är eller skall vara föremål för transport från en stats territorium till en annan stats territorium eller att handlingar som utgöra anbud och accept företagits inom skilda staters territorier eller att godsets avlämnande skall äga rum inom en annan stats territorium än den där de handlingar, som utgöra anbud och accept, ha företagits.
    Härtill ansluta sig några tilläggsbestämmelser i n° 2, n° 4 och n° 5. N° 2 stadgar att om part ej bedriver rörelse, hans hemvist är bestämmande.
    I n° 4 föreskrives, att anbud och accept skola icke anses företagna inom samma stats territorium, med mindre brev, telegram och andra handlingar, som innehålla anbud och accept, avsänts och mottagits inom denna stats territorium.
    Vidare sägs i n° 5, att stater skola icke anses som skilda stater i fråga om parternas rörelse och hemvist om en förklaring härom behörigen avgivits enligt artikel 2 i konventionen rörande slutande av avtal om internationella köp.6
    Den enhetliga lagen är enligt n° 6 icke tillämplig i fråga om vissa slag av lösa saker: aktier och andra värdepapper, växlar och skuldebrev eller pengar, vidare fartyg och luftfartyg som äro registrerade eller skola registreras samt elektricitet. Lagen är ej heller tillämplig å slutandet av avtal om internationella köp genom exekutiv auktion eller eljest genom försorg av exekutiv myndighet.
    Härefter följer i n° 7 en regel som i likhet med den svenska köplagen i vissa fall med köpavtal jämställer avtal om leverans av lösa saker som skola tillverkas eller produceras.

 

    6 Den i n° 5 åberopade artikel 2 i konventionen rörande slutande av avtal om internationella köp ger möjlighet dels för två eller flera kontraherande stater, som i fråga om slutandet av avtal om internationella köp ha samma eller närstående rättsregler, dels för en kontraherande stat som har sådana regler gemensamt med en eller flera icke kontraherande stater, att avgiva en förklaring att någon åtskildhet icke föreligger, när fråga är om uppfyllande av villkoret att parterna skola ha sin rörelse eller sitt hemvist i skilda stater.
    Vad sålunda är stadgat om möjligheten för stater som vill behålla sin med andra stater på detta område identiska eller närstående rätt, är självfallet av intresse särskilt för de nordiska staterna. Jfr nedan s. 272.

252 ALGOT BAGGE    För klarhetens skull har därjämte stadgats i artikel 1 att lagens tilllämplighet icke beror på parternas nationalitet (n° 3) och att lagen är tillämplig såväl å handelsköp som å andra köp (n° 8).
    N° 9 föreskriver slutligen att den internationella privaträttens regler äro uteslutna vad angår tillämpligheten av den enhetliga lagen med undantag för fall där denna stadgar annorlunda.
    Undantaget i n° 9 är tillämpligt å det fall som regleras i artikel 4 n° 2 i samma lag (Annex I), i vilket lagrum hänvisning göres till den internationella privaträttens regler rörande köpavtal.
    De tillämplighetsregler för den enhetliga lagen i Annex I artikel 1, för vilka nu redogjorts, ersättas av artikel 1 i den enhetliga lagen i Annex II i det fall att en stat önskar samtidigt kontrahera rörande båda konventionerna, såväl konventionen beträffande slutande av köpavtal som konventionen beträffande köpavtal. I detta fall skall enligt artikel 1 i den enhetliga lagen i Annex II denna lag vara tillämplig å slutandet av de avtal om internationella köp av lösa saker som, därest de slutas, regleras av den enhetliga lagen om internationella köp av lösa saker.
    I det nu nämnda fallet av samtidigt kontraherande rörande båda konventionerna skall jämväl artikel 4 i Annex I, som i n° 2 innehåller en bestämmelse att det meddelande som utgör ett anbud skall tolkas och utfyllas bland annat genom tillämpliga regler för köp, utbytas mot artikel 4 i den enhetliga lagen i Annex II, som för detta fall tillämpar bestämmelserna i den enhetliga lagen om internationella köp av lösa saker.
    N° 9 i artikel 1 i den enhetliga lagen i Annex I, liksom stadgandet i artikel 1 i Annex II, som i detta avseende hänvisar till motsvarande bestämmelse i den enhetliga lagen rörande internationella köp, föreskriver emellertid att internationellt-privaträttsliga regler äro uteslutna vad angår tillämpligheten av den enhetliga lagen i Annex I och II.
    Den härigenom uppkomna konflikten mellan 1955 års konvention och den enhetliga lagen har självfallet måst lösas. Detta har skett på det sättet att i konventionen rörande sistnämnda lag har givits regler om möjlighet till förbehåll rörande icke tillämpning av nämnda stadgande i den enhetliga lagen.7
    En ytterligare begränsning av den enhetliga lagens tillämplighet kan uppkomma genom den i artikel 3 i konventionen om slutandet av internationella köpavtal medgivna möjligheten att göra förbehåll om att icke tillämpa den enhetliga lagen, med mindre anbudsgivare och anbudsmottagare tillhöra icke blott skilda stater utan skilda kontraherande stater.
    Efter nämnda begränsande tillämplighetsregler i artikel 1 i den enhetliga lagen följer i artikel 2 tillämplighetsregler av annat slag. Där stadgas, i nära anslutning till de nordiska avtalslagarna, att bestämmelserna i de därefter följande artiklarna lända till efterrättelse såvitt ej annat följer av förberedande förhandlingar, av anbudet, av svaret, av bruk som utbildats mellan parterna eller av sedvänja.
    En definition på sedvänja, som åberopas ej blott här utan även senare i den enhetliga lagen, ges i artikel 13.
    I n° 2 stadgas att om anbudet föreskriver att anbudet skall anses antaget såvida det ej avslås, är denna föreskrift ogiltig.

 

    7 Jfr nedan s. 270 f.

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 253    Artikel 3 anger att ingen form är föreskriven för anbudet och accepten. Tillägget i samma artikel att anbud och accept kunna styrkas bl. a. genom vittnen har föranletts av en i vissa länder alltjämt kvarbliven uppfattning om nödvändigheten av skriftlig form även vid internationella köpavtal.
    Artiklarna 4 och 5 behandla anbudet.
    Artikel 4 klargör att ett meddelande gjort i syfte att få ett köpavtal slutet är ett anbud i den enhetliga lagens mening endast om det är riktat till en eller flera bestämda personer. När sådant fall skall anses föreligga, har icke reglerats i lagen utan måste avgöras på grund av omständigheterna i det särskilda fallet. Meddelandet måste därjämte vara så avfattat att det möjliggör, tillsammans med det i n° 2 av samma artikel 4 omförmälda materialet för tolkningar och tillägg, ett slutande av avtalet genom en »ren» accept.
    En förutsättning för att meddelandet skall anses som ett anbud är slutligen att det visar anbudsgivarens vilja att förplikta sig på de villkor som framgå av meddelandet och den enhetliga avtalslagens föreskrifter.
    Artikel 5 behandlar den omtvistade frågan om rätten för anbudsgivaren att återkalla framkommet anbud.
    Det av Rominstitutet framlagda förslaget stadgade härutinnan, i överensstämmelse med den svenska avtalsrätten, att återkallelse icke får äga rum om icke anbudsgivaren gjort förbehåll därom i anbudet.
    De engelska och amerikanska delegerade ansågo sig emellertid icke kunna acceptera denna regel som så mycket skilde sig från vad som ansågs lämpligt i deras länder.
    Vid förhandlingar, som fördes mellan medlemmar av avtalskommissionen, framlade de amerikanska, nederländska, tyska och engelska delegerade och Internationella Handelskammaren ett gemensamt förslag. Detta blev antaget såväl av avtalskommissionen som av plenarförsamlingen. Det återfinnes i Artikel 5 n° 2 och har följande lydelse:

    Efter det att anbudet har framkommit till den till vilken det är riktat kan det återkallas såvida icke återkallelse strider mot god tro och heder eller mot lojalitet i affärsförhållanden eller anbudet innehåller bestämmelse om viss tid, inom vilken antagande svar skall avgivas, eller annorledes angiver att anbudet är fast eller oåterkalleligt.

    Dessa undantag från återkalleligheten äro ju ej så vittgående, men de slå dock fast vad som eljest ej gäller enligt engelsk men väl enligt skotsk rätt, nämligen att återkallelse av anbudet ej kan äga rum när viss tid bestämts för svaret. Dessutom göres fullt klart att »firm offer» icke kan återkallas.
    Av betydelse för fastställandet att anbudet är fast eller oåterkalleligt är stadgandet i det följande stycket n° 3, att meddelandet därom kan vara uttryckligt eller framgå av omständigheterna, av förberedande förhandlingar, av bruk, som utbildats mellan parterna, eller av sedvänja.
    Enligt artikel 5 n° 4 får en återkallelse verkan endast om den framkommit till anbudsmottagaren innan denne avsänt sin deklaration om

254 ALGOT BAGGEaccept eller utfört den handling som enligt artikel 6 n° 2 är jämställd med accept genom deklaration.
    Har återkallelse ej framkommit inom denna tid, förblir alltså ankommet anbud bindande.
    När således rätt till återkallelse av framkommet anbud med vissa förbehåll medgivits anbudsgivaren och dessa regler enhälligt godtagits av konferensen, trots deras för vissa delegationer mindre tillfredsställande innebörd, så skedde detta därför att U.S.A:s och Storbritanniens delegationer förklarat ett stadgande därom vara en förutsättning för att de skulle acceptera den enhetliga lagen.
    Därvid uppstod naturligtvis även den frågan huruvida, om U.S.A. och Storbritannien oaktat den gentemot dem gjorda eftergiften ej accepterade den enhetliga lagen, denna borde godkännas trots den däri befintliga avvikelsen från regeln om framkommet anbuds oåterkallelighet. Det ansågs emellertid vara fallet. Härvid kan tagas i beaktande bland annat den omständigheten att enligt artikel 2 i den enhetliga lagen kan, i likhet med vad som gäller för lagens avtalsregler i allmänhet, sådana modifikationer göras i den stadgade rätten till återkallelse av framkommet anbud, som följa av förberedande förhandlingar, anbudet, svaret, bruk som utbildats mellan parterna eller sedvänja, något som beröres även i artikel 5 n° 3.
    Huruvida den avvikelse från de nordiska avtalslagarna som regeln dock innebär, är praktiskt sett av den vikt att den bör hindra tillkomsten av en enhetlig lag, för den händelse att U.S.A. och Storbritannien stanna utanför, är, synes det, en fråga som bör ställas till näringslivets representanter.
    Med artikel 6 börja bestämmelserna om accepten. De äro såtillvida mera ingående än motsvarande nordiska regler att de i n° 2 av artikel 6 uttryckligen behandla det i den internationella handeln praktiskt viktiga fallet att accepten består, icke i en till anbudsgivaren framkommen deklaration om accept, varom stadgas i n° 1, utan i annan handling, som bör anses ha samma verkan. Enligt n° 2 skall avsändandet av rekvirerad sak och avsändandet av köpeskilling anses såsom en sådan handling. Dit hänföres varje handling som kan anses i nämnda avseende jämställd med en deklaration om accept på grund av anbudet, bruk som utbildats mellan parterna eller sedvänja. En sådan realaccept kan vara t. ex. förfogande över gods vars översändande till påseende innebär ett s. k. realanbud.
    I artikel 7 stadgas att varje accept som innehåller tillägg, begränsningar eller andra modifikationer i anbudet är ett avvisande av anbudet och utgör ett motanbud.
    Dessa ändringar kunna vara formella eller reella. I båda fallen ha de nyss angiven verkan. Om emellertid svaret på anbudet framträder som en accept och nämnda tillägg eller övriga olikheter icke väsentligt ändra villkoren i anbudet, skall enligt artikel 7 n° 2 svaret utgöra en accept, om icke anbudsgivaren snarast möjligt framhåller nämnda olikheter. Om han icke gör det skola kontraktsvillkoren vara anbudets jämte de ändringar som accepten innehåller.

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 255    Här kan emellertid en viss osäkerhet inträda för acceptanten rörande anbudsgivarens inställning till accepten, i det fall att denne icke låter höra av sig. Hans tystnad kan bero på att han anser olikheten i anbud och accept så oväsentlig att han önskar betrakta avtalet som slutet. Men den kan även bero på att han ansett olikheten så väsentlig att han funnit det i n° 2 gjorda undantaget från regeln i n° 1 ej vara tillämpligt. I detta fall föreligger då ett avvisande jämte ett motanbud. Anbudsgivarens tystnad kan då bero på att han ej önskar svara på motanbudet, i varje fall ej så länge den i artikel 8 stadgade fristen för svaret ännu löper. Tidigare torde därför acceptanten ej få klarhet i denna fråga, om den ej kan vinnas genom en förfrågan hos anbudsgivaren.
    Nu nämnda olägenhet torde vara förenad jämväl med motsvarande stadgande i svenska avtalslagen 6 § andra stycket.
    Den begäran om konfirmation som ofta förekommer i anbudsmottagarens svar torde icke beröra anbudets sakliga innehåll.
    I artikel 8 n° 1 ges regler rörande den tid inom vilken accept skall ske, vid äventyr att den eljest med undantag för de i artikel 9 angivna fallen ej har verkan. I fall där accept äger rum genom deklaration har denna ej verkan om den ej framkommer till anbudsgivaren inom den av denne bestämda tiden eller, där sådan tid ej bestämts, inom skälig tid, som bestämmes med hänsyn tagen till omständigheterna i affären, snabbheten i de kommunikationsmedel, som anbudsgivaren använt, samt sedvänja. När anbudet göres muntligen, skall antagandet komma omedelbart där ej av omständigheterna framgår att anbudsmottagaren bör åtnjuta betänketid.
    I n° 2 stadgas att om acceptfristen givits av anbudsgivaren i brev eller telegram det skall förutsättas att fristen börjar löpa från brevets datum eller telegrammets inlämnande för befordring.
    Om accepten består i någon av de handlingar varom förmäles i artikel 6 n° 2, skall, enligt n° 3 i artikel 8, accepten ej ha någon verkan med mindre handlingen företages inom tid som avses i n° 1 i förevarande artikel.
    I artikel 9 stadgas två undantag från regeln i artikeln 8 om för sent skedd accepts brist på verkan.
    Anbudsgivaren kan, enligt artikel 9 n° 1 betrakta varje för sent skedd accept som gjord i tid under förutsättning att han snarast möjligt därom underrättar acceptanten muntligen eller genom avsändande av ett meddelande därom.
    Enligt artikel 9 n° 2 skall översänd accept som kommit fram för sent anses framkommen i tid, om det framgår av brevet eller den handling, som innehåller accepten, att den avsänts under sådana förhållanden att, om befordringen skett regelmässigt, den skulle framkommit i tid. Detta gäller dock ej om anbudsgivaren snarast möjligt muntligen eller genom avsändande av ett meddelande underrättar acceptanten att han anser anbudet vara förfallet.
    I artikel 10 stadgas slutligen att en accept icke kan återkallas såvida ej återkallelsen framkommer till anbudsgivaren före eller samtidigt med accepten.

256 ALGOT BAGGE    Vad nu följer i de tre sista artiklarna är bestämmelser som äro gemensamma för anbud och accept.
    Artikel 11 föreskriver att avtalets slutande ej påverkas av att före antagandet av anbudet någon av parterna dör eller blir rättsligt oförmögen att sluta avtal, såvida ej motsatsen framgår av parternas avsikt, sedvänja eller affärens natur.
    Med »affärens natur» kan avses t. ex. det fall att parts personliga egenskaper är av betydelse för affärens behöriga utförande.
    Artikel 12 n° 1 ger en definition av den för anbud och accept genom deklaration viktiga termen »framkomma». Därmed förstås i förevarande lag »avlämna meddelandet till dens adress till vilken meddelandet riktats».
    Den svenska regeringen, som i sitt yttrande funnit denna regel alltför kortfattad, har ifrågasatt att den skulle innehålla ytterligare att meddelandet skall framkomma till destinatären på sådant sätt att det är möjligt för honom att omedelbart göra sig underrättad om innehållet i meddelandet. Om destinatären av personliga skäl icke kan omedelbart göra sig underrättad, skulle det sålunda uppkomna dröjsmålet icke kunna åberopas.
    Det ansågs emellertid vid konferensen, ehuru man väl hade ögonen öppna för de tolkningssvårigheter som artikelns kortfattade lydelse kunde medföra, att det föreslagna tillägget ej vore lämpligt. De olika fall som borde täckas i händelse av en vidlyftigare formulering syntes alltför mångskiftande för att lämpligen kunna regleras i lag.
    Artikel 12 n° 2 stadgar att de meddelanden som denna lag föreskriver skola göras med de medel som äro de vanliga under omständigheterna.
    Artikel 13 — den sista i den uniforma lagen — definierar den term sedvänja, som i olika sammanhang användes i den enhetliga lagen.
    Termen förekommer först och främst i artikel 2, där det säges att stadgandena i de efterföljande artiklarna skola lända till efterrättelse såvitt ej annat följer av bl. a. sedvänja.
    Termen förekommer även i artiklarna 5, 6, 8 och 11, där dock mindre är fråga om att häva bestämmelser i den enhetliga lagen än att göra tillägg till dessa.
    Med sedvänja förstås enligt artikel 13 de handlingssätt som förnuftiga personer i samma ställning och försatta i samma belägenhet som parterna normalt anse som tillämpliga å slutande av deras avtal.
    Om vid förhandlingar rörande slutande av köpavtal parterna gemensamt hänföra sig till visst såsom sedvänja betecknat handlingssätt torde intet problem föreligga. Parterna äro ju ense.
    Den fråga som artikel 13 avser att lösa är en annan och svårare, nämligen vilka handlingssätt som skola, vid oenighet därom mellan parterna, anses som sedvänja varom förmäles i artiklarna 2, 5, 6, 8 och 11. Artikeln utgår från att så är fallet om handlingssättet normalt är att anse som tillämpligt vid sådant slutande av köpavtal som det ifrågavarande.
    Att bedöma, på sätt i artikel 13 angives, huruvida handlingssättet nor-

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 257malt är att anse som tillämpligt är självfallet lättare vid handelsköp än vid andra köp. Om parterna äro köpmän skola enligt artikel 13 de personer om vilkas uppfattning där är fråga, vara köpmän; om parterna äro branschmän skola bedömarna vara branschmän o. s. v.
    En ytterligare föreskriven förutsättning är att bedömaren antages försatt i samma belägenhet som respektive part.
    Även om i vissa fall det kan vara vanskligt att få det material som kräves för bedömandet torde dock, särskilt i betraktande av att här är huvudsakligen fråga om slutande av handelsköp, regelns användbarhet ha en så stor utsträckning att den kan anses i stort sett fylla sin uppgift.
    I n° 2 av artikel 13 tillägges den regeln att där termer, klausuler eller formulär användas i handeln, skall tolkningen därav ske i den mening som berörda handelskretsar ha för vana att inlägga däri.

III

Den enhetliga lagen om internationella köp av lösa saker

Den enhetliga lagen om internationella köp av lösa saker (i det följande kallad den uniforma köplagen) är till grundsatser, uppbyggnad och begreppsbildning starkt påverkad av den köprättsliga lagstiftning som tillkom omkring sekelskiftet 1900, främst Bürgerliches Gesetzbuch och Handelsgesetzbuch i Tyskland, Sale of Goods Act i England och de skandinaviska köplagarna. Framstående kännare av denna köprätt har tagit del i arbetet på den uniforma köplagen; det må vara tillräckligt att erinra om det betydelsefulla förarbete som Ernst Rabels Das Recht des Warenkaufs utgör. I detta sammanhang må det också vara tillåtet att bringa en hyllning till f. d. justitierådet Bagge, den svensk som nedlagt det största arbetet från skandinavisk sida för att bringa såväl den uniforma köplagen som den uniforma avtalslagen till fullbordan. Vid Haag-konferensen 1964 hälsades han som samarbetets Nestor, och hans behärskning av ämnet var lika påfallande som hans energi och uthållighet i strävan att uppnå ett för alla parter gynnsamt resultat. Om svenska jurister ej behöver känna sig främmande inför det omfattande och komplicerade lagverk som de uniforma köp- och avtalslagarna utgör, är detta framför allt att tillskriva den insats som Bagge gjort.8

A. Lagens tillämpningsområde och allmänna bestämmelser
Den uniforma köplagen inledes med ett kapitel om lagens tillämpningsområde (§§ 1—8) och ett annat med allmänna bestämmelser (§§ 9—17).
    Förhållandet mellan den internationella privaträtten och köplagen framgår av § 2 i lagen samt av konventionen. Härom hänvisas till framställningen nedan under IV. En allmän förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är, att köpet till sin karaktär är internatio-

 

    8 Denna hyllning bringas av de båda övriga svenska delegaterna vid Haagkonferensen, Eric Essén och Jan Hellner. 


17—653005. Svensk Juristtidning 1965

258 JAN HELLNERnellt, ej nationellt. Bestämmelsen härom (§ 1) överensstämmer med den i uniforma avtalslagen, och det fordras sålunda, utom att parterna har rörelse (eller i avsaknad av rörelse hemvist) i skilda stater, att en av de tre förutsättningar som ovan angivits under II på tal om § 1 st. 1 i avtalslagen är uppfylld. I likhet med avtalslagen gäller köplagen vissa beställningsavtal men ej köp av värdepapper m. m., av registrerade fartyg och luftfartyg osv. Även övriga bestämmelser i avtalslagen som reglerar dess tillämpningsområde återfinnes också i köplagen.
    Det finnes emellertid även några regler om tillämpningsområdet, vartill motsvarighet saknas i avtalslagen. Att köplagen är dispositiv anges med den kategoriska formuleringen, att parterna i ett köpavtal är fria att utesluta lagens tillämpning helt eller delvis, och att detta kan ske uttryckligen eller implicit (§ 3). Å andra sidan stadgas också, att lagen är tillämplig om den har valts som avtalslag av parterna, vare sig dessa har sin rörelse eller sitt hemvist inom skilda staters territorier eller ej och oavsett om dessa stater är parter i konventionen rörande den uniforma lagen eller ej, dock med den begränsningen att lagen ej inverkar på tvingande bestämmelser som skulle varit tilllämpliga ifall parterna ej valt den uniforma lagen (§ 4). Två parter som båda har sin rörelse i Sverige skall sålunda, trots att detta är ett nationellt köp, kunna avtala, att den uniforma lagen skall gälla för deras avtal. De kan dock ej på detta sätt undandraga sig tillämpningen av tvingande regler om köp, ifall Sverige skulle införa sådana för nationella köp. Det stadgas för övrigt särskilt, att den uniforma lagen ej inskränker giltigheten i tvingande bestämmelser till skydd för köparen vid avbetalningsköp (§ 5 st. 2).
    Den uniforma köplagen gäller uteslutande de skyldigheter vartill köpavtalet ger upphov mellan säljare och köpare (§ 8). Det nämnes särskilt att den ej berör äganderätten till det sålda godset, något som bl. a. innebär att lagen frigjort frågan om farans övergång — varom den har bestämmelser — från frågan om äganderättens övergång, två ämnen som bl. a. i engelsk rätt vanligen sammankopplats. Indirekt framgår av senare bestämmelser (§§ 52, 53) att man med äganderätten avser förhållandet till tredje man.
    Parterna är bundna av sedvänja vartill de uttryckligen eller implicit hänvisar och av bruk som utbildat sig mellan dem (§ 9 st. 1). De är också bundna av sedvänja som förnuftiga personer i samma ställning och försatta i samma belägenhet som parterna normalt anser som tillämplig på deras avtal (jfr ovan under II ang. artikel 13 i den uniforma avtalslagen). Om sådan sedvänja skiljer sig från lagen, har sedvänjan företräde, såvida ej parterna avser annat (§ 9 st. 2).
    Bland de allmänna stadgandena lägger man märke till det i § 10 rörande väsentligt kontraktsbrott. Ett kontraktsbrott anses som väsentligt när den part, som gjort sig skyldig till kontraktsbrottet, insåg eller borde inse vid avtalets ingående att en förnuftig person i samma ställning försatt i samma belägenhet som den andra parten icke skulle ha ingått avtalet om han hade förutsett kontraktsbrottet och

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 259dess konsekvenser. Med undantag för det sista tillägget (hänvisningen till kontraktsbrottets konsekvenser) är bestämningen densamma som enligt Ussings förutsättningslära, som härigenom fått insteg i ett internationellt lagverk.
    I de allmänna bestämmelserna definieras också »bref délai» (»promptly»), som här översättes med »snarast möjligt» (§ 11). Om ett handlande skall ske inom denna frist bör det ske så snart som möjligt, enligt omständigheterna, efter det att handlingen rimligen kunnat företagas. Denna bestämning är ganska tänjbar. Beroende på särskilda omständigheter kan det nämligen dröja länge innan handlingen rimligen kan företagas, men från denna tidpunkt fordras snabbt handlande.
    Om en fråga i och för sig faller under lagen men ej uttryckligen avgöres genom denna, skall den enligt § 17 bedömas enligt de allmänna principer på vilka lagen är grundad.

B. De materiellträttsliga bestämmelserna
De materiellträttsliga delarna av den uniforma köplagen utgöres av ett kapitel om säljarens skyldigheter (§§ 18—55), ett kapitel om köparens skyldigheter (§§ 56—70), ett kapitel om ämnen gemensamma för säljarens och köparens skyldigheter (§§ 71—95) samt ett kapitel om farans övergång (§§ 96—101). Kapitlet om gemensamma ämnen handlar om sambandet mellan parternas prestationer, om befrielse från prestationsskyldigheten, om kompletterande grunder för hävning och om verkan av hävning, om kostnaderna för avlämnande, samt om skyldigheten att taga vård om godset. Sammanföringen av så många ämnen till ett gemensamt kapitel överensstämmer med en allmän tendens i hela lagen, nämligen att söka åstadkomma ej blott jämvikt utan även likhet mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Denna strävan är snarast mera utpräglad i den uniforma köplagen än i de skandinaviska köplagarna.
    Till lagens huvudprinciper, som framträder vid utformningen av såväl säljares som köpares skyldigheter, kan räknas att väsentligt kontraktsbrott regelbundet ger andra parten rätt att häva avtalet; att vid oväsentligt kontraktsbrott den förfördelade parten kan skaffa sig rätt till hävning genom att utsätta en s. k. »Nachfrist» vid vars utlopp han har rätt att häva om riktig prestation då ännu ej har skett, att varje hänvisning till culpabegreppet såvitt möjligt bannlysts ur lagen; och att skadeståndsskyldigheten — som sålunda ej beror av culpa — i princip skall omfatta hela förlusten men med en speciell ansvarsbegränsning.
    Man kan häri spåra inflytanden från olika rättssystem. Hävningspåföljdens självständighet överensstämmer med den skandinaviska rätten och det flitiga bruket av påföljden med de flesta köplagar, men mindre med formulärrätten, där dess begagnande är mera inskränkt. »Nachfrist»-förfarandet är närmast hämtat från den tyska rätten, ehuru det även har beröringspunkter med det utsättande av »délai de grâce» som förekommer i fransk rätt. Avståndstagandet från culpa-

260 JAN HELLNERbedömning överensstämmer med angloamerikanska principer. Den särskilda begränsningen av skadeståndet torde likaledes närmast överensstämma med angloamerikansk rätt.
    Det mest omfattande kapitlet är det som rör säljarens skyldigheter (kap. 3). Dessa skyldigheter uppräknas i § 18: att avlämna godset, att i förekommande fall överlämna dokument rörande godset, och att överföra äganderätten.
    I centrum står ett begrepp »avlämnande» (délivrance, delivery) som i mycket påminner om motsvarande skandinaviska begrepp. Det säges emellertid (§ 19 st. 1), att avlämnande består i överlämnande av gods som överensstämmer med avtalet. Häri ligger att överlämnande av gods behäftat med fel ej utgör avlämnande i den uniforma lagens mening, även om det sker vid rätt tid och på rätt ort, och detta i sin tur medför att även reglerna om fel i godset behandlas i avsnittet om avlämnande. Begreppsbildningen har lett till komplikationer särskilt vid utformningen av regler om fel i godset och om farans övergång, såsom skall framgå senare.
    En fråga varom meningarna gick åtskilligt i sär vid Haag-konferensen rör den tidpunkt, vid vilken avlämnande skall anses ha skett vid försändningsköp. Enligt ett tyskt förslag borde överlämnande till speditör vara tillräckligt, men den meningen segrade enligt vilken det fordras att överlämnande skett till fraktföraren själv (§ 19 st. 2).
    Beträffande tiden för avlämnandet och skyldigheten att uttryckligen fordra att avlämnandet sker, bygger den uniforma köplagen på ett par välkända principer: dies interpellat pro homine, dvs. då dagen för avlämnande är bestämd i avtalet, fordras ej någon särskild uppmaning att avlämna (§ 20), och när leveranstiden angivits endast ungefärligt, tillkommer valrätten in dubio säljaren (§ 21). När ingendera av dessa principer kan tillämpas är säljaren skyldig avlämna godset inom rimlig tid efter avtalets avslutande (§ 22).
    Om platsen för avlämnandet stadgas, liksom i de skandinaviska köplagarna, att köp in dubio är avhämtningsköp (§ 23).
    Sanktionerna vid säljarens dröjsmål resp. vid avlämnande på fel ort har på tidigare stadier av arbetet med den uniforma köplagen givit upphov till många bekymmer, särskilt med hänsyn till olika uppfattningar om rätten att kräva naturafullgörelse. Medan tyskar och fransmän ansett rätten att kräva naturaprestation vara det primära innehållet i köparens rättigheter, har engelsmännen hävdat sin uppfattning att skadeståndet är den normala sanktionen och att »specific performance» är ett remedium som tillhör »equity» och därför också endast bör medges när särskilda omständigheter påfordrar detta. I tidigare utkast kunde man ej finna någon bättre kompromiss än att stadga, att köparens rätt att vid dröjsmål kräva fullgörande av säljarens prestation skulle bedömas enligt domstolslandets rätt. I Haag lyckades det emellertid att nedtona motsättningen såtillvida, att lagen civilrättsligt medger köparen full rätt att kräva prestation även om säljaren skulle vara i dröjsmål (§ 24). Blott på domstolsstadiet finnes en reservation som framgår av lagen § 16 och av konventionen art. 7,

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 261nämligen att ingen domstol är bunden att meddela dom å naturafullgörelse eller lämna sin medverkan till exekution av sådan dom i andra fall än de där domstolen skulle medgiva detta med avseende på avtal som ej regleras enligt den uniforma köplagen. Eftersom det är jämförelsevis sällsynt att köparen, när det hunnit bli tvist, vidhåller sitt krav på naturafullgörelse och han då vanligen har fullgoda skäl därför, torde icke reservationen bereda några praktiska bekymmer.
    En inskränkning i rätten att kräva fullgörande även på det förprocessuella stadiet stadgas emellertid i § 25. Köparen kan ej kräva naturafullgörelse om täckningsköp överensstämmer med sedvänjan och rimligen kan ske (est raisonnablement possible, is reasonably possible). I sådant fall häves köpet ipso facto vid den tidpunkt då täckningsköpet borde ske. Regeln får särskild betydelse vid sådana stapelvaror som är allmänt tillgängliga i marknaden. Skulle det finnas någon knapphet på marknaden, så att det ej rimligen är möjligt för köparen att uppbringa varan, består emellertid dennes rätt att kräva fullgörande. Tillägget om att täckningsköpet rimligen skall kunna ske, påfordrades särskilt av holländarna, vilka åberopade sina erfarenheter om missförhållanden vid handeln med kopra.
    Påföljderna av säljarens dröjsmål, när detta är väsentligt kontraktsbrott, överensstämmer nu, efter justeringar vid konferensen i Haag, tämligen nära med dem som inträder enligt den skandinaviska rätten. Om säljaren ej alls levererar, måste köparen kräva fullgörande inom rimlig tid och eljest är köpet hävt ipso facto (§ 26 st. 1; jfr 26 §2 p. svenska köplagen). Säljaren har även möjlighet att genom fråga till köparen tvinga denne att snarast möjligt taga ställning (§ 26 st. 2; jfr 26 § 1 p. svenska köplagen). Om säljaren levererar alltför sent och innan köparen meddelat, huruvida han vill häva eller ej, måste köparen reklamera snarast möjligt om han vill häva köpet (§ 26 st. 3; jfr 27 § svenska köplagen). Däremot finnes ingen skyldighet att reklamera till säljaren om köparen blott vill kräva skadestånd på grund av alltför sen leverans. Ett svenskt förslag i denna riktning (jfr 27 § svenska köplagen) avvisades med motivering bl. a., att de flesta köpare ändå reklamerar och att man kan göra större orätt genom att i lagen kräva reklamation än genom att underlåta det. Om köparen en gång valt att kräva naturafullgörelse och han icke erhåller prestation inom rimlig tid, kan han häva köpet (§ 26 st. 4).
    Om säljarens dröjsmål ej är väsentligt kontraktsbrott, inträder en för skandinavisk rätt okänd reglering. Trots att säljaren i princip har rätt att få fullgöra leveransen och köparen att fordra fullgörande, kan köparen utsätta en frist av rimlig längd, inom vilken säljaren skall fullgöra avtalet. Om säljaren icke presterar inom denna tid, betraktas kontraktsbrottet som väsentligt, och de påföljder som står köparen till buds vid sådant kontraktsbrott inträder då (§ 27). Detta är det famösa »Nachfrist»-förfarandet (som dock i sina detaljer skiljer sig från det som den tyska rätten begagnar).
    Vid gods med prisnotering på marknaden betraktas varje dröjsmål med leverans på den fixerade dagen som väsentligt (§ 28), vilket å

262 JAN HELLNERena sidan medför att köparen alltid kan häva, å andra sidan — enligt den tidigare refererade § 25 — ger köparen skyldighet att företaga täckningsköp.
    Den uniforma köplagen innehåller en rad stadganden (§§ 30—32) om påföljderna av leverans på fel ort, vilka till sin uppbyggnad överensstämmer med dem som rör dröjsmål. Den olikheten finnes dock, att hävningsmöjligheten förutsätter att kontraktsbrottet är väsentligt även med avseende å tiden (§ 30). Ifall säljaren har möjlighet att transportera godset till rätt ort innan kontraktsbrottet hinner bli väsentligt med avseende å tiden, har köparen sålunda ej ovillkorlig rätt att häva. Det finnes även ganska invecklade regler om påföljderna när godset överlämnas till fraktförare på fel ort, och när det destineras till fel ort trots att det avlämnats på rätt plats (§ 32).
    Reglerna om fel i godset inledes med en uppräkning av olika avvikelser som kan betraktas som fel (§ 33). I motsats till den skandinaviska rätten, som avstår från att söka närmare bestämma felbegreppet, har sålunda den uniforma köplagen givit en positiv bedömning. I sakligt hänseende är att märka att överlämnande av en del av avtalat godsbehandlas som fel, och att sålunda åtskilligt som i skandinavisk rätt betraktas som partiellt dröjsmål, behandlas som fel, eller kanske snarare som brist (§ 33 st. 1 p. a). En motsvarighet till den angloamerikanska rättens krav på »merchantibility» (vid köp från en säljare som handlar med gods av ifrågavarande slag) återfinnes i § 33 st. 1 p. d, som stadgar att gods är behäftat med fel när det saknar de egenskaper som fordras för dess vanliga bruk eller dess kommersiella utnyttjande. Det är ävenledes fel i godset, om detta saknar de egenskaper som är nödvändiga för ett speciellt bruk som uttryckligen eller implicit framgår av avtalet (§ 33 st. 1 p. e). Uppräkningen slutar, såsom man kan vänta, med en generalklausul. Enligt denna är gods behäftat med fel om det saknar de allmänna och speciella egenskaper som uttryckligen eller underförstått följer av avtalet (§ 33 st. 1 p. f).
    Liksom i skandinavisk rätt sker bedömningen av godsets felfrihet med utgångspunkt i dess egenskaper då faran övergår på köparen, varvid dock bestämningen blivit språkligt mera komplicerad genom att begreppet avlämnande bestämts på annat sätt (§ 35). Om godset förändrats efter farans övergång ansvarar säljaren om förändringen beror på säljarens handlingssätt (fait du vendeur, act of the seller). Olikheten mot 44 § svenska köplagen består däri, att enligt sistnämnda stadgande säljaren blott ansvarar för försämring genom vållande.
    En generell bestämmelse av betydande räckvidd återfinnes i § 36, som stadgar att säljaren ej ansvarar för de flesta typer av fel om köparen vid tiden för avtalets ingående kände till felet eller ej kunde vara okunnig om det. Regeln måste betraktas som en förbättring av det förslag som låg framför Haag-konferensen, enligt vilket säljaren ej ansvarade om köparen kände till eller borde känna till felet. Man kan likväl ställa frågan, om ej regeln även i sitt nuvarande skick går väl långt till säljarens förmån och i realiteten kan beröva köparen den rätt att åberopa fel som han borde ha i många fall där felet var känt eller borde varit känt även för säljaren.

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 263    De viktiga frågorna om köparens skyldighet att undersöka godset var i Haag föremål för stora meningsskiljaktigheter, främst avseende möjligheten att uppskjuta undersökningen när godset efter ankomsten till den avtalade destinationsorten skall sändas vidare. En radikal ståndpunkt representerades av dem som helt ville stryka varje bestämmelse i ämnet, för att låta undersökningsplikten bestämmas av handelsbruk eller efter omständigheterna. Andra förslag — däribland ett svenskt — gick ut på att som huvudregel stadga skyldighet till omedelbar undersökning men göra undantag då det var förutsatt att godset skulle sändas vidare genast. Slutresultatet blev emellertid att ungefär samma regel antogs som utkastet innehöll, nämligen att besiktningen kan uppskjutas endast om godset vid den ursprungliga destinationsorten sändes vidare utan omlastning till annat transportmedel (sans transbordement, without transshipment) samt säljaren vid avtalets ingående visste eller borde veta om detta (§ 38).
    Vid fel i godset har köparen skyldighet att reklamera snarast möjligt efter det han märkt eller bort märka felet (§ 39). Han kan ej åberopa fel i godset om han ej anmärkt på detta inom två år efter det godset överlämnats (§ 39 st. 1 p. 3). Säljaren kan emellertid ej åberopa utebliven undersökning eller utebliven reklamation om felet avsåg en egenskap som säljaren kände till eller icke kunde vara okunnig om (§ 40).
    Den uniforma köplagens regler om påföljderna av fel i godset omarbetades flera gånger och bär vissa spår av att ha tillkommit i hast. Köparens rättigheter är, utom att kräva avdrag på köpeskillingen (§ 46) och skadestånd (§ 41 st. 2), följande:
    a) Köparen kan kräva fullgörande av avtalet. Vid köp av varor som säljaren tillverkar eller producerar kan han kräva reparation av felet, under förutsättning att säljaren har möjlighet därtill (§ 42 st. 1 p. a). Vid köp av bestämt gods kan han kräva avlämnande av det avtalade godset eller av det som fattas (§ 42 st. 1 p. b). Vid leveransavtal kan han kräva avlämnande av nytt gods som överensstämmer med avtalet eller vad som fattas i den avtalade kvantiteten, såvida icke täckningsköp överensstämmer med sedvänjan och rimligen kan ske (§ 42 st. 1 p. c). Om köparen ej inom rimlig tid erhåller naturafullgörelse, har han rättighet att häva enligt eljest gällande regler (§ 42 st. 2). — Rätten att kräva fullgörande förutsätter icke att kontraktsbrottet är väsentligt, trots att hävning såsom strax skall framgå förutsätter detta, något som för en skandinav förefaller något egendomligt (jfr 43 § 1 st. svenska köplagen). Det finnes ej heller någon särskild skyldighet att snarast möjligt meddela säljaren kravet på gillt gods, såsom är fallet vid hävning.
    b) Köparen kan häva köpet. Medan enligt tidigare förslag rätt att häva fanns vid varje fel för vilket säljaren svarar, har numera ett ganska strängt väsentlighetskrav införts (§ 43). För att köparen skall ha rätt att omedelbart häva köpet fordras nämligen att såväl felet som underlåtenheten att avlämna vid den bestämda tiden är väsentliga kontraktsbrott. Köparen måste i sådant fall utöva rätten att häva kö-

264 JAN HELLNERpet snarast möjligt (§ 43). Om kontraktsbrottet ej är väsentligt i båda dessa avseenden har visserligen säljaren i princip rätt att leverera vad som fattas resp. gillt gods eller att reparera godset, förutsatt att detta ej orsakar köparen betydande obehag eller kostnader (§ 44 st. 1). Men köparen kan dock utsätta en »Nachfrist», och om han vid utgången av denna ännu ej erhållit fullgod prestation kan han antingen kräva fullgörande eller kräva avdrag på köpeskillingen eller, om han meddelar detta snarast möjligt, häva köpet (§ 44 st. 2). — Denna reglering av påföljderna måste sägas vara väl komplicerad. Köparen måste, om han vill häva omedelbart, bedöma om felet är väsentligt i två avseenden (felets beskaffenhet och tiden). Man kan också fråga sig, vilken fördel det kan medföra att kräva fullgörande i stället för att omedelbart utsätta »Nachfrist». Om ej fullgod prestation sker då fullgörande har begärts, måste nämligen enligt § 42 st. 2 väsentlighetskravet bedömas på nytt, medan om »Nachfrist» har utsatts köparen vid dess utgång omedelbart har rätt att häva men även är bibehållen vid rätten att kräva fullgörande.
    Avsnittet om påföljder av fel innehåller även bestämmelser om fel i del av godset (§ 45), om leverans av större kvantitet än som avtalats (§ 47), och om anteciperat fel (§ 48). Rätten att göra påföljder gällande preskriberas ett år efter det den neutrala reklamation som § 39 föreskriver har skett, med undantag dock för svek från säljarens sida (§ 49). Maximalt kan sålunda säljaren häfta i tre år efter det godset överlämnats, genom att den neutrala reklamationen måste ske inom två år och det slutliga ställningstagandet inom ett år efter denna.
    Reglerna om överlämnande av dokument (§§ 50, 51) är i den antagna texten synnerligen kortfattade. Beträffande påföljderna hänvisas blott till vad som stadgas om dröjsmål och fel.
    Den uniforma köplagen innehåller i § 52 ett stadgande om rättsligt fel som föreskriver ett ganska komplicerat »Nachfrist»-förfarande, varigenom köparen begär att säljaren skall avlägsna felet eller leverera gods utan sådant fel. Härifrån sker undantag blott för det fall att säljaren redan kände till felet. Om efter fristens utlopp felet fortfarande kvarstår och är väsentligt, kan köparen häva köpet, medan han eljest är hänvisad till skadeståndspåföljden. Rätten att häva förutsätter också att reklamation sker inom rimlig tid efter det tredje mans rätt eller anspråk upptäcktes. § 53 utesluter alla andra anspråk mot säljaren på grund av att säljaren ej överfört äganderätten till godset eller eljest tredje man har rätt till eller anspråk på godset.
    Säljarens övriga skyldigheter regleras i §§ 54 och 55. § 54 stadgar om skyldighet att ombesörja transport och teckna försäkring. § 55 ger en allmän föreskrift om möjlighet att häva, kräva skadestånd och kräva fullgörande vid andra förpliktelser än dem som ingår i skyldigheten att avlämna. Vilka skyldigheter som kan komma att falla under regeln är ovisst, men om t. ex. skyldighet att reparera skadat gods och att lämna service efter leveransen avtalas, torde regeln kunna tillämpas.
    Bland reglerna om köparens skyldigheter intar helt naturligt de om

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 265betalning av köpeskillingen en framträdande plats. Om priset ej är bestämt, ges regeln att köparen är skyldig att betala det pris som säljaren vanligen fordrar vid tiden för avtalets ingående (§ 57). En i tidigare förslag ingående bestämmelse, enligt vilken man om sådant pris saknas skall tillämpa ett rimligt pris, har utgått, något som avspeglar den franska obenägenheten att låta domare bestämma ett pris där parterna ej själva fixerat det.
    Påföljderna vid dröjsmål med betalningen är numera utformade i ganska nära anslutning till dem vid säljarens dröjsmål, något som innebär betydande ändringar i förhållande till det förslag som förelåg vid Haag-konferensen. Vid väsentligt kontraktsbrott har säljaren i princip rätt att häva, men han måste utöva denna rätt inom rimlig tid och förlorar den eljest (§ 62 st. 1). Man gör såvitt av lagtexten framgår ingen skillnad mellan fall där godset levererats och fall där det ej levererats, och ej heller mellan fall där betalning sker alltför sent och fall där betalning helt uteblir. Vid icke väsentligt kontraktsbrott kan säljaren utsätta »Nachfrist» och vid utgången av denna kan säljaren antingen utkräva köpeskillingen eller, om han handlar genast, häva köpet. En närmare analys av de resultat till vilka dessa regler kan föra skulle säkerligen vara intressant men kan icke utföras här.
    Den uniforma köplagen innehåller ej någon regel om att säljaren förlorar rätten att häva efter det godset kommit i köparens besittning (jfr 28 § 2 st. svenska köplagen). En säljare som sålt gods på kredit kan sålunda även utan att ha gjort ägareförbehåll återtaga godset ifall förseningen med betalning är väsentligt kontraktsbrott. Huruvida rätten kan göras gällande gentemot köparens borgenärer är emellertid icke avgjort enligt köplagen, eftersom denna överhuvud ej rör förhållandet till tredje man. Den uniforma köplagens reglering på denna punkt beror ej på något förbiseende utan på att den franska rättens ståndpunkt här segrat, efter en ganska hård strid vid Haag-konferensen.
    Köparens mora accipiendi har i den uniforma köplagen gestaltats som ett kontraktsbrott (§ 66), trots att hans plikt att taga vård om godset reglerats särskilt och sålunda icke faller under hithörande regler. Om underlåtenheten att mottaga godset är ett väsentligt kontraktsbrott i och för sig, eller om det ger säljaren skälig anledning att frukta att betalning ej skall erläggas, kan säljaren häva omedelbart. Om kontraktsbrottet är oväsentligt, kan säljaren utfästa en »Nachfrist» och, om köparen vid utgången av denna frist ej mottagit godset, häva köpet, ifall han handlar så snart som möjligt. Verkan av dessa regler torde vara ganska svårbedömd. Köparens underlåtenhet att specificera vid s. k. specifikationsköp behandlas också som ett kontraktsbrott av typen mora accipiendi (§ 67).
    Även beträffande sådana köparens skyldigheter som ej reglerats särskilt finnes en generell bestämmelse som ger rätt att häva vid väsentligt kontraktsbrott och eljest rätt att kräva skadestånd resp. påfordra förpliktelsens fullgörande (§ 70). Liksom i motsvarande fall

266 JAN HELLNERvid säljarens förpliktelser är det ovisst vilka förpliktelser som kan komma i fråga.
    I avsnittet om ämnen gemensamma för säljarens och köparens förpliktelser återfinnes ett antal bestämmelser om avhängighetsförhållandet mellan parternas prestationer. Huvudprincipen är att ingendera parten är skyldig att prestera innan han får motpartens prestation, och det stadgas uttryckligen att köparen ej är skyldig att betala förrän han haft tillfälle undersöka godset (§ 71). Vid försändningsköp har problemet varit att bibehålla denna allmänna princip, utan att dock skapa en situation där vardera parten kan underlåta att avsända sin prestation, därför att motpartens prestation ej har ankommit. Den lösning som valts är att säljaren kan uppskjuta avsändandet till dess köpeskillingen erlagts eller avsända godset på sådant sätt att han disponerar över det under resan. I senare fallet kan han kräva att godset icke utlämnas annat än mot betalning av köpeskillingen, men köparen är ej heller skyldig att betala förrän han haft möjlighet att undersöka godset, med undantag dock för fall där avtalet föreskriver betalning mot dokument (§ 72). Huruvida detta stadgande fyller de praktiska kraven må vara osagt; för en svensk verkar i varje fall 15 § i den svenska köplagen åtskilligt elegantare.
    Den uniforma köplagen innehåller också ett allmänt formulerat stadgande om stoppningsrätt (§ 73). Förutsättning är blott att motpartens ekonomiska ställning har försämrats så mycket, att det finnes grundade skäl att antaga att han ej kommer att fullgöra en väsentlig del av sin prestation, men påföljden går ej längre än till en rätt att innehålla prestationen resp. hålla godset kvar vid ankomsten. Sistnämnda rätt kan utövas även om motparten skulle ha erhållit ett dokument som berättigar honom att uttaga godset.
    Ett viktigt stadgande är § 74, som ger den allmänna principen, tillämplig på både säljarens och köparens prestationer, om befrielse från skyldigheten att fullgöra avtalet. Det är med andra ord force majeure och liknande händelser som avhandlas. Regeln måste dock närmast betecknas som en skenlösning. En part ansvarar ej för underlåtenhet att prestera om denna underlåtenhet beror på omständigheter som, enligt parternas avsikter vid avtalets ingående, den underlåtande parten ej behövde taga i betraktande eller undvika eller övervinna. Om parternas avsikter ej kan utrönas skall man fråga efter vad förnuftiga personer i samma ställning skulle ha avsett i motsvarande belägenhet. Denna text överensstämmer med det utkast som förelåg vid Haag-konferensen på ett ord när. Ordet »omständigheter» är nytt; i utkastet talades i stället om »hinder» som ej bort tagas i betraktande, undvikas eller övervinnas. Ändringen kan tyckas obetydlig, men tyskarna, på vilkas förslag den infördes, tillmätte den avsevärd vikt.
    Samma stadgande innehåller också en regel om övergående hinder (§ 74 st. 2) och en bestämmelse, att befrielsen ej utesluter motparten från att häva eller kräva avdrag på köpeskillingen enligt lagens bestämmelser, såvida ej de omständigheter som rättfärdigar befrielsen

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 267orsakats av motparten eller av någon för vilken denna ansvarar (§ 74 st. 3). Indirekt framgår härav, att ansvarsbefrielsen normalt endast gäller skadeståndsskyldigheten och skyldigheten att prestera in natura. Någon regel som exempelvis tvingar köparen att stå kvar vid kontraktet om säljarens fullgörande försenas genom force majeure, finnes sålunda ej.
    §§ 75—77 ger regler om hävningsrätt vid resp. successiv leverans och anteciperat kontraktsbrott. Reglerna om verkan av hävning (§§ 78—81) bygger — liksom motsvarande svenska regler i 55—58 §§ köplagen — på att den hävande parten är skyldig att återställa vad han mottagit och att köparen kan gå miste om rätten att häva om han ej är i stånd till sådant återställande, med vissa betydande undantag. Om köparen på grund av ett sådant undantag är berättigad till hävning utan att kunna återställa det mottagna, är han skyldig utgiva den vinning som han dragit av godset (§ 81 st. 2).
    Reglerna om skadeståndets beräkning (§§ 82—89) omarbetades åtskilligt under Haag-konferensen. För det fall att avtalet icke häves ges blott en korfattad regel (§ 82), medan reglerna är utförligare för fall av hävning (§§ 84—87). Det torde därför vara nödvändigt att tolka den förstnämnda regeln i viss analogi till de senare. Gemensamt är emellertid en formel för skadeståndets beräkning — tillämplig i alla fall utom vid svek (§ 89) — enligt vilken skadeståndet ej skall överstiga den uppståndna förlust och förlorade förtjänst som den skadeståndsskyldige bort förutse vid avtalets ingående, i ljuset av de fakta som då var eller borde varit kända för honom, som möjliga följder av kontraktsbrottet. Begränsningen torde vara något snävare än den gängse adekvansbegränsningen i skadeståndsrätten. Den utesluter icke att den skadeståndsskyldige får bära normala förluster på grund av prisfluktuationer, eftersom sådana fluktuationer just hör till det som man kan förutse skola inverka på den skadelidandes förlust. En förlust som den skadelidande gör på grund av att han blir ur stånd att fullgöra ett ovanligt förmånligt avtal, som han ingått med tredje man, blir däremot vanligen icke ersättningsgill, eftersom den skadeståndsskyldige, om han ej känt till det ingångna avtalet, ej kunnat räkna med sådan förlust som en möjlig konsekvens av kontraktsbrottet. — Då avtalet häves sker den abstrakta skadeståndsberäkningen på grundval av marknadspriset vid tiden för hävningen (§ 84 st. 1). Detta medför, att om köparen utövar sin rätt att kräva fullgörande (jfr ovan ang. §§ 24, 25) men ändå icke får leverans och senare häver samt priserna stigit under tiden, köparen får räkna sig prisstegringen till godo. Den skadeståndsberättigade är emellertid även skyldig att vidtaga de åtgärder som är erforderliga för att minska skadan, vid äventyr att skadeståndet eljest minskas (§ 88).
    Bestämmelserna om skyldighet att taga vård om godset (§§ 91—95) är i princip desamma både för det fall, att köparen vägrar att taga emot godset och säljaren därför måste taga vård om det, och för det fall, att köparen vill häva köpet men ändå har att taga vård om det för säljarens räkning.

268 JAN HELLNER    Det sista kapitlet i lagen (§§ 96—101) handlar om farans övergång. § 96 fastslår den allmänna principen att om godset förloras eller skadas efter det faran övergått, köparen är skyldig att betala köpeskillingen, såvida icke dessa händelser beror på en handling av säljaren eller någon för vilken han ansvarar. § 97 stadgar som huvudregel, att faran övergår vid avlämnandet. Eftersom överlämnande av felaktigt gods ej räknas såsom avlämnande måste emellertid särskilt nämnas, att vid sådant överlämnande faran också övergår under förutsättning att det sker vid rätt tid och på rätt ort, såvida icke köparen dessförinnan hävt köpet eller krävt gillt gods (§ 97 st. 2). Om avlämnandet fördröjes genom köparens kontraktsbrott, övergår faran vid den tidpunkt då godset skulle ha avlämnats om ej kontraktsbrottet förekommit, vid genusköp dock vanligen under förutsättning att godset avskilts (§ 98). En specialregel för försäljning av flytande last ges i § 99, enligt vilken risken övergår till köparen redan från tiden då godset överlämnades till fraktföraren, såvida icke säljaren vid avtalet kände till eller borde känna till att godset gått under eller försämrats (§ 99).
    Den uniforma köplagen är otvivelaktigt mera omfångsrik och detaljerad än de flesta nationella köplagar, något som förklarats och motiverats med nödvändigheten att i internationella förhållanden ha tillgång till uttryckliga regler även i sådana ämnen som i ett nationellt förhållande kan bedömas enligt allmänna principer för ifrågavarande lands rätt. För en svensk är de sakliga olikheterna mot den köprätt varmed han är bekant från sitt eget rättssystem måhända icke så många men dock tillräckliga för att påfordra avsevärd uppmärksamhet. Något som otvivelaktigt i de skandinaviska länderna kommer att kännas som en brist, är avsaknaden av auktoritativa motiv till den uniforma lagen. Förarbetena innefattar många förslag med tillhörande rapporter och yttranden.9 Rörande detaljutformningen av lagen vid

 

    9 De olika förslagen och yttrandena är följande:
    1. Projet d'une Loi Internationale sur la Vente. S. D. N. (1935) — U. D. P. — Projet I.
    Den föreslagna lagtexten återges i Rabel, Das Recht des Warenkaufs Bd 2, 1958, s. 374—394. Förslaget bör jämföras med Rabel, Das Recht des Warenkaufs Bd 1, 1936 (ånyo utgiven 1957). De skandinaviska regeringarnas yttranden över förslaget återges i Rabels Zeitschrift Bd 10 (1936) s. 651—663.
    2. Projet d'une Loi Uniforme sur la Vente Internationale des Objets Mobiliers Corporels et Rapport. S. D. N. 1938 — U. D. P. — Projet I (1). Efter smärre justeringar 1939 utgavs förslaget 1951 under beteckningen U. D. P. 1939 — Projet I (2).
    Den föreslagna lagtexten återges i Rabel, Das Recht des Warenkaufs Bd 2, 1958, s. 395—415. Beträffande behandlingen av förslaget på en konferens i Haag 1951 se Rabel i Rabels Zeitschrift Bd 17 (1952) s. 212—224 (även i Rabel, Das Recht des Warenkaufs Bd 2 s. 359—373).
    3. Projet d'une Loi Uniforme sur la Vente des Objets Mobiliers Corporels. Nouveau Texte élaboré par la Commission [Spéciale nommée par la Conférence de la Haye sur la Vente] et Rapport de la Commission. La Haye 1956.
    Den föreslagna lagtexten återges i Rabel, Das Recht des Warenkaufs Bd 2, 1958, s. 416—441. Förslaget kommenteras utförligt av O. Riese, Rabels Zeitschrift Bd 22 (1957) s. 16—116. Yttranden över förslaget är utgivna under titeln Observations des Gouvernements et de la CCI sur le Projet de Loi

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 2691964 års Haag-konferens torde emellertid icke ens de officiella protokollen, när dessa som man hoppas föreligger i tryck, kunna ge någon uttömmande förklaring. Mycket tillkom i hast, ofta som ett resultat av muntliga diskussioner i arbetsgrupper och redaktionskommitté, och skälen redovisades då icke på papper.

IV

Konventionsreglerna

När man på multilateral basis söker förenhetliga olika länders rättssystem står flera möjligheter till buds. Den traditionella metoden är att utarbeta en vanlig internationell överenskommelse innehållande både uniforma materiella regler i den fråga, som motiverat konventionens tillkomst, och bestämmelser om de kontraktsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter, inbegripet möjligheten att göra reservationer beträffande särskilda punkter i den materiella regleringen. En sådan konvention lämnar staterna full frihet beträffande sättet för de uniforma reglernas inlemmande i den interna rätten. En annan utväg är att utarbeta en »loi modèle»; denna brukar emellertid icke presenteras konventionsvägen utan rekommenderas bara till antagande av det internationella organ i vars hägn den utarbetats. En tredje metod utgör det i 1930 års Genève-konventioner om uniforma växel- och checklagar tillämpade systemet10 enligt vilket staternas inbördes förhållande regleras i en konvention medan de uniforma bestämmelserna återfinns i en vid konventionen såsom annex fogad uniform lag, vilken staterna åtar sig att i oförändrad form införliva med sin interna rätt. Denna metod tillämpades också vid Haag-konferensen och innebär alltså att de stater, som ratificerar konventionerna, kommer att få fullständigt överensstämmande materiella regler beträffande internationella köp och avtal härom.
    För att även uppnå enhetlighet i tillämpningen av de uniforma lagarna understödde den svenska delegationen ett gemensamt holländskt-tyskt förslag att tvister om tolkning eller tillämpning av konventionerna eller lagarna skulle i sista hand kunna hänskjutas till Internationella domstolen. Detta förslag, som f. ö. återfinns i flera internationella överenskommelser, t. ex. Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk artikel 27 bis och konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran å väg [CMR] artikel 47,

 

Uniforme sur la Vente Internationale des Objets Mobiliers Corporels. La Haye 1963.
    4. Projet d'une Loi Uniforme sur la Vente Internationale des Objets Mobiliers Corporels. Texte des Articles modifiés selon les Propositions de la Commission Spéciale en 1962/1963. La Haye 1963.
    Till denna hör: Note de la Commission Spéciale sur les Observations presentées par divers Gouvernements sur le Projet de Loi Uniforme sur la Vente Internationale des Objets Mobiliers Corporels. La Haye 1963.
    10 Systemet har närmare diskuterats vid 8:e Haag-konferensen för internationell privaträtt år 1956, se konferensens publikation »Actes de la huitième session» s. 266 ff. Jfr även Droz, La Conférence de La Haye de droit international privé et les méthodes d'unification du droit:traités internationaux ou lois modèles? i Revue internationale de droit comparé, 1961, No 3.

270 ERIC ESSÉNvann emellertid icke konferensens gehör utan ersattes av en i slutakten intagen rekommendation om upprättande av en gemensam samling av domar rörande tolkning och tillämpning av de uniforma lagarna. De kontraherande staterna uppmanas sålunda att till Internationella institutet för unifiering av privaträtten [UNIDROIT eller Rominstitutet] översända viktigare domar och skiljedomar inom detta område, varefter institutet kommer att publicera det sålunda erhållna materialet i en årlig domssamling.
    De båda uniforma lagarna om köp och om avtal är fogade vid var sin konvention. Tanken var ursprungligen att man endast skulle utarbeta en konvention för bägge lagarna men då det småningom visade sig att vissa stater måhända endast skulle kunna acceptera en av lagarna samt systemet med en konvention dessutom var tekniskt komplicerat, föreslog den svenska delegationen att man skulle utarbeta en konvention för vardera lagen samt uppgjorde förslag till de särbestämmelser som erfordrades härför. Förslaget, som godtogs av konferensen, innebär i korthet att staterna har frihet att antaga bägge eller allenast endera konventionen jämte tillhörande lag. Avtalslagen har i anledning härav erhållit alternativ utformning. Om en stat antar både köp- och avtalslagarna, bestäms avtalslagens tillämpningsområde genom en enkel hänvisning i artikel 1 till köplagens motsvarande bestämmelser. Om en stat däremot endast skulle vilja antaga avtalslagen, inför man i artikel 1 en text som innehåller en fullständig reglering av tillämpningsområdet.
    Livligt omdebatterad blev frågan om den internationella privaträttens betydelse för de uniforma lagarnas tillämplighet. Två teser stod här i centrum för debatten. Från svensk sida hävdades att en förutsättning för vardera lagens tillämplighet borde vara, att enligt domstolslandets internationella privaträtt det köp- respektive avtalsrättsliga rättsförhållandet i och för sig skulle varit att bedöma i överensstämmelse med lagen i ett land, som anslutit sig till ifrågavarande konvention och införlivat uniforma lagen med sin rättsordning. På belgiskt och tyskt håll ansågs detta innebära en alltför kraftig begränsning av lagarnas tillämpningsområde. Man föreslog därför att de uniforma lagarna skulle tillämpas utan avseende vid vanliga kollisionsrättsliga normer. Detta blev också konferensens beslut. I de båda lagarna stadgas nu uttryckligen att de skall tillämpas utan föregående användande av internationellt privaträttsliga regler. Avgörande blir sålunda i första hand om uniforma lagen är lex fori.
    Nu kan det emellertid hända att domstolslandet redan är bundet av en internationellt privaträttslig konvention beträffande avtals- eller köprätt. 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker hade sålunda vid tiden för konferensen ratificerats av Belgien, Frankrike och Italien varjämte vid nordiska överläggningar enighet nåtts om att jämväl de nordiska staterna borde ratificera konventionen.11 Om en stat är bunden av både 1955 års

 

    11 Se prop. 1964:149 s. 4. Danmark, Finland och Norge har sedermera den 3 juli 1964 deponerat sina ratifikationsinstrument varjämte svensk ratifika-

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 271konvention och 1964 års konventioner12 kan i vissa fall uppkomma motstridande förpliktelser enligt de olika konventionerna. I en av den svenska delegationen vid konferensen upprättad promemoria nämnes följande exempel. Antag att Sverige och Tyskland antagit uniforma köplagen men icke Ruritanien, att ett avtal om internationellt köp slutits mellan en svensk och en tysk och att tvist härom uppkommer inför svensk domstol. Om köpet skett på börs eller auktion i Ruritanien, skall enligt artikel 3 tredje stycket i 1955 års konvention ruritansk lag tillämpas medan enligt 1964 års konvention den uniforma lagen är tillämplig. Samma motsägelse uppkommer om godset skall levereras i Ruritanien. Enligt artikel 4 i 1955 års konvention skall då ruritansk lag tillämpas beträffande undersökning av godset, sättet och tidsfristerna härför m. m., medan uniforma lagens bestämmelser härom är tillämpliga enligt 1964 års konvention. Frågan hur man skulle undgå dessa motsägelser blev ett av konferensens svårare problem. Många förslag väcktes och förkastades innan man enades om den svenska delegationens förslag. Enligt detta kan en stat, som redan är ansluten till en konvention med internationellt privaträttsliga regler om internationella köp av lösa saker, respektive avtal om sådana köp, vid ratifikationen av 1964 års konventioner förklara att staten i fall som omfattas av den tidigare konventionen kommer att tillämpa de uniforma lagarna endast om den tidigare konventionen själv föranleder en sådan tillämpning. En konsekvens av denna regel är att en stat ej kan ratificera 1955 års konvention, sedan den ratificerat någon av 1964 års konventioner.
    Sedan kommissionerna rörande köp och avtal med mycken möda utarbetat två förslag till uniforma lagar, nedlade konventionskommissionen icke mindre arbete på att tillgodose olika delegationers önskemål att bereda sina regeringar möjlighet att på vissa punkter reservera sig mot tillämpningen av de uniforma reglerna. Lagarna är ju avsedda att användas vid internationella rättsförhållanden och det viktigaste kriteriet härpå är att parterna har sin rörelse (respektive sitt hemvist) inom skilda stater. Om ett land antagit de uniforma lagarna, skall därför enligt huvudregeln dess domstolar tillämpa lagarna på alla avtal och köp av internationell karaktär mellan parter i skilda stater, vare sig dessa stater antagit de uniforma lagarna eller ej.
    Denna huvudregel kan inskränkas på olika sätt. Till att börja med kan en stat vid ratifikationen göra förbehåll att endast tillämpa lagarna om anbudsgivare och anbudstagare (respektive köpare och säljare) tillhör skilda kontraherande stater. Om Tyskland begagnar sig av denna reservationsmöjlighet,13 skall sålunda dess domstolar tillämpa lagarna på ett avtal mellan en svensk och en engelsman endast om såväl Sverige som England biträtt konventionerna.

 

tion ägt rum den 8 juli. Konventionen har i följd härav trätt i kraft den 1 september 1964, för Sveriges del dock först den 6 september.
    12 1955 års konvention omfattar även frågor om slutande av avtal om internationella köp av lösa saker, se prop. 1964:149 s. 20.
    13 Förbehållet infördes på förslag av de engelska och tyska delegationerna.

272 ERIC ESSÉN    Vidare kan två eller flera stater, som redan tillämpar samma eller närstående regler om avtal och köp, gemensamt förklara att de ej anser sig vara skilda stater i de uniforma lagarnas mening. Detta medför att lagarna ej kan tillämpas på avtal mellan parter, som har rörelse eller hemvist inom ifrågavarande stater. Ett sådant förbehåll, som kan göras såväl vid ratifikationen som vid senare tillfälle, är bindande för övriga konventionsanslutna stater. Klausulen öppnar möjlighet att bevara redan bestående rättsgemenskaper, t. ex. inom Norden eller mellan Beneluxländerna.
    Nämnda förbehåll kan också göras ensidigt. En fördragsslutande stat kan således förklara att den icke anser sig vara i de uniforma lagarnas mening åtskild från en eller flera icke-konventionsanslutna stater. Ett köp mellan ett företag i nämnda stat och ett företag i någon av de med förbehållet avsedda staterna blir förty icke att anse som internationellt och omfattas alltså ej av de uniforma lagarna. Klausulen kan komma att tillämpas av t. ex. Frankrike i förhållande till en numera oberoende f. d. koloni, som behållit fransk rätt. Om den med förbehållet avsedda staten sedermera skulle ansluta sig till konventionerna, bevarar förbehållet likväl sin giltighet tills den anslutande staten förklarar sig icke längre vilja godkänna det.
    Samtliga nu nämnda reservationer avser både köp- och avtalslagarna. Beträffande köplagen äger en stat dessutom vid ratifikationen förbehålla sig att endast tillämpa lagen, om säljare och köpare särskilt avtalat att lagen skall vara tillämplig. Detta förbehåll infördes på begäran av den engelska delegationen, som bestämt förklarade att detta var den enda praktiska möjligheten för England att ansluta sig till konventionen. Förbehållet, som vid plenarsammanträdet godkändes med 17 röster mot 2, torde ej utesluta att England räknas som kontraherande stat vid tillämpningen av den först nämnda typen av förbehåll som rör parternas hemvist i kontraherande stater.
    Samtliga förbehåll kan återkallas när som helst. På svenskt initiativ reglerades i klarhetens intresse konsekvensen av en ensidig återkallelse av ett kollektivförbehåll — en dylik återkallelse medför att motsvarande reciproka förbehåll automatiskt blir ogiltiga. Om exempelvis Danmark, Norge och Sverige förklarat att de ej anser sig vara skilda stater i lagarnas mening och Sverige därefter ensidigt återtar sin förklaring, blir konsekvensen den att Danmarks och Norges förklaringar förlorar sin verkan i förhållande till Sverige men bibehåller sin inbördes giltighet.
    Konventionerna är öppna för undertecknande av de vid konferensen representerade staterna till den 31 december 1965. Stat som icke var företrädd vid konferensen men som är medlem av FN eller något av organisationens fackorgan (Specialized Agencies) kan ansluta sig till konventionerna. För att underlätta ikraftträdandet av konventionerna har för ovanlighetens skull föreskrivits, att anslutning får ske redan före ikraftträdandet, vilket äger rum sex månader efter det att fem stater ratificerat eller anslutit sig till vederbörande konvention.
    Beträffande de uniforma lagarnas tillämplighet i tiden har naturligt

1964 ÅRS HAAGKONVENTIONER 273nog föreskrivits att de i varje land skall tillämpas beträffande anbud och svar, respektive avtal, som tillkommit från och med den dag då vederbörande konvention trätt i kraft i förhållande till det landet.
    Efter sedvanliga uppsägnings- och territorialklausuler har slutligen intagits en bestämmelse om revisionskonferens. Sedan konventionerna varit i kraft i tre år, kan en kontraherande stat framställa begäran om en sådan konferens, som skall sammankallas om minst en fjärdedel av övriga till konventionen anslutna stater bifaller framställningen. Även icke konventionsanslutna stater kan inbjudas till konferensen som observatörer. I anslutning till denna bestämmelse intogs på förslag av den amerikanska delegationen i slutakten en rekommendation till Rominstitutet att efter den 1 maj 1968 tillsätta en kommission, bestående av representanter för berörda stater och med uppgift att, därest köplagskonventionen vid denna tidpunkt trätt ikraft, lämna reformförslag till nyssnämnda revisionskonferens, och i annat fall föreslå lämpliga åtgärder för att åstadkomma ett förenhetligande av den internationella köprätten. Denna »double-barrelled recommendation» motiverades av önskemålet att — om köplagskonventionen blir allmänt accepterad — något internationellt organ studerar hur köplagen i praktiken kommer att fungera och samordnar de reformförslag, som på grundval härav kan komma att framföras. Om å andra sidan konventionen icke skulle ha trätt i kraft senast den 1 maj 1968, borde det vid konferensen nedlagda arbetet icke få gå till spillo utan återupptagas och fortsättas tills ett godtagbart resultat uppnåtts.14

 

    14 Haag-konventionerna om köp och köpavtal 1964 har redan behandlats i åtskilliga uppsatser i tidskriftslitteraturen. Bland dessa må följande nämnas:
    A. Tune, Les conventions de La Haye du ler juillet 1964 portant loi uniforme sur la vente internationale d'objets mobiliers corporels. Revue internationale de droit comparé, 1964, s. 547—554.
    L. A. Ellwood, The Hague uniform laws governing the international sale of goods. International and comparative law quarterly supplementary publication No. 9 (1964), s. 38—56.
    Ph. Kahn, La convention de La Haye du ler juillet 1964 portant loi uniforme sur la vente internationale des objets mobiliers corporels. Revue trimestrielle de droit commercial, 1964, s. 689—727.
    L. I. de Winter, Loi uniforme sur la vente internationale des objets mobiliers corporels et le droit international privé. Nederlands tijdschrift voor internationaal recht, 1964, s. 271—279.
    K. H. Nadelmann, The uniform law on the international sale of goods: a conflict of laws imbroglio. Yale law journal, Vol. 74, 1964—65, s. 449—464.
    O. Riese, E. von Caemmerer, K. Zweigert & U. Drobnig, Die Haager Konferenz über die internationale Vereinheitlichung des Kaufrechts vom 2. bis 25. April 1964, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht, 1965, s. 1—223. 


18—653005. Svensk Juristtidning 1965