AXEL ADLERCREUTZ. Arbetstagarbegreppet. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XXXIX). Sthm 1964. Norstedts. VIII + 491s. Kr 38,00.

 

Adlercreutz har gjort »Arbetstagarbegreppet» till föremål för en omfattande, noga genomarbetad monografi. Det är ett betydelsefullt arbete som man i framtiden icke kan gå förbi. Begreppet arbetstagare (eller motsvarande) anger gränserna för tillämpligheten i personligthänseende av åtskilliga lagar och lagbestämmelser samt även av vissa sedvanerättsliga regler. Det är fråga om mycket skiftande regler. Man får en uppfattning av räckvidden genom att studera den funktionella indelning som Adlercreutz lägger till grund för vissa rättspolitiska överväganden. Arbetstagarbegreppet får betydelse för följande grupper av regler: (1) Regler med normer för hur parterna skall förhålla sig gentemot varandra utan att stadga förmåner i egentlig mening. Hit räknas bl. a. lagarna om kollektivavtal och förenings- och förhandlingsrätt eller i huvudsak det område som jag behandlat i min bok Kollektiv arbetsrätt. (2) Regler avsedda att skydda den vid vissa verksamheter använda arbetskraften mot olycksfall och ohälsa, främst arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen. (3) Regler som gäller förmåner för arbetstagare. Författaren syftar här främst på semesterlagen och vissa delar av socialförsäkringslagstiftningen. (4) Regeln i 17: 4 om förmånsrätt i konkurs för lönefordran. (5) Reglerna om införsel i lön i införsellagen och reglerna om skatteavdrag i uppbördsförordningen. (6) Olika stadganden i specialstraffrätten som förutsätter att ansvar åvilar självständig företagare men icke arbetstagare. Undersökningen avser grupperna 1—4, medan grupperna 5 och 6 behandlas mera »en passant».
    Frågan vilka personer som bör betraktas som arbetstagare kom i centrum av debatten i slutet av 1930-talet. Ett krav från Bensindistributörernas Riksförbund om att få kollektivavtal med oljebolagen kom att utlösa ett invecklat händelseförlopp. Socialstyrelsen (och regeringsrätten) godtog riksförbundet som en arbetstagarorganisation enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt, men sedan oljebolagen vägrat att inställa sig till förhandling inför opartisk ordförande kom tvisten inför arbetsdomstolen som i målet 1938 nr 112 gick på motsatt linje. Enligt arbetsdomstolen kunde riksförbundet inte betraktas som en organisation av arbetstagare, då medlemmarna i flertalet fall inte var personligen arbetsskyldiga. Tillägget 1945 till lagen om kollektivavtal och andra arbetsfredslagar, att som arbetstagare även skall betraktas s. k. beroende uppdragstagare var ett direktiv till arbetsdomstolen om ändrad rättstillämpning. Därefter har frågan vilka grupper som skall anses som arbetstagare varit uppe till dis-

FOLKE SCHMIDT 275kussion i samband med nästan varje lagstiftningsåtgärd på arbetsrättens eller socialförsäkringens område. Man har sökt att fånga in under själva begreppet arbetstagare flertalet av de grupper som åsyftades med 1945 års tillägg. Antalet rättsfall från olika fora är mycket stort.
    Liksom i sin doktorsavhandling, Kollektivavtalet. Studier över dess tillkomsthistoria (1954), arbetar Adlercreutz med en historisk eller rättsgenetisk metod. Av naturliga skäl är dock perspektivet kortare. Ämnet har inte heller givit Adlercreutz motsvarande möjligheter till internationella utblickar som i doktorsavhandlingen. Boken om »Arbetstagarbegreppet» fylles av ett omfattande svenskt material, väsentligen från allra senaste år. Det bör nämnas att det historiska händelseförloppet inte dominerar. Det är främst systematiseringen och analysen av lagstiftning och rättspraxis som ger arbetet dess särskilda värde.
    Tyngdpunkten av undersökningen ligger i kap. V, »Gränsdragningen» (s. 210—292), samt kap. VI, »Rättspolitiska synpunkter på gränsdragningen» (s. 293—333). Den av högsta domstolen och numera även av arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen använda metoden att avgöra, om en person skall kvalificeras som arbetstagare eller självständig företagare, kännetecknas av en strävan att göra en helhetsbedömning med hänsyn till en rad olika faktorer. Högsta domstolen har i NJA 1949 s. 768, som rörde rätt till semester enligt lag, gjort ett principuttalande av stort intresse: »Frågan huruvida någon i lagens mening är arbetstagare hos annan eller icke är att bedöma efter vad dem emellan kan anses avtalat, varvid man icke kan inskränka sig till något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan har att beakta alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter.» Det skall således vara fråga om en avtalstolkning. Adlercreutz framhåller, att denna premiss betraktats som ett axiom, men att axiomet är i högsta grad diskutabelt. Avtalstolkning har sitt eget fält, nämligen att fastlägga vilka handlingsregler två parter uppställer i sitt avtal. Däremot är det inte givet, att avtalstolkningen skall bli avgörande när det gäller att klassificera sättet att använda arbetskraft som ett tjänsteavtal (arbetstagarförhållande) eller som något annat (uppdrag, bolag). Här är det frågan om tillämpning t. ex. av stadgandet om förmånsrätt i HB 17:4 eller om föreskrifter i 4 kap. lagen om allmän försäkring om »inkomst av anställning». I allmänhet gäller det tvingande rätt. Enligt Adlercreutz synes vid sättet för användande av arbetskraft den sociala situationen vara avgörande. Detta synsätt har sin grundval mera i lagtolkning och därmed förbundna praktiska överväganden än i avtalstolkning (s. 219). Å andra sidan kan man enligt Adlercreutz icke bortse från avtalstolkningen. De befogenheter som tilldelats part i avtalet är nämligen en viktig punkt vid kvalifikationen även om de icke utnyttjas (s. 221).
    Vanligen föreställer man sig att ett legalbegrepp karakteriseras av ett eller flera bestämda rekvisit. Detta var också arbetsdomstolens utgångspunkt i det berömda målet 1938 nr 112. Den personliga arbets-

276 FOLKE SCHMIDTskyldigheten var ett i tjänsteavtalet regelmässigt ingående moment. Den av högsta domstolen lanserade avtalstolkningsmetoden innebar, att frågan flyttades över på ett annat plan. Olika fakta får tjäna som indicier, bevisfakta för något annat som sökes, nämligen arbetstagarförhållandet, som utgör rättsfaktum (s. 223). Man är inte längre bunden av att leta efter ett eller flera rekvisit som ovillkorligen måste föreligga, utan man kan använda ett till sitt innehåll mera rörligt arbetstagarbegrepp. Man anser att en viss lagbestämmelse är tillämplig vid en kombination av olika fakta som ger ett tillräckligt mått av bevisning. Denna skarpsinniga iakttagelse ger enligt vad jag kan se förklaringen till att Högsta domstolen genom 1949 års avgörande lyckades anvisa en väg ut ur en återvändsgränd. Som Adlercreutz framhåller erbjuder för övrigt frågan om »the proper law of the contract» i den internationella privaträtten en viss parallell.
    Avtalstolkningsmetodens tillämpning på arbetstagarbegreppet har dock andra svagheter. Adlercreutz påpekar att den bl. a. leder till en presumtion för att parternas egen uppfattning av avtalstypen är den riktiga. Man underlättar på detta sätt för parterna att kringgå tvingande rättsregler. Rättspolitiska skäl skulle kunna tänkas tala för att större vikt än hittills lades vid andra sociala fakta. Jag ansluter mig gärna till Adlercreutz uppfattning, att det är mera realistiskt att söka direkt efter vilka sociala fakta som bör vara grundläggande än att som skett gå vägen över en avtalstolkning (s. 225). Det senare innebär ju att man skjuter in som ett mellanled parternas egen uppfattning om förhållandet i stället för att fråga sig, vilka sociala fakta som bör tilläggas betydelse jämsides med partsuppfattningen.
    Ett längre avsnitt ägnas genomgång av de särskilda faktorer som i olika kombinationer grundar ett arbetstagarförhållande, såsom personlig arbetsskyldighet, betydelsen av vem som faktiskt utför arbetet, åtagandets karaktär, arbetsledning och kontroll, formen för vederlaget. Adlercreutz urskiljer tre grundläggande rekvisit för ett arbetstagarförhållande, nämligen (1) att förhållandet skall vara grundat på avtal, (2) att avtalet skall gå ut på att ena parten skall prestera arbete för motpartens räkning samt (3) att den arbetspresterande parten skall personligen deltaga i arbetet eller — vid bedömning ex ante — förutsättes skola deltaga i arbetet. Möjligen skulle man kunna diskutera ett fjärde rekvisit, (4) att vederlag skall utgå, men ett sådant rekvisit har enligt Adlercreutz knappast någon funktion att fylla.
    För att ett arbetstagarförhållande skall föreligga är det emellertid inte tillräckligt med nämnda tre (fyra) rekvisit. Därutöver krävs förhandenvaron av en mer eller mindre stark kombination av sådana arbetstagarfaktorer som nyss angivits. Begreppets innehåll är variabelt i den meningen att arbetstagarfaktorerna kan ha olika sammansättning. En viktig iakttagelse är, att de flesta arbetstagarfaktorerna tillmätes betydelse i två riktningar. Å ena sidan får förhandenvaron av en faktor positiv betydelse, å andra sidan har dess frånvaro eller motsats en negativ betydelse. Detta kan enligt Adlercreutz förefalla vara ett uttryck för en ganska naturlig princip, som tillgodoser ett krav på

ANM. AV AXEL ADLERCREUTZ: ARBETSTAGARBEGREPPET 277balans och symmetri i rättstillämpningen. Men det är ingalunda självklart, att en arbetstagarfaktors motsats skall överhuvudtaget inverka eller ens ha tillnärmelsevis motsvarande betydelse i negativ riktning som förhandenvaron av arbetstagarfaktorn har i positiv (s. 288 f). Sålunda är det typiskt för arbetstagarförhållandet, att den arbetspresterande har att iaktta bestämd arbetstid, att han utför arbetet på anvisad plats och att han är underkastad huvudmannens direktiv och arbetsledning. I de allra flesta fall torde man också räkna med att förekomsten av dessa kärnfaktorer grundar ett arbetstagarförhållande, även om denna regel icke är helt undantagslös. Frånvaron av samma faktorer har däremot inte nödvändigt lika stark vikt i negativ riktning. Det förekommer stora grupper, t. ex. hemarbetare, som betraktas som arbetstagare trots frånvaron av dessa kärnfaktorer.
    Som framgår av det föregående, bedömer anmälaren Adlercreutz analys av gränsdragningsmetoden och hans summering av arbetstagarbegreppet som en mycket förnämlig forskarinsats. Jag känner mig helt övertygad om riktigheten av resonemangen och har inga invändningar att framställa. När Adlercreutz övergår till den rättspolitiska diskussionen (kap. VI) är hans framställning trots många intressanta och värdefulla analyser inte lika övertygande. Adlercreutz huvudfråga är, huruvida svensk rätt bör arbeta med ett enhetligt arbetstagarbegrepp och efter noggrant redovisande av skäl för och emot besvarar han frågan med Ja. Han är hela tiden jordnär och söker stöd för sina rättspolitiska värderingar främst i olika lagmotiv. Ändå kan man mena, att han överbetonar vissa formella synpunkter och att rättslivet icke kan arbeta med ett fullt enhetligt arbetstagarbegrepp.
    Vad betyder detta att vi skulle söka finna ett enhetligt arbetstagarbegrepp? Som Adlercreutz påvisat, innehåller begreppet vissa grundelement, men vid sidan därutöver är det vagt till konturerna. Förekomsten av en tillräckligt stark kombination av arbetstagarfaktorer skapar ett arbetstagarförhållande. Innebörden av den framkastade frågan kan vara, att man skall fixera ett antal kombinationer, så att säga grundkombinationer, vilka alltid grundlägger ett arbetstagarförhållande. I samband därmed kan man tänkas fastlägga, att vissa andra grundkombinationer utesluter förekomsten av ett arbetstagarförhållande. Detta synes också vara Adlercreutz huvudlinje. Adlercreutz lägger huvudvikt vid den organisatoriska synpunkten. En person bör betraktas som arbetstagare, om han ingår i en annans företagsorganisation, eller omvänt anses som icke arbetstagare, om han har en egen organisatorisk apparat. Som Adlercreutz omnämner finnes en förebild i tysk litteratur. Arthur Nikisch arbetar med tanken att »die Eingliederung in den Betrieb» i det stora flertalet fall skulle vara ett avgörande kännetecken för arbetstagarförhållandet.1 Adlercreutz uppställer med stöd av sin huvudsynpunkt ett antal presumtioner för fall då den arbetspresterande bör betraktas som självständig företagare (s.315). För övriga fall synes han mena, att man om ock med vissa mo-

 

    1 Se särskilt Arthur Nikisch, Arbeitsrecht, 1 uppl. 1951, s. 47 ff.

278 FOLKE SCHMIDTdifikationer bör presumera ett arbetstagarförhållande så snart någon anlitar främmande arbetskraft (s. 313 ff). Ett antal gränsfall diskuteras i detalj (s. 318 ff).
    Den organisatoriska synpunkten är otvivelaktigt mycket viktig. Det är naturligt att tillmäta företagsenheten betydelse särskilt vid avgörande av frågan om en person som utnyttjar arbetskraft skall bära olika pålagor (t. ex. semesterersättning, bidrag till sjukförsäkring och ATP-avgifter).
    Anmälaren accepterar i och för sig tanken att man skulle arbeta med vissa presumtioner. Men ett enhetligt arbetstagarbegrepp förutsätter ytterligare något, nämligen att varje enskild kategori av arbetspresterande (skogskörare, handelsresande, bensindistributörer, konstutövare o. s. v.) under vissa för kategorin i fråga angivna premisser skall betraktas som arbetstagare (eller icke arbetstagare) i alla de lagar som refererar till arbetstagarbegreppet där icke i lagtext gjorts särskilda inskränkningar eller utvidgningar. Jag medger gärna att starka skäl, särskilt rättstekniska, talar för ett enhetligt arbetstagarbegrepp i denna mening. När högsta domstolen bedömer ett visst fall, bör den söka ledning inte bara i sina egna tidigare avgöranden; den bör också ta hänsyn till hur samma arbetstagarkategori bedömts av regeringsrätten, arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen och andra rättstillämpande organ. Att dessa i sin tur beaktar högsta domstolens praxis behöver knappast understrykas.
    Att som Adlercreutz ställa som mål full enhetlighet är emellertid att begära det omöjliga. Vid lagstiftningsarbete kan man icke förhandsbedöma alla situationer. Regering och riksdag får begränsa sig till anvisningar i lagtext eller i motiv, hur man vid tillämpningen av viss lag bör bedöma bestämda kategorier. Den utredning om arbetstagarbegreppet, »Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna» (SOU 1961:57), i vilken Adlercreutz själv medverkade som expert, stannade också vid allmänna uttalanden. Den rättstillämpande myndigheten har den begränsade uppgiften att finna lösningen i en bestämd situation. Det omedelbara behovet träder därvid i förgrunden. Varken lagstiftare eller rättstillämpande myndigheter är okänsliga för det sociala trycket från olika socialgrupper. Detta är också en faktor som tillhör det rättsgenetiska.
    Anmälaren hänvisar till ett händelseförlopp som Adlercreutz endast antytt i vissa detaljer. Det rör sig om en punkt där Adlercreutz själv är tveksam beträffande sitt ställningstagande, nämligen bedömningen av delägarskap i aktiebolag. En löntagare, vilken samtidigt är aktieägare i det bolag där han är anställd och vars aktieinnehav ger honom ett bestämmande inflytande, anses enligt högsta domstolens praxis inte ha förmånsrätt för lön i konkurs. I konkurslagen 100 a § finnes en bestämmelse, som begränsar huvuddelägares rätt att bevaka lön. Bevakning är visserligen tillåten, men arbetet skall ha länt till nytta för bolaget och bevakningen får i intet fall avse längre än ett års tid tillbaka. Försäkringsrådet anslöt sig vid tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagen till en början till högsta domstolens tillämpning av

ANM. AV AXEL ADLERCREUTZ: ARBETSTAGARBEGREPPET 279HB 17:4, men i en serie rättsfall avgjorda i plenum 1959, FRP 1959 nr 19—23, övergick försäkringsrådets majoritet till uppfattningen, att även den som ensam ägde samtliga bolagets aktier skulle anses som arbetstagare enligt yrkesskadeförsäkringslagen i förhållande till bolaget som arbetsgivare. I lagen om försäkring för allmän tilläggspension 1959 8 § gjordes en skillnad mellan »inkomst av anställning» och»inkomst av annat förvärvsarbete». Inkomst av det senare slaget kvalificerade icke i lika grad för tilläggspension, beroende på att den till en del presumerades vara avkastning av kapital. Man fann snart, att småföretagare började att sätta sig på aktier för att få ställningen som arbetstagare och därmed gynnsammare grunder för ATP-beräkningen. Stadgandet i 8 § ATP-lagen utsattes för intensiv beskjutning. Chefen för socialdepartementet drog snabbt konsekvensen och föreslog upphävande av skiljaktigheten i beräkningsgrunderna i prop. 1961 nr 45. De nya reglerna, som trädde i kraft den 1 juli 1961, gjordes retroaktiva. Som motiv för slopande av skiljelinjen anfördes bl. a. orättvisan mot sådana företagargrupper som av någon anledning saknade möjlighet att övergå till aktiebolagsform för sin verksamhet (prop. s. 222). Det är ingen hemlighet att man också var betänksam inför framtidsutsikten med en mängd enmansbolag med ägaren som ensam arbetstagare.
    Även efter 1961 kvarstår vissa skiljaktigheter vid ATP mellan arbetstagare och självständiga företagare. Detsamma gäller sjukförsäkringen. 1961 års lagändring får anses innebära, att man för socialförsäkringens område slutligt godtagit att huvuddelägare i aktiebolag får betraktas som arbetstagare. Det finnes dock icke något skäl att rubba grundsatsen att huvuddelägare inte får njuta förmånsrätt för sin lönefordran i det egna företagets konkurs.
    Vi har som Adlercreutz också markerar (s. 347) olika arbetstagarbegrepp för två olika situationer. Vad skall gälla huvuddelägare vid tillämpning av övriga regler som refererar till arbetstagarbegreppet? Enligt min mening skulle enhetlighet inte tjäna till mycket. Snarast bör man spalta exempelvis så att man vid tillämpning av lagarna om kollektivavtal, förenings- och förhandlingsrätt följde det mera snäva arbetstagarbegreppet som utbildats kring HB 17:4, medan man för reglerna om skatt, införsel m. m. följde socialförsäkringsmodellen. Jag skulle tro att man med fördel kunde göra liknande spaltningar även beträffande andra kategorier i gränsskikten.1
    Valet beror på en bedömning av de faktorer som bestämmer det sociala skeendet och en avvägning mellan olika värdenormer. Även den som i likhet med anmälaren menar, att det inte är möjligt att uppnå full enhetlighet och att detta inte är så mycket att sörja över,

 

    1 Sedan denna anmälan skrevs har arbetstagarbegreppet vid införsel behandlats av Lagberedningen i Utsökningsrätt III (SOU 1964:57). Lagberedningen följer samma linje som anmälaren. Den föreslagna nya lagen om införsel bör tolkas enligt sitt syfte. För införsel är icke nödvändigt att gäldenären är att anse som arbetstagare i den mening vari ordet brukas i andra sammanhang (Utsökningsrätt III s. 93 f.).

280 ANM. AV AXEL ADLERCREUTZ: ARBETSTAGARBEGREPPETbör vara Adlercreutz tacksam för hans forskningsinsats. Adlercreutz kan nämligen sägas ha berett vägen för en differentiering. Genom att klargöra, att arbetstagarbegreppet består av vissa fasta rekvisit jämte ett »quantum satis» av arbetstagarfaktorer, har Adlercreutz givit de rättstillämpande myndigheterna ett instrument som tillåter variationer för särskilda fall utan att man därför förlorar helhetsbilden ur sikte.
    Adlercreutz monografi innehåller åtskilliga andra partier av stort principiellt intresse. Särskilt skulle jag vilja peka på framställningen av mellanmanssituationen (kap. IV, s. 162—216). Med mellanmanssituationen åsyftas fallet då mellan uppdragsgivaren (beställaren av arbetet) och den arbetspresterande står en förmedlare, vanligen en person som själv jämsides presterar arbete åt beställaren. Efter vanligt juridiskt betraktelsesätt kan denne vara en arbetsledare eller bas som är arbetstagare hos beställaren och som för sin arbetsgivares räkning anställer medhjälpare. Han kan också tänkas vara en självständig företagare som handlar för egen räkning. Med sitt mellanmansbegrepp lyckas Adlercreutz ge en rikt differentierad översikt över de olika sociala situationer man här har att räkna med.
    Den sista avdelningen av monografin (s. 399—466) avser arbetstagarförhållandet inom skadeståndsrätten. Detta avsnitt har måhända icke så mycket att ge som man kunde ha väntat. Men författaren rör sig här på mark som redan genomplöjts av flera andra svenska forskare. Resultatet är för övrigt i viss mån negativt. Det vanliga arbetstagarbegreppet har endast begränsad tillämpning på skadeståndsrätten.
    Adlercreutz är värd stor erkänsla och uppskattning. Han har berikat svensk arbetsrätt med ett fullödigt arbete. Var och en som sökt att utnyttja och bearbeta en »materialsamling» vet hur svårigheterna växer allteftersom nytt föres till. Det förutsätter intellektuell kraft för att behärska det stora material som Adlercreutz lägger fram i sin studie över arbetstagarbegreppet. Folke Schmidt