STRAFFANSVAR VID RUS

 

EN RÄTTSHISTORISK STUDIE

 

Av professor STIG JÄGERSKIÖLD

 

Frågan om ansvar för en brottslig handling, som begåtts under rusets inflytande, hör till straffrättens klassiska problem. Så snart och i den mån man anknöt straffrättsligt ansvar till gärningsmannens »culpa» — och ej till den brottsliga handlingen enbart — blevo ett flertal problem aktuella, vilka kännetecknas därav, att gärningsmannen ur ren skuldsynpunkt bör gå fri men där å andra sidan en renodlad dylik lösning kan te sig stötande. Skall t. ex. den, som druckit sig berusad vara fri från ansvar för brott, som han begått under det att ruset varar? Skall varje gärning, som begåtts under sömnen vara ansvarsfri, även om man kan antaga, att gärningsmannen utsatt annan för fara under den tid, han eller hon sover? — det är frågeställningen vid barnkvävningen.1 Skall varje sinnesförvirring eller medvetslöshet verkligen få leda till ansvarsfrihet?
    I dagens samhälle har av dessa många frågeställningar främst den, som avser ruset, behållit sin aktualitet. Det må därför vara förtjänt av uppmärksamhet att söka klargöra den svenska rättens tidigare ståndpunkt till detta ämne, såsom en bakgrund för dagens diskussion. Svensk rätt står nämligen för närvarande på den ståndpunkten, som illa rimmar med skuldtanken, att rus ej utgör en ursäktande omständighet. Hur har denna från en central straffrättslig lära så radikalt avvikande lösning valts? Ligger bakom dagens lösning en tradition sedan sekler? Har den i dag gällande lösningen verkligen under hela vår senare rättsutveckling tett sig självklar?
    I sitt kända arbete om Straffansvar vid rus (1929)2 har Folke Wetter hävdat den meningen, att svensk straffrätt sedan långliga tider ägt ungefär samma innebörd, som i dag. Den första författning, som lämnar ett klart svar på frågan, är visserligen först

 

    1 Se om denna sociala företeelse särskilt A. Thomson, Barnkvävningen (1960).
    2 Uppsala universitets årsskrift 1929. Juridiska fakultetens minnesskrift, 16. 

20—653005. Svensk Juristtidning 1965

306 STIG JÄGERSKIÖLDav år 1733, men motsvarande ståndpunkt torde, menar Wetter, tidigare intagits i rättspraxis.
    Det är emellertid a priori osannolikt, att äldre svensk rätt stått på den ståndpunkt i fråga om rusets straffrättsliga betydelse, som Wetter hävdat. För envar som är något förtrogen med vår äldre kulturhistoria är det väl bekant, att ännu under stormaktstiden ruset icke allmänt sågs som något klandervärt eller nedsättande, utan tvärtom som ett naturligt stadium, vari envar efter råd och lägenhet lämpligen kunde med jämna mellanrum befinna sig. Ännu när Karl XI förebrådde Svea hovrätts president, riksrådet friherre Knut Kurck, att han ej undertecknat en viss statsrättslig handling, ursäktade sig Kurck med att han tagit sig ett rus, när handlingen förelades honom. Motsvarande upplysning möter ej sällan i ämbetsverkens protokoll från nämnda sekel. Sammanställt med den från den justinianska och den kanoniska rätten upptagna culpa-regeln3 måste det vara sannolikt, att rus tvärtemot vad Wetter antagit varit straffriande eller strafflindrande. Enligt den kanoniska rätten fästes sålunda avgörande vikt vid den handlandes vilja vid gärningens begående. Hans ansvar  frågan om imputabilitas — bedömdes med ledning av viljans beskaffenhet och innebörd samt dennas förhållande till handlingen. Från dolus malus skildes culpa i meningen av vårdslöshet; vissa omständigheter befunnos vara av straffskärpande natur, andra av lindrande eller straffriande verkan. Till de lindrande — mitigantia — räknades infirmitas, själssjukdomen, passio, besattheten, berusning, sömn, tvång, hot och nöd.4

    Svensk rätt har länge intagit samma ståndpunkt.5 Något författningsstöd härför har ej förelegat, lika litet som den äldre rätten rymt uttömmande positiva regler i straffrättens allmänna del. I vårt land liksom på kontinenten beredde emellertid läran om arbitrala straff domarna i överrätt möjligheter att beakta olika ursäktande eller helt friande omständigheter även i de fall, där lagtexten ej tog hänsyn till dem. På så sätt kunde lagarnas hårdhet lindras och en nyanserad rättskipning äga rum. Ur

 

    3 Jägerskiöld, Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige under den yngre landslagens tid (1962), s. 143 ff.
    4 W. Plöchl, Geschichte des Kirchenrechts 2 (2 uppl. 1960) s. 386 ff.; S. Kuttner, Kanonistische Schuldlehre von Gratian bis auf die Dekretalen Gregors IX (1935).
    5 Se även Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag (1654—1734) i Svea hovrätt. Studier till 350-årsminnet (1964), s. 283.

STRAFFANSVAR VID RUS 307kunglig maktsynpunkt men ock ur rättssäkerhetssynpunkt förbjöds väl med tiden detta arbitrerande men ersattes av att hovrätterna i stället refererade brottmål med mildrande omständigheter till konungen (inom vilken ram senare domstolarnas leuterationsrätt tillkom). Med tiden upptogos ett flertal av de normer, som i denna praxis utbildats, i den skrivna straffrätten.6

 

    I en dråpsak, där Olof Håkansson kommit drucken till Anders Joensson, fann Svea hovrätt, att omständigheterna voro mildrande (resol. 4.8 16627). En man, som druckit fanens skål, befanns ha gjort detta under rusets inflytande och straffet mildrades av Svea hovrätt (resol. 20.12 1670).8 En för tidelag anklagad man, Lars Jonsson i Nölene i Örebro län, hade av häradsrätt dömts till döden. I Svea hovrätt uppgav han, att han varit drucken vid gärningens begående och ej haft uppsåt därtill. Hovrätten befriade med hänsyn härtill från livsstraffet men dömde mannen till halsjärn och till arbete under ett år (resol. 9.2 1689).9
    I målet fiskalen ./. konstapeln Anders Boman yrkades år 1688 ansvar för att ha »uppå ett gästabud med särdeles svåra ord och försmädelser angripit predikanten under Kungl. Maj:ts garde, mag. Olaum Linnerium». Boman hade angripit predikanten såväl till person som till ämbetet och särskilt vådligt var att han brukat anstötliga ord om absolutionen. Boman försvarade sig med att han varit drucken och att han på grund av sjukdom tålt mycket litet. Han hade egentligen blott druckit ett stop öl. Han förnekade, att han slagit sönder fönstret i salen och kallat gästabudet för ett »horcollats». Hovrätten som ej längre ägde samma rätt att arbitrera som tidigare hänsköt frågan om hänsyn till de mildrande omständigheterna till konungen. Rätten fann, att åtskilliga mildrande omständigheter förelågo. I första rummet åberopades, att Boman »detta gjort i dryckesmål», och konungen delade denna mening.10
    Svea hovrätt skakades år 1690 av upptäckten, att en av dess betjänte, en av posterna, begått stöld ur den s. k. hovrättskistan.11 Under rättegången förgick sig posten i fråga, Erik Eriksson Gadd, ytterligare å det allvarligaste. Gadd fällde »åtskilliga grova och svåra ord om den kungl. rätten». Han hade väl bett Gud bevara konungen och presidenten, men »har givit de andra 1000 djävlar och än vidare beskyllt den kungl. rätten att hava rannsakat och dömt honom som tjuvar och skälmar». Rätten skulle rent av hava den verkliga tjuven

 

    6 Jägerskiöld, Juridik och politik, Karolinska förbundets årsbok 1963, s. 35 ff.; dens. Hovrätten under den karolinska tiden, s. 274 ff.
    7 Svea hovrätt t. Örebro länsstyrelse, Uppsala landsarkiv: Om dessa källor se Jägerskiöld, Nyfunna källor till svensk straffrättshistoria, SvJT 1964 s. 364 ff.
    8 Ibid.
    9 Ibid.
    10 Svea hovrätts protokoll 1688:1, fol. 151 ff. skr. t. konungen, RA.
    11 Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag, s. 199 f.

308 STIG JÄGERSKIÖLDför ögonen men skydda honom. Ja, Gadd hade fällt många andra »ohövliga och skymfliga ord» och särskilt smädat assessoren von Schwalch och advokatfiskalen. Till sist hade han inför rätten slagit handen på lagboken och sagt »här är lagen, och sedan på sitt bröst, med dessa orden, men mitt samvete säger annat, beskyllandes den kungl. rätten att de dömde som de ville». Han hade fortsatt i sin galenskap och farit ut mot Schwalch, beskyllt honom att vara både domare och part. Åklagaren yrkade dödsstraff jämlikt kap. 8 konungabalken StL och kap. 9 konungabalken LL.
    Gadd i sin tur åberopade till sitt fredande att »han den gången skall varit drucken». Han hade lidit av »ros uti sitt huvud» och därav blivit starkt försvagad, så att han ej kunde tåla några starka drycker »förrän han yr bliver». Hovrättens dom innebar i detta fall, att åklagarens yrkande på dödsstraff bifölls, men att hovrätten samtidigt lindrade det till ett års arbete i tukthuset, »i anseende till hans bekanta och kunnbara sjukdom» (dom 16 maj 1691, domboken).
    Handelsmannen och kämnären i Uppsala Lars Hargman åtalades år 1700 för att ha uttalat sig i nedsättande ordalag om en konungens författning, som stadgade ansvar för lönskaläge. Till sitt försvar åberopade Lars, att han varit berusad. Svea hovrätt underställde frågan konungens prövning och hemställde, att straffet allenast måtte bli 14 dagars fängelse emedan Hargman vid gärningens begående varit »mycket drucken och icke kunde sig påminna vad han talt eller något uti ond mening skall framfört». I resolution den 17 dec. 1700 förklarade rådet att det biföll hovrättens betänkande.12
    Den 15 dec. 1711 underställde Svea hovrätt rådet ett mål, vari ansvar yrkats å en tidigare gardeskarl Johan Svenske »för det han åtskilliga excesser begått» och ofredat en kapellan. Rådhusrätten och hovrätten hade enligt lag måst döma honom till döden, men hovrätten hade funnit, att gärningarna begåtts under rusets inflytande. Han vore »av sina i fält undfångne blessurer till sitt huvud, så försvagad, att när han litet druckit han intet skall veta sig att styra». Hovrätten hemställde »i anseende till ovan anförde lindrande omständigheter» att han måtte förskonas från livsstraffet. Rådet medgav den 2 jan. 1712 att han i stället dömdes till trettio par spö.13

 

    Det är sålunda tydligt, att man i svensk straffrättslig praxis — liksom i kanonisk rätt och de kontinentala rättsordningarna — ej ansett sig kunna utdöma fullt straffansvar för brott, som begåtts i berusat tillstånd. Den av Wetter tecknade bilden av vår äldre rätt är klart missvisande. Full ansvarsfrihet torde ej ha förelegat men berusningen har funnits vara en mildrande omständighet; gärningsmannen har ej förstått vad han gjort och

 

    12 Kunglige brev till Svea hovrätt 1700, RA.
    13 Kungl. brev t. Svea hovrätt 1712, RA. Om praxis se även andra rättsfall från hovrätten, antecknade av Åke Rålamb i Sammelboken (RA) under uppslagsordet »Fylleri».

STRAFFANSVAR VID RUS 309tillräckligt subjektivt rekvisit för utdömande av normalt ansvar har då ej ansetts föreligga. I några fall göres väl strafflindringen beroende av att gärningsmannen ej blott varit berusad utan det åberopas även, att han varit — alltid eller tillfälligt — sjukligt överkänslig för spritpåverkan, en argumentation som förebådar långt senare ståndpunkter. Praxis är emellertid ej genomgående av den innebörd, att allenast patologisk överkänslighet för rusdrycker ansetts ursäktande, utan varje berusning.
    Den hänsyn till berusning, som sålunda sedan lång tid tagits i svensk straffrätt, kom emellertid under frihetstidens första årtionde att te sig kriminalpolitiskt olämplig. Man strävade, uttalades i förarbetena till den år 1733 slutligt utfärdade förordningen om svalg och dryckenskap, medvetet även mot att bryta tidigare rättsåskådning, något som ju klart styrker att de här tidigare anförda rättsfallen var representativa för tidigare praxis. Berusning borde ej, menade reformvännerna, längre vara en mildrande omständighet.
    Frågan om dryckenskapens bekämpande aktualiserades vid 1727 års riksdag. Justitiedeputationen lät då utarbeta en förordning angående fylleriers och dryckenskaps hämmande, som med memorial den 15 juli 1727 överlämnades till Kungl. Maj:t. Författningen skulle, enligt detta förslag, stadga ansvar (böter) för fylleri — där brottet beskrevs så, att »var och en ögonskenligen kan se och märka att han är drucken» (§1).
    I ingressen till den föreslagna författningen uttalades, att man tidigare väntat sig att kristendomen och gudsfruktan samt själva sunda förnuftet skulle avhållit människorna från fylleri och dryckenskap. Detta hade emellertid ej blivit fallet, ej heller hade tidigare strafflagstiftning kunnat hjälpa. Under sådant frosseri beginges ock den ena skändliga gärningen efter den andra. Dittills hade än ytterligare gällt, att brott i följd av »en såmedelst självvilligt ådragen ursinnighet ursäktas och entskyllas». Den rättvise Guden kunde därför ej annat än borttaga dess välsignelse och hemsöka land och rike med straff och landsplågor. Fylleriet hade jämväl de allvarligaste faror ur social synpunkt och för individernas ekonomi och hälsa. »Turkar och hedningar känna, i deras blindhet, likväl denna styggelse» och hade skytt den; den karolinska tidens nära kontakt med turkiska förhållanden återspeglar sig uppenbart här i de svenska ständernas starkt religiöst präglade framställning. Man kunde emellertid ej komma

310 STIG JÄGERSKIÖLDtill rätta med den svåra fyllerilasten utan ett moralbildande straffbud, varför detta nu skulle införas; detta borde vara effektivt, enär fylleriet ej vore en medfödd svaghet utan en mot naturen strävande förvärvad last.
    Utöver det grundläggande straffbudet för fylleri rymde förslaget straff för den, som uppträdde berusad i tjänsten, i kyrkam. fl. kvalificerade situationer; för den, som åstadkom buller och oljud; för vissa skålar och uppmaningar att dricka; för överdrivet besökande av krog m. m.; för missbruk vid utskänkning m. m. Till sist hotades, mera allmänt, med att konungen i befordringsärenden skulle beakta tjänstemännens uppträdande i nykterhetshänseende. Något tydligt stadgande om fullt ansvar för gärning i onyktert tillstånd var emellertid ej stadgat.
    Konungen infordrade den 19 jan. 1728 hovrätternas yttrande över dessa ständernas förslag. Han åberopade härvid, att »uti fylleri och dryckenskap allehanda stygga och fasliga synder och missgärningar förövas, förutom det att bedrövliga exempel givas av dem, som av starka drycker överlastade» äro.
    I Svea hovrätt fick hovrättsrådet Carl Didrik Ehrenpreuss i uppdrag att som referent uppsätta yttrandet över ständernas förslag. Hovrättsrådet var en av rättens bästa ledamöter, med en lysande ämbetsmannabana framför sig, och känd för en sådan rättrådighet, att Swedenborg i sina syner placerade honom som domare i himmelen. Ehrenpreuss betygade i sitt votum, som blev hovrättens yttrande (prot. 9 och 10 okt. 1728, bif. hovrättens skr. t. Kungl. Maj:t 8 juli 1729),14 liksom ständerna tidigare gjort, den föreslagna lagstiftningens stora betydelse ur nykterhetspolitisk, medicinsk, social och religiös synpunkt. Dryckenskap ledde till »ett uppsåtligt raseri och en förnuftig människas förvandling uti ett oskäligt kreatur . . . en avsägning av Guds och den heliga andens nåd, ett förjagande ifrån Guds heliga änglar, ett inkallande för den leda djävulen, ett förebud av förestående fattigdom, en glömska av all ärbarhet. Dryckenskapen vore en helvetes fröjd och källa till alla olyckor, som ersätter några timmars lust med evig ängslan, kvidan, jämmer, sorg och förtret». Efter denna vältaliga inledning — som än tydligare än ständernas förslag antyder den föreslagna lagstiftningens sammanhang med tidens dominerande andliga rörelser — företogs

 

    14 Om Ehrenpreuss se B. Hildebrand i Svenskt biografiskt lexikon, 12.
    15 RA.

STRAFFANSVAR VID RUS 311den föreslagna förordningen till detaljerad granskning. I detta sammanhang intresserar emellertid egentligen blott, att hovrätten ej yttrade ett ord till försvar för tidigare rättspraxis.
    Likaså lämnade Göta hovrätt förslaget i denna del utan anmärkning.16
    I riksrådet förehades ärendet åter den 19 augusti 1730. Härvid överarbetades det remitterade förslaget och samarbetades med hovrätternas erinringar. Det kom emellertid att dröja innan författningen ansågs mogen för utfärdande. Riksrådet greps nu av tvivel och betonade, med rätta, att det här rörde sig om ett unicum; »ingen sådan förordning (har) tillförne varit gjord varken här i Sverige eller i hela Europa», varför det vore fråga om »ett mycket angeläget mål», som förtjänade ytterligare överväganden» (24 nov. 1730).
    Nytt förslag utarbetades vid 1731 års riksdag på initiativ av prästeståndet. Det överlämnades till justitiedeputationen, och — meddelade statssekreteraren Cederström 29 jan. 1733 i riksrådet — »tyckte samma deputation nog därom, fast ständerna samma projecterade förordning såsom oavgjord hos den till Kungl. Maj:t uppskickad»17. I rådet tog emellertid justitiekansler Cederbielke åter upp saken enär han från konsistorier i Finland blivit erinrad om sakens vikt. Författningsförslaget blev nu ytterligare överarbetat (prot. 30 jan., 13 mars, 17 april 1733). En rad särskilda ansvarsregler försvunno nu och straffen modererades något.
    Det var först under detta jämförelsevis sena skede av lagstiftningsarbetet som en uttrycklig regel infördes i den föreslagna författningen om att berusning ej skulle vara en strafflindrande omständighet. Vid sidan av ansvar för fylleri skulle fullt straff för brottslig gärning, begången i ruset, utdömas. Därmed hade verkligen, som riksrådet anmärkt 1730, en enastående rättsregel kommit att införas i vår lagrätt. Den märkliga förordningen utfärdades den 17 april 1733.
    Söker man nu förstå bakgrunden till denna viktiga förändring av en straffrättslig grundsats i svensk rätt saknas vägledande uttalanden i domstolarnas remissyttranden. Visserligen hade redan i ingressen till 1727 års förslag kritik riktats mot

 

    16 Skr. t. K. M:t 20 maj 1729; prot. 29 april 1729.
    17 Prot. i inrikes ärenden, RA; jfr justitiedeputationens prot. 17 maj 1731; Bondeståndets protokoll 1731, s. 147.

312 STIG JÄGERSKIÖLDtidigare praxis att låta berusning ursäkta brott, men något uttryckligt stadgande av motsatt innebörd hade ej influtit i texten. Domstolarna kunde därför nöja sig med att dryfta de i författningsförslaget upptagna många ansvarsbestämmelserna.
    Helt utan vägledning till förståelse av den genomförda reformen äro vi dock ej. Med all sannolikhet äger den ett visst samband med de allmänna läror om ursäktande omständigheter, vilka dominerade vid denna tid. En grundsats var här, att ett i och för sig möjligen ursäktande förhållande — t. ex. villfarelse — ej kunde åberopas i det fall att fråga var om ett även eljest straffbart handlande, ett handlande in actu illicito. Principen lades t. ex. till grund för Svea hovrätts bedömning av ett åtal mot några svenska drabanter för misshandel av en utländsk ambassadör och hans folk.18
    I och med att berusningen i sig blivit ett brott torde det ha tett sig obefogat att åt detta tillägga en ursäktande verkan, som däremot kunde vara naturlig, så länge fylleriet allenast betraktades som en omständighet, vilken berövade gärningsmannen hans normala bedömningsförmåga.
    Det är ej utan vidare klart, vilka idéströmningar, som legat bakom den sålunda genomförda reformen. Kampen mot fylleriet kunde motiveras nationalekonomiskt. Det är emellertid ytterst sannolikt att den haft sina främsta tillskyndare bland de pietistiska kretsar, som just vid denna tid vunnit ett starkt inflytande i Sverige. Bland dem, som först uppmärksammat folkonykterhetens problem, befann sig Urban Hjärne, som under 1600-talets senare årtionden ägde anknytningar till pietistiska kretsar i Stockholm. Med pietisternas stränga krav på människorna lät sig nykterhetssträvandena väl förena.
    När frågan om straff för fylleri och fullt straffansvar för gärning, begången under rusets inflytande, först togs upp, stod pietisternas makt på sin höjdpunkt. Det var under 1727 och 1731 års riksdagar. Välbekant är, att pietisterna även bland huvudstadens ledande jurister ägde många och inflytelserika anhängare, ej minst i Svea hovrätt.19 I flera sammanhang ha pietisterna lyckats påverka den dåtida svenska rättsbildningen; så t. ex. vid

 

    18 Se härom Jägerskiöld, Ett folkrättsbrott och dess bedömning år 1690, Karolinska förbundets årsbok 1962; dens. Origins of International Law. A Swedish case from the seventeenth Century, i Legal essays. Festskrift till Frede Castberg (Oslo 1963), s. 24 1 ff.
    19 Se härom E. Linderholm, Sven Rosén och hans insats i frihetstidens radikala pietism (Uppsala 1911).

STRAFFANSVAR VID RUS 313det överraskande raserandet av advokatmonopolet till förmån för lekmannaadvokatyren.20
    Längre än till förmodanden synes man emellertid icke nu kunna komma. Det framgår emellertid tydligt av händelser under 1734 års riksdag, att pietisterna livligt intresserade sig förlagstiftningen om spritmissbruk liksom att de godtagit principen att berusning ej är strafflindringsgrund. Den ivrige pietisten, häradshövdingen och lagkommentatorn Peter Abrahamsson ingav21 vid riksdagen till justitiedeputationen ett memorial, vari han påyrkade vissa förändringar i 1733 års förordning. I den här behandlade frågan utgick hans förslag från den tanken, att världslig domare ej skulle döma till ansvar för fylleri utan att den skam, som detta medförde, borde vara straff nog. I anslutning härtill — och troligen under intryck av utländsk doktrin  påyrkade Abrahamsson, att straffet för en under berusning begången brottslig handling ej skulle utmätas under sammanläggning med straffet för fylleriet. Abrahamssons reformförslag blevo emellertid alla avvisade22 — 1733 års grundsats om konkurrensen kom att gälla till våra dagar;23 den återfinnes i 4 § KF 24 aug. 1813 emot fylleri och dryckenskap och i KK 17 mars 1837 ang. vissa ändringar i nämnda förordning ävensom i 3 § KF 16 nov. 1841 emot fylleri och dryckenskap.

 

    20 Se härom Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden, s. 225.
    21 Om denne se N. Staf, Pietistisk kyrkokritik (1962).
    22 Se justitiedeputationens handlingar vid 1734 års riksdag, RA; Bondeståndets riksdagsprotokoll 1734 vol. 2, s. 402.
    23 Wetter, a.a. s. 28 f.