SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

OBLIGATIONSRÄTT

 

SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN 1957—1961

 

Av professor FRITJOF LEJ MAN

 

FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR SKADESTÅND

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Ersättning för s. k. immissioner m. m.  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 
Skada orsakad av djur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  315 
Ansvar gentemot djurägare  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  316 
Skada i följd av järnvägsdrift  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  317 
Skada i följd av automobiltrafik  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  317 
Rörelseidkares m. fl:s ansvar gentemot utomstående  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323 
Fastighetsägares (resp. fastighetsförvaltares) ansvar  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326 
Väghållares ansvar  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  327 
Olycksfall i arbete  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  331 
Skada i militära förhållanden  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  334
Skada i sjukvård  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  335
Skada inom undervisningsväsen  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  336
Ansvarighet för stat och kommun i övrigt  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  336
Skada genom tjänstefel  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 336
Skada orsakad av eller åsamkad minderårig  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 337
Skada under lek i övrigt  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  339
Skada orsakad av sinnessjuk  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 339

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  s.  k.  i m m i s s i o n e r  m.  m. I FFR 1958 s. 259 (NJA C 177) hade från ett smältverk utsläppts rökgaser, som genom förgiftning av bin medförde förlust för en biodlare. Då utsläppning av rökgaser med sådan förgiftningsverkan som här förelegat icke i övrigt förekommit i trakten eller över huvud taget annat än vid ett fåtal andra metallurgiska industrianläggningar i landet, ansåg vederbörande hovrätt trots att biodlarens fastighet var belägen i en industribygd och inom stadsplanelagt område skadan icke vara av den art, att den borde utan gottgörelse tålas. Prövningstillstånd gavs icke.
    I förevarande sammanhang kan också nämnas NJA 1960 s. 670 (FFR s. 231). Det gällde emellertid här närmast en straffrättslig talan om ansvar för vållande av sanitär olägenhet genom pianospel i strid mot föreskrifter i 1919 års hälsovårdsstadga, främst tolkningen av det i nämnda stadga förekommande uttrycket »sanitär olägenhet». I det mycket uppmärksammade målet hade yttranden inhämtats från medicinalstyrelsen och musikaliska akademien. I HD:s dom betona-

 

    Föregående översikter återfinnas i SvJT 1942 s. 300, 1946 s. 401, 1954 s. 366 och 434 samt 1959 s. 313 och 521. — FFR betyder Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling, FFP betyder Försäkringsjuridiska föreningenspublikationer.

FRITJOF LEJMAN 315des, att det rörde sig om en rättslig bedömning vid vilken jämväl andra synpunkter än medicinska måste tagas i betraktande; mothänsyn av skilda slag kunde föranleda, att orsakandet av skadan icke vore att anse som rättsligt otillåtet. En intresseavvägning bleve alltså, liksom överhuvud då det gällde intrång i grannelagsrättsliga förhållanden, oundgänglig. Då det vore fråga om tolkning av en bestämmelse av straffrättslig art, där det straffbelagda beteendet angivits mycket obestämt, borde det åberopade stadgandet i tveksamma fall icke givas en utvidgande tillämpning. Det framhölls att stadgandet vore avsett särskilt såsom skydd mot en intensiv och varaktig störning, framförallt nattetid. Resultatet i det föreliggande fallet blev att olägenheten skäligen icke ansågs hava varit större än att den måst tålas av närboende. Därvid framhölls att hänsyn helt allmänt vore att taga till att i städer och andra tättbebyggda samhällen störande ljud och buller vore svårfrånkomliga och måste i vidsträckt omfattning godtagas, när de betingades av ett försvarligt ändamål och icke utan tvingande skäl förekomme nattetid. Vidare underströks att hänsynen till det kulturvärde som representerades av musiklivet — i detta fall den yrkesmässiga musikutövningen — med styrka kunde åberopas till stöd för att ett utnyttjande av den tilltalades lägenhet för hans vidare utbildning som musiker icke borde stämplas såsom rättsligt otillåtet. — I målet hade också förts skadeståndstalan av en närboende men denna talan fullföljdes aldrig till HD, då käranden dessförinnan avlidit. Det synes mycket osäkert vilken betydelse målets utgång får anses ha i skadeståndsmål; sannolikt bör toleranspunkten för skada som måste tålas här sättas lägre. Se även FFR 1958 s. 288 (NJA C 354), anfört nedan under ansvar för stat och kommun.

 

    S k a d a ,  o r s a k a d  a v  d j u r. Beträffande skada genom hund utdömdes i FFR 1957 s. 344 (hovrättsdom) jämlikt 1943 års lag om tillsyn över hundar skadestånd till bilägare, då hundar, som invid en livligt trafikerad väg icke hållits bundna enligt vad som ansågs utrett antingen sprungit ut i körbanan framför bilen eller uppträtt invid körbanan på sådant sätt att bilföraren måst göra en gir för att undvika påkörning; då bilföraren icke befanns exculperad, jämkades emellertid skadeståndet till 2/3. Angående skada genom hund, som medföljt bil, se jämväl FFR 1961 s. 341 (hovrättsdom), anmärkt nedan under skada i följd av biltrafik (ouppmärksamhet beträffande vägbana).
    I några fall har skadeståndsanspråk väckts mot ägare av hästar, som från betesmark kommit upp på väg, där de vållat trafikolyckor. I FFR 1957 s. 291 och 1961 s. 197: I (hovrättsdomar) bifölls talan mot djurägare, i första fallet emedan stängslet runt betesmarken, som var belägen intill en rikshuvudväg, varit bristfälligt och hästen tidigare tagit sig ut ur hagen, och i andra fallet emedan användningen av stängslet, s. k. elstängsel, med hänsyn till risken för strömavbrott och brott på stängseltråden ansågs förenat med sådan fara att djuren komme lösa, att ägaren måste hållas ansvarig, om ej särskilda om-

316 FRITJOF LEJMANständigheter till annat föranledde. Men då stängslet, såsom i FFR 1958 s. 250 (NJA C 48) bestått av en cirka 40 cm hög stenmur samt en taggtråd eller slät tråd, som emellertid råkat falla ned, friades djurägaren från skadestånd. Se vidare FFR 1958 s. 274 (NJA C 233) och NJA 1959 s. 393 (FFR s. 79), anmärkta nedan under skada i militäraförhållanden och FFR 1958 s. 371 (hovrättsdom) (vårdslöst ledande av häst, som blivit skrämd av förbikörande bil).
    I fråga om skada av kreatur märkas åtskilliga fall, där kreatur tagit sig ut från beteshagar genom stängsel till allmän väg, varå de blivit påkörda av och vållat skador på bilar eller bilåkande, såsom FFR 1957 s. 206 (NJA C 204), 1958 s. 429 (hovrättsdom), 1959 s. 296 (hovrättsdom) och 1960 s. 273 (NJA C 58) samt 1961 s. 197: II (NJA C585). I samtliga dessa fall har skadeståndstalan ogillats, ofta med den motiveringen att stängslet varit med hänsyn till förhållandena på orten och övriga omständigheter av sedvanlig beskaffenhet; i det sistnämnda fallet, som rörde ett entrådigt elstängsel, hade åberopats den fällande hovrättsdomen i ovannämnda FFR 1961 s. 197: I angående skada av häst men häremot hade genmälts att det krävdes kraftigare stängsel för hästar än för kor. I tvenne fall FFR 1959 s. 306 och 359 (hovrättsdomar) rörde det sig om bilars påkörning av kreatur som drivits på allmän väg, varvid i förra fallet talan ogillades bl. a. med hänsyn till att sikten vid olycksplatsen varit förhållandevis god, medan i det senare fallet talan bifölls med hänsyn till att mörker eller åtminstone skymning rådde vid olyckstillfället och mötande fordon icke i god tid uppmärksamgjorts på hindret i trafiken. I NJA 1960 s. 49 (FFR s. 6) uppstod fråga om tillämpningsområdet för 47 § ägofredslagen. I fallet hade några kor tagit sig in på markområdet för ett kritbruk från angränsande betesmark och råkat falla ned i några cementbassänger för slamning av krita, varigenom skada å kritan uppstod. Enär skadan rörde material, som fanns i en industriell anläggning, ansågs den icke angå »annans ägor» och följaktligen befanns icke kornas ägare ersättningsskyldig oavsett vållande. Se vidare SvJT 1957 rf. s. 36 (hovrättsdom) (skada genom stångning).

 

A n s v a r  g e n t e m o t  d j u r ä g a r e. Ett fall av säregen beskaffenhet refereras i NJA 1958 s. 247 (FFR s. 62). I detta hade två personer vid iståndsättande av en roddbåt å arbetsplatsen, belägen å en betesmark, kvarlämnat från båten avskrapade flagor av blymönjefärg. Under betesgång förtärde tre kor, som tillhörde betesmarkens ägare, en del flagor med påföljd att de på grund av blyförgiftning måste nedslaktas. Skadeståndstalan ogillades emellertid (med 3 röster mot 2 i HD), då den omständigheten att de burkar med blymönjefärg som använts varit försedda med påskrift om att innehållet vore »gift» och icke finge användas vid målning av byggnad invändigt, icke föranledde till att de som orsakat skadan bort inse risken för förgiftning av betande djur. De skiljaktiga ledamöterna betonade särskilt, att flagorna varit hopsamlade i en »sträng» på ett ställe, där gräs växte. Se även angående skada under jakt NJA 1957 s. 499 (FFR s. 122), an-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 317fört i senare översikt i samband med allmänna spörsmål rörande skadestånds beräkning, och NJA 1958 s. 28 (tillämpning av 22 § 3 st. jaktlagen; enligt majoriteten i HD synes för sådan tillämpning krävas, att jaktvårdsinnehavaren haft anledning antaga att hunds lössläppande berott på ägarens vållande, ej blott att vållande förelegat).

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  j ä r n v ä g s d r i f t. I NJA 1958 s. 90 (FFRs. 18) hade en kollision ägt rum mellan en rälsbuss och en bil vid en järnvägsövergång med bommar, vilka emellertid ej varit fällda. Försummelse ansågs åligga dels vederbörande stationsmästare, som dröjt med bomfällningen, dels rälsbussföraren, som icke anpassat tågets hastighet vid övergången, och dels bilföraren, som varit ouppmärksam. Emellertid ansågs också järnvägens förvaltning vållande, då den anordning som tillämpats för meddelande om den tid då bommarna borde fällas, icke fungerat betryggande. Vid jämförelse mellan det vållande vartill järnvägen och dess betjäning gjort sig skyldiga samt det vållande som åvilade bilföraren ansågs järnvägen böra svara för 3/4 av sin skada, varför endast 1/4 utdömdes av bilföraren. I fråga om bilförarens skadeståndstalan, som allenast riktade sig mot stationsmästaren och rälsbussföraren, ansågs dessas vållande böra vägas mot bilförarens, och denne alltså böra tåla avdrag å honom tillkommande skadestånd med en tredjedel, varför resterande 2/3 utdömdes av nämnda båda vållande. Härav torde framgå, att bilföraren kunnat uttaga ytterligare 1/12 av skadan, därest talan även riktats mot järnvägen, samt de båda andra regressvis motsvarande belopp. — I NJA 1960 s. 397 (FFR s. 134) hade kollision inträffat genom att en bilförare på en snöbelagd körbana, där det varit svårt att iakttaga spårvägsspår, ställt sin bil för nära spåren, varefter en spårvagn med låg hastighet sökt passera bilen men sammanstött med denna. Spårvagnsförarens och bilförarens vållande ansågs likvärdiga och den förre förklarades icke i högre grad vållande därför att han ägt vana att bedöma omkörningar. Jfr vidare angående likvärdigt vållande i förhållande bussförare—spårvagnsförare NJA 1958 A 58.
    I fråga om järnvägs ansvar vid sammanstötningar vid järnvägsövergång märkes vidare FFR 1957 s. 357 (hovrättsdom) (underlåtenhet att anbringa säkerhetsanordningar vid korsning mellan järnväg och enskild väg, som ansågs allmänneligen befaren, medförde jämkning av järnvägen tillkommande skadestånd till 2/3) 1960 s. 359 (hovrättsdom) (underlåtenhet att nedbringa motordressins hastighet vid plankorsning, där säkerhetsanordning ej trädde i funktion vid motordressins ankomst, föranledde att dressinföraren ansågs vållande till 2/3) och 1961 s. 334 (hovrättsdom) (tjänsteman hos järnväg eller dess förvaltning ej vållande i visst fall då ljussignaler vid plankorsning slocknat till följd av strömavbrott).

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  a u t o m o b i l t r a f i k. Beträffande bristfällighet å bil har i NJA 1960 s. 559 (FFR s. 181) slocknandet av en bils ena strålkastare, vilket möjligen medverkat till kollision med en mo-

318 FRITJOF LEJMANtorcyklist, icke i och för sig ansetts vara en omständighet för vilken föraren kunde lastas, och sålunda icke medfört skadeståndsansvar, då motorcyklisten bedömdes såsom vållande. Jfr FFR 1957 s. 386 (hovrättsdom) (ägare av hästfordon, som saknat reflexanordning, ansvarig till 2/3 i anledning av kollision med bil) samt 1959 s. 169 (NJA C 17) (traktorförare ej medverkande till kollision med bil på den grund att han underlåtit ha belysning å traktorn vid nästan molnfri himmel under den s. k. borgerliga skymningen, d. v. s. under tid från solens nedgång till dess inträffande 6° under horisonten).
    Beträffande begreppet förande av bil kan hänvisas till NJA 1961 s. 352 (FFR s. 34), där person, som gått vid sidan av bil, vars motor ej varit i gång, och skjutit den några meter bakåt och åter framåt —möjligen i sista fallet med handen på den med rattlås låsta ratten —icke härigenom ansågs ha fört bilen.
    Spörsmålet om skada inträffat »i följd av biltrafik» har varit föremål för flera avgöranden. I NJA 1957 A 37 hade en person skadats, då han varit behjälplig med att få loss en bil genom att kasta in en kätting under ett av de roterande bakhjulen. Skadan ansågs i och för sig uppkommen genom biltrafik, vilket antyder den alltmera extensiva tolkningen av bilansvarighetslagen alltsedan exempelvis det likartade NJA 1944 B 217. I några andra fall har emellertid denna lag icke tillämpats. Sålunda har i FFR 1957 s. 323 (NJA C 1050), då brand uppstått i en till en verkstad för omlackering inlämnad, stillastående bil på grund av bristfällighet i bilens elektriska utrustning, den därav uppkomna skadan icke hänförts till biltrafik. Och vidare har i två fall olyckshändelser, som inträffat genom att personer påkörts å vägbana omedelbart sedan de lämnat en stillastående bil, icke ansetts äga samband med trafik med bilen ifråga; se sålunda FFR 1958 s. 413 (hovrättsdom) (minderårig skolflicka, som avstigit buss, vilken i strid mot gällande ordningsstadga stannat mellan två hållplatser) och NJA
    1959 s. 378 (FFR s. 72) (bilförare, som korsat väg för att å en bensinstation återlämna vattenkanna, vilken använts för bilens behov). Isamma riktning går NJA 1961 s. 453 (FFR s. 51). En bil hade vid omkörning av en annan råkat i sladdning och föranlett den andra bilen att inbromsa och stanna å körbanan, varefter den bakifrån påkördes av en tredje bil. Kollisionen ansågs dock icke härröra av trafik med den första bilen, framför allt med hänsyn till tiden mellan inbromsningen och olyckan. Styrkandet av att skadan uppkommit i följd av biltrafik har ansetts åligga den skadelidande. Jfr också FFR 1958 s. 292 (NJA C 445).
    Beträffande skador genom åtgärder i samband med lastning eller lossning märkas också flera fall, där frågan om biltrafiklagens tilllämplighet varit under bedömning. Sålunda tillämpades lagen i FFR 1960 s. 369 (hovrättsdom), då lastning ägt rum medelst lyftkran, som varit påmonterad lastbil redan vid dess leverans och drevs av bilens motor, och skada inträffat genom att last fallit ur kranen och träffat person, som biträdde vid lastningen. Däremot tillämpades den ej i FFR 1961 s. 291 (hovrättsdom), där ävenledes en person, som biträtt

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 319vid lastningen, skadats men detta skett genom att lasten, bestående av timmerstockar, träffat honom utan att bilens motorkraft vid tillfället utnyttjades. Icke heller tillämpades lagen i NJA 1961 s. 282 (FFRs. 30), där person som biträtt vid lastningen råkat trampa på en spik i en plankbit, som medfördes på lastbilen för att användas vid lastningen av stenblock men icke varit ägnad eller anbragt för mera stadigvarande bruk på bilen. Jfr häremot NJA 1956 s. 773 (FFR s. 186).
    I åtskilliga fall ha domstolarna haft att taga ställning till spörsmålet om eller i vilken utsträckning bilföraren varit vållande till skada.
    I fråga om ouppmärksamhet beträffande vägbana har i flera fall bilförare ansetts vållande eller i varje fall icke exculperad vid påkörning av andra vägtrafikanter. Ouppmärksamheten har därvid ofta varit orsaken till att bilens hastighet ej nedbringats eller att signal ej avgivits. Se sålunda FFR 1957 s. 354 (hovrättsdom) (påkörning av fotgängare, som möjligen icke hållit sig till gångbana utan gått invid densamma i körbanan), NJA 1958 s. 35 (FFR s. 8) (påkörning av fotgängare, som korsat rikshuvudväg ledande en cykel), FFR 1959 s. 284 (hovrättsdom) (påkörning av arbetare vid vägarbete, vilken ansågs kunna påräkna särskild försiktighet) och 290 (hovrättsdom) (påkörning av berusad person, som legat å körbanan), NJA 1960 s. 202 (FFR s. 33) (påkörning bakifrån av truck, som saknade belysning och reflexanordningar), FFR 1960 s. 321 (hovrättsdom) (påkörning av fotgängare, som korsat körbana vid övergångsställe; denne fick själv på grund av ouppmärksamhet svara för 1/3 av skadan), FFR 1960 s. 393 och 1961 s. 281 (hovrättsdomar) (motorförares påkörning under färd i mörker av fotgängare, vilken saknade reflexband och gått på vänstersida av väg, varå icke fanns gångbana, medförde fullt skadestånd; i båda fallen åberopades också alltför hög hastighet), FFR 1961 s. 220 (NJA C 858) (vid motorcyklists kollision med mötande bil, som just omkört annan bil, fick motorcyklisten stå för hela skadan på grund av ouppmärksamhet och alltför hög hastighet) samt FFR 1961 s. 341 (hovrättsdom) (bilförare, som under färd flyttat över hund mellan sätena i bilen, har ansetts vållande till dikeskörning genom sin av denna åtgärd föranledda ouppmärksamhet å vägbanan). Se jämväl FFR 1959 s. 336 och 339 (hovrättsdomar) ang. barn, som plötsligt begivit sig ut i vägbana, anmärkta nedan under skada genom minderårig.
    Däremot ansågs i FFR 1958 s. 376 (hovrättsdom) bilist, som i mörker på huvudled, försedd med särskilda cykelbanor, påkörde en till vänster ute i körbanan gående fotgängare, icke till någon del skadeståndsskyldig, trots att han icke ansågs exculperad. Densamma blev utgången i FFR 1959 s. 198 (NJA C 447) där bilist, som ej avgivit signal, påkört fotgängare, vilken från refug på kort avstånd från bilen givit sig ut i körbanan.
    Vad angår underlåtenhet att avgiva signal kan hänvisas till — förutom sistnämnda fall — FFR 1961 s. 252 (hovrättsdom) (barn i närheten av vägbanan).
    Beträffande alltför hög hastighet har bilförare, som påkört fotgäng-

320 FRITJOF LEJMANare (pojke, som sålde blommor) å riksväg i en fart av 80 km i timmen, frikänts i NJA 1960 s. 660 (FFR s. 221) (dissens). Å andra sidan har bilförare ansetts helt eller delvis vållande vid för hög hastighet i åtskilliga fall såsom FFR 1957 s. 211 (NJA C 227) och NJA 1959 s. 612 (FFR s. 121) (i samband med bländning från annan bil), FFR 1957 s.349 (hovrättsdom) (motorcyklist, som i gatukorsning i Stockholm kunde åberopa vänsterregeln), FFR 1958 s. 296 (NJA C 478) (motorförare, som påkört annat motorfordon, vilket skolat svänga över vägen), FFR 1959 s. 264, 1960 s. 390 och 1961 s. 326 (hovrättsdomar)(barn i närheten av vägbanan), även anmärkta under skada genom barn. Bland fällande domar kunna också nämnas NJA 1960 s. 13 (FFRs. 1) och FFR 1961 s. 281 (hovrättsdom).
    I fråga om hastigt öppnande av bildörr ha i FFR 1958 s. 330 (NJA C 1234) och 1958 s. 383 (hovrättsdom) bilförare gjorts ansvariga på grund av bristande exculpation resp. vållande, då en bredvidsittande passagerare, som själv kört bil, oaktsamt öppnat bildörr å höger sida med påföljd att dörren stött till en cyklist; i senare fallet ansågs att föraren med hänsyn till förhållandena bort varna passageraren för faran att öppna bildörr mot körbanan.
    Beträffande sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning har i många fall fråga uppstått vilken betydelse som skall tillmätas den s. k. vänsterregeln. Det förefaller, som om tendensen att taga mindre hänsyn till denna blivit alltmer accentuerad i sådana fall då den från vänster kommande färdats på mindre trafikerad väg, särskilt om sikten mot denna varit skymd, eller skolat göra en sväng över väg eller gata i stad. I dylika fall har ofta den från vänster kommande ansetts ensam vållande. Se i förra hänseendet SvJT 1957 rf s. 6 (hovrättsdom), FFR 1960 s. 307 (NJA C 886) och 1961 s. 322 (hovrättsdom) (utfartsvägar på landsbygden) och FFR 1957 s. 228 (NJA C 415), s. 232 (NJA C 445), s. 349 (hovrättsdom, även omnämnd i samband med vad ovan yttrats om alltför hög hastighet), 1958 s. 422 (hovrättsdom) samt NJA 1959 s. 558 (FFR s. 117), där en från vänster kommande cyklist icke iakttagit en lokal föreskrift i staden Nyköping att stanna vid genomfartsled och HD ändrat underinstansernas domar, och FFR 1959 s. 186 (NJA C 196), där en bilförare, som framfört sin bil i en fordonsfil på Drottninggatan i Stockholm, ansetts berättigad räkna med att bilist, som kommit från vänster (å Herkulesgatan), skolat låta honom passera. Jfr häremot till förmån för vänsterregeln FFR 1958 s. 319 (NJAC 636), s. 379 (hovrättsdom) och 1960 s. 347 (hovrättsdom). I fråga om svängande över gata har bilförare, som kört i strid med vänsterregeln, fällts i NJA 1958 s. 508 (FFR s. 136) och FFR 1961 s. 235 (NJA C 1012). Å andra sidan har i två fall rörande bilkollisioner i Stockholms innerstad, nämligen FFR 1959 s. 207 (NJA C 454) och 1961 s. 338 (hovrättsdom) den svängande ansetts äga företräde framför bil, som kört i motsatt riktning i en bortre fil och icke hållit tillräckligt låg hastighet; i senare fallet åberopades också, att trafikljusen för den svängande bilen tidigast slagit om till grönt.
    I fall då en av de bilar, som kolliderat, förts å huvudled har hän-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 321synstagandet till den som färdats å huvudleden blivit ännu mera markerat. Sålunda har denne helt friats från medvållande till sin dikeskörning å riksväg i FFR 1958 s. 415 (hovrättsdom) och trots relativt hög hastighet jämväl friats i NJA 1960 s. 564 (FFR s. 187), som rörde påkörning av cyklist. I principiellt friande riktning går också FFR 1959 s. 215 (NJA C 483), där dock föraren å huvudled, som nödgats göra en häftig inbromsning av sin bil, en lastbil, så att lasten försköts och skadade bilen, ålades att själv stå skadan till 1/3 på grund av olämpligt anbringande av lasten. Jfr häremot FFR 1961 s. 302 (hovrättsdom) angående sammanstötning å riksväg mellan bil och moped, där bilföraren på grund av underlåtenhet att i tid nedbringa hastigheten, fick svara för 1/4 av mopedistens skada.
    Åtskilliga trafikolyckor ha skett i samband med omkörning. I många av dessa fall har olyckan skett i samband med plötsliga manövrar av det omkörda fordonet, framför allt svängar till höger över vägbanan, exempelvis för fortsatt körning in på någon — ofta mindre trafikerad— avtagsväg. Det vill synas, som om numera allt större krav på försiktighet ställes på den som ämnar företaga dylik manöver, och denne har mycket ofta förklarats ensam böra svara för skadan genom kollisionen även när vederbörlig körriktningsvisare varit utfälld. Se sålunda NJA 1957 s. 631 (FFR s. 143) (minoritet i HD ville ålägga den omkörande att svara för skadorna till 1/4), FFR 1957 s. 203 (NJA C 149), s. 238 (NJA C 508), 295 (även den omkörande vållande) och 329 (de båda sist anförda hovrättsdomar), FFR 1958 s. 353 och 1959 s. 310 (hovrättsdomar), NJA 1959 s. 22 (FFR s. 1), samt FFR 1961 s. 299 (hovrättsdom). I några fall har den omkörande på grund av medvållande fått bära en del av skadan, såsom i NJA 1958 s. 239 (FFR s. 53) (1/3 av skadan; härför åberopades, att den omkörande sökt köra om i korsningen med en för honom välkänd väg och i hög hastighet, samt hänvisades till det omkörande fordonets stora längd, det hala väglaget och mörker vid tillfället i fråga), 1960 s. 299 (FFR s. 80) (även 1/3 av skadan på grund av den omkörandes ouppmärksamhet å den omkörda bilens körriktningsvisare) och FFR 1961 s. 149 (NJA C 31) (2/3 av skadan på grund av omkörning i kurva med begränsad sikt och heldragna spärrlinjer). Endast i några fall av nämnda art, som redovisats, har den omkörande förklarats ensam vållande, såsom i FFR 1958 s. 327 (NJA C 1201), där den omkörande i hög hastighet kört om ett flertal bilar, och FFR 1960 s. 353 (SvJT rf s. 66). Se i övrigt (om filkörning) FFR 1961 s. 344 (hovrättsdom). — Vad angår fall, då omkörningen föranlett kollision med mötande bil, har den omkörande fått stå för visst skadestånd i FFR 1961 s. 258 (hovrättsdom) (omkörning av två stillastående bilar vid backkrön, där sikten varit skymd).
    Angående sammanstötning mellan bil och järnvägståg se ovan beträffande skada i följd av järnvägsdrift.
    I fråga om påkörning av djur se ovan under skada, orsakad av djur.
    I fråga om särskilda åtgärder av bilförare ägnade att framkalla olycksfall märkas först några fall, FFR 1957 s. 365 (hovrättsdom) och

 

21—653005. Svensk Juristtidning 1965

322 FRITJOF LEJMAN1960 s. 299 (NJA C 832), där bilförare genom att föra sin bil över eller alltför nära vägens mittlinje ansågs ha skapat en för mötande trafik farlig situation och därför förklarats helt eller delvis vållande till kollision. I flera fall har bilförare dömts för olämpligt uppställande av sin bil och därigenom ansetts medvållande till kollisioner mellan andra bilar, såsom i hovrättsfallen FFR 1958 s. 334 (i närhetenav brokrön) och 379 (i gatukorsning) samt i 1961 s. 258 (vid backkrön). Häremot bör anmärkas NJA 1961 s. 669 (FFR s. 108), där arbetsledare för vägarbete befriats från dylikt ansvar, då hans bil ställts kortvarigt och på väl synlig plats mellan varningsmärken, som utmärkte vägarbetet (dissens i HD). — Slutligen kan i förevarande sammanhang nämnas NJA 1958 s. 461 (FFR s. 126), där lantbrukare å riksväg förde en traktor med tillkopplad släpvagn, lastad med nykokt potatis, varifrån spred sig en tät ånga eller dimma, som avsevärt försvårade sikten för bakomvarande trafik och föranledde påkörning från en bakifrån kommande bil. Lantbrukaren frikändes med 3 röster mot 2 i HD under åberopande främst av att det disiga vädret och de lokala förhållandena varit anledning till ångbildningen och att transporter av förevarande slag vore nödvändiga för lantbrukare på orten och icke rimligen kunde inställas dimmiga dagar.
    Se även FFR 1961 s. 311 (hovrättsdom) (förare av bil fälld till ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död på grund av ouppmärksamhet vid bogsering men friad från skadestånd, då bogseringen tillkommit efter övertalning av den omkomne och dirigerats av denne utan noggranna instruktioner till föraren, varför den omkomne finge anses i så övervägande grad ha vållat olyckan att skadestånd ej borde utgå).
    Beträffande vem som skall anses såsom förare av motorfordon märkes FFR 1958 s. 358 (SvJT rf s. 47) där person som innehade trafikkort för yrkesmässig trafik ansågs såsom förare och fälldes till ansvar för vårdslöshet i trafik då han under en körtur, som ingått som led i dylik trafik, suttit bredvid den som förde bilen men ej innehade trafikkort utan endast vanligt körkort, samt FFR 1958 s. 452 (SvJT 1959 rf s. 41), där vid övningskörning bilskolläraren genombristande övervakning av elev under körning ansågs såsom förare jämlikt 30 § vägtrafikförordningen vållande till dikeskörning och i följd härav förpliktades utan jämkning utgiva skadestånd till eleven. Omnämnas bör i detta sammanhang även FFR 1958 s. 394 (hovrättsdom), anfört nedan under rörelseidkares ansvar, där verkstadsägare blev ansvarig gentemot bilägare för skada å inlämnad bil, som körts av en 14-årig verkstadslärling på dennes eget initiativ, men skadeståndet jämkades till 2/3, då den skadelidande bilägaren, som medföljt vid körningen, bort inse att lärlingen icke kunde vara behörig och skickad att föra bil.
    Angående ägareansvaret kan anföras FFR 1958 s. 419 (hovrättsdom), även anfört nedan under skada genom barn, där den omständigheten att en 17-årig ynglings motorcykel varit registrerad och försäkrad i faderns namn, icke medförde att denne stode ägareansvar.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 323    Spörsmål angående bilansvarets fördelning mellan förare och passagerare ha förekommit i några fall. I FFR 1960 s. 307 (NJA C 886) även omnämnt ovan i sammanhang med vänsterregeln, tillerkändes dödsbo efter passagerare å tung motorcykel ojämkat skadestånd, då den avlidne, som själv var körkortsinnehavare, omkommit under en färd med motorcykeln, då denna fördes av hans yngre broder, 17 år gammal, och till följd av dennes ouppmärksamhet kolliderat med bil. Det antogs, att det av 17-åringen begångna felet ej i och för sig berättigade till slutsatsen att han saknade erforderlig körskicklighet och att brodern med hänsyn till omständigheterna måste antagas ha haft fog för uppfattningen att det ej inneburit särskild risk att medfölja på motorcykeln. — I två andra mål jämkades däremot ersättning i liknande fall beträffande passagerare å motorcykel. I NJA 1959 s. 110 (FFR s. 17) ansågs ersättning till efterlevande böra jämkas med (minst) hälften, då den omkomne passageraren medföljt å färden, oaktat han insett att föraren var påverkad av starka drycker. Det anfördes därvid, att den omkomne var en äldre man med egen erfarenhet av motorfordon och att förarens olämplighet och den med färden förenade risken varit uppenbara. I målet hade till stöd för utgången åberopats en omfattande rättspraxis från Danmark och Norge samt SOU 1957:36. I FFR 1960 s. 380 (hovrättsdom) jämkades ersättningen till hälften i ett fall, då föraren av en lätt motorcykel låtit en 16-årig flicka medfölja å färden, varvid flickan skulle hålla fötterna på de 2 å 3 cm långa bakhjulsmuttrarna men slant med ena foten, så att denna kom in i bakhjulets ekrar. Fallet ger uttryck för en helt annan inställning till passageraransvaret än det tidigare NJA 1951 s. 783, där passageraren bedömdes synnerligen strängt. Se i förevarande sammanhang också FFR 1958 s. 330 (NJA C 1234) och 383 (hovrättsdom), anförda ovan under öppnande av bildörr.
    Frågan om olovligt brukande av motorfordon bedömdes i NJA 1957 s. 337 (FFR s. 98), där dock principfrågan får anses falla inom straffrätten. En värnpliktig, som utan tillstånd använt ett krigsmaktens motorfordon, dömdes här till ansvar för olovligt brukande, oavsett att han må ha ägt fog för antagande att tillstånd skulle ha givits av vederbörande befälhavare, om denne kunnat anträffas. Han ansågs också ersättningsskyldig för skada, som uppstått å fordonet vid brukandet, oavsett om han genom oaktsamhet vållat skadan. — Angående fråga om passagerare i bil ägt insikt om att fordonet brukats olovligen se hovrättsdomarna i FFR 1959 s. 277 (fråga om vetskap, att föraren ej uppnått körkortsåldern, utgjorde presumtion för olovligt brukande) och 1960 s. 403.

 

R ö r e l s e i d k a r e s  m.  f l: s  a n s v a r  g e n t e m o t  u t o m s t å e n d e. Beträffande fall, som röra byggnadsverksamhet, må nämnas NJA 1959 s. 630 (FFR s. 129). I detta hade en 9-årig pojke snavat på en å en körbana liggande brädlapp och skadats i ena knäet av en från brädlappen utskjutande spik. Brädlappen härrörde från spillvirke, som ett byggnadsbolag haft upplagt avsevärd tid i en hög på gatan.

324 FRITJOF LEJMANBolaget hävdade, att virket varit avstängt genom bockar på brukligt sätt i jämförliga fall. HD, som i målet upphävde underinstansernas frikännande domar, förklarade att förekomsten av sådana brädlappar uppenbarligen inneburit risker i trafikhänseende samt att, även om bruklig avstängning skett, avstängningen icke utgjort verksamt skydd mot att brädlappar av barn eller andra spriddes ut på gatan. Då bolagets verkmästare, som utövade arbetsledning, haft kännedom därom, ansågs bolaget vållande till olyckan och blev skadeståndsskyldigt.
    Beträffande ansvar för försäljare förekomma först två fall från samma område, förtjänta att relateras. De röra båda skada, som åsamkats barn. I FFR 1957 s. 259 (NJA C 1014) hade ett butiksbiträde i en sportaffär sålt startpistolpatroner till en 17-årig yngling. Patronerna voro förpackade i paket, som icke varit i enlighet med kommerskollegii kungörelse försedda med påskriften bl. a.: »Tillse noga att de ej råka i händerna på barn.» Enligt gällande bestämmelser fick försäljning av dylik vara icke ske till personer under 18 år. Ynglingen överlämnade en patron till sin 9-åriga syster, som i sin tur överlämnade den till en 10-årig gosse. Denne slog med en sten på patronen, som därvid exploderade med påföljd att hans ena öga skadades så svårt att det måste bortopereras. Talan om skadestånd fördes mot såväl affärsinnehavaren som butiksbiträdet på grund av underlåtenheten att ha varan försedd med påskrift och mot den senare jämväl för försäljningen till person under 18 år. I båda hänseendena ogillades talan, i det förra därför att kausaliteten ansågs brista, i det att ynglingen ändock skulle ha lämnat patronen till sin syster, och i det senare hänseendet emedan biträdet icke haft anledning räkna med annat än att 17-åringen skulle handhaft patronerna med tillräcklig omsorg. På sistnämnda punkt blev sålunda utgången här en annan än i det likartade FFR 1954 s. 280, där dock själva försäljningen skett till 10-åringen. I samma riktning som 1954 års rättsfall går emellertid det intressanta HD-fallet NJA 1958 s. 550 (FFR s. 156), där innehavaren av rörelse, omfattande försäljning av explosiva leksaker, dömdes att ersätta förlusten av öga hos 11-årig gosse genom explosion av ett s. k. blixtskott, som sålts till en 10-årig lekkamrat till gossen genom ett biträde i affären utan att innehavaren kunde läggas försummelse till last. Medvållande föranledde dock jämkning till hälften. Motiveringen var att försäljningen skett i strid mot bestämmelser om förbud mot försäljning till underåriga, vilket hade till syfte just att skydda dessa, och att därför innehavaren av rörelse, som omfattar försäljning av dylika varor, måste svara för skada som genom försäljningen drabbar underåriga. Jfr härom Karlgren, Skadeståndsrätt, 2:a uppl. 1958, s. 155 ff, som framkastar synpunkten om åläggande av part i kontraktsförhållande förpliktelser bottnande i hänsyn till utomstående, då bestämmelser till skydd för dessa »utomstående» läderats, och detta oberoende av om fel begåtts av person, för vilken parten normalt skulle svara i utomobligatoriskt förhållande. Man kan härvid ställa frågan om icke synpunkten leder längre, nämligen till ett principalansvar

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 325mot även andra än kontraktsparter eller rent av till ett genomgående strikt ansvar. Se härom jämväl Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i FFP 10 s. 108 angående ett allmänt, politirättsligt influerat strikt ansvar.
    Ett mycket uppmärksammat fall av tillverkares ansvar utgjorde NJA 1961 s. 94 (FFR s. 5), där en person, som köpt en bäddsoffa i möbelaffär, skadats genom att en s. k. »no-sagfjäder» i soffan glidit ur sin fästhylsa och träffat hennes ena öga, som sedermera måst bortopereras. Det utreddes, att tillverkaren underlåtit vidtaga erforderliga försiktighetsmått, bestående av bockning av fjäderändarna, till förekommande av dylika olycksfall; en av de största leverantörerna av dylika fjädrar hade för övrigt utsänt meddelanden om dylik bockning. Vederbörande hovrätt framhöll, att tillverkaren borde ha insett, att redan vid normalt handhavande av soffan, exempelvis vid bäddning, beaktansvärd fara förelegat för urglidande av en fjäder. Då erforderliga försiktighetsmått till förhindrande härav icke vidtagits, dömdes tillverkaren med ändring av vederbörande rådhusrätts domslut skadeståndsskyldig. Dispens beviljades ej.
    Såsom egentligen kontraktsrättsliga fall kunna nämnas NJA 1959 s. 181 (FFR s. 28) angående försäljares ansvar, anfört nedan under olycksfall i arbete och hovrättsdomarna i FFR 1958 s. 394, anfört ovan under vem som skall anses såsom förare av bil (verkstadsägare ansvarig gentemot bilägare för skada å inlämnad bil, som körts av en 14-årig verkstadslärling på dennes eget initiativ), s. 402 (SvJT rf s. 82) (bevisbördan angående vållande till skada å omhändertagen traktor) och s. 444, även anfört under olycksfall i arbete, (företag, som tillhandahållit magirusstege, ansvarig för bristande instruktion i fråga om stegens begagnande), och 1960 s. 401 (talan ogillad angående halkning i butikslokal, där golvet varit bemängt med snöslask).
    Slutligen skall här upptagas ett fall av skadeståndstalan mot arrangör av idrottstillställning, nämligen NJA 1959 s. 280 (FFR s. 55). Här träffades under en ishockeymatch en 17-årig åskådare av pucken och skadades genom att flera framtänder slogos ut. Åskådaren befann sig på en läktare utefter ishockeyplanens ena långsida och stod så, att hans ansikte befann sig omkr. 4,2 m över isen. Den sarg som avgränsade banan var 1,20 m hög, och mellan sargen och nedersta läktarsteget fanns en 3,90 m bred gång, varest publiken under spel icke fick uppehålla sig. Utefter banans långsidor fanns ej särskilda skyddsnät. Majoriteten i HD ogillade skadeståndstalan mot arrangören, en idrottsförening, under motivering att säkerhetsanordningarna voro av gängse beskaffenhet, därvid särskilt framhölls att puckar, som råkade passera över banans långsidor, endast undantagsvis medförde nämnvärd skada med hänsyn till bredden av gången mellan sarg och läktare. Det tillades, att ej heller eljest förelegat grund för skadeståndsskyldighet. Tydligen avböjdes strikt ansvar i förevarande fall. Åtminstone en ledamot av HD (jr Riben) synes i överensstämmelse med hovrättens ståndpunkt emellertid velat lansera ett strikt ansvar för skador genom ishockeymatcher av ifrågavarande slag, därvid även

326 FRITJOF LEJMANhänvisats till möjligheten av ansvarsförsäkring. Ståndpunkten innefattade också ett avvisande av samtyckeskonstruktionen till grund för talans ogillande såsom verklighetsfrämmande. Ytterligare en ledamot (jr Walin) upptog synpunkten om publikens risktagande till närmare granskning i ett intressant votum. Han fann att ett sådant risktagande kunde vinna beaktande, om det »med hänsyn till riskens art och publikens kännedom om spelet synes realistiskt samt hinder ej möter ur allmän synpunkt», därvid dock försiktighet vore påkallad med hänsyn till att bland publiken kunde finnas barn. Beträffande den ifrågavarande 17-årige åskådaren ansåg denne ledamot det icke möta hinder att med hänsyn till hans ålder tillämpa synpunkten i fråga men ansåg i övrigt icke tillräcklig grund föreligga att anse honom genom att besöka matchen ha frivilligt underkastat sig risken. Slutresultatet blev att denne ledamot ville bifalla talan. Såsom motivering härför anfördes ytterligare, att arrangören måste sörja för publikens trygghet och att anspråken härvid måste avpassas efter tillställningens beskaffenhet, möjligheten att anordna skydd och beskaffenheten av den besökande personkretsen. Därvid betonades att skydd för publiken utan oskälig kostnad kunnat ordnas jämväl vid banans långsidor. Sannolikt har i ifrågavarande votum avsetts att statuera ett culpaansvar, därvid vid culpabedömningen hänsyn tagits till att publiken i allmänhet icke bort bära risk av förevarande slag. Jfr särskilt Agell, Samtycke och risktagande s. 149, och Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 45 och 121.

 

F a s t i g h e t s ä g a r e s  a n s v a r. Först må här anmärkas att rättsfall angående skada genom halkning å vägbana behandlas, såsom i närmast föregående översikt skett, i ett sammanhang nedan under väghållares ansvar.
    I ett bekant fall rörande nedfallande puts från frontespis å gatufasaden till ett hus i Stockholm ansågs fastighetsägaren i NJA 1960 s. 388 (FFR s. 124) skadeståndsskyldig gentemot gångtrafikant på grund av vållande. Härför åberopades främst att under året före olyckan inträffat vissa liknande ras från fastighetens trapphus, som borde givit fastighetsägaren anledning underkasta putsen å frontespisarna närmare undersökning, vilket emellertid underlåtits. Se närmare Vahlén, Om fastighetsägares skadeståndsansvar i FFP 10 s. 289 ff samt utlåtande i målet. På frågan om strikt ansvar i förevarande fall, såsom norsk rättspraxis statuerat i det kända NRt 1939 s. 766, har man ej haft anledning att ingå, och något stöd för dylikt ansvar i svensk rätt ger fallet icke. — Se jämväl FFR 1958 s. 398 (hovrättsdom), där fastighetsförvaltare blev skadeståndsskyldig för snöras från ett hus i Stockholm, varigenom skada skett å bil. Det åberopades därvid, att snöraset hade innehållit, förutom nyfallen snö, även gammal snö och is, som enligt utredning måste ha bildats tre dagar före raset, samt att förekomsten av tidigare ras bort mana till särskild omsorg.
    Beträffande fall från stege, trappa eller dyl. kunna omnämnas hovrättsdomarna i FFR 1958 s. 459 (otillfredsställande belysning, avsak-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 327nad av ledstång och defekta trappsteg i trappa till verkstadslokal; talan emellertid ogillad, då trappan ej vore avsedd för allmänheten), 1960 s. 264 (NJA C 23) (verkstadslokals trappa, som tillkommit utan byggnadsnämnds godkännande, mindre tillfredsställande i fråga om steghöjd, steglängd m. m. enligt utlåtande av vederbörande yrkesinspektion; talan dock ogillad, då fastighetsägaren icke utan särskilda informationer bort inse dess bristfällighet och den skadade ofta tidigare begagnat trappan) s. 409 (isbildning i trappa, som i förening med underkylt regn strax före olyckshändelsen gjort trappan hal; talan bifallen) och 1961 s. 263 (bristfällig stege, som hyresgäst hämtat för att klättra in genom ett fönster vid ett tillfälle, då han glömt sina nycklar; talan ogillad, då skyldighet för hyresvärden-fastighetsägaren att ställa stegen till förfogande icke förelegat och denne ej heller eljest haft skyldighet tillse, att stegen befunnit sig i sådant skick att den kunde användas utan risk för olycksfall). Se jämväl FFR 1959 s. 202 (NJA C 449), där balkong under en tidigare fastighetsägares tid uppförts på lägre höjd över gatan än byggnadsordningen (för Stockholms stad) medgav men vid slutbesiktning av byggnadsnämnd godkänts. Då nuvarande fastighetsägaren ej insett eller vid besiktning bort inse, att balkongen utgjorde en fara för trafiken, ogillades skadeståndstalan mot honom i anledning av en olycka, då en renhållningsbil törnat mot balkongen.
    Jfr angående olyckshändelser på grund av brister i vägbana nedan under väghållares ansvar.

 

V ä g h å l l a r e s  a n s v a r. I några fall har väghållares ansvar för underlydande blivit aktuellt. I NJA 1960 s. 215 (FFR s. 42) hade bilist i mörker på rikshuvudväg påkört några vägbockar, som icke varit försedda med reflex- eller ljusanordningar. Försumlighet att öva tillsyn över vägbockarna ansågs åvila en underordnad vägarbetare i tjänst hos ett bolag, som såsom entreprenör för vederbörande vägförvaltning bedrev arbete på vägen. HD ansåg bolaget ansvarigt för skadan, oaktat arbetaren icke tillhörde arbetsledningen, »med hänsyn till den allvarliga fara för trafiken på vägen som försumlighet vid uppdragets fullgörande kunde medföra». Här förekommer sålunda liksom i det bekanta telegraftrådsrullemålet NJA 1929 s. 520 ett åberopande av trafikfara såsom sådan. Hovrätten och häradsrätten i målet hade vid sitt bifall till talan mera tryckt på arbetarens med hänsyn till den livliga trafiken på rikshuvudvägen »ansvarsfulla syssla». Jfr FFR 1960 s. 362 (hovrättsdom), där Malmö stad såsom arbetsgivare friats från ansvar för underordnad gatuarbetare.
    En intressant fråga rörande tillämpliga lagregler uppkom i NJA 1961 s. 686 (FFR s. 113). Skada uppkom här å en bil, som färjades över på en kronan såsom väghållare tillhörig landsvägsfärja mellan Orust och fastlandet. Skadan var en följd av att färjan genom befälhavarens försummelse vid manövreringen med alltför stor kraft törnade emot det färjeläge, där den skulle lägga till. Skadeståndstalan bifölls enhälligt i HD men med olika motiveringar. Majoriteten, be-

328 FRITJOF LEJMANstående av tre ledamöter, ansåg sjölagens regler icke tillämpliga, därvid två ledamöter motiverade domen allenast med att kronan såsom väghållare hade att svara för driften av färjan och att den skada som vållas trafikant måste omfattas av den ansvarighet, som enligt allmänna rättsgrundsatser åvilade kronan för försumlighet i samband med väghållningen. Att sålunda statuera ansvar för en underlydandes enstaka culpösa åtgärd utan att samtidigt framhålla fara för trafiken eller den underordnades ansvarsfulla position är, i betraktande av tidigare praxis, märkligt. Den tredje ledamoten, jr Karlgren, var tveksam rörande sjölagens tillämpning men stannade för otillämpligheten av densamma med åberopande främst av att färjeinrättningar enligt 2 § 2 st. väglagen vore en del av den organisation, som det allmänna vägväsendet utgjorde. Sjölagens regler voro på grund av sin kommersiella bakgrund enligt denne ledamot mindre väl lämpade att bringas till användning. Då trafikanten såsom i förevarande fall ej själv verkställde transporten, vore det emellertid motiverat att analogivis tilllämpa skadeståndsregler i kontraktsförhållanden och icke behandla färjtrafikant såsom utomstående. Resonemanget blev alltså här quasikontraktsligt. Minoriteten, bestående av två ledamöter, ansåg den allmänna regeln om redarens ansvar för befälhavarnas försummelse i 8 § 1 st. sjölagen tillämplig men avböjde tillämpning av speciella regler i denna lag om ansvarsbegränsning för gods, som ej lämnats i bortfraktarens vård; i sista hänseendet åberopades den omständigheten att formligt befordringsavtal ej träffats.
    I fråga om skyldighet att anordna skyddsanordningar vid väg må först nämnas NJA 1958 s. 406 (FFR s. 106) där talan förutom mot föraren av en väghyvel fördes mot kronan såsom väghållare med anledning av kollision, som skett i samband med hyvelns användning för isrivning på allmän väg. HD gjorde där ett principuttalande om nödvändigheten av särskilda varningsåtgärder vid arbete med väghållningsfordon. Då dylika nyttjades å en vägsträcka av ej alltför ringa längd, ansåges ej särskilda varningsåtgärder behövliga; annorlunda borde saken bedömas, om fordonet under någon längre tid brukades på en begränsad vägsträcka. I målet ansågs ej särskilda varningsåtgärder erforderliga. Vållande från förarens sida ansågs ej heller föreliggaoch talan mot kronan ogillades. Hovrätten hade bifallit talan på grund av culpa in instruendo. Jfr tidigare rättsfall FFR 1956 s. 193 (NJA C 40).
    Däremot ansågs kronan skadeståndsskyldig gentemot bilförare på grund av underlåtenhet att anbringa varningsmärken i NJA 1959 s. 545 (FFR s. 102) (vid farlig kurva) samt i FFR 1959 s. 324 och 1960 s. 386 (hovrättsdomar) (vid nyanlagd vägs slut). Se jämväl FFR 1960 s. 335 (hovrättsdom) (talan ogillad, då gatutrafikant snavat på snöre, som till utmärkande av gatuarbeten var uppspänt ett par centimeter ovanför trottoarkant, och trafikanten ansågs ha bort uppmärksamma gatuarbetena).
    I anledning av bristningar och ojämnheter i vägbana har skadeståndstalan förts mot väghållare i flera fall. I de flesta refererade fall

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 329har dock här talan ogillats på den grund att försummelse icke kunnat tillvitas väghållaren, ity att bristfälligheterna antingen varit av mindre beskaffenhet eller icke med tillgängliga insatser kunnat botas så snabbt som erfordrats för olyckans förhindrande. Exempel på talans ogillande utgöra FFR 1957 s. 216 (NJA C 290) (mindre gupp i vägbanan, som ofta uppstå på grusväg under tjällossningstid), 1959 s. 228 (NJA C 980) (stenar och löst grus, som spritts i körbana, troligen av trafiken och efter igenfyllandet av ett dike), NJA 1960 s. 270 (FFR s. 64) (ojämnheter, medförande nivåskillnader om 3—4 cm, som uppkommit vid tjällossning och som ansågos vara att hänföra till sådana mindre bristfälligheter, som — med hänsyn till det sätt varpå väghållningen av praktiska skäl kunde bedrivas — en vägfarande rimligen måste räkna med; dissens i HD), FFR 1960 s. 270 (NJA C 26) (s. k. potthål, 5 à 6 cm djupt, i asfaltbeläggning vid spårvägshållplats, i vilket spårvägstrafikant fallit omkull), s. 343 (hovrättsdom) (urgröpning om c:a 22 cm i vägbana, som uppstått på mindre än 3 1/2 timme till följd av regn, som dock ej ansetts så rikligt att det bort föranleda vägmyndighet till särskild inspektion) och 1961 s. 226 (NJA C 930) (nivåskillnad på c:a 5 cm mellan vägbana och vägren å riksväg, vilken skillnad uppkommit genom snöplogning). Däremot har talan bifallits i FFR 1960 s. 376 (hovrättsdom), där en fotgängare snubblat i en 10—15 cm djup grop, uppkommen i samband med ombyggnadsarbeten på en gångbana, varvid skadeståndet jämkats till hälften på grund av fotgängarens goda kännedom om gångbanans provisoriska beskaffenhet och därmed förenade risker.
    Vad därefter beträffar vägtrafikolyckor, som inträffat till följd av underlåten sandning eller snöröjning från väghållarens sida, ha några fall varit under domstolarnas bedömande. I NJA 1957 s. 150 (FFR s. 48) ogillades skadeståndstalan mot Trollhättans stad på grund av försummad sandning, som orsakat bilkollision. Olyckan hade inträffat kl. 8.15 på morgonen och det kunde ej anses styrkt att halkan uppkommit tidigare än omkring kl. 7. Till stöd för utgången åberopades även, att stadens sandningsberedskap i och för sig varit tillfredsställande och trätt i verksamhet med tillbörlig snabbhet. Därtill kom att ifrågavarande vägsträcka sandats så sent som på eftermiddagen föregående dag. Jfr den motsatta utgången i de tidigare NJA 1953 s. 144 och 417. Likaså ogillades talan i FFR 1958 s. 407 (hovrättsdom) mot Norrköpings stad, där olyckan inträffat vid samma tid på morgonen och halkan orsakats av ett plötsligt väderleksomslag samt vägsträckan sandats sent på kvällen dagen innan. Se jämväl FFR 1961 s. 165 (NJA C 182), där talan likaledes ogillats, då svår halka på en riksväg genomen tät skog uppkommit genom att smältvatten frusit till is men så vitt visats icke tidigare än 1/2 timme före olyckan och utan att risken för halka på platsen varit mera framträdande än på andra ställen, där liknande förhållanden rådde. Däremot har talan bifallits i FFR 1959 s. 190 (NJA C 316), därvid utdömdes till hälften jämkat skadestånd beträffande kollision i gatukorsning i Karlstad, då olyckan skett vid 15-tiden och sandning ej ägt rum tidigare på dagen. Det uttalades där-

330 FRITJOF LEJMANvid, att en av staden tillämpad princip att under pågående snöfall endast efter anmälan verkställa sändning icke kunde upprätthållas utan inskränkning och att det lätta snöfall, som rått under dagen, icke kunnat göra sandning onyttig. Se jämväl FFR 1959 s. 343 (hovrättsdom; järnvägsförvaltnings försummelse att hålla erforderlig personal för snöröjning i järnvägsövergång) och 1960 s. 291 (NJA C 811) (väghållares underlåtenhet att upptäcka och bortförskaffa issträng, som vid olyckstillfället dolts av nyfallen snö, men funnits flera dagarå starkt trafikerad länsväg).
    Slutligen böra i detta sammanhang anmärkas ett flertal fall, där gångtrafikant kommit till skada vid halka å is. I NJA 1957 s. 489 (FFR s. 115), där jämväl vissa frågor av processrättslig art och avseende försäkringsgivares ställning blevo aktuella, ogillades talan mot Söderhamns stad rörande skada genom halkning å en av stadens arbetare upphuggen ränna, enär upphuggningen ej utförts på sådant sätt, att det inneburit nämnvärd risk för gående. Se i förevarande sammanhang jämväl FFR 1960 s. 401 (hovrättsdom) (talan ogillad ifråga om halka i butikslokal, dit kunder dragit in snöslask). I åtskilliga andra fall har emellertid skadeståndstalan bifallits, såsom i NJA 1957 s. 688 (FFR s. 160), även anfört nedan under frågan om vem sandningsskyldighet åligger (olycksfall som inträffat kl. 11,25 å gångbana i Degerfors köping, som varit hal sedan kl. 8,30 utan att sandning skett), och hovrättsdomarna i FFR 1959 s. 321 (olycksfall, som inträffat vid 21-tiden å Riddargatans gångbana i Stockholm, där sandning skett senast kl. 15—16 men där det funnits en blank, upphöjd isbildning av icke obetydlig utsträckning), 1961 s. 266 (halkning å isbelagd förstugubro till tvättstuga; jämkning till hälften) och s. 307 (halkning å isbelagd gångbana i Göteborg på ett ställe, där bil i strid mot gällande bestämmelser tidigare stått parkerad och där av denna anledning sandning ej skett). Angående bevisskyldighet rörande frågan om snöfall upphört så tidigt före olycksfall, att sandningsskyldighet förelegat, märkes NJA 1960 s. 330 (FFR s. 87) där bevisskyldigheten ansågs åvila den skadelidande.
    I frågan om vem sandningsskyldighet åligger märkes främst det nyss anförda NJA 1957 s. 688 (FFR s. 160) angående halkningsolycka i Degerfors köping. Enligt köpingens ordningsstadga ålåg det fastighetsägare att å gata utmed hans fastighet till gatans halva bredd sanda å trottoaren, eller där sådan ej funnes, invid huset eller å annat lämpligt ställe av gatan. Den omständigheten, att köpingen plägat vid halt väglag såsom led i vinterväghållningen ombesörja sandningå köpingens vägar och gator, ansågs icke fritaga ägare av fastigheter, belägna inom stadsplanen vid gata utan gångbana, från deras åliggande enligt ordningsstadgan att, var och en med avseende å gatans halva bredd utmed hans fastighet, sörja för att sandning skedde invid husen eller å annat lämpligt ställe. Se vidare FFR 1958 s. 280 (NJA C 259) (fastighetsägare ej ansvarig för sådan halka å trottoar, som orsakats av särskilda på busstrafik beroende förhållanden) och 1959 s. 275 (hovrättsdom) (fastighetsägare i Solna stad, som hade skyl-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 331dighet verkställa snöröjning å gångbana, ej skyldig bortskaffa snö, som genom stadens plogning av körbanan kastats upp på gångbanan).

 

A n s v a r  f ö r  o l y c k s f a l l  i  a r b e t e. Vad först angår olycksfall i hantverk, byggnadsverksamhet o. d. förekomma anmärkningsvärt många fall, där frågan om ansvaret för självständig företagare aktualiserats. Förklaringen därtill torde väl ligga i att just på ifrågavarande område specialuppdrag, som anförtros utanför vederbörande företag stående personer, äro vanliga. I förevarande sammanhang märkes främst NJA 1958 s. 139 (FFR s. 46). Här hade vid reparationsarbeten å en husfasad, som omhänderhades av en byggmästare, använts byggnadsställningar, som på uppdrag av byggmästaren uppförts av en ställningsbyggarfirma. Genom att en skyddsbräda i en byggnadsställning icke fastgjorts på betryggande sätt, skadades en hos byggmästaren anställd arbetare. Skadeståndstalan väcktes mot såväl byggmästaren som firman men ogillades i båda fallen. Beträffande byggmästaren framhöll HD:s majoritet, bestående av tre ledamöter, att det icke kunnat åligga honom, som anlitat en välkänd firma inom ställningsbyggarbranschen, att underkasta byggnadsställningen kontroll samt att icke något annat särskilt förhållande förebragts, som medförde skadeståndsskyldighet. I fråga om firman åberopades, att de arbetare, som sysslat med ställningarnas uppförande, varit vana vid ifrågavarande förhållandevis enkla arbete och kända för omsorgsfullhet samt att kontroll genom firmans verkmästare skett enligt gängse praxis. Två ledamöter voro skiljaktiga och ville döma firman skadeståndsskyldig på grund av försummelse å verkmästarens sida vid inspektionen, varjämte de vid frikännande av byggmästaren direkt hänförde sig till att firman varit självständig företagare i förhållande till denne.
    I nästa fall rörande denna fråga, NJA 1958 s. 695 (FFR s. 208), hade vid vissa arbeten för ett hallanläggningsbygge träffats ett avtal mellan entreprenören, ett bolag, och en bergsprängare, att denne senare skulle såsom underentreprenör åtaga sig lossprängning av berg för bygget. Underentreprenören tillhandahöll maskiner o. d. för sprängning och sysselsatte därmed omkr. tio av honom avlönade arbetare. Tillstånd till sprängning hade meddelats underentreprenören. Vid sprängningen inträffade en olycka, varvid skadades två hos bolaget anställda arbetare, som ej deltogo i sprängningen. Skadeståndstalan väcktes mot bolaget. Med hänsyn till att bergsprängaren ansågs såsom särskild företagare förklarade majoriteten i HD, bestående av tre ledamöter, att bolaget icke vore ansvarigt för ett eventuellt vållande av denne och att icke heller någon annan omständighet förebragts, som kunde föranleda skadeståndsskyldighet för bolaget. Det tillades i fråga om bolagets eget vållande, att bolaget anlitat en skicklig och erfaren fackman för sprängningsarbetet, att denne såsom tillståndsinnehavare hade att svara för vederbörliga säkerhetsåtgärder och att bolaget icke utan anledning varit skyldigt övervaka sina egna arbetares säkerhet vid sprängningen. Av de två skiljaktiga ledamöterna ansåg den ene

332 FRITJOF LEJMANsådana övervakningsskyldigheter i den särskilda situationen ha ålegat bolaget, medan den andre ansåg bolaget »med hänsyn till de särskilda risker som voro förbundna med sagda arbeten» strikt ansvarigt gentemot de skadade i lika mån som om bergsprängaren varit arbetsledare hos bolaget; den sistnämnde ledamoten tryckte också på att de skadade av bolaget satts att arbeta på en plats, där risken för olyckshändelser genom sprängning varit praktiskt taget densamma som om de deltagit i sprängningsarbetet. I samma riktning beträffande friande från ansvar för självständig företagare gå FFR 1958 s. 253 (NJA C 139), där svaranden i målet var en vägförvaltning, som anlitat en rörledningsentreprenör att iordningställa en rörledning, samt FFR 1961 s. 214 (NJA C 779), där svaranden var en byggnadsentreprenör, som anlitat en byggmästare såsom underentreprenör för utförande av taktäckning. I båda fallen hade en arbetare i arbete hos den anlitade skadat sig genom fall. Liksom i de först omnämnda fallen framdragas flera omständigheter till stöd för att den anlitade varit självständig företagare, såsom att han hade fast anställd personal etc. Se jämväl NJA 1959 s. 57 (FFR s. 9), anfört nedan i detta avsnitt. På sistnämnda punkt kan för övrigt hänvisas till Adlercreutz, Arbetstagarebegreppet, särskilt s. 424 ff. — Såsom ett slutintryck av de nu nämnda fallen kan framhållas att rättspraxis kanske nästan i än högre grad än under närmast föregående redovisade period visat sig obenägen att statuera ansvar för anlitad självständig företagare. Hänvisas kan därvid till Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i FFP 10, särskilt s. 110 ff.
    Beträffande olycksfall genom nedfallande föremål förekommer NJA 1957 s. 703 (FFR s. 168), där en arbetare skadats vid utkastning av virke från ett bygge. Vissa säkerhetsåtgärder i form av överenskomna tillrop enligt vedertaget bruk förelågo. Arbetsledningen ansågs icke därutöver ha varit skyldig ordna särskild vakthållning och talan ogillades. Se jämväl FFR 1961 s. 247 (SvJT 1962 rf s. 10) (hovrättsdom) där arbetare dödats genom att s. k. överhäng i en i anledning av betonggjutningsarbeten upplagd grushög rasade ned, och talan mot arbetsledaren bifölls. Jämkning ansågs icke böra ske med motivering bl. a., att den omkomne, som dock måste ha insett faran, utfört sitt arbete »för att tillgodose ett trängande arbetsgivareintresse» och »helt i överensstämmelse med arbetsgivarens order».
    Åtskilliga fall röra bristande skyddsanordningar. I detta hänseende har talan bifallits i hovrättsdomarna FFR 1957 s. 300 beträffande sågspindel och 1958 s. 432 beträffande elektrisk starkströmsledning (jämkning till 2/3). Se i detta sammanhang jämväl FFR 1960 s. 304 (NJA C 849) (talan ogillad i anledning av skärskada å vass kant vid rengöring av spiselkupa å hotell med motivering att ifrågavarande brist icke kunnat upptäckas utan särskild undersökning och särskilda instruktioner ej erfordrats med hänsyn till arbetets omfång och enkla beskaffenhet).
    Vid skada genom fall har talan ogillats i NJA 1959 s. 57 (FFR s. 9), där arbetare förlorat fotfästet, då han steg ut på en icke ordentligt

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 333fastsatt kurvhållare till en hiss. Bristen beträffande kurvhållaren ansågs icke kunna läggas arbetsledningen till last, då hissen nyligen besiktigats och sköttes genom hisskonstruktören. Icke heller ansågos särskilda instruktioner från arbetsledningens sida ha varit nödvändiga, då arbetet varit tekniskt enkelt och arbetarens ifrågavarande beteende brukligt samt risken ej väsentligt större än som eljest förekommer vid byggnadsarbeten. Densamma blev utgången i FFR 1960 s. 282 (NJA C 336) (arbetet av enkel beskaffenhet och den skadade hade själv motsatt sig skyddsräcke) och s. 285 (NJA C 377) (skyddsräcke ej påkallat, då arbetarskyddsstyrelsens anvisningar varit svävande samt anordningarna motsvarat vad på liknande arbetsplatser varit vanligt och lämnats utan anmärkning). Jfr här dock FFR 1958 s. 444 (hovrättsdom), anfört ovan under kontraktsrättsliga fall i samband med tillverkares ansvar, där företag, som tillhandahållit magirusstege, blev ansvarigt jämlikt 45 § arbetarskyddslagen för bristande instruktion vid stegens begagnande.
    Slutligen bör anmärkas NJA 1959 s. 181 (FFR s. 28), där frågan gällde huruvida ett bolag skulle ansvara såsom försäljare enligt 45 § arbetarskyddslagen för viss skada till följd av bristande skyddsanordningar. Svaret blev jakande men skadeståndet jämkades på grund av medvållande till hälften.
    Vad beträffar olycksfall inom industri m. m. märkas FFR 1957 s. 321 (hovrättsdom) (arbetsledning vållande genom försummelse bl. a. att tillse att maskiner undergått regelbunden tillsyn; jämkning till 3/4), NJA 1958 s. 720 (FFR s. 226) (arbetare skadad genom att han slagit huvudet i en i följd av ombyggnadsarbete över en transportgång fritt liggande järnbalk; talan ogillad, då vederbörande arbetsledning uppmanat arbetaren att iakttaga försiktighet under ombyggnadsarbetet) samt FFR 1959 s. 211 (NJA C 479) (17-årig lärling skadad under arbete med en hammare genom att en stålflisa träffat honom i ögat; talan bifallen, då arbetsledningen icke inskärpt vikten av att givna instruktioner följdes; jämkning till 2/3).
    Beträffande olyckshändelser i lantbruk o. d. må nämnas FFR 1961 s. 317 (hovrättsdom), där en skogsarbetare, som utförde beordrad bevakning under älgjakt, träffats av ett avlossat skott. Talan om strikt ansvar för arbetsgivaren såsom för farlig verksamhet ogillades, liksom också talan mot denne på grund av förment vållande av arbetsbefälet.
    Angående olyckshändelser genom lastning och lossning förtjäna att anföras de bifallande hovrättsdomarna i FFR 1957 s. 378 (arbetare skadad vid rengöring av en elevator för lastning av grus; kronan såsom arbetsgivare ansvarig på grund av culpa in inspiciendo et in instruendo samt försummelse att föranstalta om skyddsanordningar; jämkning till hälften), 1958 s. 462 (arbetare träffad av krok från lyftkran; arbetsgivaren ansvarig på grund av brister i tillsyn av material och organisatoriska anordningar) och 1961 s. 291, även anfört ovan under skada i följd av automobiltrafik (arbetare skadad genom att last, bestående av timmerstockar, träffat honom; arbetsgivaren ansva-

334 FRITJOF LEJMANrig på grund av culpa in instruendo och underlåtenhet att anmana till försiktighet, särskilt med hänsyn till ett tidigare misslyckat lossningsförsök).
    Till slut bör här anmärkas FFR 1960 s. 313 (NJA C 952). Vid ett lossningsarbete, som med hjälp av en krantruck utfördes av truckförare och två andra i ett bolags tjänst anställda arbetare, skadades en av dessa senare genom att en krankrok halkade ur, då några järnplåtar — som ej skulle lossas — skulle stjälpas undan med hjälp av kranen, med påföljd att plåtarna föll över honom. Såsom grund för skadestånd åberopades dels att truckföraren hade förmansställningvid arbetet och dels culpa in eligendo å bolagets sida i avseende å truckförarens anlitande för arbetet. Domens resultat blev att truckföraren icke ansågs såsom arbetsledare i vidare mån än att han hade att bestämma över truckens användning samt att frågan om bolagets culpa in eligendo skulle bedömas icke efter truckförarens förmåga att manövrera trucken utan efter hans allmänna förutsättningar att utföra lastnings- och lossningsarbete. Då olyckan icke vore att hänföra till truckens eventuellt farliga beskaffenhet utan till bristande varsamhet vid handhavandet av plåtarna, ogillades talan.
    Även beträffande de mål om olycksfall i arbete, som förekommit under den nu avsedda perioden, kan ganska klart iakttagas, att någon markant ändring i tidigare tillämpade principer på området ej skett. Ansvar har förutsatt culpa hos arbetsgivaren själv, hans arbetsledning eller därmed jämställd.

 

S k a d a  i  m i l i t ä r a  f ö r h å l l a n d e n. I de flesta fall, som rört dylik skada, har gjorts gällande, att den militärövning, vari olyckshändelse skett, varit av mera omfattande eller farligare natur och att kronan därför bure strikt ansvar. Vid sidan härav har då även påståtts ansvar för vållande av befäl. I ett dylikt fall, FFR 1957 s. 267 (hovrättsdom), har strikt ansvar statuerats, nämligen för skada vid en fälttjänstövning genom lysammunition, varvid projektilen antände en ladugårdsbyggnad. Det åberopades, att övningen inneburit stor risk för felbedömningar, huruvida lyspistol borde användas, och att den medfört en betydande brandrisk. Avgörandet står i överensstämmelse med NJA 1928 s. 316, varigenom dylikt ansvar introducerades i svensk rätt. I övrigt har i hithörande fall kronan i allmänhet icke blivit ansvarig vare sig strikt eller på grund av vållande av befäl, mest anmärkningsvärt måhända i FFR 1958 s. 274 (NJA C 233), där det rörde sig om en militär fordonskolonn, bestående av ett 40-tal hästanspända kärror, varifrån två hästar, skrämda av ett förbipasserande snälltåg, skenat rakt mot en bil. Kolonnen ansågs ej innebära sådan fara för trafiksäkerheten, att kronan borde vara strikt ansvarig. Vederbörande befäl ansågs icke vållande trots underlåtenhet att varna kuskarna för att hästarna kunde bli skrämda av tåg. Se vidare FFR 1957 s. 250 (NJA C 811) (värnpliktig under en fälttjänstövning skadad av skarpt skott, som av oförklarlig anledning kommit in bland annan värnpliktigs lösa ammunition), NJA 1960 s. 195 (FFR s. 24)

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 335(cyklist å allmän väg påkörd och skadad av annan cyklist, som färdats vårdslöst, då han såsom värnpliktig deltagit i av regemente anordnat uthållighetsprov i cykelåkning för vinnande av fältidrottsmärke; vederbörande hovrätt accepterade strikt ansvar) och FFR 1961 s. 190 (NJA C 521) (värnpliktig skadad av lösa skott från kulspruta, som under närstrid vid stridsövning i mörker råkat avfyras mot honom på endast 1/2 m. avstånd; övningen avsedd såsom en typ av den »lägsta» formen av fältövningar). Jfr även NJA 1957 A 2 (skada genom slagtändare, påträffad å militärt område).
    Ett uppmärksammat fall, där det i HD:s domslut kom att röra sig om vållande å militärbefäls sida och där talan på denna grund bifölls jämväl mot kronan, utgjorde NJA 1959 s. 393 (FFR s. 79). Här hade hästar (varmblod) tillhörande en kavalleriskvadron om tjugo man, som en juldagsmorgon ridit till en kyrka för att bevista julottan, under ottan varit uppställda vid kyrkogårdsmuren med tre man såsom hästhållare omkring 60 m. från klocktornet. Hästarna skrämdes av klockringningen och råkade i sken, varvid de törnade mot ett par bilar. HD:s majoritet, bestående av tre ledamöter, framhöll vid sitt bifall till talan angående befälets vållande särskilt att det rörde sig om en färd, vid vilken det ej fanns anledning att för militär utbildnings skull eller eljest taga risk, samt att vägtrafikanter m. fl. hade berättigade krav att icke utsättas för onödig fara. Av de två övriga ledamöterna, vilka båda ansågo vållande icke föreligga, ville den ene helt ogilla talan främst emedan ifrågavarande hästar i övrigt voro vana vid irriterande ljud, medan den andre lanserade strikt ansvar för kronan på den grund att situationen »inneburit en icke obetydlig trafikfara särskilt med hänsyn till nutidens livliga biltrafik».
    Beträffande ansvarighet för militärpersonal kan här nämnas NJA 1959 B 39 (talan ogillad mot värnpliktig fänrik på grund av förment försummelse att icke delgiva vissa säkerhetsbestämmelser vid ledande av övning i handgranatkastning), FFR 1959 s. 329 (hovrättsdom) (chef för militär fordonskolonn ålagd skadestånd, då han låtit en 2,6 m bred grävmaskin, som dragits av en traktor, föras i kolonnen utan tydliga varningsmärken med påföljd att kollision med bil inträffat; jämkning till 1/3) och NJA 1960 s. 76 (FFR s. 9) (furir såsom säkerhetskontrollant vid kulspruteskjutning och värnpliktig befälselev såsom siste skytt vid skjutningen ålagda skadestånd för underlåtenhet att tillse att kulspruta plundrats vid skjutningens avslutande). Se jämväl NJA 1957 s. 337 (FFR s. 98) och FFR 1960 s. 403 (hovrättsdom) anförda ovan under olovligt brukande av motorfordon.

 

S k a d a  i  s j u k v å r d. I NJA 1959 s. 674 (FFR s. 139) hade en patient å distriktstandpoliklinik efter en injektion för bedövning drabbats av förlamning. Skadeståndstalan fördes mot vederbörande landsting utan att det dock påstods, att fel eller försummelse begåtts av den behandlande tandläkaren eller annan personal å kliniken. Det framhölls emellertid, att arten och omfattningen av landstingets verksamhet medförde, att skador av dylikt slag i det långa loppet komme att inträffa.

336 FRITJOF LEJMANBlott denna omständighet ansågs icke medföra, att landstinget borde bära risken för dylika skador. Något ansvar oberoende av personalens vållande statuerades alltså icke i förevarande fall. — I NJA 1960 s. 589 (FFR s. 197) hade vid en åderbråcksoperation begåtts ett misstag, varigenom en artär i stället för en ven avskurits av den opererande läkaren. Det visade sig emellertid, att patienten hade en kärlanomali, bestående i att artären var belägen å det ställe, där venen vanligtvis låge. Läkaren ansågs icke culpös och skadeståndstalan mot sjukhusets innehavare ogillades därför. Jfr Karlgren a. a. s. 194 och Lundstedt i FFP s. 119.

 

S k a d a  i n o m  u n d e r v i s n i n g s v ä s e n. Uppmärksammas bör här FFR 1959 s. 247 (NJA C 1190), där under gymnastiklektion i folkskola en 14-årig flicka skadades vid en anbefalld hoppövning (s. k. tjuvhopp). Då gymnastiklärarinnan icke visats ha gjort sig skyldig till försummelse och strikt ansvar icke förelåg, ogillades skadeståndstalan mot Karlskrona stad, där skolan var belägen.

 

A n s v a r  f ö r  s t a t  o c h  k o m m u n  s å s o m  s å d a n  i  ö v r i g t. I NJA 1961 s. 622 (FFR s. 99) hade gods, som vid förundersökning på grund av misstanke om häleri jämlikt beslut av allmän åklagare i Stockholm tagits i beslag, förts till viss expressfirma för förvaring i dess lagerlokaler. Sedan beslaget hävts, visade det sig att skada uppkommit å godset i samband med dess uppläggning och förvaring hos expressfirman. HD fann att dessa skador berott på bristande omvårdnad och fann »det allmänna» böra svara för underordnads försummelse i förevarande fall, där det rörde sig om verkställighetsåtgärd, beträffande vilken föreskrift lämnas i 27 kap. 10 § rättegångsbalken och beträffande vilken viss likhet måste anses föreligga med vad som gäller om enskilt förvar. Stockholms stad ansågs därvid skyldig utgiva skadestånd med hänsyn till sina författningsenliga förpliktelser i avseende å åklagar- och polisverksamheten, däribland befattningen med beslagtaget gods. Vederbörande hovrätt hade ogillat talan, då staden enligt dess mening icke kunde anses svara för berörda försummelse. Se inom litteraturen särskilt Sundberg, Stats och kommuns ansvar för befattningshavares tjänsteåtgärder s. 56 ff och 90 ff, samt Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt 2:2 s. 28 ff.
    Hänvisas kan jämväl till FFR 1958 s. 288 (NJA C 354), där talan mot kronan ogillats, då den grundade sig på att en lanthandels kundkrets minskat dels emedan kronan förfogat över vissa kronan tillhöriga bostadsfastigheter genom att nedriva dem eller disponera dem på annat sätt än tidigare i och för utvidgning av Barkåkra flygfält och dels emedan i samband därmed en allmän väg indragits.

 

S k a d a  g e n o m  t j ä n s t e f e l  e t c. Se på förevarande område NJA 1960 s. 76 (FFR s. 9), anfört ovan under skada i militära förhållanden.
    I förevarande sammanhang kan även anmärkas NJA 1957 s. 593,

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 337där 4-årig gosse tilldömts skadestånd av person, som omhänderhaft gossen såsom fosterbarn och därvid i sina uppfostringsåtgärder ansågs ha överskridit sin lagliga aganderätt samt därför även dömts till böter för rättsstridigt tvång.

 

S k a d a  o r s a k a d  a v  e l l e r  å s a m k a d  m i n d e r å r i g. I fråga om skada genom skjutvapen, åstadkommen av minderårig, märkas först några hovrättsdomar. I FFR 1957 s. 307 ålades en 9-årig pojke, som mot en jämnårig lekkamrat med en pilbåge avskjutit en pil, som träffat i ena ögat, så att detta måst bortopereras, skadestånd med hänsyn till gärningens farliga beskaffenhet. (Jfr häremot NJA 1949 s. 535). Det blev utrett, att den skadade vid tillfället icke deltog i lek men att han gjort det tidigare, och med hänsyn härtill och jämlikt 6 kap. 6 § strafflagen jämkades skadeståndet till hälften. Talan mot 9-åringens fader ogillades. I FFR 1958 s. 366 gällde det en 7-åring, som mot en 5-årig kamrat med en slangbåge skjutit en sten, som träffat ena ögat. Skadestånd utdömdes men jämkades till 1/3 på grund av 7-åringens ålder och övriga omständigheter, medan talan mot hans föräldrar ogillades. I FFR 1960 s. 337 hade en 14-åring låtit några yngre pojkar skjuta med en honom tillhörig luftpistol och hjälpt dem ladda vapnet. Vid skjutningen råkade en 10-åring träffa en 11-åring i ögat. Såväl 14-åringen som 10-åringen ålades skadestånd, vilket dock med hänsyn till gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt jämkades beträffande 14-åringen med allenast 1/4, medan 10-åringens skadestånd (av underrätten) jämkats till hälften.
    I en del fall har skada uppstått genom sprängämnen och frågan främst gällt minderårigs medvållande. Exempel härpå utgöra FFR 1957 s. 259 (NJA C 1014), anfört ovan under rörelseidkares ansvar gentemot utomstående (10-årig gosse, som mottagit startpistolpatroner av en 9-årig flicka, fick på grund av medvållande själv vidkännas hälften av skadeståndet i förhållande till en 17-årig yngling, som överlämnat patronerna till flickan), NJA 1958 s. 550 (FFR s. 156), även anfört i nämnda avsnitt (skadestånd till 11-årig gosse, som deltagit i lek med s. k. blixtskott, jämkat till hälften på grund av medvållande), FFR 1958 s. 456 (hovrättsdom) (skadestånd till 11-årig gosse, som åtkommit tändhattar i ett olåst skrivbord, jämkat till hälften) och FFR 1961 s. 153 (NJA C 45) (13-årig gosses skadeståndstalan mot två kamrater — 13 resp. 11 år gamla — vilka tillverkat bomber genom att fylla bitar av järnrör med en blandning av klorex och socker och sedan låtit honom deltaga i sprängningsförsök, bifölls på grund av kamraternas ålder och insikt om lekens farlighet utan nedsättning enligt 6 kap. 6 § strafflagen men däremot med jämkning till 1/3 på grund av den skadelidandes medvållande; två ledamöter av hovrätten ville helt ogilla talan).
    Beträffande skada genom kast o. d. bör anmärkas FFR 1957 s. 270 (hovrättsdom), där 7-årig pojke under lek med en bandyklubba råkat skada ena ögat på en 10-årig pojke, som icke deltagit i leken, men där skadeståndet på grund av 7-åringens ålder och övriga omständigheter

 

22—653005. Svensk Juristtidning 1965

338 FRITJOF LEJMANjämkades till 1/4, samt NJA 1960 s. 599 (FFR s. 208), där 12-årig pojke under lek kastat en spetsig träflisa mot en något yngre pojke, vars ena öga därvid skadats, ålagts till 2/3 jämkat skadestånd med hänsyn till skadegörarens ålder och det förhållandet att skadan inträffat under lek, men där ytterligare jämkning ej skedde på grund av förefintligheten av ansvarsförsäkring; två ledamöter i HD ville jämka till hälften.
    Angående barns medverkan i trafikolyckor bör här noteras en del fall, som redan anförts under olika rubriker i samband med skada iföljd av automobiltrafik och där fråga framför allt uppstått, huruvida och i vilken mån skadeståndet till barnet skulle jämkas. I detta hänseende kunna här anföras hovrättsdomarna i FFR 1959 s. 264, anfört under alltför hög hastighet (4-årig flicka, som plötsligt sprang ut i vägbanan framför en motorcykel, erhöll med hänsyn till sin ålder ojämkat skadestånd) samt s. 336 och 339, anförda under ouppmärksamhet beträffande vägbana (9-årig pojke, som begivit sig ut i körbanan bakom en buss vid en hållplats, fick skadeståndet jämkat till 2/3, medan 4-årig pojke, som från ett dike sprang upp på en väg, fick ojämkat skadestånd), vidare NJA 1960 s. 660 (FFR s. 221), anfört under alltför hög hastighet och där närmare omtalat, samt slutligen hovrättsdomarna i FFR 1960 s. 390, likaledes därstädes anmärkt (9-årig pojke, som ouppmärksamt kommit cyklande ut på en gata från en gårdsplan fick skadeståndet jämkat till hälften; motparten hade ej överklagat), 1961 s. 252, anfört under ouppmärksamhet beträffande vägbana och där närmare omnämnt, och s. 326, anfört under alltför hög hastighet (7-årig pojke, som vid övergångsställe i stad sprungit över körbanan nära framför en bil, fick skadeståndet jämkat till 3/4).
    Beträffande skadeståndstalan mot barns vårdnadshavare må här hänvisas till de ovan i detta avsnitt nämnda hovrättsdomarna i FFR 1957 s. 307 och 1958 s. 366. I FFR 1957 s. 254 (NJA C 813) hade en pojke strax efter det han fyllt 15 år av sin broder förvärvat en lättmotorcykel. Fadern — som haft uppfattningen att avsaknad av körkort ej utgjorde hinder för förande av motorfordon å enskilt område— hade förbjudit sonen att föra motorcykeln å allmän väg. Emellertid överträdde pojken förbudet och vållade en trafikolycka vid utfart å en huvudled. Då ingen av föräldrarna före olyckan haft vetskap om att sonen överträtt förbudet och denne vid dess meddelande fyllt 15 år samt brukat efterkomma föräldrarnas tillsägelser, ogillades skadeståndstalan mot dem för bristande tillsyn. I FFR 1958 s. 419 (hovrättsdom), även anfört under skada i följd av automobiltrafik (ägareansvaret), hade en 15-årig pojke av sin fader fått tillstånd att för egna pengar inköpa en motorcykel, vars tjänstevikt med 1 kg översteg den för lätt motorcykel högsta tillåtna. Den förvarades tills vidare i en källare i avbidan på att sonen skulle fylla 16 år. Fadern hyste uppfattningen, att sonen, som hade körkort för lätt motorcykel, från och med 16-års åldern fick köra motorcykeln. Vid ett tillfälle c:a en månad innan pojken skulle fylla 17 år, körde han motorcykeln

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 339och vållade en trafikolycka. Det förhållandet att fadern låtit honom köra ifrågavarande motorcykel ansågs icke innebära, att fadern brustit i sin vårdnadsplikt beträffande sonen, varför skadeståndstalan mot fadern ogillades.

 

S k a d a  u n d e r  l e k  i  ö v r i g t. I FFR 1957 s. 383 (hovrättsdom) hade en manlig och en kvinnlig patient på ett konvalescenthem för tuberkulospatienter i glädjen över besked om utskrivning »på lek» riktat några sparkar mot varandra. Därvid parerade mannen en spark från kvinnan genom att med ett häftigt ryck fatta tag i hennes vrist med påföljd att hon föll omkull och bröt armen. Hon tilldömdes ojämkat skadestånd och den huvudsakliga motiveringen härför var att omständigheterna icke utvisade, att hon varit villig låta mannen under leken gripa tag i benet eller att han på grund av hennes uppträdande haft fog för att antaga detta. Se om fallet närmare Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 166, och Agell, Samtycke och risktagande s. 139 ff. Jfr även de tidigare NJA 1933 s. 150 och 1950 s. 440.

 

S k a d a  o r s a k a d  a v  s i n n e s s j u k. Härom böra anmärkas två fall. I FFR s. 283 (NJA C 311) hade en kvinna under inflytande av sinnessjukdom (djup depression) anlagt brand i en fastighet. Sedan hon avlidit fullföljdes skadeståndstalan mot hennes dödsbo. Dödsboet ålades utgiva fordrat skadestånd, som icke blev jämkat enligt 6 kap. 6 § strafflagen. Därvid beaktades gärningens farliga beskaffenhet samt det förhållandet att kvinnan icke i följd av sin psykiska abnormitet kunde antagas ha saknat insikt därom. — I FFR 1959 s. 219 (NJA C 855) hade en person under inflytande av sinnessjukdom påkört och skadat med sin bil ett par järngrindar m. m., hörande till en kronans anläggning. Skadeståndstalan väcktes mot bilens trafikförsäkringsbolag, därvid även åberopades det strikta förare- och ägareansvaret enligt bilansvarighetslagen. Fordrat belopp utdömdes utan att jämkning skedde enligt 6 kap. 6 § strafflagen. Därvid togs hänsyn till att skadan uppkommit under trafik med motorfordon och att handlingen måste anses ha varit av synnerligen farlig beskaffenhet.