Rörelseinteckning?
Det är av kända skäl angeläget att frågor, som skola lösas lagstiftningsvägen, göras till föremål för ingående överväganden innan lagverket tar slutgiltig form. Man kan från denna utgångspunkt förvisso icke beskylla lagstiftaren för något lättsinne när det gäller arbetet på en ny jordabalk; arbetet har i själva verket mer eller mindre fortlöpande pågått allt sedan lagkommittén 1818 framlade ett första förslag i ämnet. De gångna årens överväganden till trots vill det förefalla som om ett och annat kan tåla att diskuteras i det av lagberedningen den 10 sept. 1960 framlagda förslaget till jordabalk m. m. (SOU 1960:24) och det av jordabalksutredningen den 15 okt. 1963 avgivna reviderade förslaget till jordabalk m. m. (SOU 1963:55), det senare remissbehandlat 1964 och vid det här laget föremål för bearbetning inom justitiedepartementet med sikte på lagrådsbehandling i en nära framtid. Debatt är redan inledd i denna tidskrift genom den mellan prof. Karl Olivecrona och jordabalksutredningens sekreterare Arne Wilhelmsson förda skriftväxlingen angående panträtten i NJB. Diskussionen torde med fördel kunna fortsättas under breddning av ämnesvalet. Förevarande inlägg har tillkommit i detta syfte. Inlägget berör närmast de båda för jordabalksutredningen centrala frågorna om industritillbehör och gemensam panträtt.
Frågan hur kretsen av tillbehör till fastighet skall bestämmas är av intresse i olika hänseenden. Sin ojämförligt största betydelse anses spörsmålet ha ur kreditgivningssynpunkt eftersom dess lösning blir bestämmande för kreditunderlaget vid all långivning där fastighet ingår i lämnad säkerhet. Vid utformningen av tillbehörsbegreppet blir därför målsättningen att i stort söka den lösning som är bäst ägnad att främja kreditgivningen.
I industritillbehörsfrågan äro lagberedningen och jordabalksutredningen ense om att den i 1895 års lag förekommande avgränsningen äro tillfredsställande. Med den kritiska inställningen härtill är emellertid också enigheten slut i det att lagberedningen och jordabalksutredningen föreslå vitt skilda lösningar av frågan hur tillbehörskretsen skall bestämmas. Lagberedningen förordar sålunda en stark inskränkning i förhållande till gällande rätt medan jordabalksutredningen — under utvecklande av stark kritik mot lagberedningens ståndpunkt — föreslår en markant utvidgning av tillbehörskretsen. Den avgörande bestämmelsen återfinnes hos lagberedningen i 2 kap. 2 § första stycket, vilket lyder:
Till byggnad hör sådant varmed byggnaden blivit försedd, vare sig fast inredning eller annat, såvida det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller viss lägenhet däri. Såsom tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet skola likväl maskiner och dylik utrustning räknas allenast om deras användning ej är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren.
Korresponderande lagrum är hos jordabalksutredningen 2 kap. 1 § andra stycket, så lydande:
Till fastighet varå industriell eller därmed jämförlig verksamhet bedrives eller under någon tid av de senast förflutna två åren bedrivits höra tillika maskiner och annan utrustning, som tillförts fastigheten för att å eller i anslutning till denna användas i verksamheten (industritillbehör); fartyg, som enligt vad därom är särskilt stadgat kunna intecknas för fordran, ingå ej bland industritillbehören, ej heller luftfartyg. Kan enligt vad nu sagts föremål hänföras till flera fastigheter, skall det höra till den, vartill närmaste anknytning finnes; av betydelse för anknytningen är å vilken fastighet föremålet normalt är stationerat, vilken fastighet det främst betjänar, till vilken fastighet det i bokföringen räknas och annat jämförligt förhållande.
Såsom allmänna kännetecken på förslagen torde kunna anges att lagberedningen försöker värna om ett tillbehörsbegrepp med så nära och naturlig anknytning som möjligt till byggnader såsom sådana under det att jordabalksutredningen eftersträvar ett tillbehörsbegrepp som — utan att betjäna sig av byggnaderna såsom mellanlänk — närmast anknyter till den industriella verksamheten.
Att bestämma kretsen av industritillbehör är otvivelaktigt en grannlaga och utomordentligt ömtålig uppgift. Utifrån juridiska synpunkter har lagberedningens snävt utformade tillbehörsbegrepp en förtjänstfull fasthet och klarhet. Det har därtill fördelen att nära anknyta till vad man är beredd uppfatta såsom naturligen hörande till fastighet. Slutligen förefaller det vara någorlunda hanterbart i tillämpningen. I jämförelse härmed ter sig den av jordabalksutredningen föreslagna avgränsningen i sin obestämda vidsträckthet smått äventyrlig. Mängder av maskiner och föremål, vilka enligt sakens natur uppfattas såsom lösören, förlänas vid industriell verksamhet karaktären av tillbehör till fastighet. Att jordabalksutredningen själv varit medveten om de med dess bestämning av tillbehörskretsen förknippade vanskligheterna framgår av olika försök från utredningens sida att komma till rätta
med de mest uppenbara riskerna när det gäller utvidgningen av tillbehörskretsen. Redan av utredningen vitsordat behov att låta tillbehören under någon tid efter rörelsens upphörande bibehålla sin anknytning till fastigheten visar svaghet och indicerar besvärliga tillämpningsproblem; att tillfredsställande fastslå när en rörelse skall anses ha upphört, vilket är utgångspunkt för den föreslagna tvååriga preklusionsfristen, torde understundom komma att visa sig ogörligt. Hjälpregeln att avgöra tillbehörsanknytningen till viss fastighet, när flera kunna ifrågakomma, tyder på ytterligare svaghet och pekar på nya tillämpningssvårigheter. Vad nu sagts torde i ännu högre grad gälla om ett av utredningen i 5 § andra stycket infört regelsystem för att trygga panthavaren mot skingring av tillbehören.
Om man sålunda i princip måste ha starka betänkligheter mot jordabalksutredningens vidsträckta tillbehörsbegrepp, bör från mera begränsad kreditgivningssynpunkt utredningen ges det erkännandet att dess strävan att såsom kreditunderlag samla så många i en industriell verksamhet ingående komponenter som möjligt, däribland rent mobila ting, är i och för sig lovvärd. För den presumtive kreditgivaren torde det nämligen regelmässigt te sig mest konsekvent och ändamålsenligt att såsom säkerhet för sitt ekonomiska engagemang få räkna med rörelsen i dess helhet. Det är som en i gång varande produktionsenhet rörelsen har sitt maximala värde och ger kreditgivaren möjlighet att tillgodogöra sig rörelsens komplexövervärde, för att nu använda jordabalksutredningens terminologi. Det står emellertid klart att man ej heller med utredningens förslag uppnår syftet att såsom enhetligt kreditobjekt kunna utnyttja rörelsen såsom arbetande produktionsenhet. Utredningen nämner själv såsom en brist att kontorsinventarier, vilka i och för sig ingå i rörelsen men äro placerade på annan fastighet än den där den aktuella verksamheten drives, icke bli industritillbehör.
Lagberedningens förslag är ur kreditgivningssynpunkt behäftat med nackdelen att medföra bortfall av ett betydande kreditunderlag vid belåning av industrifastigheter och har av denna anledning mött stark kritik under remissbehandlingen.
Man nödgas med hänsyn till vad sålunda anförts konstatera att allvarliga erinringar kunna göras mot lagberedningens förslag ur kreditgivningssynpunkt och mot jordabalksutredningens förslag av juridiska skäl. Saken kompliceras ytterligare av att man vid tillbehörsbestämningen i bakgrunden har institutet förlagsinteckning eller — för att använda förlagsinteckningskommitténs terminologi i SOU 1964:10 — företagsinteckning, vars räckvidd egendomsmässigt är avhängig av bland annat hur man bestämmer kretsen av tillbehör till fastighet. Det torde i förbigående sagt få betecknas såsom olyckligt att ingen av lagberedningen, jordabalksutredningen och förlagsinteckningskommittén tagit sig före att till gemensam och enhetlig bedömning uppta fastighetsinteckning och förlagsinteckning och försökt sig på att finna en ur bl. a. kreditgivningsynpunkt ändamålsenlig syntes.
Om förlagsinteckningskommitténs förslag genomföres, kommer förlagsinteckningsinstitutet att utvidgas till att omfatta alla med bokfö-
ringsskyldighet förknippade former av näringsverksamhet jämte jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning samt att avsevärt förstärkas genom att erhålla i viss mån panträttsliga drag. Ytterligare förstärkningar torde vara möjliga. Förlagsinteckning har till skillnad från fastighetsinteckning såsom kreditunderlag lös egendom, däribland ofta i hög grad mobila ting. Den anknyter på ett naturligt sätt till rörelsen såsom sådan och är i fråga om kreditunderlaget, såvitt nu är av intresse, strängt taget endast utesluten från vad man genom aktuell bestämning i jordabalken behagar hänföra till fastighet. Med fasthållande såsom utgångspunkt att en kreditgivare vid övervägande av långivning anser sig bäst betjänt av att få rörelsen såsom odelat kreditunderlag framkastas här såsom ett uppslag tanken att förstärka förlagsinteckningsinstitutet — gärna kallat rörelseinteckning eftersom begreppet företag har allt för vidsträckt och svävande betydelse — genom att låta det omfatta icke bara lös egendom utan från fall till fall även fastighet samt de av jordabalksutredningen exkluderade industritillbehören fartyg och luftfartyg, d. v. s. all i rörelsen ingående egendom.1 Med ett sålunda utformat rörelseinteckningsinstitut ställt till näringsidkarnas förfogande skulle man bryta ud den av den mot lagberedningens förslag riktade kritiken om bortfall av kreditunderlag och på köpet undgå de för kreditgivningen besvärliga gränsdragningarna mellan fastighet och lös egendom vid rörelsebelåning. Man skulle därmed också kunna klara sig med lagberedningens snäva tillbehörsbegrepp. Övergången till ny jordabalk borde ur kreditgivningssynpunkt snarast underlättas eftersom de antydda reglerna skulle kunna förväntas leda till en koncentration av upplåningen hos en eller ett fåtal kreditgivare, d. v. s. närmast ge en impuls till sanering av krediterna. Lånemöjligheterna skulle komma att ökas och varieras genom att en rörelseidkare finge tre säkerhetsformer att välja emellan, nämligen konventionell fastighetsinteckning samt rörelseinteckning med eller utan i rörelsen ingående fastigheter, fartyg och luftfartyg. De tekniska svårigheterna synas icke vara större än att de med lätthet kunna bemästras. Man torde exempelvis i de lokala2 fastighetsböckerna endast behöva anteckna att fastigheten är föremål för rörelseinteckning och göra sådan anteckning liktydig med fastighetsinteckningsförbud. För att underlätta övergången till rörelseinteckning kunde man medge stämpelfrihet för belopp motsvarande redan gällande fastighetsinteckningar och förlagsinteckningar.
För en med bankinrättningarnas kapital- och penningmarknad obekant domstolsjurist har det icke varit möjligt att bedöma verkningarna i sagda hänseenden av ett rörelseinteckningsinstitut. Mot ett sådant torde möjligen från affärsbankernas sida komma att erinras att det icke blir något utrymme för mera tillfälliga krediter samt att långfristiga krediter icke komma att givas i nämnvärt större utsträckning
än nu eftersom man vid obligationslån samt hos hypoteksföreningar och försäkringsbolag m. fl. icke skulle våga såsom kreditunderlag räkna med så skiftande ting som mobila saker och komplexövervärden. Resonemanget kan låta bestickande men torde falla på det faktum att med rörelseinteckning det totala säkerhetsunderlaget trots allt blir större genom den kraftsamling som sker när alla resurser bilda ett enhetligt kreditunderlag; det samlade utrymmet för lämnande av krediter måste bli störst då. Redan nu lär det för övrigt förekomma att förlagsinteckningar lämnas såsom ytterligare säkerhet för långfristiga krediter, t. o. m. för obligationslån. Eventuella svårigheter för kreditinrättningarna torde inte vara större än att de kunna övervinnas, om icke på annat sätt så genom en strukturrationalisering, syftande till att möjliggöra för ett och samma kreditinstitut att lämna en och samma lånbehövande all erforderlig kredit. Det kan principiellt sett näppeligen ligga något sunt i ett system som uppfordrar låntagarna att anlita flera kreditgivare; därigenom försvåras ju bl. a. övervakningen av hur låntagaren sköter sina engagemang.
Såsom särskild fördel och kanske den största av ett rörelseinteckningsinstitut bör noteras att det förefaller kunna bidraga till lösandet av det intrikata spörsmålet om gemensam panträtt. Möjligheten härtill ligger i att man — med frångående av jordabalksutredningens förslag om gemensam panträtt — skulle kunna godtaga lagberedningens förslag, att i samma pantbrev panträtt ej må utfästas i flera fastigheter, men därvid kunna undvika konstruktionen registrerad bruksenhet och i stället via rörelseinteckning tillgodogöra sig de fördelar, man avsett att vinna genom registrerad bruksenhet. Tankegången må här utvecklas något närmare.
Att nuvarande regelkomplex i fråga om gemensamma inteckningar och exekutiv försäljning av gemensamt intecknade fastigheter är svårtillgängligt och långt ifrån lätthanterligt är så allmänt omvittnat att ämnet icke behöver närmare utvecklas. Enighet torde alltså kunna föreligga om att institutet gemensamma inteckningar eller gemensam panträtt bör undvikas. Detta var också lagberedningens ståndpunkt. För att likväl tillgodose behovet att såsom kreditunderlag kunna utnyttja en på flera fastigheter vilande brukningsenhet såsom ett sammanhållet kreditkomplex tillhandahöll lagberedningen konstruktionen registrerad bruksenhet. Inför stark kritik från flera remissinstanser har förslaget i denna del övergivits av jordabalksutredningen och ersatts med ett i något förenklad form återtaget system med gemensam panträtt. De av utredningen uppnådda förenklingarna, ingalunda obetydliga, äro i och för sig att hälsa med tillfredsställelse. Betydande svårigheter komma emellertid allt framgent att vara förknippade med institutet vars regelsystem även i fortsättningen blir en svårtillgänglig och långt ifrån lätthanterlig materia. I remissvar från särskilt bankhåll har man sökt bagatellisera svårigheterna genom att hänvisa till att de mest svårbemästrade problemen sällan ställas på sin spets, när det gäller exekution i gemensamt intecknade fastigheter, samt att man nu nöjaktigt behärskar regelsystemet. Konstaterandet av den sparsamma förekomsten är
säkerligen riktig i vad gäller vår tid av ständigt uppåtgående konjunkturer. Det har emellertid funnits andra tider och de kunna komma tillbaka; härmed måste man räkna vid införande av en ny jordabalk, avsedd att gälla under lång tid. Att vår generation lärt sig att mer eller mindre virtuost behärska regelkomplexet är ej något skäl för dess bibehållande i framtiden. Alla böra med andra ord kunna vara överens om att lösningar av typen gemensamma inteckningar och gemensam panträtt helst böra för framtiden undvikas. Av remissyttranden från näringslivets organisationer och från bankhåll framgår att så kan ske endast under förutsättning att lagstiftaren i en eller annan form tillhandahåller ett system som gör det möjligt att för kreditändamål framtaga komplexövervärdet hos flera sambrukade fastigheter.
I det föregående har schematiskt dragits upp riktlinjer för rörelseinteckning.3 Därmed skulle till kreditmarknadens förfogande ställas en säkerhetsform varigenom, oavsett egendomens natur, i stort sett alla i en rörelse ingående komponenter kunde erbjudas såsom samlat kreditunderlag. Ur kreditgivningssynpunkt böra därför inga invändningar möta utom möjligen den att behov av att kunna utnyttja ett komplexövervärde hos flera fastigheter kan föreligga utan att fördenskull förutsättningar för erhållande av rörelseinteckning äro för handen. Med förlagsinteckningskommitténs föreslagna utvidgning av inteckningsbara verksamhetsformer torde dock invändningen sakligt sett vara så svagt grundad att den bör kunna lämnas utan beaktande.
Ur exekutionssynpunkt förefaller rörelseinteckning ej komma att vålla några komplikationer. Endast i rena undantagsfall torde man behöva befara att utmätning i intecknad egendom leder till exekutiv auktion. Förlagsgivaren kan som regel förväntas med sin förmånsrätt komma att bevaka hela sin fordran vid utmätning med påföljd att sämre prioriterade borgenärer icke ha någon utsikt till betalning ur egendomen. I praktiken torde därför exekution i form av konkurs bli vanligast. I sådan finnes visserligen möjlighet till utmätning av fastigheten. Denna möjlighet lär dock endast komma att utnyttjas i rena undantagsfall. Skälet till att man en gång valt rörelseinteckning har ju varit att fastigheterna sammanhållna ha ett övervärde; det måste då också i allmänhet förväntas strida mot förutsättningarna för rörelseinteckningens tillkomst att sälja någon fastighet separat. Avvecklingen torde istället få antagas komma att ske genom avyttring av den rörelseintecknade egendomsmassan såsom sådan eller i form av utbud av egendomen i ekonomiskt lämpliga poster. Skulle undantagsvis utmätning i rörelseintecknad fastighet ske och leda till exekutiv auktion, innebär detta ej några komplikationer. Regelkomplexet om gemensamma inteckningar förutsättes vara utmönstrat med särutrop och allt. Varje utmätt fastighet kommer följaktligen att säljas för sig och allmänna regler här förbli att följa.
Ej heller när det gäller servitut och nyttjanderätt samt andra rättigheter, vilka enligt 27 kap. i jordbalksutredningens förslag kunna bli
föremål för inskrivning, torde några komplikationer uppkomma genom rörelseinteckning. Rättighetshavarna förbli i händelse av exekution bibehållna vid sin rätt i samma utsträckning vid rörelseinteckning som eljest. Reglerna om räddningsförsök vid exekutiv auktion stå fast och då såväl som i övriga fall ingripa de mer eller mindre socialt färgade bestämmelser som under årens lopp tillkommit för att säkerställa nyttjanderättshavare och andra.
Särskild penetrering är nödvändig av frågan hur rörelseinteckning kommer att verka i de förr eller senare oundvikliga fall, där på grund av fastighetsbildning eller av andra skäl någon fastighet eller från sådan avskilt område måste befrias från ansvar för rörelseinteckning. Spörsmålet synes icke erbjuda särskilda svårigheter. Inteckningen är beviljad i en egendomsmassa, bestämd från fall till fall i vad gäller fastigheter och bestående av flera i en rörelse sammanhållna förmögenhetsobjekt. Rörelseinteckningen graverar alltså egndomsmassan såsom sådan och förändringar inom dennas sammansättning inverka i princip icke på panträtten. Logiskt sett torde det icke ens vara nödvändigt med något formellt dödningsförfarande i fastigheter som frångå rörelsen; man dödar ju icke särskilt i de olika förmögenhetsobjekt som ingå i förlagsintecknad egendom, något som för övrigt skulle vara praktiskt ogenomförbart eftersom förlagsinteckning omfattar bl. a. typiska omsättningstillgångar. Panthavarens remedium i händelse säkerheten äventyras är i dylikt fall sökande av förtida betalning. Ur ordningssynpunkt — bl. a. blir i allmänhet återregistrering hos den lokale inskrivningsdomaren aktuell när fastighet eller del därav utgår ur rörelsen — och med hänsyn till att i rörelsen ingående fastigheter i allmänhet komma att representera betydande delar av rörelsens totalvärde, torde det dock vara ofrånkomligt med regelrätt dödning eller inskrivning i annan form när det gäller förändringar i rörelsens fastighetsbestånd. För åtgärden bör erfordras samtycke av därav berörda sakägare, vilket i praktiken blir liktydigt med att för försäljning samt hel eller partiell befrielse av fastighet från rörelseinteckning kommer att krävas medgivande av förlagsgivaren. Dödning med förbehåll (relaxation) blir ej aktuell.
I anslutning till frågan om rörelseinteckning frestas man inför en ny jordabalk ställa under debatt huruvida särskilda rättigheter framdeles böra få tynga fastighetsförhållandena, inskrivningsväsendet och exekutionen i fastighet i samma ökande takt som nu. Vad särskilt servitut beträffar komma möjligheterna att undgå inskrivna sådana att avsevärt vidgas om ett av fastighetsbildningskommittén framlagt förslag till lag om fastighetsbildning genomföres (SOU 1963:68). I 7 kap. med särskilda bestämmelser om servitut har man här föreslagit sådan reglering av de s. k. förrättningsservituten att dessa komma att bli långt användbarare än nu är fallet. Betingelserna för att få till stånd sådana ha liberaliserats och det blir möjligt att bilda dem genom fastighetsreglering utan samband med annan fastighetsbildningsåtgärd. Fastighetsbildningskommittén har snuddat vid tanken att med kommitténs förslag behovet av upplåtelseservitut minskats så att det kunde vara
motiverat att inskränka fastighetsägarnas rätt att genom avtal knyta servitut till sina fastigheter. Kommittén har emellertid — under hänvisning till att lagberedningen 1960 uttalat att även efter en utvidgning av förrättningsservituten dessa icke helt kunna ersätta upplåtelseservituten — ansett sig icke böra upptaga frågan till närmare övervägande. Detta är att notera med beklagande ty det hade varit av värde att vid övervägandet av jordabalksutredningens förslag ha haft tillgång till ett efter ingående prövning fattat ståndpunktstagande från fastighetsbildningskommitténs sida. Utan att vantolka kommitténs intentioner torde man emellertid kunna våga påståendet att kommittén sympatiserat med tanken att i fortsättningen låta servitutsfrågorna lösas enbart förrättningsvägen. En sådan tanke är ingalunda orimlig. Det torde utan överdrift kunna sägas att möjligheterna att inteckna servitut nu begagnas i en utsträckning som, åtminstone från synpunkten att säkerställa dem vid exekutiv försäljning, tenderar att närma sig missbruk. Med dagens tilltagande tendens att skapa för flera fastigheter gemensamma nyttigheter, t. ex. storstädernas fjärrvärmesystem, törs man förutsäga att servitutsinteckningarna komma att avsevärt öka i antal. Ett servitut för exempelvis framdragande av en fjärrvärmeledning i tomtmark utgör emellertid så gott som undantagslöst icke någon belastning för fastigheten i den meningen att en spekulant vid exekutiv försäljning skulle komma på tanken att lägga sitt bud så att servitutet komme att uppoffras; oftast är för övrigt fastighetens egen värmeförsörjning ordnad genom fjärrvärme. Skälet till att man intecknar sådana upplåtelser är icke så mycket att säkerställa servitutet vid exekutiv auktion som fastmer att skapa garantier för att servitutet rent generellt blir bestående mot ny ägare till fastigheten. Servitutet är, rätt använt, en naturlig komplettering av en fastighet och bör därför tillskapas förrättningsvägen. Frågan härom är så angelägen att det vore olyckligt att förbigå den vid införande av en ny jordabalk. — Av nyttjanderätterna torde endast arrendeavtal vara föremål för inskrivning i större omfattning. Även om problemet med nyttjanderätterna ur inskrivningssynpunkt därför torde vara av mindre betydelse, kunde det likväl vara av värde att vid ett generellt övervägande av de särskilda rättigheternas ställning undersöka huruvida nyttjanderätternas bestånd ej kunde exklusivt regleras i därför avsedda kapitel i den nya jordabalken.
Rubriken till artikeln är försedd med frågetecken. Valet av skiljetecken är motiverat ännu i slutvinjetten. De framförda synpunkterna äro nämligen säkert långt ifrån invändningsfria, därtill schematiska och utan anspråk på att vara tillnärmelsevis uttömmande. I själva verket torde erfordras ingående utredning för att det skall bli möjligt att ta ställning till frågan om införlivande med svensk rätt av ett rörelseinteckningsinstitut i här skisserad form. Det kunde emellertid vara av intresse att få saken ytterligare belyst, särskilt från rörelseidkare- och kreditgivarehåll. Det är bl. a. i hopp härom ovanstående inlägg hartillkommit. Anders Arvidsson