OM SVENSK DOMSTOLS BEHÖRIGHET I INTERNATIONELLA ADOPTIONSÄRENDEN¹

 

Av justitierådet SIGURD DENNEMARK

 

I. INLEDNING

I 6 kap. 1 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption (IÄL) förutsättes att utländsk medborgare äger adoptera här i riket samt att svensk medborgare äger adoptera i främmande stat. Såvitt angår jurisdiktionskompetensen kan av stadgandet icke utläsas mer än att svensk domstol varken gör anspråk på exklusiv behörighet att pröva varje adoptionsansökan av svensk medborgare eller anser sig böra avvisa varje sådan ansökan av utländsk medborgare. Under vilka förutsättningar svensk domstol överhuvud må upptaga ett adoptionsärende, som i ett eller annat avseende har anknytning till utlandet, regleras emellertid icke i svensk lag, vare sig i IÄL eller eljest. I 20 kap. 5 § st. 1 FB stadgas allenast, att laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn är rätten i den ort där adoptanten har sitt hemvist, varjämte i 14 § samma kapitel finnes en regel om Stockholms rådhusrätt såsom allmänt subsidiärt forum i ärenden rörande bl. a. adoption. Reservregeln i 14 § får dock icke

 

¹ Med internationella adoptionsärenden förstås i förevarande artikel sådana där sökande eller barnet antingen är utländsk medborgare eller har hemvist utomlands; jfr nedan s. 7 och NJA 1962 s. 305. Se ock Hassler, Internationella adoptivförhållanden, s. 7 not 1 i.f. Definitionen i den av UD år 1961 utgivna publikationen Internationella adoptionsärenden s. 5 (»sådana där en eller flera av parterna i ett blivande adoptionsförhållande äro utländska medborgare») är alltför snäv. — I artikeln behandlas endast ärenden rörande antagande av adoptivbarn, icke ärenden angående adoptivförhållandes hävande. 
    Artikeln förelåg i första korrektur i sept. 1964. Korrekturet användes som arbetsmaterial av de svenska delegerade vid den i oktober s. å. avhållna tionde Haagkonferensen för internationell privaträtt. En vid denna konferens utarbetad konvention i internationellt adoptionsrättsliga frågor har ej beaktats i artikeln. Konventionen fogas i översättning vid artikeln (s. 31ff.).
    T. f. lagbyråchefen O. Höglund har genomläst första korrekturet och därvid gjort värdefulla påpekanden. 

1—653005. Svensk Juristtidning 1965

tilläggas den innebörden, att Stockholms rådhusrätt skulle vara behörig att upptaga varje internationellt adoptionsärende alldeles oavsett om i ärendet kan påvisas någon anknytning till Sverige eller icke, utan regelns funktion kan sägas vara att trygga tillgången till svenskt forum i fall då, ändå att adoptanten saknar hemvist i Sverige, svensk domstol enligt de oskrivna internationellt processrättsliga grundsatser, som må anses gälla här i riket, är behörig att pröva ärendet.² Endast i ett avseende är svensk domstols kompetens i internationella adoptionsärenden författningsmässigt uttryckligen reglerad. Enligt 11 § KF  d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap — vilken förordning ansluter sig till en d. 6 febr. 1931 ingången konvention mellan Sverige och övriga nordiska stater — gäller att om medborgare i fördragsslutande stat, som har hemvist i sådan stat, vill adoptera någon som har medborgarskap i en av staterna, ansökningen skall göras i den stat där adoptanten har hemvist.³
    Vilka äro då de oskrivna regler som, utanför den nordiska konventionens tillämpningsområde, få anses gälla i fråga om svensk domstols behörighet att upptaga internationella adoptionsärenden?
    En undersökning av detta spörsmål synes böra inledas meden redogörelse för rättsläget före FB:s ikraftträdande d. 1 jan. 1950.
    I 1917 års adoptionslag upptogs i 25 § följande stadgande:

Laga domstol i mål, som i denna lag avses, vare den rätt, därunder adoptanten har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där han uppehåller sig, eller, om han är utrikes, till Stockholms rådstuvurätt.

    I det av lagberedningen utarbetade betänkande (SOU 1913:15), som låg till grund för 1917 års adoptionslag, anfördes rörande denna bestämmelse:⁴

 

    ² Reglerna om Stockholms rådhusrätt såsom allmänt subsidiärt forum i äktenskapsmål (15:4 st. 1 näst sista meningen GB) och i arvsmål (10:9 st.3 RB) skilja sig såtillvida från motsvarande regel i 20:14 FB att de anknyta till uttryckliga stadganden rörande svensk domstols behörighet i äktenskapsmål och i arvsmål; se Dennemark, Om svensk domstols behörigheti internationellt förmögenhetsrättsliga mål, s. 49.
    ³ Stadgandet i 13 § st. 1 ang. behörigheten i ärenden om hävande av adoptivförhållande behandlas icke i denna artikel; jfr not 1.
    ⁴ Se NJA II 1917 s. 516.

    I brist på allmänt stadgande om forum, som skulle kunna tillämpasmed avseende å behandling av adoptionsfrågor, har en särskild bestämmelse därom måst givas. Då det måste antagas att, såväl när detär fråga om tillstånd att antaga adoptivbarn som då det gäller adoptionsförhållandes upphävande, de bästa upplysningar stå att vinna på den ort, där adoptanten har sitt hemvist eller, om han ej har hemvist här i riket, där han vistas,⁵ har prövningen förlagts till sådan ort. För det fall att adoptanten ej uppehåller sig i riket, vilket särskilt (kurs. här) kan inträffa, om utom riket boende svensk medborgare vill adoptera, har såsom forum anvisats Stockholms rådstuvurätt.

    Hassler sökte i sitt 1923 utgivna arbete Internationella adoptivförhållanden lämna ett bidrag till tolkningen av 25 § adoptionslagen.⁶ Han framhöll, att adoptionslagens formulering icke uteslöt från svensk domstols kompetens adoptionsansökan av utländsk adoptant, som ej hade domicil i Sverige, men ställde frågan om svensk domstol dock borde till behandling upptaga varje adoptionsansökan av utländsk adoptant. Hade sådan adoptant ej domicil inom riket, syntes han »enligt lagstiftarens mening näppeligen i första hand» kunna få svensk domstols tillstånd till sin adoption, utan borde i stället hänvisas till myndighet, som utpekades av hans »personalstatut». Möjligen, fortsatte förf., kunde inhemsk domstol taga befattning med adoptionsärendet, om särskild grund därtill kunde påvisas »utöveradoptivbarnets svenska nationalitet eller domicil i Sverige». Hassler sade sig stödja dessa sina uttalanden »på dels det förhållande, att lagstiftaren såsom kompetensgrundande omständighet för adoptionsärendes behandling principiellt uppställer adoptantens domicil, dels även den regelmässiga frånvaron av anledning att draga utländsk utrikes domicilierad adoptants ansökan om adoptionstillstånd in under svensk jurisdiktionskompetens». Och vidare hänvisade förf. till att Kungl. Maj:t i sin praxis syntes utgå från att här i landet domicilierad svensk medborgare borde såsom adoptant vända sig till svensk domstol med begäran om tillstånd till adoption.⁷

    I en anmälan av Hasslers arbete sade sig Undén⁸ instämma

 

    ⁵ Ordet »vistas» motsvarades i den föreslagna lagtexten av »uppehållersig».
    ⁶ Hassler a. a. s. 47 f.
    ⁷ Hassler hänför sig här (a. a. s. 48 not 2) till ett av Kungl. Maj:t d. 15 april 1921 avgjort ärende, vilket Wisén redovisar i SvJT 1961 s. 743.
    ⁸ TfR 1924 s. 263 f.

med förf. däri, att svensk domstol ej vore behörig för handläggning av adoptionsansökan av här icke bosatt utlänning, om icke särskild grund för sådan behörighet kunde göras gällande. Regeln angående forum i 25 § adoptionslagen avsåge nämligen icke att bestämma svensk domstols behörighet i förhållande till utländsk domstols utan endast att reglera svenska domstolars inbördes behörighet och att bereda forum för ärenden och mål »rörande svenska undersåtar». Om man sålunda, fortsatte Undén, först »på självständiga grunder» komme till det resultatet, att över huvud svensk domstol vore behörig i ett ärende, vari utlänning vore intresserad, gåve 25 § adoptionslagen en föreskrift om vilken svensk domstol som vore behörig.
    Under förarbetena till 1931 års nordiska konvention bekräftade de svenska delegerade — bland vilka ingingo presidenten Ekeberg, som jämväl hade varit ledamot i den lagberedning vars betänkande låg till grund för 1917 års adoptionslag, och sedermera justitierådet Erik Lind — att svensk lag icke innehöll några »internationella kompetensregler» angående adoption samt att den i 25 § adoptionslagen givna formuleringen ej löste frågan, i vilken utsträckning svensk domstol överhuvud vore behörig eller icke, utan blott bestämde forum för de fall då sådan behörighet förelåge.⁹ Man skulle med anledning härav möjligen ha kunnat vänta sig, att frågan om svensk domstols behörighet i internationella adoptionsärenden ägnats någon uppmärksamhet i samband med att adoptionslagen inarbetades i FB. Så skedde emellertid icke. Snarare kan sägas att FB ännu mindre än adoptionslagen ger en antydan om den internationellträttsliga aspekten. Bestämmelsen att ärendet, om adoptanten ej har hemvist här i riket, skall upptagas av rätten i den ort där han uppehåller sig ansågs sålunda kunna utgå, och den enda motivering som lämnades härför var att därigenom bättre överensstämmelse vunnes mellan 5 § samt 1 och 3 §§ i 20 kap. FB.¹⁰ Innebörden av detta uttalande synes vara, att eftersom de i

 

    ⁹ NJA II 1932 s. 442; jfr E. Lind i SvJT 1927 s. 479 not 1 (»Anmärkas må i detta sammanhang, att i fall då ett adoptionsärende kan vinna prövning vid svensk domstol stadgandet i 25 § adoptionslagen torde äga tillämpning, även när sökanden är utländsk medborgare, men att med nämnda stadgande ej avsetts att giva någon lösning av frågan, när svensk domstol överhuvud är behörig eller icke.»)
    ¹⁰ NJA II 1950 s. 140.

sistnämnda båda paragrafer upptagna reglerna rörande laga domstol i mål angående äktenskaplig börd och faderskap till barn utom äktenskap icke ens antydningsvis beröra spörsmålet om svensk domstols behörighet i mål med utländsk anknytning, det skulle vara inkonsekvent att i 5 § bibehålla den antydan i sådan riktning som fanns i adoptionslagens forumstadgande. Motiven till 20 kap. 5 § FB innehålla vidare allenast en kortfattad erinran om stadgandet i kapitlets 14 §, vilken bestämmelse säges innebära att Stockholms rådhusrätt är »i sistahand» rätt forum.
    Den här lämnade redogörelsen torde bestyrka riktigheten av det inledningsvis gjorda påståendet att frågan om svensk domstols behörighet i internationella adoptionsärenden är, utanför den nordiska konventionens tillämpningsområde, lämnad helt öppen i svensk lagstiftning. Svaret på det förut ställda spörsmålet, vilka grundsatser som i detta avseende dock må anses gälla, får därför sökas i praxis och i allmänna överväganden. Då en redogörelse för innehållet i 1931 års nordiska konvention torde vara ägnad att belysa den mera allmänna frågeställningen, synes det lämpligt att först behandla den nordiska konventionen.

 

II. 1931 ÅRS NORDISKA KONVENTION

Konventionen syftar längre än vad 1917 års adoptionslag gjorde. Dess art. 11 är sålunda, enligt vad de svenska delegerade framhöllo, avsedd att direkt reglera »den statliga kompetensen» såvitt angår förhållandet de nordiska staterna emellan.¹¹
    De delegerade sade sig i detta avseende vara ense därom att prövningen i regel bäst sker i den stat där adoptanten har hemvist. De fortsatte:

 

    Spörsmålet om dennes lämplighet ur skilda synpunkter — hans förmåga och vilja att verkligen bliva barnet i föräldrars ställe och sålunda bland annat hans karaktärsegenskaper, familjeförhållanden, ekonomi, motiven för åtgärden o. s. v. — kräver ofta en ingående undersökning, som uppenbarligen bäst verkställes på hans hemort. Lagen om adoption uppställer också såsom huvudregel beträffande den interna kompetensen, att den rätt, därunder adoptanten har sitt hemvist, är laga domstol i adoptionsmål.
    Regeln om exklusiv kompetens för myndigheterna i den stat, där

 

¹¹ NJA II 1932 s. 442.

sökanden har hemvist, ter sig välgrundad endast för det fall att han under avsevärd tid varit bosatt där. Uppstår frågan om adoption under loppet av de första åren efter inflyttningen, är det ofta lika naturligt, att ärendet prövas i hans hemland. Detta gäller särskilt, om den, som skall adopteras, har medborgarskap och hemvist därstädes. Den erforderliga utredningen i målet kan då måhända med större lätthet verkställas i hemlandet, där båda parterna äro bättre kända. Å andra sidan har man ej heller för detta fall velat utesluta möjligheten att få frågan prövad i det land, där sökanden bor. Förslaget tillerkänner sålunda här undantagsvis sökanden en valrätt. Det är anledning antaga, att valet regelmässigt kommer att träffas till förmån för det forum, som in casu är lämpligast, då icke minst sökanden har intresse av att utredningen kan verkställas med största möjliga lätthet.¹²

 

    I enlighet härmed hade art. 11 i de delegerades konventionsförslag denna lydelse:

 

    Vill medborgare i fördragsslutande stat, som har hemvist i sådan stat, adoptera någon, som har medborgarskap i en av staterna, skall ansökningen göras i den stat, där adoptanten har hemvist. Har han ej hemvist där sedan minst två år, må ansökan även göras i hans hemland, om den, som skall adopteras, har medborgarskap och hemvist därstädes.

 

    Under lagrådsgranskningen av detta förslag invändes, att den av de delegerade för visst fall föreslagna valrätten för adoptanten icke vore utan vansklighet, enär det kunde befaras, att i de fall då kontroll bäst behövdes adoptanten skulle välja icke — såsom avsett vore — det land där utredningen lättast kunde åvägabringas utan det land där kontrollen antoges bli minst sträng. Lagrådet ansåg det därför lämpligt, antingen att regeln om att adoption skulle sökas i det land där adoptanten hade hemvist gjordes undantagslös eller ock att den enligt förslaget fakultativa undantagsbestämmelsen erhölle obligatorisk karaktär.¹³ — De av lagrådet uttalade farhågorna för att den föreslagna valrätten för adoptant skulle komma att missbrukas kunna synas något överdrivna. Departementschefen fann dock lagrådets erinran böra beaktas och ansåg sig därvid böra välja den av lagrådet först angivna lösningen, enligt vilken adoption städse skulle sökas i det land där adoptanten har hemvist.¹⁴
    Resultatet har alltså blivit (11 § i ovan nämnda KF d. 31

 

    ¹² Ibid.
    ¹³ NJA II 1932 s. 447.
    ¹⁴ NJA II 1932 s. 448.

dec. 1931), att om medborgare i nordisk stat, som tillika harhemvist i sådan stat, vill adoptera någon som — oavsett var han har sitt hemvist (i eller utanför Norden) — är medborgare i nordisk stat, ansökningen skall göras i den stat där adoptanten har hemvist. Denna stat har alltså under nyss angivna förutsättningar exklusiv behörighet att pröva adoptionsansökningen. Eftersom den nordiska konventionen är tillämplig även om samtliga parter äro medborgare i en och samma nordiska stat men någon av dem äger hemvist i annan dylik stat,¹⁵ innebär den i 11 § upptagna domsrättsregeln, att svensk domstol icke är behörig att pröva en i annan nordisk stat än Sverige bosatt svensk medborgares ansökan att adoptera ens ett här i riket domicilierat svenskt barn.¹⁶ En utanför Norden bosatt svensk medborgares ansökan att adoptera exempelvis ett norskt barn faller emellertid, oavsett att barnet må ha sitt hemvist i nordisk stat, icke in under konventionen.
    Till belysning av det sagda må från Stockholms rådhusrättspraxis återgivas dessa fall:

 

    Ä I: 109/1953. Svensk medborgare, sedan 1949 chef för ett svenskt företags dotterbolag i Norge, och hans likaledes svenska hustru anhöllo 1953 hos rrttn att få adoptera ett i Sverige bosatt svenskt barn. I beslut d. 29 dec. 1953 yttrade rrttn: »I ärendet är upplyst, att makarna X sedan flera år tillbaka varit och alltjämt äro bosatta i Oslo, där mannen har sin arbetsanställning. Makarna X måste förty — oavsett att fru X blivit för år 1953 mantalsskriven i Sverige — anses ha sitt hemvist i Oslo. Enär vid sådant förhållande jämlikt 11 § KF d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap adoptionsansökningen skall göras i Norge, finner sig rrttn icke kunna upptaga ansökningen till prövning.»
    Ä I: 5/1955. En svensk ingenjör, anställd vid ett svenskt industriföretags dotterbolag i Uruguay och hans svenska hustru anhöllo i januari 1955 hos rrttn att få adoptera ett danskt barn, som i okt. 1954 hade utflyttat från Sverige och nu vistades hos dem i Sydamerika. Utredning i ärendet verkställdes av barnavårdsnämnden i Stockholm. Tillstånd till adoptionen meddelades genom beslut d. 15 juni 1955.
    Ä I: 79/1957. En svensk direktör och hans svenska hustru, vilka 1950 utflyttat till Rio de Janeiro, anhöllo i okt. 1957 att få adoptera ett norskt barn. Barnet, som tidigare varit bosatt hos sin moder i Göteborg, vistades sedan augusti 1956 hos sökandena. Barnavårdsnämnden i Göteborg avgav yttrande rörande makarnas lämplighet som bli-

 

    ¹⁵ Jfr NJA 1962 s. 305.
    ¹⁶ Jfr NJA II 1932 s. 483 f.

vande adoptivföräldrar, i vilken fråga nämnden inhämtat upplysningar från bl. a. svenska konsulatet i Sâo Paulo. Även från svenske beskickningschefen i Brasilien förelåg ett yttrande. Trots att den nordiska konventionen icke var tillämplig åberopades icke någon utredning rörande adoptionens giltighet i Norge (se 6 kap. 1 § st. 1 IÄL jfrt med 12 § i 1931 års förordning). Tillstånd till adoptionen meddelades d. 7 aug. 1958.
    Ä III: 77/1958. En svensk telegraftjänsteman och hans svenska hustru, som i nov. 1957 utvandrat till Mexico medförande en två månader gammal finsk flicka, ansökte i okt. 1958 om tillstånd att adoptera flickan. Yttrande från barnavårdsnämnden i flickans tidigare kyrkobokföringsort förebragtes. Ansökningen bifölls d. 8 jan. 1959.¹⁷

 

    Såsom redan anmärkts är barnets hemvist utan betydelse för jurisdiktionskompetensen enligt den nordiska konventionen.Här i landet domicilierade danskar, norrmän, isländare och finländare äro tvungna att vända sig till svensk domstol, om de önska adoptera ett nordiskt barn, oavsett om barnet är bosatt i Sverige, i adoptantens hemland eller utanför Norden. I regel lärer visserligen adoptionsförfarande i Sverige icke inledas förrän barnet överförts hit, men det förekommer dock att adoptanten vill genomföra adoptionen redan innan så skett. Enligt 12 § första punkten i 1931 års förordning skall lex fori tillämpas vid adoptionsärendets prövning. Svensk domstol har förty att iakttaga de i 20 kap. 6 § st. 1 FB (motsvarande 9 § st. 1 i 1917 års adoptionslag) upptagna föreskrifterna om hörande av barnavårdsnämnd i den församling, till vilken barnet har i stadgandet närmare beskriven anknytning. Dessa i och för sig obligatoriska föreskrifter ha säkerligen utformats utan närmare tanke på internationella adoptionsärenden och kunna därför ej alltid bokstavligen iakttagas. Det ligger emellertid i sakens natur att den utredning rörande barnet och dess personliga förhållanden som nämnda lagrum avser att tillföra rätten bör förebringas jämväl när barnet befinner sig utomlands, och detta även om så icke skulle kunna ske just i den ordning lagrummet angiver. Det får härvid ankomma på domstolen att tillse att syftet med 20kap. 6 § FB blir i sak tillgodosett.¹⁸ För det fall att ett nordiskt

 

    ¹⁷ Se ock det nedan å s. 19 omnämnda ärendet Ä III: 8/1957.
    ¹⁸ Det sagda torde gälla i internationella adoptionsärenden utanför tilllämpningsområdet för 1931 års nordiska konvention. Jfr följande uttalande av JO å s. 62 i 1960 års berättelse: »Då grunden för bestämmelserna (20: 6 FB) är att man velat skapa en garanti för att barnets intresse blir tillbörligen tillgodosett, kan det dock icke vara medgivet att avstå från den ut-

barn har hemvist i sitt hemland upptager 1931 års förordning i 12 § andra punkten den särskilda bestämmelsen beträffande barnsom icke fyllt aderton år att ansökningen ej må bifallas utan att vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet haft tillfälle attavgiva yttrande.¹⁹ Detta stadgande gäller som synes ej när barnet är domicilierat i ett tredje land, t. ex. om ett finskt barn är bosatt i Norge eller ett danskt barn har hemvist utanför Norden.
    För den händelse den ena av två makar, som önska adoptera ett nordiskt barn, är bosatt i Sverige och den andra i annan nordisk stat, synes den nordiska konventionens stadgande om exklusiv kompetens för hemvistlandet icke rimligen få innebära att adoption måste ske i båda staterna. Adoptionen synes i ett dylikt fall lämpligen böra ske i den stat där mannen har sitt hemvist. Någon motsättning mellan makarna föreligger ju icke, och det gäller att finna en praktisk lösning. En annan sak är, att makarnas bosättning i skilda stater understundom kan föranleda tvekan om lämpligheten av att adoptionen alls kommertill stånd. — Om den ena maken är bosatt i nordisk stat och den andra utanför Norden, synes det tveksamt om konventionen överhuvud är tillämplig.

 

III. PRAXIS I ÄRENDEN SOM EJ TÄCKAS AV DEN NORDISKA KONVENTIONEN

A. Sökandena eller en av dem har hemvist i Sverige

Från HD:s praxis finnes endast ett rättsfall refererat rörande svensk domstols behörighet att upptaga adoptionsärende med anknytning till utlandet, nämligen NJA 1947 s. 164. Fakta i detta fall voro följande.

    En 57-årig direktör Ernst B. och hans hustru Martha B.,

 

redning som barnavårdsnämndens yttrande avsetts skola innefatta. Att barnet har anknytning till annat land kan ju rimligen icke medföra, att prövningen av frågan om adoptionens lämplighet får ske med mindre omsorg än eljest. Tvärtom finnes all anledning att ägna sådana adoptionsärendenen särskilt noggrann prövning. Lagens grund synes mig därför tala för att rätten i en sådan situation bör på lämpligt sätt införskaffa motsvarande utredning. Finnes i det främmande landet en motsvarighet till våra barnavårdsnämnder, bör rätten enligt min mening i första hand söka inhämta yttrande från sådan myndighet, om ej en hänvändelse dit ter sig utsiktslös eller av särskild anledning olämplig. Utredning kan också införskaffas t. ex.genom svensk beskickning.» — Se närmare nedan s. 16 f, 18 ff och 21.
    ¹⁹ Jfr JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 61 ff.

båda tyskfödda men dåmera amerikanska medborgare med hemvist i Chicago, staten Illinois, anhöllo i en d. 23 april 1946 till rådhusrätten i Södertälje inkommen ansökan om tillstånd att såsom adoptivbarn antaga 32-årige textilingenjören Paul L., som var tysk medborgare och sedan jan. 1945 uppehöll sig såsom flykting i Sverige. (L. hade i sept. 1945 dömts för bl. a. olovlig underrättelseverksamhet till straffarbete.) Till stöd för sin hemställan anförde makarna B., att L. vore Marthas brorson, att L. sedan 1939 haft av honom inom textilbranschen bedriven verksamhet huvudsakligen förlagd till Sverige, att makarna vore barnlösa samt att L., som vore ogift, vore deras ende kvarlevande nära släkting. I adoptionsansökningen uppgavs, att makarna B. »för närvarande ha domicil å pensionat Skogshöjd, Södertälje». Av en genom rrttns försorg företagen undersökning framgick, att Martha och L. under tiden d. 19 mars—d. 26 april 1946 uppehållit sig å nämnda pensionat som gäster men att Ernst under berörda tid icke uppehållit sig å pensionatet eller eljest till polismyndigheten i Södertälje i vederbörlig ordning anmälts såsom boende inom staden. Martha upplyste, att hon i dec. 1945 anlänt till Sverige för att ordna amerikanskt inresevisum för L., att det ej vore lätt att få sådant visum för en tysk medborgare men att det borde kunna lyckas beträffande den som vore adoptivbarn till amerikanska medborgare. — Rrttn (två ledamöter) prövade, enär ej visats att båda makarna B. uppehållit sig i Södertälje vid den tidpunkt då ansökan om adoption gjordes, lagligt genom utslagd. 8 juli 1946 lämna ansökningen utan bifall. (Avsikten var väl rätteligen att avvisa ansökningen på grund av bristande behörighet från rrttns sida.) Två skiljaktiga ledamöter ansågo tydligen rrttn behörig att handlägga ärendet vid det förhållandet att L., d. v. s. »adoptivbarnet», finge anses ha domicil inom riket men lämnade likväl ansökningen utan bifall, enär adoptionen enligt deras mening icke skulle bli giltig inom amerikanskt rättsområde (jfr 6 kap. 1 § st. 1 IÄL). Sedan makarna B. besvärat sig, meddelade Svea hovrätt (tre ledamöter) följandeutslag:
    Enär av utredningen framgår, att makarna, som äro medborgare i Amerikas förenta stater, icke hava hemvist här i landet,
    samt det förty icke tillkommer svensk domstol att pröva makarnas förevarande ansökning,
    varder rrttns utslag av hovrätten undanröjt.

    En ledamot var beträffande motiveringen såtillvida skiljaktig, att han såsom grund för svensk domstols bristande behörighet jämväl åberopade att makarna B. ej ens uppehållit sig här i riket vid ärendets anhängiggörande vid rrttn.
    HD fann, sedan dispens beviljats, enhälligt ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.
    I ett tilläggsyttrande, som jr E. Lind fogade till sitt votum, erinrade Lind till en början om att de forumregler som gåves i 25 § adoptionslagen allenast innefattade en reglering av de svenska domstolarnas inbördes kompetens för de fall då den statliga kompetensen tillkomme vårt land, men att frågan när ett internationellt adoptionsärende överhuvud må upptagas i Sverige vore lämnad öppen i adoptionslagen. Lind redogjorde därefter för innehållet i art. 11 i den nordiska konventionen, framhöll att stadgandet innebure en exklusiv kompetens för myndigheterna i det land där adoptanten har hemvist samt återgav den motivering som de svenska delegerade lämnat för detta stadgande, d. v. s. att den ofta ingående undersökning som kräves i fråga om adoptantens lämplighet uppenbarligen bäst verkställes på hans hemort.²⁰ Lind yttrade därefter:

 

    De skäl som sålunda åberopats för hemvistet såsom avgörande för den internordiska kompetensen på förevarande område torde, med hänsyn främst till beskaffenheten av den prövning som enligt svensk rätt ligger till grund för tillstånd att antaga adoptivbarn, tala för att samma regel vinner tillämpning vid bestämmande av den internationella kompetensen på samma område. Tvekan kunde möjligen råda om, huruvida för särskilda fall något verkligt behov kan tänkas föreligga att medgiva internationell kompetens på annan grund än nu nämnts, exempelvis på grund av den utländske adoptantens tillfälliga uppehåll i landet. Ett blott tillfälligt uppehåll i Sverige synes emellertid på grund av den prövning som enligt det nyss sagda kräves för tillstånd till adoption ej vara en omständighet av den beskaffenhet att en kompetensregel därå kan grundas, och detta ej ens om därjämte den som skall adopteras skulle hava verkligt hemvist i landet. Särskilt vore det mindre lämpligt, om hänsyn toges till ett sådant tillfälligt uppehåll vars enda syfte vore att få till stånd en adoption, eventuellt en adoption med ändamål i främsta rummet ej att bereda den adopterade ett barns rättsställning men väl att för honom skapa möjlighet att överflytta till det land där adoptanten äger medborgarskap.

 

    Linds yttrande att »samma regel» som den i konventionens art. 11 upptagna (11 § i 1931 års förordning) borde vinna till-

 

    ²⁰ Se närmare ovan s. 5.

lämpning vid bestämmande av »den internationella kompetensen» på förevarande område har tydligen i både justitiedepartementet och utrikesdepartementet åtminstone tidigare föranlett den uppfattningen, att rättsfallet NJA 1947 s. 164 borde tolkas så, att i de fall då adoptanten äger hemvist i Sverige exklusiv behörighet tillkommer svensk domstol.²¹ Även Beckman kommenterar rättsfallet så, att den i 11 § i 1931 års förordning upptagna regeln rörande förhållandet de nordiska staterna emellan »ansetts analogiskt tillämplig i fråga om svensk domstols kompetens även i övrigt».²² Därest denna tolkning vore riktig och 11 § i 1931 års förordning alltså ansåges analogiskt tilllämplig över hela fältet, skulle detta till en början innebära att en av här i riket domicilierad person — svensk eller utlänning — utomlands genomförd adoption städse saknade giltighet i Sverige samt att Kungl. Maj:t icke under några omständligheter ägde jämlikt 6 kap. 1 § st. 2 IÄL medgiva att i Sverige bosatt svensk medborgare adopterade i främmande stat. En sådan tolkning av rättsfallet skulle dessutom betyda att svensk domstol ej under några förhållanden — icke ens om adoptanten vore svensk medborgare, bosatt i icke-nordisk stat — ägde pröva adoptionsansökan av utomlands domicilierad person.
    Om man tills vidare bortser från jr E. Linds tilläggsyttrande, är det svårt att förstå hur formuleringen av det hovrättsutslag som HD enhälligt fastställde eller omständigheterna i övrigt i 1947 års rättsfall skulle kunna berättiga till slutsatsen, att däri fastslagits en exklusiv behörighet för svensk domstol

 

    ²¹ Se Wisén i SvJT 1961 s. 743 och UD:s publikation Internationella adoptionsärenden s. 5 f. I sistnämnda arbete heter det försiktigtvis: »Det har hävdats, att rättsfallet NJA 1947: 164 (se särskilt justitierådet Linds votum) bör tolkas så — — —», dock utan att källan för denna mening angives. I ett yttrande från UD:s rättsavdelning till Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt d. 12 jan. 1959 säges att i jr Linds votum »synes göras gällande exklusiv kompetens för svenska domstolar att här genomföra adoption för personer — oavsett medborgarskap — med hemvist härstädes». Även i skrivelse till Stockholms rrtt d. 16 febr. 1961 (just. dep. dnr 330/1961) anför UD:s rättsavdelning under åberopande av Linds votum, att svensk domstol »torde anses exklusivt behörig», när adoptanterna, oavsett nationalitet, ha hemvist i Sverige.
    ²² Beckman, Svensk domstolspraxis i internationell rätt, s. 21. En liknande formulering återfinnes hos Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 2 uppl., s. 136.

att pröva adoptionsansökan av här i riket bosatt adoptant. Sökandena saknade praktiskt taget varje anknytning till Sverige, den person ansökningen gällde var en vuxen tysk medborgare, som under jämförelsevis kort tid uppehållit sig här i landet, och syftet med adoptionsansökningen var uppenbarligen främst att bereda denne vuxne person möjlighet att erhålla amerikanskt inresevisum. Spörsmålet när svensk domstol skall anses äga exklusiv behörighet att pröva ett internationellt adoptionsärende var överhuvud icke aktuellt i ärendet. Av utslagets formulering kan icke utläsas mer än att adoptionsansökan av utländsk medborgare icke prövas under annan förutsättning än att sökanden har hemvist här i riket. Vad angår jr Linds tillläggsyttrande kan detta måhända missförstås med hänsyn till den icke helt utförda parallellen med 1931 års nordiska konvention. Det kan dock icke anses motiverat att i yttrandet inlägga en längre gående avsikt än att utsäga att en utlänning måste vara domicilierad här i landet för att svensk domstol skall anses behörig att pröva en adoptionsansökan från hans sida och att det i detta avseende icke är tillräckligt — ej ens om den som skall adopteras har hemvist i Sverige — att den utländske adoptanten tillfälligt uppehåller sig här i riket. Förden händelse yttrandet mot förmodan skulle sikta längre, kan det icke biträdas. Att svensk rätt icke uppfattar adoptantens hemvist som exklusivt anknytningsfaktum för jurisdiktionskompetensen framgår f. ö. redan därav att, såsom i det följande kommer att visas, Stockholms rådhusrätt enligt stadig praxis och i klar överensstämmelse med vad lagberedningen i 1913 årsbetänkande förutsatte upptar adoptionsansökan av utomlands (dock ej i nordisk stat) domicilierad svensk medborgare. Numera torde också inom justitiedepartementet erkännas, att Kungl. Maj:t bör kunna — i syfte att undvika déni de justiceartade lägen och alltså in favorem adoptionis — medgiva att här i riket bosatta makar, av vilka den ena är svensk och den andra utländsk medborgare, utomlands adoptera utländskt eller svenskt barn.²³
    Grunden till att adoptantens hemvist här i landet ansetts böra vara i princip avgörande för att svensk domstol skall äga

 

²³ Jfr Wisén i SvJT 1961 s. 744 f samt, betr. utländskt barn, just. dep. dnr330/1961 och 1960/1963.

upptaga ett adoptionsärende med utländsk anknytning är, att den ofta mycket ingående undersökning som erfordras i ett dylikt ärende främst måste avse adoptantens lämplighet, hans förmåga och vilja att »verkligen bliva barnet i föräldrars ställe» samt att skänka barnet den trygghet och tillgivenhet som är nödvändig för dess harmoniska utveckling. Såsom ärvdabalkssakkunniga framhållit är det av livsavgörande betydelse för ett barn, om det skall berövas möjligheten att växa upp hos sina naturliga föräldrar och omplanteras i ett annat hem.²⁴ Detta gäller självfallet i alldeles särskilt hög grad, när omplanteringen sker från en nationell miljö till en annan. Givet är att även barnets fysiska och psykiska status bör utredas (jfr 20 kap.6 § FB). Om barnet vid adoptionen ännu icke överflyttats till adoptantens hemvistland, är det emellertid regelmässigt betydligt lättare för myndighet i adoptantens hemvistland att införskaffa erforderliga upplysningar rörande barnet än för myndighet i barnets domicilland att bilda sig en säker uppfattning om adoptantens personliga förhållanden och utsikterna i stort för att adoptionen skall slå väl ut. Det må i detta sammanhang anmärkas att under senare år förekommit ett låt vara icke påfallande stort men dock ökande antal adoptioner av utländska barn, som vistas i barnhem eller flyktingläger i främmande land. Uteslutet är icke, att en dylik »import» av utländska adoptivbarn framdeles kommer att ske i betydligt större omfattning. Understundom förfares i dessa fall så, att adoptionen äger rum redan i det främmande landet, varefter antingen Kungl. Maj:t jämlikt 6 kap. 1 § st. 2 IÄL lämnar sitt medgivande till adoptionen²⁵ eller ock en andra adoption sker i Sverige sedan barnet anlänt hit.²⁶ Vanligare torde dock vara att adoptionsförfarande i teknisk mening icke inledes förrän barnet anlänt till Sverige. Något hinder kan dock icke anses föreligga att svensk domstol prövar en adoptionsansökan avseende ett utomlands bosatt barn.^26a I 20 kap. 6 § FB omförmält yttrande av barna-

 

    ²⁴ NJA II 1950 s. 196.
    ²⁵ Se de av Wisén i SvJT 1961 s. 745 omnämnda grekiska fallen.
    ²⁶ Flera vid Stockholms rrtt handlagda ärenden rörande adoption av koreanska barn ha följt sistnämnda mönster; se t. ex. Ä II: 93/1960 och Ä 255/1961.
    ^26a Under sommaren och hösten 1964 har i press och övriga massmedia förts en intensiv och tämligen inflammerad debatt rörande adoption av utländska barn, särskilt barn hemmahörande i u-länder. Som en följd här-

vårdsnämnd rörande barnet och dess förhållanden får därvid ersättas med yttrande från internationell hjälporganisation eller motsvarande.²⁷
    Om adoptanten enligt här i riket rådande rättsuppfattning har hemvist i Sverige,²⁸ är alltså svensk domstol — oavsett såväl adoptantens egen som barnets nationalitet och oavsett tillika barnets hemvist — behörig att pröva hans adoptionsansökan. Att viss främmande stat gör anspråk på exklusiv behörighet i ärendet påverkar icke den svenska domstolens kompetens i och för sig; någon motsvarighet till stadgandet i 3 kap. 1 § st. 2 IÄL rörande svensk domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad och hemskillnad finnes icke på det adoptionsrättsliga området. Ett sådant krav från en främmande stats sida föranleder däremot att adoptionsansökningen måste lämnas utan bifall på grund av stadgandet i 6 kap. 1 § st. 1 IÄL, att utländsk undersåte ej må här i riket adoptera med mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör. Som ett exempel kan nämnas att tysk domstol gör anspråk på exklusiv behörighet att pröva även en utomlands domicilierad tysk medborgares adoption av icke-tyskt, utomlands bosatt barn. Enär en här i landet domicilierad tysk medborgares adoption av ett svenskt, i Sverige bosatt barn förty skulle vara ogiltig i Tyskland, kan adoption här i riket icke komma till stånd i dylikt fall, trots

 

av har statsrådet Ulla Lindström den 23 okt. 1964 bemyndigats tillkalla tre utredningsmän för att verkställa utredning ang. förhållandena vid adoption av utländska barn samt förutsättningarna för en ökad service från samhällets sida i dessa ärenden.
    ²⁷ Jfr ovan s. 8 rörande tolkningen av den nordiska konventionen.
    ²⁸ Jfr nedan s. 24. En närmare tolkning av hemvistbegreppet faller utom ramen för denna artikel; se Dennemark a.a. s. 72 ff. Till belysning av frågan må dock här från Stockholms rrtts praxis återgivas följande fall (Ä II:84/1959). En amerikansk tjänsteman vid amerikanska ambassadens marinattachéavdelning i Sverige (utan diplomatisk status), som sedan slutet avjuni 1956 tjänstgjort här i landet utan att dock mantalsskriva sig här, ansökte d. 28 aug. 1959 jämte sin amerikanska hustru om rrttns tillstånd att adoptera ett tyskt barn, fött u. ä. och bosatt i Sverige. Makarna åberopade utredning till styrkande av att en i laga ordning beslutad svensk adoption skulle komma att erkännas i staten Iowa. Genom beslut d. 3 sept. 1959 fann sig emellertid rrttn icke behörig att upptaga adoptionsansökningen till prövning, »enär utredningen måste anses utvisa att makarna L., som äro amerikanska medborgare, icke hava hemvist här i riket». Utgången synes något diskutabel.

att svensk domstol är behörig att pröva ärendet. Så länge den tyska rätten vidhåller denna sin inställning kan en i både Tyskland och Sverige giltig adoption icke åvägabringas på annat sättän att adoptionen sker i Tyskland samt att Kungl. Maj:t med stöd av 6 kap. 1 § st. 2 IÄL medgiver att det svenska barnet adopteras där.²⁹
    Det kan i enstaka fall förekomma att makar, som önska adoptera, äro bosatt i olika länder. I ett av Kungl. Maj:t d. 29 aug 1958 avgjort ärende förelåg en dylik situation, i det att mannen var svensk medborgare med hemvist i Sverige och hustrun tysk medborgare med hemvist i Tyskland.³⁰ I princip torde svensk domstol vara behörig så snart endera maken har hemvist i Sverige, i vart fall om jämväl barnet är bosatt här.
    Frågan vid vilken tidpunkt sökanden skall ha hemvist i Sverige, om det är tillräckligt att han är domicilierad här vid tiden för adoptionsansökningens ingivande eller om hemvistet måste bestå tills ärendet avgjorts, kommer att behandlas nedan under IV.

 

B. Sökandena äro utomlands bosatta svenska medborgare

Redan i 1913 års betänkande framhöll lagberedningen, att stadgandet om Stockholms rådhusrätt såsom reservforum i adoptionsärenden främst avsåg att trygga svensk domstols behörighet i fall då »utom riket boende svensk medborgare vill adoptera».³¹ När en utlandssvensk önskar adoptera i Sverige, möter visserligen den komplikationen att, enär han icke är kyrkoskriven här, det ej är möjligt att bokstavligen iakttaga den i och för sig obligatoriska föreskriften i 20 kap. 6 § FB om hörande av barnavårdsnämnden i den församling där adoptanten är kyrkobokförd. Såsom redan nämnts anser sig emellertid Stockholms rådhusrätt enligt stadig praxis vara behörig att upptaga adoptionsansökan av utanför Norden domicilierad svensk medborgare, och rådhusrätten utgår därvid från att yttrande från barnavårdsnämnd kan ersättas med annan i sak likvärdig utredning. I flertalet av dessa fall är barnet svenskt och antingen bosatt här ännu vid tiden för adoptionen eller också kort dessförinnan över

 

    ²⁹ Jfr Wisén i SvJT 1961 s. 744 f.
    ³⁰ Jfr Wisén i SvJT 1961 s. 744.
    ³¹ Se ovan s. 3.

fört från Sverige till sökandens hem. Ofta har därvid utlandssvenskens lämplighet såsom adoptant mer eller mindre ingående utretts av den barnavårdsnämnd som, därest barnavårdsman förordnats för barnet, har eller senast haft att utöva tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet och eljest av barnavårdsnämnden i den församling där barnets föräldrar eller den av dem som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd (20 kap. 6 § FB). I andra fall åberopas såsom utredning rörande adoptantens person och förhållanden i övrigt yttrande av den svenske beskickningschefen, av svenskt generalkonsulat eller konsulat eller av högre tjänsteman i det företag där utlandssvensken är anställd e. d. Skulle i något fall tillfredsställande utredning icke kunna frambringas och syftet med 20:6 FB följaktligen icke kunna i sak tillgodoses, får rätten självfallet lämna ansökningen utan bifall.
    Till belysning av Stockholms rådhusrätts praxis i adoptionsärenden där sökanden är utomlands bosatt svensk medborgare må här återgivas följande fall.³²

 

    Ä I: 104/1953. En svensk revisor, anställd vid ett svenskt industriföretags dotterbolag i Mexico, och hans svenska hustru ingåvo till barnavårdsnämnden i Göteborg en d. 15 aug. 1953 dagtecknad ansökan om adoption av ett knappt ett-årigt barn, fött u. ä. av svensk moder och bosatt i Stockholm. I skrivelse till rrttn d. 18 sept. 1953 anförde barnavårdsnämnden: »Sökandena, som sedan i våras tillfälligt vistas i Göteborg, skola återvända till Mexico i november. De äro angelägna om att adoptionen skall komma till stånd snarast, enär formaliteterna för barnets inresa till Mexico icke kunna ordnas förrän ansökan behandlats av rrttn.» Yttranden från barnavårdsnämnderna i Göteborg och Bollnäs landskommun förebragtes. Tillstånd till adoptionen meddelades d. 24 sept. 1953.
    Ä I: 103/1954. En svensk ingenjör och hans svenska hustru, båda med hemvist i en sydamerikansk stat där mannen innehade anställning, sökte hos rrttn i Västerås tillstånd att adoptera hustruns barn u. ä. Ansökningen gjordes under ett tillfälligt besök i Sverige, och även i detta fall åberopades att sökandena önskade medföra barnet vid återresan till det främmande landet. Rrttn i Västerås meddelade den

 

³² Redogörelsen bygger på en genomgång av de adoptionsärenden med utländsk anknytning, som förekommit vid Stockholms rådhusrätt under tioårsperioden 1953—1962. Materialet omfattar, förutom inemot 200 under den nordiska konventionen hänförliga ärenden, närmare 150 fall. Inalles behandlades vid Stockholms rådhusrätt under samma period omkring 4 400 adoptionsärenden. — Rörande behovet av dylika »fältundersökningar» jfr Eek i Festskrift för Borum s. 127. 

2—653005. Svensk Juristtidning 1965

för barnet förordnade barnavårdsmannen, att »enär sökandena avflyttat till Sydamerika och ej längre äro mantalsskrivna inom riket», Stockholms rrtt vore rätt forum för behandling av ansökningen. Barnavårdsmannen översände så d. 21 sept. 1954 handlingarna i ärendet till Stockholms rrtt under åberopande av 20 kap. 5 och 14 §§ FB, och rrttn biföll ansökningen d. 7 okt. 1954.
    Ä I: 78/1954. Ett svenskt äkta par, som i oktober 1948 utvandrat till Brasilien, där mannen var direktör i ett svenskt industriföretags dotterbolag, ansökte d. 23 juni 1954 om tillstånd att adoptera ett årsgammalt svenskt barn. Två barnavårdsnämnder tillstyrkte ansökningen, men då ingen av nämnderna synes ha ägt närmare kännedom om sökandena, åberopade dessa tillika ett d. 25 mars 1954 dagtecknat intyg av två svenska avdelningschefer i bolaget, vilka sade sig vara nära bekanta till sökandena, rörande sina personliga egenskaper. Tillstånd till adoptionen meddelades d. 8 juli 1954.
    Ä I: 106/1956. En svensk ingenjör och hans svenska hustru, båda sedan dec. 1952 bosatta i Hongkong, ansökte d. 9 okt. 1956 om adoption av ett svenskt u. ä. fött barn, som sedan sept. 1955 varit i makarnas vård. Makarna hade sommaren 1955 besökt Stockholms barnavårdsnämnds adoptionsbyrå, som låtit verkställa en noggrann undersökning rörande deras lämplighet som adoptivföräldrar. Tillstånd till adoptionen gavs d. 4 juli 1957.
    Ä I: 73/1960. Svenska makar, bosatta i Holland, där mannen var ingenjör vid ett svenskt industriföretags filialfabrik, sökte d. 10 aug. 1960 tillstånd att adoptera ett spanskt barn, fött u. ä. av spansk kvinna, bosatt i Stockholm. Till utredning rörande sina personliga förhållanden åberopade sökandena yttrande av polisens utlänningsavdelning i den holländska ort där de voro bosatta. Rrttn meddelade d. 10 nov. 1960 tillstånd till adoptionen.
    Ä 57/1961. En svensk agent, sedan juni 1953 med sin svenska hustru bosatt i Kanada, ansökte d. 23 febr. 1961 om tillstånd att adoptera hustruns barn i tidigare äktenskap. Rrttn aktade genom beslut d. 18 maj 1961 nödigt att före ärendets avgörande genom utrikesdepartementets försorg hos vederbörande myndigheter i Kanada införskaffa sådan utredning angående familjens förhållanden som kunde antagas vara av betydelse för bedömandet av frågan huruvida adoptionen skulle bli till gagn för barnet; i avbidan på angivna utredning förklarades ärendet vilande. Sedan svenska konsulatet i Vancouver via generalkonsulatet i Montreal översänt den begärda utredningen och denna av utrikesdepartementet d. 16 juni 1961 tillställts rrttn, gavs d. 6 juli 1961 tillstånd till adoptionen.
    Ä 252/1961. En svensk ingenjör, sedan sept. 1957 avdelningschef vid ett svenskt industriföretags filial i Paris, och hans svenska hustru sökte d. 10 okt. 1961 tillstånd att adoptera ett av svensk kvinna d. 28 mars 1960 fött utomäktenskapligt barn, vilket d. 1 dec. 1960 hade överförts till makarnas hem i Frankrike. Barnet hade dessförinnan varit kyrkoskrivet jämte sin moder i Göteborg, och barnavårdsnämnden där avgav yttrande i ärendet. Därjämte åberopade sökandena ett

av läkare i Paris d. 1 juni 1961 dagtecknat intyg rörande barnets fysiska och psykiska hälsa samt dess vård och skötsel. Tillstånd till adoptionen meddelades d. 12 okt. 1961.
    Ä 190/1962. Svensk sjömanspastor och hans svenska hustru, båda bosatta i Mexico, sökte d. 9 juli 1962 tillstånd att adoptera en myndig f. d. koreansk, numera svensk medborgare, bosatt i Göteborg. Intyg företeddes från svenska ambassaden i Mexico rörande sökandenas personliga kvalifikationer. Tillstånd till adoptionen meddelades d. 2 aug. 1962.
    Ä 214/1962. Svenska makar, sedan 1947 bosatta i Italien, sökte d. 14 aug. 1962 tillstånd att adoptera ett svenskt, några månader gammalt barn. Förutom yttrande av barnavårdsnämnden i Sundsvall (rörande barnet) åberopades intyg av svenska generalkonsulatet i Genua rörande sökandenas lämplighet som adoptivföräldrar. Ansökningen bifölls d. 29 nov. 1962.
    Det kan förtjäna nämnas att intet fall påträffats där i ett internationellt adoptionsärende rätten avslagit ansökan med den motiveringen att nöjaktig utredning ej stått att erhålla.

C. Endast den ene av utomlands bosatta sökande (makar) är svensk medborgare

I samtliga nu återgivna fall voro båda adoptivföräldrarna svenska medborgare. Huruvida Stockholms rrtt skall anses behörig att upptaga adoptionsansökan av utomlands bosatta makar även när endast en av makarna är svensk medborgare, synes mera tveksamt. I följande två fall har rrttn dock utan motivering upptagit sådan ansökning.

    Ä III: 8/1957. En norsk medborgare och hans svenska hustru, vilka från febr. 1953 hade hemvist i Pretoria, Sydafrika, men dessförinnan varit bosatta i Stockholm, ansökte d. 15 jan. 1957 om tillstånd att adoptera ett svenskt barn, fött u. ä., som i okt. 1955 utflyttat till Pretoria. Stockholms stads barnavårdsnämnd hade tidigare utövat tillsyn över barnavårdsmannaskapet och avgav yttrande i ärendet. Trots att den nordiska konventionen icke var tillämplig åberopades icke någon utredning rörande adoptionens giltighet i Norge (se 6 kap. 1 § st.1 IÄL jfrt med 12 § i 1931 års förordning). Tillstånd till adoptionen meddelades d. 20 dec. 1957.
    Ä II: 71/1959. En svensk ingenjör emigrerade 1948 till Nevada, USA. Två år senare emigrerade även hans svenska hustru. 1955 förvärvade mannen amerikanskt medborgarskap, medan hustrun förblev svensk medborgare. Genom en advokatfirma i Gävle sökte makarna d. 25 juli 1959 tillstånd att adoptera ett svenskt barn, f. 1959 u. ä. med hemort i Sandviken. Förutom yttrande av barnavårdsnämnden därstädes åberopades en utförlig utredning av vederbörande barnavårdsmyndighet i makarnas hemort i Nevada rörande deras lämplighet som adoptiv-

föräldrar. I utredningen anfördes bl. a.: »Mr. and Mrs. X were both born in Sweden, and they prefer to adopt a child of Swedish parents to preserve the Swedish heritage.» Advokatfirman hade vidare (utan förmedling av utrikesdepartementet) införskaffat utredning rörande giltigheten i Nevada av en svensk adoption. Tillstånd till adoptionen gavs d. 28 sept. 1959.

   I sistnämnda fall var anknytningen till Sverige än påtagligare än i det närmast föregående ärendet, i det att mannen ända till 1955 varit svensk medborgare.
    Mera komplicerad ter sig bilden i ett annat ärende (Ä II: 80/1960), där hustrun var svensk medborgare och makarna bosatta i USA, men mannen var amerikansk medborgare utan annan anknytning till Sverige än den som följde av giftermålet. Makarna ansökte i en till justitiedepartementet ställd skrivelse om tillstånd att adoptera två hustruns barn u. ä., vilka voro bosatta i USA men liksom modern svenska medborgare. Ärendet överlämnades till Stockholms rrtt, som i skrivelser tilljustitiedepartementet d. 10 och 12 dec. 1960 anförde, att avyttrande från utrikesdepartementet syntes framgå att, då mannen X vore amerikansk medborgare med hemvist i USA, ett beslut av svensk domstol om tillstånd för mannen att adoptera ifrågavarande barn icke skulle bli gällande i USA. Hustrun vore visserligen, fortsatte rrttn, svensk medborgare och skulle därför här kunna adoptera barnen, men då det syntes lämpligast att adoptionsfrågan avgjordes i ett sammanhang beträffande båda adoptanterna, hade mellan justitiedepartementet och rrttn överenskommits att ärendet i fortsättningen skulle behandlas inom departementet såsom ansökan om Kungl. Maj:ts tillstånd att i USA adoptera svensk medborgare. Rrttn tillade emellertid, att den »med hänsyn till de speciella förhållandena i detta fall ansett sig i och för sig vara behörig att upptaga ansökningen även såvitt angår mannen» och att rrttn därför i ärendet infordrat yttrande från Stockholms stads barnavårdsnämnd, som tidigare utövat tillsyn över barnavårdsmannaskapet. I skrivelse till mannen X d. 15 dec. 1960 tillade rrttn: »Skulle av någon anledning vederbörande amerikanska myndighet icke anse sig behörig att upptaga adoptionsansökan från fru X, stårdet henne fritt att, om så önskas, till rrttn inkomma med ansökan att få adoptera barnen.» — Genom beslut den 7 april1961 (dnr 1689/1960) fann Kungl. Maj:t gott, med stöd av 6

kap. 1 § st. 2 IÄL, medgiva makarna X att i Amerikas förenta stater adoptera ifrågavarande barn.
    Det sist återgivna fallet företer vissa likheter med ett ärende (Ä III: 33/1958), som gällde en iransk medborgares ansökan att adoptera sin svenska hustrus barn i tidigare äktenskap. Mannen vistades i Stockholm i varje fall från d. 22 jan. 1958, då makarnas äktenskap ingicks, till någon gång i mars samma år, då makarna med barnet avreste till Iran för att bosätta sig där. (Av handlingarna i ärendet framgår icke, när mannens vistelse här i riket började och om den hade karaktären av bosättning i teknisk mening.) Adoptionsansökningen var dagtecknad d. 11 mars 1958 och ingavs till Stockholms rrtt d. 26 samma månad. Rrttn upptog ärendet till behandling i sak och anhöll hos utrikesdepartementet att genom dess bemedling måtte från vederbörande iranska myndigheter införskaffas dels upplysningar om mannens personliga och ekonomiska förhållanden samt lämpligheten i övrigt av den tilltänkta adoptionen dels ock utredning i fråga om adoptionens giltighet enligt iransk lag. I skrivelse till rrttn d. 13 april 1959 meddelade departementets rättsavdelning, att mannen tillträtt en närmare angiven hög statlig befattning i sitt hemland, varjämte vissa uppgifter lämnades rörande hans ekonomi. Departementet tillade: En svensk adoption finge icke någon som helst rättsverkan i Iran. Emellertid kunde styvfadern genom en »inregistrering» inför notarius publicus i Iran uppnå, att styvbarnet erhölle samma ställning, bl. a. i arvsrättsligt hänseende, som om barnet varit fött i hans äktenskap. Genom en dylik registreringsåtgärd bleve barnet också, oberoende av moderns religiösa tillhörighet, att betrakta som muhammedan. — Sedan mannen d.16 dec. 1961 på rrttns förfrågan förklarat, att han önskade fullfölja ansökningen, samt UD i skrivelse d. 30 april 1962 anfört, att rättsläget i Iran syntes oförändrat, meddelade rrttn d. 18 okt. 1962, alltså närmare fem år efter det ansökningen gjordes, följande beslut:

    Med hänsyn särskilt till att barnet numera huvudsakligen vistas hossin fader i Sverige och att denne på anförda skäl återtagit sitt tidigarelämnade samtycke till adoptionen finner rrttn adoptionen icke lämpligen böra äga rum. Rrttn lämnar förty ansökningen utan bifall.

    Såvitt av akten i ärendet framgår synes rrttn icke ha tvekat om sin behörighet att pröva ansökningen. Möjligen har rrttn

utgått från att sökanden vid tiden för ansökningens ingivande haft hemvist i Sverige, i vilket fall bedömningen har principiellt intresse endast såvitt angår frågan huruvida vid nämnda tidpunkt föreliggande behörighet för svensk domstol skall anses fortbestå, trots att den utländske sökanden före ärendets avgörande upphört att vara domicilierad här i riket (se rörande detta spörsmål nedan IV 1 b). Men det kan också tänkas, att rrttn ansett de speciella omständigheterna i fallet, främst det förhållandet att adoption icke kunde komma till stånd i Iran, motivera att ansökningen ej avvisades. Enligt detta alternativ skulle rrttn med andra ord ha medvetet åsidosatt risken att adoptionen ej bleve »gällande» i adoptantens hemland (6 kap. 1 § st. 1 IÄL).
    Ett exempel på att Stockholms rådhusrätt icke ansett sig behörig att pröva en av utomlands domicilierad utlänning gjord ansökan att adoptera sin svenska hustrus barn i tidigare äktenskap erbjuder följande ärende (Ä I: 52/1959). Sökanden, som var brittisk medborgare och anställd i ett stort internationellt oljebolag, erhöll till en början genom beslut av Kungl. Maj:t d. 23 juli 1959 medgivande att adoptera barnet i Nederländerna. Dylikt tillstånd var erforderligt med hänsyn till att barnet var svensk medborgare (6 kap. 1 § st. 2 IÄL). Som skäl för att han kort därefter (d. 21 aug. 1959) under åberopande av 20 kap. 14 § FB vände sig till Stockholms rrtt med begäran att få adoptera barnet här i riket angav engelsmannen, att han efter att ha erhållit K. M:ts tillstånd att adoptera barnet i Nederländerna, varom ansökan gjorts medan han var bosatt där, fått besked om att en holländsk adoption icke skulle kunna komma tillstånd samt att en undersökning av möjligheterna att adoptera barnet i England likaledes givit negativt resultat. En adoption i England sades nämligen icke kunna ske så länge engelsmannen, som uppgav sig inom kort skola avflytta till Indonesien, icke vore bosatt inom brittiskt territorium. I beslut d. 3 sept. 1959 anförde rrttn:
    Enär utredningen utvisar att D., vilken är brittisk medborgare, icke har hemvist här i riket, finner sig rrttn icke behörig att upptaga ansökningen till prövning och avvisar förty densamma.
    Riktigheten av uppgiften att adoption i förevarande fall icke kunde komma till stånd i England är svår att bedöma. Med hänsyn till att sökanden var född i Buenos Aires är det emellertid tänkbart, att han saknade brittiskt domicile of origin,

och det är likaledes möjligt att han, trots viss tids tjänstgöring i England, icke heller hade förvärvat brittiskt domicile of choice. För den händelse sökanden saknade brittiskt hemvist i teknisk mening var hans uppgift om bristande engelsk jurisdiktion säkerligen riktig. Risken av att en i och för sig måhända önskvärd adoption av ett svenskt barn över huvud icke skulle kunna komma till stånd i vare sig Sverige eller något annat land inverkade emellertid tydligen icke på rrttns bedömning av fallet. Den mera generösa inställning som präglar det iranska fallet ter sig då rimligare. — Över huvud synes ett visst lagande efter lägligheten försvarligt när det gäller att bedömaom ett adoptionsärende av nu ifrågavarande typ skall upptagas till prövning här i riket eller ej.
    I den mån svensk domstol (d. v. s. Stockholms rådhusrätt) anses behörig att upptaga adoptionsansökan av utomlands domicilierade svenska makar eller av utomlands bosatta makar, av vilka endast den ene är svensk medborgare, är behörigheten självfallet icke exklusiv. Det är därför helt naturligt att från Kungl. Maj:ts praxis i internationella adoptionsärenden kan åberopas ett betydande antal fall, där Kungl. Maj:t med stöd av 6 kap. 1 § st. 2 IÄL medgivit att svenskt eller utländskt barn utomlands adopteras av makar som nu nämnts eller att den av makarna, som är svensk medborgare, utomlands adopterar utländskt eller svenskt barn.

 

IV. VID VILKEN TIDPUNKT SKALL BEHÖRIGHETSGRUNDEN (HEMVIST ELLER NATIONALITET) VARA FÖR HANDEN?

 

I 10 kap. 15 § RB föreskrives att om, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande som betingat domstolens behörighet, ändringen är utan verkan.
    Principen att domstolen fortfar att vara kompetent oberoende av om kompetensgrunden under processens lopp ändras (perpetuatio fori) är alltså för tvistemålens del uttryckligen fastslagen i svensk lag. Frågor rörande adoption tillhöra emellertid icke tvistemålsprocessen i teknisk mening utan den frivilliga rättsvården och skola behandlas enligt lagen d. 20 dec. 1946 om handläggning av domstolsärenden.³³ Enligt 11 och 12 §§

³³ Se NJA II 1947 s. 90 och NJA 1950 s. 379.

i denna lag gäller att i allt, varom ej i lagen eller eljest särskild föreskrift meddelats, skall angående behandlingen av ärende lända till efterrättelse vad i RB om tvistemål är stadgat, i den mån det är tillämpligt. Då någon specialregel i den fråga som 10:15 RB behandlar ej givits för ärenden, har man följaktligen att under hänsynstagande till adoptionsärendenas särskilda beskaffenhet och syftet med berörda stadgande i första hand avgöra, huruvida principen perpetuatio fori skall upprätthållas för rent interna ärenden rörande adoption.³⁴
    Denna princip är betingad av ändamålsenlighetshänsyn. Ur processekonomisk synpunkt är det angeläget att behörighetsfrågan blir slutgiltigt avgjord på ett så tidigt stadium av processen som möjligt. Skulle det krävas att det förhållande som betingat domstolens behörighet förbleve oförändrat ända till dess lagakraftvunnen dom i målet meddelas, bleve följden ett svårartat osäkerhetstillstånd och risk förelåge för kassering av ett långt framskridet processförfarande. Om talan väckts vid forum domicilii, skulle svaranden genom att i ett sent skede av målet ändra sitt hemvist kunna åstadkomma att hela processen finge tagas om vid annan domstol.³⁵
    Såsom förut nämnts är adoptantens hemvist enda kompetensgrund i interna ärenden om antagande av adoptivbarn (20 kap. 5 § FB). Med hänsyn till dessa ärendens beskaffenhet föreligger visserligen icke risk för att ett avsteg från principen perpetuatio fori skulle innebära sabotagemöjlighet för part, men det praktiska intresset av att ett väl inlett adoptionsförfarande får fortsätta oberoende av eventuella ändringar i adoptantens hemvist gör sig icke desto mindre gällande med betydande styrka. Det måste anses i hög grad olämpligt att rätten efter kanske långvarig handläggning — i Stockholm taga barnavårdsnämndens utredningar vanligen en tid av 3—4 månader och någon gång ända upp till ett år — nödgas avvisa ansökningen. Med hänsyn till stadgandet i 20 kap. 6 § FB kan det visserligen i fall av domiciländring tänkas bli aktuellt att komplettera utredningen med ett yttrande från barnavårdsnämnden i adoptantens nya hemvist. Föreligger ett i sak nöjaktigt yttrande från nämnden i den tidigare hemorten, där adoptantens

 

    ³⁴ Jfr processlagberedningens i NJA II 1947 s. 113 återgivna uttalande och nedan s. 26.
    ³⁵ Se närmare Dennemark a.a. s. 344.

förhållande f. ö. oftast torde vara bättre kända än i den nya, är detta yttrande dock säkerligen tillräckligt. Någon svårighet för rätten att erhålla ett yttrande från nämnden i adoptantens nyahemort kan i vart fall ej antagas föreligga. Av praktiska skäl bör följaktligen den i 10:15 RB fastslagna principen analogiskt tillämpas i sådana ärenden rörande antagande av adoptivbarn som sakna anknytning till utlandet. Stockholms rådhusrätt tilllämpar också i dylika ärenden den praxis, att om sökanden ändrar hemvist efter ansökningen, ändringen icke tillåtes inverka på domstolens behörighet.
    Stadgandet i 10:15 RB avser, liksom motsvarande regler i flertalet främmande processlagar, närmast den rent interna kompetensen. Huruvida den i dessa regler uttryckta principen skall anses gälla även i tvister med internationell anknytning (perpetuatio jurisdictionis) eller om, åtminstone i vissa fall, skall krävas att domsrättsgrunden består till dess lagakraftvunnen dom meddelats är en i den internationellt processrättsliga litteraturen rätt livligt diskuterad fråga.³⁶ För egen del har jag, under hänvisning till den inom internationell doktrin och praxis förhärskande meningen, hävdat att den i 10:15 RB fastslagna principen bör analogt tillämpas i tvister med extern anknytning, om domsrättsgrunden utgöres av bl. a. svarandens hemvist eller uppehåll inom riket.³⁷
    Frågan är nu, huruvida principen perpetuatio jurisdictionis bör upprätthållas även i internationella adoptionsärenden. Detta är ett spörsmål av icke ringa praktisk betydelse, enär det i dylika ärenden ej sällan händer att både två och tre år hinna förflyta från ansökningens ingivande till dess ärendet blivit moget för slutligt beslut samt det självfallet mycket väl kan inträffa att sökanden under denna tid ändrat hemvist eller nationalitet eller bådadera.
    Vid diskussion av förevarande spörsmål torde man böra hålla isär det fallet att svensk domstols behörighet grundas därpå att adoptanten har hemvist i Sverige (II och III A) och det fallet att behörigheten föranledes av adoptantens eller hans makas svenska medborgarskap (III B och C).
    1. Av den förut lämnade redogörelsen har framgått att svensk domstol är behörig att pröva ett internationellt ärende om an-

 

    ³⁶ Se Dennemark a.a. s. 345 ff.
    ³⁷ a.a. s. 347.

tagande av adoptivbarn, därest adoptanten har hemvist i Sverige, samt att denna behörighet är exklusiv när adoptanten tilllika är medborgare i nordisk stat och adoptionen avser någon, som har medborgarskap i nordiskt land.
    I den av utrikesdepartementet utgivna publikationen Internationella adoptionsärenden säges (s. 6), att det torde vara tveksamt, huruvida 10:15 RB bör analogt tillämpas i adoptionsärenden, när adoptanterna efter ingivande till domstolen av adoptionsansökan tagit hemvist utomlands. Mot en dylik tolkning — heter det — »synes möjligen tala dels vad justitierådet Lind anför i sitt votum till NJA 1947:164 (krav angåendeundersökning, 'som uppenbarligen bäst verkställes på adoptantens hemort'), dels FB 20:6, som ej torde kunna tillämpas, dels ock förarbetena till lag den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden — NJA II 1947, särskilt sid. 91 och 113, vari bl. a. 11 § kommenteras sålunda: 'Härvid bör (d. v. s. vid tillämpning av RB:s bestämmelser) — — — beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet med de bestämmelser, varom är fråga'.»
    Hänvisningen till processlagberedningens motivuttalande förefaller oklar. Uttalandet avser med säkerhet endast frågan, om 10:15 RB bör analogt tillämpas i ärenden utan anknytning till utlandet, och av den ovan lämnade framställningen torde framgå att så bör ske i dylika ärenden rörande antagande av adoptivbarn. Huruvida en i RB eller eljest given processrättslig regel, som varken enligt sin utformning eller enligt motivuttalanden tar sikte på tvister med flerstatlig anknytning, likväl bör (ev. analogiskt) tillämpas i tvister med sådan anknytning är ett spörsmål, som städse måste bli föremål för ett av ändamålsenlighetssynpunkter dikterat självständigt övervägande. Påståendet att stadgandet i 20 kap. 6 § FB ej torde kunna tillämpas ifall av domiciländring är en sanning med modifikation, enär det mycket väl kan tänkas att avflyttningen till utlandet sker först efter det att barnavårdsnämnden i adoptantens tidigare hemort i det närmaste avslutat sin utredning. Eventuellt erforderlig kompletterande utredning torde, såsom av redogörelsen ovan under III B och C framgått, i praktiken regelmässigt kunna utan nämnvärd svårighet införskaffas genom vederbörande svenska ambassad eller konsulat eller förebringas på annat lämpligt sätt. Syftet med stadgandet i 20 kap. 6 § FB blir

då i sak tillgodosett. Vad slutligen beträffar justitierådet Erik Linds yttrande kan detta svårligen anses innefatta något ståndpunktstagande eller ens ge vägledning i förevarande fråga.
    Spörsmålet huruvida adoptantens avflyttning till utlandet efter adoptionsansökningens ingivande skall få inverka på domstolens behörighet framstår i något olika dager allt efter som sökanden är svensk medborgare eller utlänning och får en särskild aspekt när den nordiska konventionen är tillämplig.
    a) Sökanden är svensk medborgare; nordiska konventionen ej tillämplig. I detta fall spelar det mindre praktisk roll, om hemvistet anses böra bestå tills beslut meddelats eller ej, eftersom Stockholms rådhusrätt ju enligt fast praxis till prövning upptar utanför Norden bosatt svensk medborgares adoptionsansökan. Någon rimlig anledning att beträffande svensk sökande överflytta handläggningen från domstolen i hans tidigare hemort, om denna ort ej är Stockholm, till rådhusrätten kan ej anses föreligga. Om sökanden avflyttat till utlandet innan den utredning rörande honom som kräves enligt 20 kap. 6 §FB hunnit slutföras, kan det självfallet erbjuda vissa svårigheter att komplettera utredningen så, att syftet med nämnda stadgande blir i sak tillgodosett. Såsom redan framhållits böra dessa svårigheter dock icke överdrivas. Skulle i något fall tillfyllestgörande utredning icke med rimlig kraftinsats kunna anskaffas, får domstolen lämna ansökningen utan bifall.
    b) Sökanden är utländsk medborgare, men ärendet är ej att hänföra under den nordiska konventionen. Så snart sökanden är utländsk medborgare har domstolen att med särskild noggrannhet pröva, huruvida sökandens bosättning här i landet verkligen inneburit att han vid tiden för ansökningens ingivande haft hemvist här enligt svensk rätt. Spörsmålet är alltför vittutseende för att kunna behandlas i denna artikel. Det bör dock understrykas att den omständigheten att sökanden mantalsskrivits här ingalunda innebär att hemvistfrågan därmed är löst, lika litet som mantalsskrivningen är det enda avgörande eller ens bör vara det viktigaste kriteriet, när det gäller att bedöma om en person, som på ett eller annat sätt har anknytning till utlandet, är i tvistemål underkastad svensk domsrätt vid forum domicilii.³⁸ Någon egentlig risk för fraudulösa bosättningar i Sverige från presumtiva utländska adoptanters sida torde

 

³⁸ Se närmare Dennemark a.a. s. 72—84, särskilt s. 77 ff.

dock knappast föreligga, eftersom svensk lag ju icke tillåter utlänning att adoptera här i riket med mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör (6 kap. 1 § st. 1 IÄL).
    Om rätten nu finner att den utländske adoptionssökanden verkligen hade hemvist här när ansökningen ingavs men att han före ärendets slutliga prövning avflyttat från riket utan att hans svenska hemvist kan anses bestå, låter det sig naturligen helt allmänt sägas att anknytningen till Sverige därigenom blivit så försvagad att anledning att fortsätta med prövningen knappast föreligger. Men det är i dylika fall icke troligt att sökanden vill fullfölja ärendet här i riket med mindre detsamma i annat avseende, t. ex. på grund av barnets svenska nationalitet, har en mer eller mindre påtaglig anknytning till Sverige. Detta belyses av det förut (s. 21) redovisade fallet rörande en iransk medborgares adoptionsansökan av svenskt barn samt av ett vid Stockholms rådhusrätt handlagt ärende (Ä III: 34/1960), där rrttn — om än icke i formligt beslut — givit till känna den uppfattningen att 10:15 RB är analogiskt tillämplig i nu förevarande fall. Läget i sistnämnda ärende var följande.
    Argentinsk medborgare, för år 1960 mantalsskriven i Stockholm, och hans svenska hustru sökte d. 21 mars 1960 tillstånd att adoptera hustruns barn u. ä. (svensk medborgare). I skrivelse till UD d. 10 febr. 1961 uppgav rrttn att makarna »vid tiden för ansökningen voro bosatta och mantalsskrivna i Stockholm» men att de jämte barnet sedermera emigrerat till Argentina och nu vistades i Buenos Aires. (Av akten i ärendet framgår att emigrationen skedde redan d. 4 april 1960, alltså endast ett par veckor efter ansökningens ingivande.) Rrttn fortsatte: »Svensk domstol torde därför — med analogisk tillämpning av 10 kap. 15 § RB — vara behörig.» Rrttn tillade att det givetvis vore en annan fråga, vilken betydelse ändringen av hemvistet hade enligt argentinsk internationell privaträtt, med vilket uttalande rrttn torde ha avsett att domiciländringen kunde tänkas medföra att en svensk adoption ej bleve gällande i Argentina och att ansökningen därför på grund av stadgandet i 6 kap. 1 § st. 1 IÄL måste lämnas utan bifall. Sedan båda makarna och barnet senare under 1961 återvänt till Sverige, bifölls ansökningen genom beslut d. 10 jan. 1962.

    Trots att fallet på grund av makarnas återflyttning till Sverige icke kan anses vara rent, får det antagas giva uttryck för Stockholms rådhusrätts uppfattning att 10 kap. 15 § RB är analogiskt tillämplig i fall varom nu är fråga. Bärande skäl mot denna uppfattning synas knappast vara att anföra. Tvärtom kan till stöd för att rätten ej bör avvisa ansökningen åberopas

att det vore föga praktiskt, om det kanske både besvärliga och tidsödande arbete som nedlagts för att utreda rättsläget i adoptantens hemland och för att klargöra hans personliga lämplighet skulle bli till ingen nytta. Någon risk för att en utlänning genom manipulationer med avseende å hemvistet skall spekulera i att adoptionen går lättare att genomföra är, såsom redan antytts, ej att befara. Dels kräves ju att adoptantens hemland anser en svensk adoption gällande inom sina gränser, dels måste sökanden räkna med att hans ansökan lämnas utan bifall därest till följd av emigrationen tillfredsställande utredning rörande honom och hans förhållanden ej kan förebringas.
    2. Ärendet faller under den nordiska konventionen. I detta fall kompliceras frågan om den analogiska tillämpningen av 10:15 RB och detta av två skäl. Till en början medför sökandens hemvist här i landet icke endast att svensk domstol är exklusivt behörig utan även att svensk lag skall tillämpas vid prövning av ansökningen. (Därvid kräves icke, såsom på det äktenskapsrättsliga området, att hemvistet i Sverige varat minst två år.) Den nordiska konventionen föreskriver visserligen att, om den som skall adopteras är under aderton år och han har hemvist i hemlandet, ansökningen ej må bifallas i annan stat utan att vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet haft tillfälle att avgiva yttrande, men konventionen upptar enligt sakens natur icke någon motsvarighet till stadgandet i 6 kap. 1 §st. 1 IÄL, att utlänning ej må adoptera eller adopteras här i riket med mindre adoptionen blir gällande i hans hemland.^38a Även om sistnämnda stadgande icke behöver innefatta ett krav på kumulativ tillämpning av svensk och utländsk lag, ålägger det dock domstolen en i den nordiska konventionen okänd skyldighet att beakta innehållet i sökandens (och/eller barnets) hemlands lag. Vidare är att märka att rättsverkningarna av en »nordisk» adoption möjligen äro att bedöma enligt adoptionslandets lag och ej, såsom eljest har hävdats, enligt adoptantens hemlands lag eller annan tänkbar lag. Trots att den nordiska

 

^38a I stället föreskriver konventionen i artikel 22 (22 § i 1931 års förordning), att lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats jämlikt bl. a. artikel 11 (adoption), skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna

    rättslikheten på det adoptionsrättsliga området efter lagändringar under senare delen av 1950-talet blivit betydande, kvarstå likväl vissa skiljaktigheter. Det är därför tänkbart att forumvalet blir av betydelse icke endast vid ansökningens materiella prövning — som ett exempel kan nämnas att dansk lag icke medgiver adoption av eget barn u. ä. — utan även vid bedömning av adoptionens rättsverkningar.³⁹ Därest satsen perpetuatio jurisdictionis ansåges böra gälla i ärenden som falla under den nordiska konventionen, skulle följden bli att en adoptionsansökan av exempelvis en dansk medborgare, som vid tiden för ansökningens ingivande ägde hemvist i Sverige men som vid ärendets slutliga prövning avflyttat till Danmark, komme att avgöras efter svensk rätt och att — om de nordiska delegerades uppfattning godtages — även rättsverkningarna av en i ärendet beviljad adoption bedömdes efter svensk och ej efter dansk rätt. Särskilt den senare konsekvensen kan i ett dylikt fall synas mindre önskvärd. Med hänsyn härtill skulle det nog befrämja klarhet och reda, om satsen perpetuatio jurisdictionis ej upprätthölles i ärenden, å vilka den nordiska konventionen är tillämplig. Veterligen har spörsmålet icke prövats i praxis. — I detta sammanhang anmäler sig frågan om ett här i riket domicilierat svenskt äkta pars ansökan att här adoptera t. ex. ett svenskt barn kommer att falla under den nordiska konventionen, därest makarna efter ansökningens ingivande men före ärendets slutliga prövning taga domicil i annan nordisk stat (jfr NJA 1962 s. 305). Är barnet svenskt, borde väl domiciländringen knappast få en sådan effekt. Mera tveksamt ter sig spörsmålet, om barnet är medborgare i annan nordisk stat.
    3. Såsom ovan framhållits är sökandens svenska medborgarskap — oavsett hans hemvist — i princip behörighetsgrundande. Skulle det inträffa att sökanden under ärendets behandling förvärvar främmande nationalitet och tillika upphör att vara svensk medborgare, torde beträffande den analogiska tillämpningen av 10:15 RB i stort sett liknande synpunkter kunna anföras som de vilka ovan under 1 b) åberopats i fråga om utländsk medborgare, som vid tiden för ansökningen hade hem-

 

³⁹ Se NJA II 1932 s. 443 och 448 jfrt med NJA II 1917 s. 519. Det synnerligen omstridda problemet ang. tillämplig lag i fråga om rättsverkningarna av en internationell adoption kan ej behandlas i detta sammanhang.

vist här men under ärendets behandling emigrerat till utlandet. Något hinder mot att i berörda fall upprätthålla principen perpetuatio jurisdictionis torde icke föreligga. Möjligen bör spörsmålet bli föremål för en diskretionär prövning med hänsyn till omständigheterna in casu.
    Den ovan (s. 1 noten) nämnda konventionen har, översatt till svenska, följande lydelse.

 

KONVENTION
angående behörig myndighet, tillämplig lag samt erkännande av beslut angående adoption

    Signatärstaterna,
    vilka önska fastställa gemensamma bestämmelser rörande myndigheternas behörighet, tillämplig lag samt erkännande av beslut angående adoption,
    ha beslutat att i detta syfte ingå en konvention och ha överenskommit om följande.

Artikel 1
    Denna konvention är tillämplig på adoptioner mellan,
    å ena sidan, en person som är medborgare i en av de fördragsslutande staterna och äger hemvist i sådan stat eller makar som äro medborgare i någon av de fördragsslutande staterna och äga hemvist i sådan stat samt,
    å andra sidan, ett barn som vid tidpunkten för ingivande av adoptionsansökningen ej fyllt 18 år, ännu ej är eller varit gift, är medborgare i någon av de fördragsslutande staterna och äger hemvist i sådanstat.

Artikel 2
    Konventionen äger ej tillämpning därest
    a) adoptanterna varken äro medborgare i eller äga hemvist i samma fördragsslutande stat,
    b) adoptanten respektive adoptanterna samt barnet samtliga äro medborgare i samma stat och äga hemvist därstädes,
    c) beslutet angående adoptionen ej meddelats av därtill enligt artikel 3 behörig myndighet.

Artikel 3
    Behörighet att besluta om adoption tillkommer
    a) myndighet i den stat där adoptanten är bosatt eller ifråga om adoptionsansökan av makar myndighet i den stat där dessa äga hemvist,
    b) myndighet i den stat i vilken adoptanten är, eller ifråga om adoptionsansökan av makar, dessa äro medborgare.
    Villkoren rörande hemvist och medborgarskap skola vara uppfyllda såväl då ansökan om adoption göres hos myndighet vilken angives i denna artikel som då denna avgör ärendet.
    Anm. Grundsatsen perpetuatio jurisdictionis har, anmärkningsvärt nog,ej godtagits.

Artikel 4
    I artikel 3 första stycket angiven myndighet skall med undantag för vad som föreskrives i artikel 5 första stycket tillämpa sin egen lag ifråga om förutsättningarna för beviljande av adoption.
    Myndighet vars behörighet grundas på hemvist skall likväl beakta förbud mot adoption som angives i lagen i den stat där adoptanten är medborgare eller, ifråga om adoptionsansökan av makar, i lagen i den stat där båda äro medborgare, om förklaring enligt artikel 13 avgivits rörande förbudet.

Artikel 5
    Myndighet som avses i artikel 3 första stycket skall tillämpa lagen i den stat i vilken barnet är medborgare ifråga om samtycken och yttranden med undantag för vad som angår adoptanten, dennes familj och make.
    Därest, enligt lagen i den stat i vilken barnet är medborgare, detta eller medlem av dess familj skall personligen inställa sig inför adoptionsmyndigheten, skall, i förekommande fall, bevisupptagning anlitas, när vederbörande person ej äger hemvist i den stat adoptionsmyndigheten tillhör.

Artikel 6
    I artikel 3 första stycket avsedd myndighet må ej meddela beslut om adoption med mindre adoptionen är i överensstämmelse med barnets bästa. Myndigheten skall dessförinnan, genom förmedling av vederbörande lokala myndigheter, företaga en grundlig utredning rörande adoptanten respektive adoptanterna, barnet och dess familj. I möjligaste mån skall undersökningen ske i samarbete med allmänna eller enskilda organisationer med erfarenhet av adoption på det internationella området samt under medverkan av personer med särskild utbildning eller erfarenhet i avseende å adoptionsfrågor.
    Myndigheterna i samtliga fördragsslutande stater skola utan dröjsmål ge varandra sådant bistånd som begäres beträffande adoption varå konventionen är tillämplig; myndigheterna må skriftväxla direkt med varandra i detta syfte.
    Fördragsslutande stat äger rätt att utse en eller flera myndigheter att ombesörja den skriftväxling som avses i föregående stycke.

Artikel 7
    Behörighet att ogiltigförklara eller häva en adoption varå konventionen är tillämplig tillkommer:

    a) myndighet i den fördragsslutande stat i vilken adoptivbarnet äger hemvist vid tiden för ansökan om ogiltigförklaring eller hävande,
    b) myndighet i den fördragsslutande stat i vilken vid tiden för ansökan om ogiltigförklaring eller hävande adoptanten äger hemvist eller, ifråga om adoption av makar, dessa båda äga hemvist,
    c) myndighet i den stat där beslutet om adoption meddelats.
    Adoption må ogiltigförklaras med tillämpning
    a) antingen av lagen i den stat vars myndighet meddelat beslutet om adoption,

    b) eller lagen i adoptantens eller makarnas hemland vid tiden för adoptionsbeslutets meddelande, när ogiltigheten har sin grund i en kränkning av ett av de i artikel 4 andra stycket avsedda förbuden,
    c) eller lagen i den stat i vilken adoptivbarnet är medborgare, när ogiltigheten har sin grund i avsaknad av eller felaktighet beträffande något enligt nämnda lag erforderligt samtycke.
    Adoption må hävas med tillämpning av lagen i den stat, där ärendet upptages.

Artikel 8
    Adoptionsbeslut ifråga om vilket konventionen är tillämplig och som meddelats av myndighet, som äger behörighet enligt artikel 3 första stycket, skall automatiskt erkännas i samtliga fördragsslutande stater.
    Beslut om ogiltigförklaring eller hävande som meddelats av myndighet, som jämlikt artikel 7 är behörig därtill, skall automatiskt erkännas i samtliga fördragsslutande stater.
    Uppstår i fördragsslutande stat tvist rörande erkännande av adoptionsbeslut eller beslut om ogiltigförklaring eller hävande, skall myndighet i denna stat vid prövning av frågan om behörigheten hos den myndighet som meddelat beslutet vara bunden av de slutsatser rörande de faktiska omständigheterna på vilka sistnämnda myndighet grundat sin behörighet.

Artikel 9
    Har en enligt artikel 3 första stycket behörig myndighet meddelat beslut om adoption skall den i förekommande fall härom underrätta den stat vars myndigheter jämväl ägt behörighet att besluta om adoption ävensom den stat i vilken barnet är medborgare samt den fördragsslutande stat där barnet är fött.
    Har en enligt artikel 7 första stycket behörig myndighet ogiltigförklarat eller hävt adoption skall den därom underrätta den stat vars myndighet meddelat beslutet om adoption ävensom den stat i vilken barnet är medborgare samt den fördragsslutande stat där barnet är fött.

Artikel 10
    Såvitt angår denna konvention skall adoptant eller adoptivbarn, som ej äger medborgarskap i någon stat eller vars nationalitet är okänd, anses äga medborgarskap i den stat där vederbörande äger hemvist.
 

Artikel 11
    Såvitt angår denna konvention skola, därest i den stat i vilken adoptant eller adoptivbarn äger medborgarskap finnas flera gällande rättssystem, hänvisningar till lagen och till myndigheterna i den stat vars medborgarskap en person äger tolkas såsom avseende den lag och de myndigheter som bestämts genom de i denna stat gällande reglerna eller, i avsaknad av sådana regler, såsom avseende lagen eller myndigheterna i det rättssystem till vilket vederbörande har den närmaste anknytningen.

3—653005. Svensk Juristtidning 1965

Artikel 12
    Konventionen innebär ej inskränkning i sådana bestämmelser i andra konventioner rörande adoption som binda fördragsslutande stater vid tiden för denna konventions ikraftträdande.

 

Artikel 13
    Fördragsslutande stat må i samband med undertecknande, ratifikation eller anslutning avgiva en förklaring rörande tillämpningen av artikel 4 andra stycket innehållande ett eller flera av de förbud mot adoption som finnas i dess interna lag och som grundas på
    a) förhandenvaron av avkomlingar till adoptanten eller adoptanterna,
    b) det förhållandet att adoptionen begäres av en person,
    c) förhandenvaron av blodsband mellan adoptant och adoptivbarn,
    d) förhandenvaron av tidigare adoption av adoptivbarnet genom andra personer,
    e) krav på åldersskillnad mellan adoptant eller adoptanter och adoptivbarn,
    f) villkor beträffande adoptants, adoptanters och adoptivbarns ålder,
    g) det förhållandet att adoptivbarnet ej har hemvist hos adoptanten eller adoptanterna.
    Avgiven förklaring kan när som helst återtagas. Om återtagande skall underrättelse lämnas det nederländska utrikesministeriet.
    Förklaring som återtagits skall upphöra att gälla sextio dagar efter det sådan underrättelse ägt rum som avses i föregående stycke.

Artikel 14
    Fördragsslutande stat må avgiva en förklaring innehållande uppgift å de personer som skola anses inneha dess medborgarskap såvitt angår tillämpningen av förevarande konvention.
    Rörande sådan förklaring ävensom ändring därav eller dess återtagande skall underrättelse lämnas det nederländska utrikesministeriet.
    Förklaringen, ändring därav eller dess återtagande skall äga verkan sextio dagar efter det den i föregående stycke omförmälda underrättelsen ägt rum.

Artikel 15
    Bestämmelserna i förevarande konvention må ej sättas åsido i de fördragsslutande staterna annat än då tillämpningen därav är uppenbarligen oförenlig med grunderna för rättsordningen.

 

Artikel 16
    Fördragsslutande stat skall utse myndigheter att
    a) meddela beslut om adoption enligt artikel 3 första stycket,
    b) utväxla sådana meddelanden, som avses i artikel 6 andra stycket, därest staten avser att begagna sig av rätten enligt artikel 6 tredje stycket,
    c) ogiltigförklara eller häva adoption enligt artikel 7,
    d) mottaga de uppgifter som inkomma jämlikt artikel 9.

    Förteckning över behöriga myndigheter skall, liksom senare ändring därav, delgivas det nederländska utrikesministeriet.
 

Artikel 17
    Fördragsslutande stat skall, med hänsyn till tillämpningen av artikel 5, delgiva det nederländska utrikesministeriet bestämmelserna i sin lag rörande samtycken och yttranden.
    Stat som avgiver i artikel 13 avsedd förklaring skall delgiva nyssnämnda ministerium bestämmelserna i sin lag avseende de förbud som åsyftas i förklaringen.
    Fördragsslutande stat skall underrätta sagda ministerium om senare ändringar i de lagbestämmelser som avses i första och andra styckena.

Artikel 18
    Konventionen är öppen för undertecknande för de stater som varit företrädda vid det tionde sammanträdet med Haagkonferensen för internationell privaträtt.
    Den skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten deponeras hos det nederländska utrikesministeriet.

 

Artikel 19
    Konventionen träder i kraft sextio dagar efter det att det tredje ratifikationsinstrumentet deponerats enligt artikel 18 andra stycket.
    Såvitt avser signatärstat som senare ratificerar konventionen, träder den i kraft sextio dagar efter det att dess ratifikationsinstrument deponerats.

Artikel 20
    Stat som ej varit företrädd vid det tionde sammanträdet med Haagkonferensen för internationell privaträtt må ansluta sig till konventionen, sedan denna trätt i kraft jämlikt artikel 19 första stycket. Anslutningsinstrument skall deponeras hos det nederländska utrikesministeriet.
    Konventionen skall för sådan stats del ej träda i kraft, därest ej sex månader förflutit sedan det nederländska utrikesministeriet underrättat stat som tidigare ratificerat konventionen om anslutningen utan att invändning mot anslutningen skett från sådan stat.
    I avsaknad av sådan invändning skall konventionen för stat, som anslutit sig, träda i kraft den första dagen i månaden efter utgången av den sista av de tidsfrister varom förmäles i föregående stycke.

 

Artikel 21
    Stat må i samband med undertecknande, ratifikation eller anslutning avgiva en förklaring att konventionen skall utsträckas till samtliga de territorier för vars internationella förbindelser den svarar eller till ett eller flera av dessa. Förklaringen träder i kraft samtidigt med konventionens ikraftträdande för berörda stat.
    Om varje utsträckande av detta slag skall i fortsättningen lämnas underrättelse till det nederländska utrikesministeriet.
    Såvitt angår de territorier som avses med utsträckandet, träder kon-

ventionen i kraft å sextionde dagen efter den i föregående stycke omförmälda underrättelsen.

Artikel 22
    Fördragsslutande stat må förbehålla sig att ej erkänna adoption, vilken beslutats av myndighet som är behörig enligt artikel 3 första stycket b), när vid tidpunkten för adoptionsansökningen barnet ägde hemvist inom dess område och ej var medborgare i den stat vars myndighet meddelat beslutet om adoption.
    Stat må likaledes, samtidigt med att den avgiver underrättelse om konventionens utsträckande i enlighet med artikel 21, göra ifrågavarande förbehåll med verkan begränsad till de områden eller vissa av dem som avses med underrättelsen om utsträckandet.
    Fördragsslutande stat må när som helst återtaga av den gjort förbehåll. Om återtagandet skall underrättelse ske till det nederländska utrikesministeriet.
    Förbehållet skall upphöra att äga verkan å sextionde dagen efter det att sådan underrättelse skett som avses i näst föregående stycke.

Artikel 23
    Konventionen skall äga en giltighetstid av fem år räknat från tidpunkten för ikraftträdandet enligt artikel 19 första stycket. Detta skall även gälla för stater som senare ratificerar eller ansluter sig till konventionen.
    Konventionen skall, därest uppsägning ej sker, anses tyst förläng dvart femte år för ytterligare en femårsperiod.
    Uppsägning skall delgivas det nederländska utrikesministeriet senast sex månader före utgången av femårsperioden.
    Uppsägning kan begränsas till vissa av de områden å vilka konventionen äger tillämpning.
    Uppsägning äger ej verkan annat än beträffande stat som givit meddelande därom. Konventionen förblir i kraft såvitt angår övriga fördragsslutande stater.

Artikel 24
    Det nederländska utrikesministeriet skall underrätta de i artikel 18 avsedda staterna ävensom de stater som anslutit sig enligt bestämmelserna i artikel 20 om:
    a) förklaring och återtagande av förklaring enligt artikel 13,
    b) förklaring, ändring och återtagande av förklaring enligt artikel 14,
    c) myndighet som utsetts enligt artikel 16,
    d) lagbestämmelser och ändringar därav i enlighet med artikel 17,
    e) undertecknande och ratifikation enligt artikel 18,
    f) tidpunkten då konventionen träder i kraft enligt artikel 19 första stycket,
    g) anslutning enligt artikel 20 och tidpunkten för ikraftträdandet,
    h) utsträckande som avses i artikel 21 och tidpunkten för dess ikraftträdande,
    i) förbehåll och återtagande därav enligt artikel 22,
    j) uppsägning enligt artikel 23 tredje stycket.