STRAFFANSVAR VID RUS

 

Av professor I V A R  S T R A H L

 

 

 

Inledning. I många länder har givits bestämmelser i syfte att sörja för att gärning begången under rus skall föranleda ansvar utan hinder av att gärningsmannen var berusad. Två metoder kommer därvid till användning.1
    Den ena består i att stadga straff för själva berusningen om denna åtföljes av brott.

 

Denna metod användes t. ex. av den tyska strafflagen i dess § 330 a. Det senaste tyska strafflagsförslaget ansluter sig med vissa jämkningar till vad där stadgas.2 Enligt dess § 351 skall den, som uppsåtligen eller oaktsamt berusar sig med alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, straffas med frihetsstraff eller böter, om han i detta tillstånd begår en rättsstridig gärning och på grund av ruset icke kan straffas för denna emedan han till följd av ruset var oförmögen att ådraga sig skuld (d. v. s. var otillräknelig) eller emedan det icke kan uteslutas att han var oförmögen därtill. Straffmaximum är så högt som fem år, om han räknade med eller kunde räkna med att han under ruset skulle begå rättsstridiga handlingar. Straffet får dock aldrig överstiga maximum för det under ruset begångna brottet, varvid är att märka att straffmaximum oftast är högre för uppsåtliga än för oaktsamma gärningar och att oaktsamhet icke alltid är straffbelagd. Det skulle strida mot den för den tyska straffrätten grundläggande skuldprincipen att bestraffa brott som otillräknelig begår. Det är därför man sett sig föranlåten att i stället för brottet bestraffa berusningen om denna leder till brott.
    En svaghet i ståndpunkten är, att man likväl icke kan bortse från brottet. Enligt motiven spelar detta rollen av en objektiv straffbarhetsförutsättning, men det bestämmer också maximum i straffskalan och måste beaktas vid straffmätningen. Man kommer därför icke ifrån att trots den berusades otillräknelighet göra något slags åtskillnad mellan uppsåtliga och oaktsamma gärningar. För att brott över hu-

 

    1 Se om frågans behandling i skilda rättssystem Heuermann i Materialien zur Strafrechtsreform, Bd 2, Bonn 1954, s. 209 ff, Simson i NTfK 1959 s.217 ff, Waaben, Schultz, Léauté, Simson och Serini, Die Behandlung der Trunkenheit im Strafrecht, Frankfurt a. M. & Berlin 1960, och Cramer, Der Vollrauschtatbestand als abstraktes Gefährdungsdelikt, Tübingen 1962, s.11 ff.
    2 Entwurf eines Strafgesetzbuches, Bundestagsvorlage, 1962.

 

24—653005. Svensk Juristtidning 1965

370 IVAR STRAHLvud skall anses ha begåtts måste f. ö. fordras något slags beteende som kan tillskrivas den berusade.3

 

Den andra metoden består i att avlägsna det hinder mot att bestraffa under rus begånget brott, som ruset kan utgöra genom att utesluta tillräknelighet eller erforderlig dolus eller culpa. Enligt denna metod straffas icke för berusningen utan för brottet, men förutsättningarna för att brottet skall bestraffas är mindre snäva än i vanliga fall i det att man, mer eller mindre, bortser från att brottet är begånget under rus.

 

Den norska straffrätten använder denna metod. Enligt norska strafflagen § 45 skall »bevisstløshet», som är en följd av självförvållat rus, icke utesluta straff. Bestämmelsen förstås numera4så, att en berusad, vare sig ruset medför bevisstløshet eller icke, skall bedömas som man skulle ha bedömt en nykter man i samma situation. Något krav på tillräknelighet anses alltså icke gälla, och uppsåt fingeras, oavsett graden av berusning, där förhållandena är sådana att man skulle ha dömt en nykter man för uppsåtligt brott därest han handlat lika som den alkoholpåverkade.5

 

    Den svenska straffrätten har i BrB 1:2 andra st. en bestämmelse som till synes tillämpar den senare av de båda metoderna. Enligt detta lagrum må nämligen, om gärning har begåtts under självförvållat rus eller om gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, därav icke föranledas, att gärningen ej anses som brott. Innebörden av bestämmelsen är emellertid diskutabel.

 

Historik. Bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. bör ses mot bakgrunden av den förut gällande rätten och doktrinen.
    Redan i en K. F. den 17 april 1733 emot svalg och dryckenskap

 

    3 Se om svårigheterna enligt den gällande tyska lagen Cramer a.a. s. 84 ff och 108 ff, Schultz i a.a. av Waaben m. fl. s. 40 ff samt Hardwig i Festschrift für Eberhard Schmidt, Göttingen 1961. Den liknande bestämmelsen i schweiziska strafflagen art. 263 bereder enahanda svårigheter; se Gmür, Der Kausalzusammenhang zwischen Handlung und Erfolg im Strafrecht, Aarau 1959, s. 64 ff.
    4 Norsk rettstidende 1961 s. 547 och därom Røstad i NTfK 1961 s. 238 f.
    5 Den danska strafflagen upptager likaledes, i § 18, en bestämmelse om att berusning icke utesluter straff, men den förstås helt annorlunda. Det stadgas, att berusning icke utesluter användning av straff med mindre den berusade har handlat utan »bevidsthed». I sistnämnda fall, varmed enligt numera härskande teori och praxis avses endast eller nästan endast s. k. patologiskt rus (varom i slutet av denna artikel), går den berusade straffri. Annars kan han straffas, men blott om lagens krav på uppsåt eller oaktsamhet är uppfyllt. Bestämmelsen uppfattas därför till sin innebörd snarast som en bestämmelse om straffrihet på grund av visst slags rus. Se Waaben, Det kriminelle forsæt, København 1957, s. 331 ff.

STRAFFANSVAR VID RUS 371stadgades, i p. 4: »Begår någon uti fylleri missgärning, densamma skall dess dryckenskap ej till ursäkt eller befrielse lända, utan bör han särskilt för dryckenskap, och särskilt för det andrabrottet, plikta — — —.» Denna bestämmelse upprepades med ett i sak oförändrat innehåll i 4 § K. F. den 24 augusti 1813 emot fylleri och dryckenskap och K. K. den 17 mars 1837 angående vissa ändringar i nämnda förordning. I den därpå följande K. F.den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap stadgades likaledes, i 3 §: »Begår någon brott i fylleri, varhelst det ock sker, må hans tillstånd ej lända honom till ursäkt, utan skall han, jämte ansvar efter denna förordning, vara underkastad alla de påföljder, som lag och författningar i varje fall föreskriva— — —.»
    Såsom framgår av Jägerskiölds artikel om straffansvar vid rus i SvJT 1965 s. 305 ff, tillkom denna lagstiftning för att bryta en före 1733 tillämpad praxis, enligt vilken domstolarna ej utdömde fullt straffansvar för brott begångna i berusat tillstånd. Full ansvarsfrihet torde enligt Jägerskiöld icke ha förelegat, men berusningen ansågs som en mildrande omständighet; gärningsmannen hade ej förstått vad han gjort och tillräckligt subjektivt rekvisit för utdömande av normalt ansvar ansågs då ej föreligga. Genom förordningarna infördes straff för själva fylleriet, men dessutom stadgades, för att bryta nämnda praxis, att berusningen icke skulle lända till ursäkt för det under ruset begångna brottet. Vad man därmed avsåg synes ha varit att reagera mot den mildhet varmed brott under rus förut bestraffades.
    Den citerade 3 § i 1841 års förordning upphävdes först genom en bestämmelse i BrB:s promulgationslag. Den har sålunda gällt under hela den tid SL varit i kraft.
    I SL upptogs emellertid också en bestämmelse om den straffrättsliga betydelsen av rus, men den gick i motsatt riktning mot förordningens, i det att den nämligen stadgade straffrihet vid rus under vissa förutsättningar.
    I det förslag av lagkommittén, vilket ytterst låg till grund för SL, innehöll den ifrågavarande bestämmelsen, att om någon utan egen skuld råkat i sådan sinnesförvirring att han ej till sig visste, gärning den han i det medvetslösa tillstånd förövade skulle vara strafflös.6 Bestämmelsen inflöt med denna avfattning i SL. År 1945 jämkades lydelsen, såvitt man kan se utan att

 

6 Se Förslag till allmän criminallag, 2:a uppl., 1839, 7:3.

372 IVAR STRAHLnågon saklig ändring åsyftades,7 så att bestämmelsen, placerad som andra stycke i 5:5, kom att lyda: »Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning som han i det tillståndet begår.»
    Att lagkommittén föreslog en bestämmelse om straffrihet vid rus berodde på att kommittén i sitt förslag, för första gången i svensk lagstiftning, upptog generella och preciserade bestämmelser om att vissa kategorier av dem som begick brottsliga gärningar skulle gå fria från ansvar på grund av sitt psykiska tillstånd. Det var den klassiska straffrättslärans tillräknelighetsbegrepp som därmed helt slog igenom i svensk strafflagstiftning. Lagkommittén utgick i sina motiv från tanken, att för att en gärning skall kunna tillräknas någon såsom straffbar, fordras att han gjort den med fri vilja och med förmåga att inse dess brottslighet.8 I dess förslag och sedermera i SL uppräknades de kategorier där sådan »tillräkning» ej skulle anses äga rum: unga under viss ålder, avvita m. fl., däribland de höggradigt berusade förutsatt att de utan egen skuld råkat i ruset. Dessa undantogs från straffbarhet. Däremot undantogs icke de som med egen skuld berusat sig. Dessa hänfördes till de tillräkneliga och skulle sålunda kunna straffas för brott begånget under ruset.
    Men efter vilka regler? Enligt lagkommitténs åsikt uppenbarligen efter vanliga regler. Det anmärktes mot kommittén, att den icke vidrört frågan hur det skulle förfaras med den som själv var vållande till sitt rus och därunder begått brott. Den som framställde denna anmärkning gav det svaret på frågan, att en sådan man icke kunde straffas för uppsåtligt brott om gärningen vid berusningen icke varit beslutad eller ens påtänkt; endast straff såsom för vållande till brottet jämte straff för fylleri kunde ådömas. Härtill genmälte kommittén genom att hänvisa till en av kommittén föreslagen generell bestämmelse av innehåll, att det av omständigheterna skulle bedömas huruvida brott skett med uppsåt eller av vållande. Efter den regeln kunde, enligt kommittén, den framställda frågan med lätthet bedömas.9 Kommittén hänvisade också till vad den anfört för att motivera den

 

    7 Se NJA II 1946 s. 275, 282 f, 286 och 289 f.
    8 Motiven s. 30.
    9 Se Utlåtande i anledning av anmärkningar vid förslaget till allmän criminallag, 2:a uppl., 1840, s. 104.

STRAFFANSVAR VID RUS 373nämnda bestämmelsen.10 Kommittén hade därvid uttalat bl. a., att man i allmänhet måste antaga att den handlande velat sin handling. Denna förutsättning vore ett nödvändigt villkor för strafflagens verksamhet i allmänhet, och om motsatsen skulle äga rum, måste det vara ådagalagt, att den handlande befunnit sig i sådant tillstånd av sinnessjukdom eller förvirring att han vid handlingens begående saknat bruket av sitt förnuft. För att uppsåtligt brott skulle föreligga krävdes emellertid, enligt vad kommittén framhöll, ej blott att den handlande velat sin handling utan också att hans medvetande och vilja omfattat de utom handlingen liggande omständigheter och därav uppkomna följder som gav handlingen egenskap av brott.
    Lagkommittén nämnde icke 1813 års förordning, vilken var den som då gällde. Det är uppenbart, att kommittén icke ansåg denna innebära någon avsevärd modifikation av vanliga regler om dolus och culpa.
    När sedermera Hagströmer i sitt stora verk11 skulle behandla den straffrättsliga betydelsen av rus, nämnde icke heller han den då gällande av de ifrågavarande förordningarna, nämligen 1841 års förordning. Han konstaterade, att SL genom sin bestämmelse i SL 5:5 andra st. undantog gärning begången under ofrivilligt rus från straffbarhet men däremot icke gärning av den som frivilligt berusat sig. Han slöt därav, att den som själv supit sig full aldrig bleve att anse såsom otillräknelig för vad han i detta tillstånd lät komma sig till last. Detta ansåg han innebära »en icke så ringa avvikelse från vad sakens natur föranleder till». Ty enligt sakens natur är, enligt Hagströmers uppfattning, en människa icke mindre otillräknelig för det hon berusat sig frivilligt. Lagen tvingade emellertid genom sitt stadgande om ansvarsfrihet för den ofrivilligt berusade till att fingera tillräknelighet för gärning som förövas under frivilligt rus, och detta kunde föranleda till dolusansvar för frivilligt berusad.
    Men Hagströmers mening var ingalunda, att dolus skulle fingeras. Det var endast tillräknelighet som skulle fingeras. Dolus kunde föreligga, ehuru gärningsmannen principiellt sett var otillräknelig och endast fiktivt tillräknelig. Lagen bjöde icke, att man skulle fingera att gärning skett med vilja då detta icke varit förhållandet, men en sådan vilja kunde mycket väl föreligga. Den som i sådant tillstånd varom här vore fråga slår ihjäl

 

    10 Se nyssnämnda utlåtande s. 85 ff.
    11 Svensk straffrätt, 1901—1905, s. 159 ff.

374 IVAR STRAHLen annan behövde ej sakna uppsåt att beröva en medmänniska livet (om ock måhända för honom i hans abnorma tillstånd ett människoliv hade mindre att betyda än t. ex. ett hundliv under normala förhållanden) och, om sådant uppsåt varit för handen,kunde man ej undgå att de lege lata statuera tillvaron av ett uppsåtligt brott. Om, såsom enligt Hagströmer en gång förekommit, en berusad person sätter eld å en annans halmstack i den inbillningen att han gör det i sin egen kakelugn, kunde han däremot, framhöll Hagströmer, ej straffas för mordbrand utan blott för vållande till eldskada.
    Varför mannen skulle dömas för culpöst brott säger Hagströmer icke uttryckligen, men hans mening torde vara att den som skall anses tillräknelig icke kan ursäkta sig med att han icke rådde för vad han gjorde och därför skall anses culpös. Hagströmer säger, att det visserligen är sant att, då en person som berusat sig så att han ej visste till sig i detta tillstånd åstadkommit skada, vanligen straffbar oaktsamhet ligger honom till last med avseende å vad som inträffat men att förhållandet undantagsvis kan vara ett annat. Även i sistnämnda fall skall tydligen enligt Hagströmers mening ansvar inträda, om gärningen är straffbar i oaktsamhet. Som exempel anför Hagströmer, att en person berusar sig hemma och av andra släpas ut i det fria där han ställer till skada.12

 

12 Carlén, vilkens »Kommentar till strafflagen» utkom 1866 och således var nästan samtida med SL, uppmärksammade liksom Hagströmer, att man av SL 5:5 andra st. måste sluta att gärning i självförvållat rus enligt lagens tanke skulle kunna bestraffas ehuru gärningsmannen ej till sig visste och därför var otillräknelig. Han förklarar detta med att den, som försatt sig i medvetslöst tillstånd för att begå gärningen, därmed har uppsåt till denna och att annan, som försatt sig i sådant tillstånd, därmed kan ha åsidosatt erforderlig försiktighet och i så fall kan dömas för gärningen förutsatt att denna är straffbelagd i culpa. Att straff kunde ådömas för sådan s. k. actio libera in causa ansåg också Hagströmer, s. 158 f, som emellertid, såsom framgår av texten, icke ansåg ansvaret begränsat till sådan handling. Icke heller Carlén nämner 1841 års förordning. Se Carléns a.a. s. 109 f.
    Termen actio libera in causa var uttryck för följande tankegång. En berusad, vare sig ruset var självförvållat eller icke, var otillräknelig och handlade därför under ruset icke av fri vilja. Följaktligen kunde handling under rus i och för sig icke ådraga ansvar. Men berusningen var en akt av fri vilja, och handlingen hade därför en akt av fri vilja till orsak. Om erforderlig dolus eller culpa till handlingen fanns vid berusningen, kunde för den skull handlingen föranleda ansvar. Tankegången är alltjämt riktig såtill vida som vid berusningen föreliggande dolus eller culpa till handling under ruset kan vara tillräcklig för att denna skall anses dolös eller culpös (se s. 391 och 392). Men termen actio libera in causa passar icke för nutida svensk straffrätt, eftersom denna icke känner begreppet otillräknelighet och den därmed förbundna föreställningen om ofri vilja hos otillräknelig.

STRAFFANSVAR VID RUS 375    Senare framträdde Wetter med en lära som byggde på 3 § i 1841 års förordning och dess föregångare. Han ansåg sig klargöra »den närmare innebörden av den i Sverige redan 1733 lagfästa och allt framgent tillämpade rättsregeln, att om någon begår brott i rus, hans tillstånd ej må lända honom till ursäkt, utan att han skall vara underkastad eljest föreskrivet straffansvar.»13 Enligt Wetter hade man att vid bedömning av »motivläget» vid brottet bortse från de urskuldande moment, som betingas av ruset, och grunda bedömningen på det hypotetiska motivläge, som skulle förelegat om gärningsmannen i nyktert tillstånd begått gärningen.14 Detta innebär enligt ett av Wetter anfört exempel, att om vid våldtäkt gärningsmannen trott att kvinnan samtyckt till gärningen, vid rus skall prövas huruvida villfarelsen skulle ha inställt sig även om gärningsmannen varit nykter eller under denna förutsättning varit utesluten. I senare fallet skall enligt Wetter villfarelsen icke lända till befrielse från ansvar för uppsåtligt brott.15 Meningen med regeln skulle vara att åstadkomma prevention, icke mot brottet ty när detta begås är enligt Wetter den berusade alltför påverkad av ruset för att kunna avhållas från brott av tanken på straff, utan mot berusningen. Den prevention, som vore regelns syfte, kallade han en medelbar prevention och talade om denna såsom »ett psykologiskt tvång till en av faran för brottsliga gärningar bestämd, generell aktsamhet emot rus».16

 

    13 I Minnesskrift utgiven av Juridiska fakulteten i Uppsala 1929 s. 31. Se även Wetters debattinlägg vid 14:e nordiska juristmötet 1928 s. 226 ff.
    14 A.a. s. 60.
    15 A.a. s. 32.
    16 A.a. s. 22. Wetters lära var en nyhet i svensk doktrin. Om Hagströmer är redan talat. Vid 14:e nordiska juristmötet, i Köpenhamn 1928, blev Wetter motsagd av Stjernberg s. 244: enligt härskande rättsuppfattning i Sverige presumerades väl tillräknelighet men icke uppsåt. Heimer förklarade också, s. 234 ff, som sin mening, att vad svenska lagen föreskrev var att den av egen skuld berusade skulle anses tillräknelig men däremot icke att man skulle bortse från krav på dolus och culpa. 
    Thyrén, Principerna för en strafflagsreform III, 1914, s. 13, hade de lege ferenda uttalat, att man vid självförvållat rus hade att »bortse från den mer eller mindre djuptgripande förändring av medvetandet som kan hava berott på ruset och straffa som vanligt». Till denna ståndpunkt anslöt sig strafflagskommissionen (SOU 1923:9 s. 102 f), såvitt man kan se även de lege lata: man skulle, vid självförvållat rus, bortse från ruset och fingera tillräknelighet, varav följde att gärningsmannen skulle erhålla samma straff som om han verkligen varit tillräknelig. Det framgår emellertid icke, att därav skulle följa att man, i enlighet med Wetters lära, skulle bortse från villfarelse vari den berusade befunnit sig på grund av ruset, och detta tycks icke ha varit meningen att döma av ett uttalande av en ledamot av kommissionen, vilket återgavs av Kjerschow vid nämnda juristmöte, s. 207 f, och citeras av Wetter a.a. s. 30 n. 2, men med en betydelsefull uteslutning. Vad Wetter, a.a. s. 33 ff och 60, till stöd för sin lära anförde om engelsk

376 IVAR STRAHL    I de rättsfall Wetter åberopade finnes, såvitt de publicerade domsmotiveringarna utvisar, intet spår av Wetters lära; i några av domarna icke ens omnämnes att gärningsmannen var berusad. Noga besett påstår Wetter icke heller, att domstolarna skulle tillämpa hans lära. Vad han säger är endast, att det, såvitt rättspraxis läte sig överblicka med ledning av tryckta källor, framginge att 3 § i 1841 års förordning både före och efter SL:s tillkomst föranlett straffansvar för uppsåtligt brott vid rus även ifall där med visshet eller sannolikhet kunde antagas att ruset uteslutit verkligt uppsåt.17Icke ens detta kan medges. Det är visserligen sant, att i de anförda rättsfallen uppsåt antogs föreligga hos starkt berusad, men att döma av domsmotiveringarna ansåg domstolarna verkligt uppsåt föreligga.18Att de fann ett yttre händelseförlopp vara tillräckligt för att av detta sluta sig till uppsåt hos gärningsmannen är icke något för uppsåt i rus säreget. Tyvärr finns sällan andra omständigheter som kan visa, huruvida gärningsmannen var i uppsåt. Det förefaller osannolikt, att domstolarna låtit sig bestämma av 1841 års förordning. Den fanns icke omtalad i den litteratur som domstolarna vid tidenför Wetters framträdande brukade rådfråga.19

 

rätt torde icke vara riktigt. I Kenny's Outlines of criminal law, utg. av Turner, Cambridge 1952, s. 50 ff, säges visserligen, att berusad icke kan åberopa till sin ursäkt att ruset bragt hans känslor att svalla eller ökat hans djärvhet eller minskat hans självkontroll. Men det säges också med belägg ur praxis, att ruset kan vara relevant för straffbarheten. Det kan nämligen vara så, att den berusade var alldeles oförmögen att bilda sig något uppsåt alls: en kvinna ansågs icke ha begått självmord (eller självmordsförsök, vilket var straffbelagt i England) när hon hoppat i vattnet så drucken att hon ej visste vad hon gjorde. Och ett rus kan — på grunder som icke kan väntas förleda en nykter man till samma oriktiga föreställning — orsaka sådant misstag angående sakförhållandena som utesluter straffbarhet: en drucken kan inbilla sig, att annans paraply är hans eget, eller tro, att en harmlös åtbörd är ett anfall och slå tillbaka i inbillat självförsvar. Se vidare Williams, Criminal law, 2nd ed. London 1961, s. 559 ff, varest bl. a. säges att misstag i rus faller under de vanliga reglerna angående misstag och att bevisbördan för att misstag icke förelåg ligger på åklagaren. Enligt Williams, s. 569 och 572, föreligger icke våldtäkt, om den druckne tror att kvinnan samtycker. Se också Whitlock, Criminal responsibility and mental illness, London 1963, s. 109 ff.
    17 A.a. s. 29 f.
    18 I NJA 1914 s. 43 krävdes emellertid icke uppsåt omfattande att en polisman var i tjänsteutövning. Men detta berodde uppenbarligen icke på att angriparen var berusad. Se min artikel i SvJT 1962 s. 194 n. 35.
    19 Den omtalades som sagt icke hos Carlén och Hagströmer, och icke heller nämndes den i R. Bergendals framställning av straffrätten i Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, III, 2:a uppl. 1928.
    Vad beträffar tiden efter Wetters framträdande förtjänar nämnas, att straffrättskommittén i sitt betänkande SOU 1953:14 icke anförde något annat rättsfall än dem Wetter åberopat, utom möjligen NJA 1942 s. 358 vilket säger lika litet.

STRAFFANSVAR VID RUS 377    Samtidigt med och efter Wetters framträdande har uttalanden gjorts som tyder på en utbredd uppfattning att man skulle, när någon frivilligt berusat sig och under ruset begått brott, fingera ej blott tillräknelighet utan även, åtminstone i viss omfattning, dolus och culpa. Heimer har, under kritik av uppfattningen, beskrivit denna så, att man skulle, av att den som frivilligt berusat sig skulle straffas även om han egentligen var otillräknelig, sluta att han skulle straffas utan att man behövde forska efter dolus eller culpa. Dessa begrepp, som utgjorde tillräknandets båda former, förutsatte nämligen enligt den av Heimer kritiserade uppfattningen tillräknelighet, och någon dolus eller culpa kunde därför icke föreligga hos honom.20
    Enligt Agge innebar SL 5:5 andra st., att kravet på styrkt uppsåt resp. oaktsamhet uppgavs i de flesta fall av mera höggradig berusning.21
    Stillschweig har under åberopande av 1841 års förordning gjort gällande, att den svenska rätten före BrB:s ikraftträdande intog den ståndpunkten att villfarelse, vari en frivilligt berusad befinner sig på grund av ruset, skulle fingeras bort. Man skulle alltså bedöma fallet såsom om villfarelsen icke förelegat utan gärningsmannen haft en riktig insikt i sakförhållandena. Däremot skulle en på grund av ruset felande vilja icke fingeras föreligga.22

 

Förarbetena till BrB. När BrB skulle utarbetas, fanns, såsom framgår av denna historik, två bestämmelser om den straffrättsliga betydelsen av rus. I SL 5:5 andra st. stadgades, att om någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk, straff ej finge ådömas för gärning som han i det tillståndet begått. SL innehöll alltså en bestämmelse om frihet från ansvar bl. a. i fall som här för korthetens skull må kallas fall av ofrivillig berusning. I 3 § av 1841 års förordning åter stadgades, att om någon begick brott i fylleri hans tillstånd ej finge lända honom till ursäkt.
    I BrB har stadgandet om ansvarsfrihet i SL 5:5 andra st. lämnats utan motsvarighet, men däremot har upptagits en bestämmelse, i 1:2 andra st., som så till vida motsvarar stadgandet i 1841 års förordning att den handlar om ansvar vid själv-

 

    20 Se 14:e nordiska juristmötet 1928 s. 234 ff.
    21 Straffrättens allmänna del, h. 2 1961, s. 257. 
    22 Se i NTfK 1954 s. 11 ff.

378 IVAR STRAHLförvållat rus. I jämförelse med SL företer BrB alltså den olikheten, att medan i SL fanns stadgande om ansvarsfrihet vid ofrivilligt rus, i BrB tvärtom upptagits en bestämmelse som åtminstone till synes stadgar ansvar vid självförvållat rus.
    I det förslag av strafflagberedningen, som ligger till grund för vissa delar av BrB, fanns emellertid ett stadgande, 10:4 andra st., om ansvarsfrihet motsvarande SL 5:5 andra st. Ännu i det departementsförslag, som remitterades till lagrådet år 1960, fanns en sådan bestämmelse. I 35:3 andra st. i förslaget stadgades nämligen, att påföljd ej finge ådömas den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk och i det tillståndet förövat brott. Trots den nästan ordagranna överensstämmelsen med SL 5:5 andra st. var innebörden av detta stadgande en annan än dettas. I förslaget hade, liksom i BrB, begreppet otillräknelighet övergivits. Medan SL 5:5 såväl i sitt första som i sitt andra stycke byggde på föreställningen att det finns en kategori av människor som skall anses otillräkneliga och åsyftade att definiera denna kategori, inskränkte sig förslaget, liksom BrB, till att stadga restriktioner beträffande användningen av brottspåföljder för vissa kategorier av människor. Det var såsom ett led i detta system av restriktioner som i förslaget stadgades förbud mot brottspåföljd för gärning som begåtts i det beskrivna tillståndet.
    Lagrådet fann emellertid den föreslagna bestämmelsen icke erforderlig.22a Lagrådet ansåg, att om en handling begås av någon som är från sina sinnens bruk, handlingen icke kan tillräknas denne såsom uppsåtlig eller vårdslös och därför icke är att bedöma såsom brott. Den föreslagna bestämmelsen hade emellertid enligt vad inom lagrådet uttalades den betydelsen att, såsom motsättningsvis framginge, kravet på uppsåt eller oaktsamhet skulle eftergivas då tillståndet vore självförvållat. Det vore lämpligt, att detta, vilket vore den egentliga innebörden av bestämmelsen, direkt angåves i lagtexten. Lagrådet hemställde därför om en bestämmelse av innehåll, att om gärning begåtts under självförvållat rus eller då gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, därav icke föranleddes ansvarsfrihet. En liknande bestämmelse, som dock avsåg allenast självförvållat rus, fanns redan i departementsförslaget. Denna överarbetades med ledning av lagrådets hemställan ochupptogs i BrB 1:2 andra st.

 

22a Se NJA II 1962 s. 510 f, jfr s. 24 f.

STRAFFANSVAR VID RUS 379    Det måste ifrågasättas, om icke uttalandena i lagrådet var förhastade.
    Vad först beträffar uttalandet om att den föreslagna men uteslutna bestämmelsen skulle motsättningsvis ge vid handen att kravet på uppsåt eller oaktsamhet skulle eftergivas vid självförvållat tillstånd av ifrågavarande slag, alltså även vid självförvållat rus, är till en början att märka, att den motsvarande bestämmelsen i SL 5:5 andra st., såsom den föregående historiken torde ha visat, näppeligen berättigade till ett sådant motsatsslut. Enligt den mycket auktoritative Hagströmer — och f. ö. också enligt lagkommittén — tillät bestämmelsen ett motsatsslut endast beträffande tillräkneligheten: en självförvållat berusad skulle anses tillräknelig men därav följde icke att han skulle anses dolös. Den lära om eftergivande av vanliga krav på dolus eller culpa vid självförvållat rus som framställdes av Wetter byggde icke heller på ett motsatsslut från SL 5:5 andra st. Vad nu den föreslagna bestämmelsen beträffar handlade den i olikhet mot SL 5:5 andra st. icke om otillräknelighet. Den handlade, denna gång i likhet med nämnda lagrum, ej heller om dolus och culpa. Vad där stod var endast ett förbud mot användning av brottspåföljder för gärning i ofrivilligt rus och jämställda tillstånd. Det är svårt att se, att bestämmelsen gav anledning att sluta något om dolus och culpa vid självförvållat rus.
    Vad därefter angår frågan om behövligheten av ett sådant förbud må det erinras om att det i SL ansetts erforderligt med ett förbud mot ådömande av straff för gärning av den som utan eget vållande tillfälligt råkat från sina sinnens bruk. För att undantaga sådan gärning från straffbarhet ansågs tydligen kravet på dolus eller culpa otillräckligt.23 Det måste ifrågasättas, om man icke hade rätt. Dolus kan nog föreligga, ehuru den handlande, eller underlåtande, visserligen uppfattar vad som sker men är så bragt ur gängorna att det vore alltför hårt att straffa honom. Han kan t. ex. lida av feber eller han är påverkad av något ämne som tillförts organismen.

 

23 Av den ursprungliga lydelsen av SL 6:6 framgår klart, att den som utan egen skuld råkat i sådan sinnesförvirring att han »ej till sig visste» och i detta »medvetslösa tillstånd» begick straffbelagd gärning ansågs kunna bli skadeståndsskyldig på grund av dolus eller culpa. Se också Karlgren, Skadeståndsrätt, 2:a uppl. 1958, s. 95 f.I SL 6:6 stadgas ännu, efter lagändring 1964, om skadeståndsansvar för den som är från sina sinnens bruk, vilket synes ge vid handen att han skulle kunna vara i dolus eller culpa.

380 IVAR STRAHL    Emellertid fick lagrådets uttalande till följd, att i BrB icke inflöt någon motsvarighet till SL 5:5 andra st. Det är likväl klart, att man avsåg att BrB:s ståndpunkt, liksom SL:s enligt SL 5:5 andra st., skulle bli att den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk ej skall drabbas av ansvar för gärning som han i det tillståndet begår. Sakliga skäl talar starkt för att denna ståndpunkt upprätthålles även där det, mot vad de lagstiftande myndigheterna antagit, skulle visa sig att gärningsmannen handlat med vad man måste anse vara dolus eller culpa. Det torde med andra ord icke vara anledning att fatta uttrycket »från sina sinnens bruk» så snävt att det ovillkorligen måste vara begränsat till fall där dolus och culpa saknas och gärningen därför icke är ett brott. Departementschefen uttalade under förarbetena till BrB:s promulgationslag efter att ha citerat SL 5:5 andra st., att gärning, som begås under nämnda omständigheter enligt BrB icke komme att betraktas som ett brott.24 Det klokaste är nog att taga fasta på detta uttalande.
    Det stadgande angående den straffrättsliga betydelsen av rus som däremot upptogs i BrB, stadgandet i 1:2 andra st., var ett stadgande om ansvar som tillkom på förslag av straffrättskommittén. I kommittéförslagets lagtext 22:2 stadgades: »Begår någon straffbelagd gärning under självförvållat rus, vare hans tillstånd ej hinder mot att tillämpa det straff som eljest är stadgat för gärningen.» Med denna bestämmelse, som skulle ersätta 3 § i 1841 års förordning, avsåg kommittén enligt vad den uttalade icke att åvägabringa någon ändring i sak av den svenska rättens ståndpunkt.
    I fråga om dennas innebörd och därmed också om den föreslagna bestämmelsens anslöt sig kommittén i sina motiv25 under åberopande av 1841 års förordning till synes väsentligen till den lära som utvecklats av Wetter. Denne var f. ö. ledamot av kommittén. Wetter hade emellertid givit sin lära en speciell utformning, för vilken senare skall redogöras, och kommittén undvek att taga ställning till denna utformning av läran.
    Till belysning av sin uppfattning av den då gällande rätten och därmed även av förslaget anförde kommittén det fallet, att

 

    24 Se NJA II 1964 s. 110.
    25 Se SOU 1953:14 s. 380 ff. Se också en talesman för kommittén i NKÅ 1952—53 s. 130 ff.

STRAFFANSVAR VID RUS 381någon under höggradig berusning dödar en människa i den inbillningen att han har att göra med ett djur och att denna inbillning har sin grund i hans omtöcknade tillstånd så att misstaget skulle varit uteslutet om gärningsmannen varit nykter. Han lärer, yttrade kommittén, i sådant fall icke undgå straff för uppsåtligt brott, såvida icke straffrihet skulle följa av SL 5:5.26 Våldsbrotten, fortsatte kommittén, uppträder ofta såsom en naturlig följd av höggradig alkoholförtäring, och det är därför påkallat att en person, även om han handlat i villfarelse, i sådana fall får taga konsekvenserna av det orsaksförlopp som han framkallat genom att berusa sig. Skulle emellertid ett under självförvållat rus begånget brott till sin beskaffenhet vara sådant att det framstår såsom en atypisk följd av berusningen, torde, enligt kommittén, villfarelse stundom kunna medföra straffrihet.
    Vid remiss till lagrådet år 1958 erhöll den av kommittén föreslagna bestämmelsen sin nuvarande placering, i 1:2 andra st., och i vad avser rus sin nuvarande avfattning, enligt vilken av den omständigheten att gärning begåtts under självförvållat rus icke må föranledas att gärningen ej anses såsom brott.27 Departementschefen synes ej därmed ha avsett att göra någon saklig ändring i förhållande till kommittéförslaget eller till den då gällande rätten men gick ej närmare in på innebörden av bestämmelsen. Departementschefen uttalade dock, att vid högre grader av rus omdömet kan vara så fördunklat att man icke kan tala om uppsåtligt eller oaktsamt handlande samt att den svenska rättens ståndpunkt att i sådana fall eftergiva det subjektiva rekvisitet — vilken ståndpunkt dittills hade kommit till uttryck i 1841 års förordning28 — vore betingad av kriminalpolitiska skäl.
    Med anledning av lagrådets förut nämnda hemställan beträf-

 

    26 Såsom torde framgå av Hagströmers exempel angående den påtända halmstacken, skulle Hagströmer icke ha delat denna åsikt (se ovan s. 374). Stillschweig i NTfK 1954 s. 12 f opponerar sig mot åsikten. Enligt honom skulle man visserligen fingera att skytten hade insikt om verkliga sakförhållandet, ty villfarelse som framkallats genom rus skulle enligt hans åsikt fingeras icke föreligga. Men viljemomentet i uppsåtet fick enligt honom icke fingeras, och skytten ville icke skjuta en människa och skulle icke ha gjort det om han varit nykter.
    27 Se NJA II 1962 s. 21 ff.
    28 Tidigare hade strafflagberedningen i det betänkande som låg till grund för 1945 års revidering av SL 5:5 (SOU 1942:59 s. 81) uttalat, att den speciella frågan huruvida rus medfört att uppsåt eller vållande skulle kunna anses icke ha förelegat hos gärningsmannen ej berördes av SL 5:5. Bedömandet härutinnan syntes beredningen vara på tillfredsställande sätt reglerat genom 1841 års förordning. Departementetschefen uttalade sig i detta lagstiftningsärende försiktigare; se NJA II 1946 s. 275.

382 IVAR STRAHLfande en föreslagen motsvarighet till SL 5:5 andra st. erhöll bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. sin slutliga avfattning, varvid departementschefen återigen karakteriserade bestämmelsen såsom en regel om eftergivande av kravet på uppsåt eller oaktsamhet.29

 

Historiken torde ha visat, att man under förarbetena till BrB inlade mera i 1841 års förordning än som var historiskt berättigat. Dess 3 § och dennas föregångare tillkom, såvitt man kan se, icke för att efterge krav på dolus.30 Förordningen uppfattades i allt fall icke så under förarbetena till SL, och ännu Hagströmer uppfattade den icke så. Det gjorde däremot Wetter, som deltog i förarbetena till BrB 1:2 andra st. Hans uppfattning om innebörden av förordningen och dennas betydelse för den svenska straffrättens ståndpunkt i fråga om den straffrättsliga betydelsen av rus var, när den framlades, en nyhet i svensk doktrin.Vid tillkomsten av BrB godtog man utan närmare undersökning hans framställning i väsentliga drag.
    Ett tvivel på riktigheten av åsikten att man vid självförvållat rus skulle efterge kravet på dolus eller culpa föranleder följande skolexempel. Man må föreställa sig, att en höggradigt berusad man på en skjutbana helt riktigt skjuter mot måltavlan men med sitt skott råkar träffa och döda någon som oförmodat springer ivägen för skottet. Skytten kan omöjligen fällas till ansvar vare sig för uppsåtligt eller culpöst dödande. Det är svårt att se annat än att grunden härför är, att hans handling är varken dolös eller culpös. Satsen att kravet på dolus eller culpa skulle efterges får tydligen icke tagas bokstavligen.
    Om bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. betydde att man vid självförvållat rus skulle efterge kravet på dolus eller culpa, uppstode vidare, därest man hölle sig till ordalagen i bestämmelsen, en egendomlig motsättning mellan fall av rus och fall av mindre stark påverkan. I förra fallet skulle kravet efterges, i senare fallet upprätthållas. Gränsdragningen mellan fallen skulle få en av-

 

    29 Se NJA II 1962 s. 25.
    30 Det är möjligt, såsom Jägerskiöld anför a.a. s. 312, att 1733 års förordning kunde föranleda att man bortsåg från misstag under rus med tilllämpning av doktrinens lära om versari in re illicita (versanti in reillicita imputantur omnia quae sequuntur = den som begår en otillåten gärning, honom tillräknas allt som följer). Men grunden härför var i så fall att fylleri straffbelagts, icke innehållet i föregångarna till 3 § i 1841 års förordning.

STRAFFANSVAR VID RUS 383görande betydelse, och olikheten i bedömningen av fallen skulle vara svår att motivera. Älgskytten, som helt omtöcknad skjuter en människa, skulle, för att anknyta till det av straffrättskommittén anförda exemplet, dömas för uppsåtligt dödande oavsett att han trodde att han sköt på en älg, medan en i lägre grad spritpåverkad skytt icke skulle fällas till ansvar för uppsåtligt dödande. Den som helt omtöcknad slår omkring sig i grannens bostad, i tro att han befinner sig hemma där han straffritt får slå sönder vad han vill, skulle straffas för skadegörelse, men den som i lägre grad alkoholpåverkad går bärsärkagång hos grannen skulle straffas för skadegörelse endast om man kan bevisa att han insåg att han var där. Det är underligt att man skulle vid en viss punkt i den skala som sträcker sig från lägre till högre grad av alkoholpåverkan plötsligt efterge kravet på dolus eller culpa.
    Starka sakliga skäl så gott som tvingar till att trots ordalageni BrB 1:2 andra st. anse, att detta icke innehåller något som skulle gälla endast där det självförvållade tillståndet består i höggradig påverkan. Ty vad lagrummet innehåller är ju en regel om att den som självförvållat kommit i rus eller genom eget vållande blivit från sina sinnens bruk ändock skall anses ha begått brott, alltså ej vara fritagen från ansvar. Är alkoholpåverkan mindre kraftig eller det andra slagets omtöckning mindre utpräglad, bör den väl anses vara än mindre ägnad att fritaga från ansvar. Att BrB 1:2 andra st. använder uttrycket »från sina sinnens bruk», vilket kompletteras med att rus upptagits som ett därmed jämställt tillstånd, beror tydligen på att uttrycket övertagits från SL 5:5 andra st. Bestämmelsen i detta lagrum hade emellertid en annan, ja motsatt, funktion mot bestämmelsen i BrB 1:2 andra st., nämligen att förklara den som utan eget vållande råkat från sina sinnens bruk otillräknelig och därmed straffri. Det är klart, att för denna straffrihet måste förutsättas ett höggradigt omtöckningstillstånd. I BrB 1:2 andra st. passar uttrycket däremot icke. Men om samma regel gäller oberoende av om tillståndet är så utpräglat att uttrycken rus respektive »från sina sinnens bruk» är på sin plats, måste man fråga sig, om denna regel verkligen kan, såsom under förarbetena sades, vara att kravet på dolus eller culpa skall eftergivas.31

 

31 Såsom nämnts ovan s. 370 stadgas i norska strafflagen § 45, att bevisstløshet som är en följd av självförvållat rus icke utesluter straff. Enligt norska strafflagen ställes man därför liksom enligt BrB inför frågan, om

384 IVAR STRAHL    Wetter tänkte sig icke, att det skulle göras skillnad mellan högre och lägre grad av alkoholpåverkan.32En närmare granskning av hans lära visar emellertid, att den gick ut på något som icke var endast ett eftergivande av kravet på dolus eller culpa utan hade en alldeles speciell innebörd.
    Enligt Wetter skulle domstolen i den berusades ställe tänka sig honom såsom nykter och pröva, huruvida den i så fall skulle ha ansett honom ha handlat med dolus eller culpa.33 Ledde prövningen till ett jakande svar, skulle domstolen enligt Wetter döma för uppsåtligt resp. oaktsamt brott. Wetter kallade den dolus eller culpa som på detta sätt skulle konstateras föreligga för en hypotetiskt utvidgad dolus eller culpa. Beteckningen leder emellertid lätt till missförstånd av den verkliga innebörden av Wetters lära. Det är visserligen så, att enligt Wetter en hypotes skall göras, men icke, såsom när fråga är om dolus eventualis, ett hypotetiskt prov. Domstolen skall icke pröva, hur den tilltalade skulle ha handlat om han varit nykter — en prövning som, vad man än må anmärka, dock hänför sig till den tilltalades verkliga person, nämligen hans karaktär, föreställningar och viljeinriktning — utan skall vid bedömningen av bevisningen i målet föreställa sig gärningsmannen nykter och på grundval av de så ändrade sakförhållandena bedöma huruvida dolus eller culpa föreligger. Detta är emellertid att bygga domen, om den blir fällande, på en fiktion, icke blott på en hypotes.
    En bedömning enligt Wetters lära är dessutom ett äventyrligt företag. In abstracto låter det säga sig, att t. ex. den som skjuter en för honom väl synlig människa måste antagas ha uppsåt att skjuta honom och att därför en åskådare, som icke vet att skytten är berusad, måste tro att han har uppsåt att döda en människa fastän han i verkligheten tror att han skjuter ett djur. Men skall domstolen verkligen liksom åskådaren nöja sig med att betrakta händelseförloppet och bortse från vad i målet är upplyst t. ex. om vad skytten avsåg när han gick hemifrån med geväret eller om hans person? Tager man hänsyn till sådana om-

 

en bestämmelse om ansvar vid höggradig berusning skall gälla också vid berusning av lägre grad. Norsk praxis har besvarat frågan jakande; se Norsk rettstidende 1961 s. 547 och därom NTfK 1961 s. 238 f. Jfr de före detta rättsfall gjorda uttalandena av Ryssdal i NKÅ 1952—53 s. 148 f och Andenæs, Alminnelig strafferett, Oslo 1956, s. 273 f.
    32 A.a. s. 20 ff och 56. Jfr straffrättskommittén, SOU 1953:14 i övergången mellan s. 381 och 382.
    33 A.a. s. 32 f och 14:e nordiska juristmötet s. 233.

STRAFFANSVAR VID RUS 385ständigheter blir bedömningen tvivelaktig. Hur underligt det än må te sig att en nykter människa skulle skjuta på detta sätt utan att vilja döda, kan man, i allmänhet, icke undertrycka ett tvivel, huruvida icke skottet ändock berodde på ett misstag.34 Eller antag att någon av en okänd man köper en klocka för ett mycket billigt pris. I vanliga fall behöver man då icke hysa betänkligheter emot att döma honom för häleri, ty det är klart att han förstod att klockan var stulen. Om köparen var spritpåverkad och därför icke tänkte på detta, skulle han förmodligen enligt Wetter ändock dömas för häleri. Men skall man verkligen bortse från vad köparen är för en person? Drager man in upplysningar om honom i bedömningen, blir det genast problematiskt, huruvida han i nyktert tillstånd skulle ha köpt klockan med uppsåt omfattande att den var stulen. Wetter säger själv, att bedömningen skall avse den konkrete gärningsmannen och att tvivel skall komma honom till godo.35
Wetter modifierade sin lära på en här förut icke berörd punkt36 och straffrättskommittén följde honom, ehuru med någon tvekan i vad avsåg gällande rätt: om enligt brottsbeskrivningen fordras ett i visst hänseende kvalificerat eller utöver det objektiva händelseförloppet gående uppsåt, måste detta verkligen ha förelegat för att ansvar för brottet skulle kunna ådömas. Den som berusad skadar sin egendom skulle sålunda icke dömas enligt BrB 9:11, om han icke verkligen hade uppsåt att bedraga försäkringsgivare, och den som förgriper sig med våld å ämbetsman och därmed hindrar honom från tjänsteåtgärd skulle icke dömas enligt BrB 17:1, om han icke verkligen handladeför att hindra honom därifrån. Enligt Wetter gällde detsamma vid försök. Det skulle krävas verkligt uppsåt att begå brottet.
    Modifikationen motiveras av Wetter med att hans regel ytterst avser att prevenera mot den skada eller fara som förverkligas genom en under rus begången gärning. Någon sådan skada eller fara har emellertid enligt honom icke förverkligats i de ifrågavarande fallen, om icke den berusade verkligen hade det kvalificerade eller utöver det objektiva händelseförloppet gående uppsåtet. Att någon sätter eld på sin egen egendom är, säger Wetter, icke brottsligt i och för sig men blir det om han har uppsåt att bedraga försäkringsgivare.
    Onekligen skulle kriminaliseringen överskrida rimliga gränser, om den som berusad tänder eld på sin egen, låt vara försäkrade, tillhörighet skulle kunna dömas ehuru han icke haft en tanke på att bedraga försäkringsgivaren. Det är också begripligt, att även den

 

    34 Jfr Stillschweigs erinran som anförts i not 26.
    35 A.a. s. 32 f. Den motsvarande bedömningen enligt norsk rätt anses böra ske in abstracto: det avgörande är hur en nykter man skulle ha bedömts i samma situation; se ovan s. 370.
    36 A.a. s. 35 ff.

 

25—653005. Svensk Juristtidning 1965

386 IVAR STRAHLsom vill gå mycket långt i att frånkänna invändning om rus betydelse drager sig för att förorda att man skulle döma enligt BrB 17:1 om icke den angripande verkligen hade direkt uppsåt att hindra tjänsteåtgärd. Men Wetters skäl för att i sådana fall göra undantag från den av honom hävdade allmänna regeln är icke övertygande. Icke heller att orsaka annans död är i och för sig brottsligt utan blir det blott om uppsåt eller oaktsamhet tillkommer. Och meningen med BrB 17:1 är väl att genom straffhot söka avhålla människor från att med våld hindra tjänsteåtgärder, liksom meningen med stadgandena om straff för uppsåtligt dödande är att söka avhålla människor från att döda. Icke är det i förra fallet mer än i det senare ett ont uppsåt man vill bestraffa? Det bärande skälet varför man tvekar att tillämpa BrB 17:1 är väl fastmer, att det kräves direkt uppsåt att hindra tjänsteåtgärd och att man måste hesitera inför att tillskriva den berusade ett sådant, kvalificerat och överskjutande, uppsåt när han icke överbevisats om att ha haft något sådant. Men var står det att man icke får fingera ett kvalificerat eller överskjutande uppsåt men väl ett vanligt okvalificerat?37
    Och varför skulle Wetters lära, om den vore riktig, icke äga tilllämpning vid försök? Det är sant, att den skada eller fara vilken straffbudet avser att förebygga icke har förverkligats om gärningen stannar vid försök, men försök straffbelägges ändock i tanke att därmed prevenera mot sådan skada eller fara. Den omständigheten, att gärningen icke nått fullbordanspunkten, borde därför icke ha avhållit Wetter från att även beträffande försök hävda, att man för att prevenera mot berusning bör tillämpa vad han kallar ett utvidgat uppsåtsrekvisit. Bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. äger enligt sin lydelse tillämpning också vid försök, och skall den tolkas enligt Wetters lära skulle därför icke heller vid försök fordras verkligt uppsåt om gärningsmannen är berusad. Men nog vore det betänkligt, om en berusad skulle straffas ehuru han varken fullbordat gärningen eller, såvitt man vet, haft uppsåt att fullborda den.
    Dessa överväganden kastar en skugga av tvivel på den kriminalpolitiska motiveringen för Wetters lära. Vad läran enligt Wetter skulle åstadkomma var prevention mot berusning genom ett utvidgat ansvar för gärning under rus. Men om den tanken icke är tillräckligt bärkraftig motivering för ansvar för brott med kvalificerat uppsåt ellerför försök, måste man fråga sig, om den räcker för att motivera utsträckt ansvar vid fullbordat brott med vanligt uppsåtsrekvisit. Det är svårt att se, att skillnaden mellan fallen är väsentlig.

 

37 Modifikationen göres också enligt norsk rätt. Där anses, på grund av att för rån kräves »hensikt» (vilket torde betyda ungefär dolus directus), den som svårt berusad överfallit och bestulit annan icke kunna dömas för rån såvida han icke då verkligen hade hensikt att råna (eller berusat sig för att råna). Brottsbeskrivningarna har väl emellertid sällan utformats med tanke på berusnings betydelse för straffbarheten. Resultatet av den diskuterade läran med dess modifikation kan därför lätt bli godtyckligt. Se Andenæs a.a. s. 274 och Waaben, Det kriminelle forsæt, København 1957, s.341 f.

STRAFFANSVAR VID RUS 387Det måste betvivlas, att det är realistiskt att tänka sig att det annat än undantagsvis skulle inträffa att någon skulle avhålla sig från berusning av fruktan för att bli straffad icke blott för brott som han uppsåtligen begår under ruset utan även för handling vars innebörd han på grund av ruset missuppfattar. Erfarna alkoholmissbrukare kanske skulle ägna en tanke åt risken, men det är nog få bland dem som därav läte avhålla sig från berusning.
    Är den prevention mot berusning med åtföljande brott, som möjligen kunde uppnås genom ett utvidgat straffansvar för gärning under rus, värd sitt pris? Man må betänka, att ansvaret skulle drabba även dem bland de berusade som av oerfarenhet låtit sig förleda till att dricka mer än de tål. Över huvud måste det inge betänkligheter att vid brott under rus frångå straffrättens vanliga principer, till vilka hör krav på dolus eller culpa. Detta krav sammanhänger intimt med vår kulturnivå och är en vinning för humanitet och rättssäkerhet om vilken man bör slå vakt.

 

Tolkning av BrB 1:2 andra st. I det föregående har ett försök gjorts att påvisa, att uttalandena under förarbetena till BrB om att enligt den då gällande rätten kravet på dolus eller culpa skulle eftergivas vid självförvållat rus är att återföra på en missuppfattning av vad 1841 års förordning innebar för straffrätten på SL:s tid. Det har också anförts starka sakliga betänkligheter mot ståndpunkten att kravet på dolus eller culpa skulle eftergivas vid sådant rus. Om det i det föregående anförda är riktigt, har svensk rätt vid tillkomsten av BrB icke intagit denna ståndpunkt. Det är nu att märka, att under förarbetena uttalades att BrB 1:2 andra st. icke skulle innebära någon ändring av gällande rätt. Under sådana förhållanden synes man, förutsatt att den föregående framställningen godtages, icke böra anse sig bunden av den uppfattning angående lagrummets innebörd som uttalades under förarbetena.
    Vid tolkningen av lagrummet bör man besinna, att detta rör omfattningen av det straffbara området. Man bör därför ha täckning i lagrummet för den innebörd man inlägger däri. Avfattningen är emellertid försiktig, vilket måhända är avsiktligt. Där utsäges icke, att uppsåts- eller oaktsamhetsrekvisitet skall efterges. Än mindre står där att något skall anses för annat än

388 IVAR STRAHLdet är; lika litet som i 1841 års förordning är där tal om någon fiktion. Vad där står är endast, att den omständigheten, att gärning begåtts under självförvållat rus eller när gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, icke skall föranleda att gärningen ej anses som brott. De valda ordalagen behöver icke betyda stort mer än en uppmaning till domstolarna att icke låta sig föranleda till att anse dolus eller culpa utesluten i fall där ruset eller det därmed jämställda tillståndet kunde föranleda dem därtill. Även så fattad får bestämmelsen en mening, ty det är icke opåkallat att domstolarna genom en lagbestämmelse göres uppmärksamma på att dolus- och culparekvisiten icke får fattas för snävt. I fråga om culpaansvar torde lagtexten visserligen tvinga till en viss utvidgning av ansvaret i förhållande till vad annars skulle gälla, men i övrigt torde den böra förstås snarare som en precisering av ansvaret än som en utvidgning.
    Det invändes kanske, att om lagrådets uppfattning att den som är från sina sinnens bruk icke kan vara i dolus eller culpa är riktig, bestämmelsen nödvändigtvis måste innebära en utvidgning av straffansvaret till fall där dolus eller culpa icke föreligger. Men lagrådets uppfattning på denna punkt är, såsom framhållits i det föregående,38 av tvivelaktig riktighet. Den har i allt fall icke kommit till uttryck i lag. Och en viss utvidgning av culpaansvaret innebär bestämmelsen enligt den tolkning som här skall framläggas. Rus behöver f. ö. icke betyda, att den berusade är från sina sinnens bruk.39 Ordet »eljest» behöver icke innebära, att vad som står före ordet helt tillhör den kategori som nämnes efter ordet. I BrB 20:7 första st. talas om att ämbetsman genom brott visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha viss befattning eller att han eljest i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga. Otvivelaktigt kan en ämbetsman vara icke skickad att inneha befattning, ehuru han ej i avsevärd mån skadat det anseende innehavarenav befattningen bör äga.
    Därtill kommer, att man, såsom förut framhållits,40 är så gott som tvungen att bortse från att lagen använder så starka uttryck

 

    38 S. 379.
    39 Märk att, såsom omtalats ovan s. 381, departementschefen vid lagrådsremissen 1958 beskrev sådant tillstånd, vid vilket det subjektiva rekvisitet skulle eftergivas, som högre grader av rus.
    40 S. 383.

STRAFFANSVAR VID RUS 389som rus och »från sina sinnens bruk». Vad i lagrummet stadgas får anses gälla även vid självförvållad alkoholpåverkan av lägre grad och annat utan eget vållande iråkat tillstånd som icke är så utpräglat att det förtjänar beteckningen »från sina sinnens bruk».
    Även enligt den försiktiga tolkning av BrB 1:2 andra st. som här skall försökas innebär lagrummet som sagt en utvidgning av culpaansvaret till att omfatta fall som annars icke skulle rymmas därunder.
    En utgångspunkt för tolkningen i denna del är, att lagrummet för sin tillämpning förutsätter att ruset är självförvållat. Därmed måste förstås, att gärningsmannen var vållande just till ruset. Däremot kan icke vara meningen, att ordet självförvållat skall syfta på den under ruset begångna gärningen, ty detta skulle innebära att i lagrummet beträffande culpösa brott stadgades att gärningen skulle vara begången culpöst, vilket vore överflödigt eller t. o. m. missvisande.
    Frivillig berusning är naturligtvis i allmänhet att anse som självförvållad. Det typiska fallet är, att någon dricker mer än han tål. Men en culpabedömning måste göras. Om någon på grund av tillfällig indisposition blir berusad av en så liten kvantitet alkohol att han saknade anledning att befara denna effekt, bör ruset icke anses självförvållat, liksom icke heller om någon narrats att dricka vad han med fog trodde vara ett alkoholfritt fruktvin. Vid culpabedömningen är hänsyn också att taga till att det kan finnas en legitim anledning att försätta sig i omtöckningstillstånd. Någon sådan anledning till berusning med alkohol finns kanske icke, men lagrummet likställer med alkoholrus andra tillstånd, där någon är från sina sinnens bruk, och det kan finnas legitim anledning att försätta sig i sådant tillstånd. Det är sålunda otvivelaktigt, att omtöckningstillstånd framkallat genom medicinering enligt läkarordination icke skall anses självförvållat.41
    Vad därefter angår culparekvisitet i ett straffbud som förutsätter culpa torde även när gärningen begåtts under självförvållat rus böra krävas, att rekvisitet är uppfyllt. För bedömningen huruvida så är fallet måste emellertid bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. ha betydelse. Annars hade bestämmelsen icke någon funktion vid culpösa brott.

 

    41 Se departementschefens uttalande i NJA II 1962 s. 23.

390 IVAR STRAHL    Angående culpa över huvud gäller, att culpa icke föreligger med mindre den handlande avvikit från godtagbart handlingssätt och det kunnat begäras av honom att han iakttagit sådant handlingssätt. I förstnämnda avseende kan BrB 1:2 andra st., såsom belysts med det ovan anförda exemplet om skytten på skjutbanan,42 icke gärna ha betydelse, men väl i sistnämnda. Man torde ha att bortse från den försvagning av den självförvållat berusade individens insikter, omdömesförmåga eller färdigheter som orsakats av ruset. Man skall alltså i dessa hänseenden ställa lika stora krav på honom som om han varit nykter.
    Ett exempel må belysa det sagda. En lots blir, innan han skall lämna fartyget, grundligt trakterad av besättningen och i sin översvallande välvilja stoppar denna flera flaskor sprit i hans fickor. Han märker icke detta och inför därför olovligen sprit i riket. Om det är grovt oaktsamt av honom att icke observera flaskorna, skall han dömas enligt 5 § lagen om straff för varusmuggling, vilken förutsätter grov oaktsamhet. Huruvida detta krav är uppfyllt beror naturligtvis på omständigheterna, bl. a. på flaskornas storlek. Men man skall därvid icke taga i betraktande att han var drucken. Att döma honom för uppsåtlig varusmuggling, om han nykter ej skulle ha kunnat undgå att märka flaskorna, synes däremot icke böra komma i fråga.43
    I exemplet var ruset självförvållat. Detta medför enligt den här förordade tolkningen av BrB 1:2 andra st. icke, att kravet på culpa efterges. Kravet på culpa, i detta fall grov culpa, kvarstår, och det hänför sig såsom brottsbeskrivningen anger till införandet av spritdrycker, icke till berusningen. Men vid culpabedömningen ställer man lika stora krav på lotsen som om han varit nykter. I exemplet förutsättes, att lotsen när han berusade sig, icke hade anledning att förutse besättningens tilltag. Berusningen var icke grovt oaktsam i förhållande till införseln.
    Det skall icke förnekas, att även den, i jämförelse med Wetters lära försiktigare, tolkning som här givits åt BrB 1:2 andra st. kan leda till resultat, inför vilka man kan hesitera. I exemplet gör man det kanske icke, men det beror nog på att man finner det högst olämpligt av lotsen att låta berusa sig och på att kravet på grov oaktsamhet sätter en snäv gräns för straffbarheten. Men

 

    42 Se ovan s. 382.
    43 Exemplet är, såsom ett i verkligheten inträffat fall, anfört av Stjernberg på 14:e nordiska juristmötet 1928, s. 244 f. Det bör anmärkas, att enligt 5 § varusmugglingslagen ej skall dömas till straff i ringa fall.

STRAFFANSVAR VID RUS 391tag det exempel hos Hagströmer som anförts i det föregående: någon berusar sig i ensamheten hemma och avser att stanna där men blir oförmodat av andra släpad ut på gatan och begår där, helt omtöcknad, en gärning som är straffbar i culpa. Det kan tyckas betänkligt att bedöma frågan, huruvida han handlat culpöst, lika som om han varit nykter, men sådan torde lagens mening få anses vara.44 Ordet självförvållat hade ingen mening, om för ansvar krävdes att berusningen var culpös i förhållande till gärningen. Av allmänna regler följer utan vidare, att den som av hänsyn till gärningen bort avhålla sig från att dricka får anses ha begått gärningen culpöst, lika så väl som den som okunnig om bilkörning sätter sig vid ratten och kör illa har gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik ehuru ingen kunde begära att han skulle kunna köra bättre. Det culpösa ligger i att han har försatt sig i en situation som han icke behärskade.
    I fråga om uppsåtsrekvisitet torde BrB 1:2 andra st. böra anses spela en mindre roll. I den mån en berusad icke uppfattar verkligheten riktigt och därför icke inser att de objektiva brottsrekvisiten är uppfyllda, bör han enligt den här hävdade tolkningen icke anses uppfylla uppsåtsrekvisitet. Såsom exempel må nämnas det nyss anförda fallet med lotsen. Ett annat exempel är, att en berusad blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt men på grund av ruset icke ser att annan är närvarande. Han bör icke kunna dömas för otuktigt beteende, även om han nykter icke kunnat undgå att märka den andres närvaro. Men att den berusade vill något som han i normalt tillstånd icke skulle vilja bör däremot, såsom Hagströmer fann, icke anses utesluta uppsåt. Den impulsivitet, aggressivitet, hämningslöshet, besinningslöshet, omdömeslöshet som så ofta kännetecknar en berusad utesluter icke, att denne handlar dolöst. Detta är i enlighet med den allmänna uppsåtsläran: han ser rött, men han ser.
    Icke desto mindre har bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. en viss uppgift att fylla även beträffande uppsåtsrekvisitet. Hos en nykter kan, frånsett undantagsfall, uppsåt ej gärna föreligga utan att han efter medvetet val fattat något slags beslut att handla, men hos den berusade är det medvetna övervägande som föregår ett beslut ofta så förkrympt att man skulle kunna ifråga-

 

44 Hagströmer ansåg, att lagen på hans tid hade denna mening; se ovan s. 374.

392 IVAR STRAHLsätta att doluskravet på grund därav icke vore uppfyllt.45 Den tvekan som detta kunde föranleda avlägsnas av bestämmelsen. Något slags kroppsrörelse måste han dock själv företaga för att kunna straffas. Den som berusad blir knuffad ut på gatan och därigenom orsakar en trafikolycka kan icke straffas för denna.46
    Den här framställda åsikten, enligt vilken man icke skall fingera att den berusade visste något annat än han visste, inskränker ingalunda det straffbara området på ett sätt som behöver inge betänkligheter.47 I en stor mängd av de fall som förekommer i praktiken blir den berusade att straffa för culpöst brott om han på grund av ruset icke är i dolus. Tillfogande av kroppsskada som ej är ringa är ju straffbart i culpa, och likaså är att erinra om BrB 6:9 enligt vilket lagrum misstag angående åldern icke friar om gärningsmannen hade skälig anledning antaga att åldersgränsen ej uppnåtts. Den som berusad förövar våldtäkt i tro att samtycke föreligger är nog mången gång just på grund av sitt rus i dolus eventualis. Där så icke är fallet eller icke är med tillräcklig säkerhet ådagalagt, har han nog ej sällan viss grund för sin föreställning om samtycke.
    Det är f. ö. tänkbart, att någon, som på grund av rus icke befinner sig i dolus då han utför viss handling, har försatt sig i det berusade tillståndet med uppsåt att utföra denna. I så fall kan han anses begå handlingen dolöst. När han berusade sig, igångsatte han handlingen med sig själv som medel, och fallet är icke att bedöma annorlunda än om han använde ett annat medel, t. ex. bussade en hund på sin ovän.
    Ett ganska vanligt fall måste vara, att den som är åtalad för misshandel under rus påstår att han trodde sig handla i nödvärn. Såsom nödvärnsreglerna i BrB 24:1 är utformade, räddar honom en sådan invändning mycket ofta, kanske oftast, icke. Han kan nämligen enligt dessa regler gå fri från ansvar endast

 

    45 Jfr straffrättskommitténs betänkande SOU 1953:14 s. 382 och Stillschweig a.a. s. 8 f.
    46 Det förefaller som om Wetter hade en annan uppfattning än den här hävdade om uppsåtsrekvisitets innebörd. Möjligen kan detta vara en förklaring till att han åberopade rättspraxis till stöd för sin lära; se ovan s. 376.
    47 Ehuru danska strafflagen § 18 innehåller ett stadgande som mera kategoriskt än BrB 1:2 andra st. synes föreskriva straff för gärning under rus, upprätthålles i Danmark, såsom nämnts i n. 5, kravet på dolus vid frivillig berusning. Detta krav tycks i Danmark icke leda till straffrihet i någon avsevärd utsträckning. Se Waaben, Det kriminelle forsæt, s. 334 och 339 ff.

STRAFFANSVAR VID RUS 393om hans handling icke var uppenbart oförsvarlig. Vid bedömningen huruvida handlingen var eller icke var sådan har man att pröva icke blott försvarligheten av handlingen enligt hans egen uppfattning av situationen utan även om det var eller icke var uppenbart oförsvarligt av honom att övergå till våldsamheter utan att förvissa sig om att hans föreställning om situationen var riktig, vilket han kanske kunde göra t. ex. genom att tillropa den andre en varning. Befinnes han i någotdera avseendet ha handlat uppenbart oförsvarligt, är han att döma för uppsåtlig misshandel oberoende av om han till äventyrs trodde sig vara angripen.48 Bedömningen, huruvida han handlade uppenbart oförsvarligt eller icke, är en bedömning likartad med en culpabedömning. Liksom vid en sådan torde man, om han handlade i självförvållat rus, ha att begära lika mycket av honom som om han varit nykter, d. v. s. ha att bortse från den försvagning av hans iakttagelse- och omdömesförmåga som härrör av ruset. Ej heller äger han åberopa ruset såsom stöd för ett påstående, att han svårligen kunnat besinna sig och därför handlat i nödvärnsexcess.
    En förutsättning för att någon skall kunna straffas för underlåtenhet är, att den underlåtna handlingen var möjlig för honom. En fråga blir därför, om man vid bedömningen härav skall liksom vid culpabedömning bortse från den försvagning av hans förmåga som ett självförvållat rus medfört. Detta torde man vid uppsåtliga underlåtenhetsbrott icke böra göra. Lagen synes icke föranleda till att någon skulle kunna straffas för uppsåtligt brott blott för det han under rus, låt vara självförvållat sådant, oförmodat försättes i en situation som medför skyldighet för honom att företaga en för honom på grund av ruset omöjlig handling. Kriminaliseringen torde få tillräckligt omfång om man på denna punkt följer allmänna regler.
    Det är nämligen en allmän regel, att den som vid straffansvar är skyldig att handla blir att straffa för underlåtenhet om han, med den dolus eller culpa som erfordras enligt straffbudet, självberövat sig möjligheten att fullgöra denna skyldighet. Detta följer av att den som är vid straffansvar skyldig att utföra något också har att vid straffansvar säkerställa att han kan fullgöra sin skyldighet. Om någon lägger sig att sova strax före utgången av en frist inom vilken han vid straffansvar har att t. ex. inge

 

48 Se kommentaren till BrB av Beckman m. fl. vid rubriken till 24 kap.

394 IVAR STRAHLen anmälan, kan han dömas för underlåtenhet att göra anmälan oavsett att han vid utgången av fristen icke kan vara vare sig i dolus eller culpa: det subjektiva rekvisitet (även ett culparekvisit) är uppfyllt, om det var uppfyllt när han gjorde anmälan omöjlig för sig. Så torde också det fallet vara att bedöma, att någon genom självförvållat rus gjort det omöjligt för sig att fullgöra en straffsanktionerad skyldighet.
    I SvJT 1952 s. 833 refereras ett rättsfall, i vilket en värnpliktig inställt sig alltför sent emedan han hade berusat sig och därför blivit avvisad från tåget och insatt i förvarsarrest. HovR:n dömde för undanhållande, vilket är ett uppsåtligt brott, under anförande att den tilltalade genom att berusa sig på sätt som skett försatt sig i en situation som — vilket han måste ha insett — inneburit risk för att han ej skulle bli i tillfälle att inställa sig i tid. Avgörandet och dess motivering torde vara riktiga oavsett att det var berusning som orsakade den alltför sena inställelsen. Det borde ha dömts på samma sätt, om den tilltalade annorledes än genom berusning åsidosatt sin skyldighet att icke utsätta sig för risk att komma för sent och han insett risken, t. ex. om han, nykter, inlåtit sig i slagsmål så att han blivit tagen av polisen eller om han begivit sig alltför långt bort.49 I SvJT 1961 rf s.9 (varom i SvJT 1964 s. 67) och 1965 rf s. 16 dömdes permitterade värnpliktiga, som icke var berusade, för undanhållande, emedan de kom för sent tillbaka på grund av att de planerat återresan så illa att det (efter vad de förstod) förelåg risk för att de ej skulle hinna tillbaka i tid.

   I dessa rättsfall var det fråga om uppsåtligt brott. När det subjektiva rekvisitet i stället är culpa, torde frågan om möjligheten att företaga den underlåtna handlingen uppgå i frågan om culpa och denna fråga i fall av självförvållat rus vara att bedöma lika vid underlåtenhetsbrott som vid handlingsdelikt, alltså med bortseende från den försvagning av gärningsmannens förmåga som ruset medfört. Om en självförvållat berusad har att vid straffansvar som förutsätter allenast culpa inge en anmälan eller liknande, torde han sålunda icke äga åberopa ruset såsom ursäkt för slarv som består i att han skickat fel papper eller glömt bort att skicka anmälan. Icke ens att han vid berusningen ej hade anledning att förutse anmälningsskyldighetens inträde torde rädda honom.
    I BrB 1:2 andra st. talas icke blott om rus utan även om det fallet, att gärningsmannen eljest genom eget vållande var från sina sinnens bruk. Därmed är det klart, att lagrummet avser

 

49 Mina reflexioner i SvJT 1953 s. 564 med anledning av detta rättsfall vidhåller jag icke. Jfr MO 1965 s. 152 ff.

STRAFFANSVAR VID RUS 395även tillstånd som framkallats av annat ämne än alkohol, det må vara stimulerande eller narkotiskt, oavsett om tillståndet kan kallas rus.
    Avfattningen är emellertid vidare än så. Den omfattar över huvud fall där gärningsmannen genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk. Uttryckssättet härrör från SL 5:5 andra st., där det emellertid icke talades om den som »genom eget vållande» utan tvärtom om den som »utan eget vållande» kommit i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk och om honom icke sades att han skulle anses ha begått brott utan att han skulle gå fri från straff. Att den som utan eget vållande råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk skulle gå fri från ansvar kunde stadgas förbehållslöst. Men när, såsom skett i BrB, ges ett stadgande om motsatsen för det motsatta fallet, inställer sig tvivelsmål och betänkligheter utöver de förut behandlade. Är det verkligen avsett, att bestämmelsen skall gälla envar som genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk?
    Antag att en bilförare genom vårdslös körning orsakar en kollision och smiter från olycksplatsen. Antag vidare att han, som påstods vara fallet i NJA 1961 s. 596,50 vid kollisionen fått en sådan hjärnskakning eller chock att han ej märkte kollisionen och att han var från sina sinnens bruk. BrB 1:2 andra st. är då efter orden tillämpligt. Om de här kritiserade åsikterna om innebörden av lagrummet vore riktiga, skulle man därför döma honom för smitning, ehuru uppsåtsrekvisitet icke var uppfyllt. Något sådant är näppeligen avsett. Antag nu ytterligare att bilföraren, efter fortsatt färd men medan omtöckningen ännu varar, på grund av denna av misstag tager en klädespersedel i en restaurang i tro att den är hans egen. Att döma honom för stöld vore icke rimligt.
    Den tolkning av BrB 1:2 andra st., för vilken här pläderas, leder i detta exempel med sina varianter till ett bättre resultat, ty enligt denna tolkning måste det även i sådana fall som avses i lagrummet föreligga uppsåt för att ansvar skall kunna ådömas för uppsåtligt brott. Om exemplet ändras så att bilföraren märkte kollisionen men for från olycksplatsen emedan kollisionen gav honom en chock som kom honom att tappa besinningen, förelåg emellertid ett uppsåtligt avvikande från olycksplatsen

 

50 Se om rättsfallet mina anteckningar i SvJT 1964 s. 77 f.

396 IVAR STRAHLoch ansvar för smitning skall inträda även enligt den här hävdade åsikten.
    Emellertid måste det ifrågasättas, om BrB 1:2 andra st. alls är tillämpligt i fall av den typ till vilken exemplet hör. Antag att bilföraren under sin fortsatta färd, såsom är mycket möjligt, kör på och dödar en människa. Han var då, såsom säges i lagrummet, genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, och även enligt den jämförelsevis mycket restriktiva tolkning av lagrummet som här framförts skulle man vid bedömningen, huruvida han var vållande till annans död, bortse från den nedsättning av hans förmåga som orsakats av kollisionen. Man kan måhända undgå detta genom att göra gällande, att lagen, när den talar om att gärningsmannen genom eget vållande tillfälligt skall ha varit från sina sinnens bruk, får anses syfta på något som är analogt med det typiska självförvållade ruset. Sådant uppstår genom att gärningsmannen dricker och dricker för mycket. Han har uppsåt att bli åtminstone i någon mån påverkad. Detta skiljer hans fall från bilförarens, och man kan kanske våga hävda att bilföraren därför icke i lagens mening råkat från sina sinnens bruk genom eget vållande.
    Till sist må några ord sägas om det hittills undanskjutna fallet, att någon kommer i s. k. patologiskt eller komplicerat rus. Därmed åsyftas rustillstånd av helt onormal karaktär, som på grund av vissa personers alkoholintolerans uppstår hos dem. Tillståndet kan inträda även efter mycket måttlig alkoholförtäring. Förmågan att handla brukar vara tämligen god, men den berusade handlar helt omdömeslöst och han kan göra sig skyldig till gärningar, däribland grova våldsdåd, som skulle vara helt främmande för honom om han varit nykter. Efteråt brukar han ej minnas mycket av det skedda. Fenomenet är sällsynt men måste uppmärksammas.51
    Vid tiden för BrB:s tillkomst torde patologiskt rus, vilket dock i rättspraxis endast med försiktighet erkändes föreligga,52 i allmänhet ha ansetts som sinnessjukdom eller därmed jämställd abnormitet och därför medföra straffrihet enligt SL 5:5 första st. oberoende av om ruset var självförvållat.53 Det förekom emellertid, att patologiskt rus hänfördes under SL 5:5 andra st. och

 

    51 Se Rylander & Bendz, Rättspsykiatri, 1947, s. 65 ff, med exempel.
    52 Se NJA 1946 s. 593.
    53 Se straffrättskommittén i SOU 1953:14 s. 383 f.

STRAFFANSVAR VID RUS 397alltså ansågs medföra straffrihet endast om det icke var självförvållat.54
    Enligt BrB kommer frågan hur gärning under patologiskt rus skall bedömas i nytt läge.
    Det är till en början att märka, att den omständigheten, att en gärning begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, icke utesluter att den är ett brott och ådrager ansvar. Det är såsom framgår av BrB 33:2 blott så, att åtskilliga brottspåföljder är uteslutna och att den tilltalade skall gå fri från brottspåföljd om ingen av de tillämpliga brottspåföljderna finnes böra ådömas. För att brott skall föreligga kräves emellertid, att brottsrekvisiten är uppfyllda, således även att dolus resp. culpa ligger gärningsmannen till last om dolus eller culpa förutsättes för ansvar. Att gärningsmannen var sinnessjuk eller annorledes själsligt abnorm utesluter emellertid icke, att han kan ha handlat i dolus eller culpa.
    Det är vidare att märka, att i BrB icke heller beträffande gärning begången under rus stadgas att ansvar är uteslutet. Vad där stadgas, nämligen i BrB 1:2 andra st., är att självförvållat rus icke må föranleda att gärningen ej anses som brott.
    Det möter sålunda enligt BrB icke något hinder mot att patologiskt berusad dömes för brott till brottspåföljd, ehuru vissa restriktioner gäller beträffande användningen av brottspåföljder därest den berusade anses lida av sinnessjukdom eller därmed jämställd abnormitet. Om innebörden av BrB 1:2 vore att kravet på dolus eller culpa skulle efterges, skulle det nog ganska ofta, när en patologiskt berusad begått en gärning som vad de objektiva rekvisiten beträffar är ett brott, inträffa att han skulle dömas för brott. Ty det är svårt att förneka, att även ett patologiskt rus kan vara självförvållat. Om den alkoholintolerante, ehuru han genom föregående erfarenhet visste att han var alkoholintolerant, ändock drack, låt vara en liten kvantitet, så att han blev berusad, kan man knappast undgå att anse ruset självförvållat.55 Detta innebär, att de, som lider av sådan sinnessjukdom eller höggradig abnormitet som tager sig uttryck i rus, skulle i olikhet mot andra sinnessjuka eller abnorma betraktas som brottsliga även där de icke vore i dolus eller culpa.

 

    54 Se rättsfallet i SvJT 1948 s. 193.
    55 Så motiven till det senaste tyska strafflagsförslaget s. 537. Se också Ryssdal i NKÅ 1952—53 s. 148.

398 IVAR STRAHL    Enligt den tolkning av BrB 1:2 andra st. som har framförts i denna artikel skall man däremot, lika litet när ruset var självförvållat som när det icke var det, efterge kravet på dolus. Vid utpräglat patologiskt rus föreligger antagligen icke sådant.
    Vad åter culparekvisitet beträffar skall man, enligt den här hävdade tolkningen, vid självförvållat rus, det må vara patologiskt eller icke, bortse från den försvagning av den berusades förmåga som följer av ruset. Den patologiskt berusade får därför, om han borde känna sin svaghet och ändock drack, finna sig i att kunna bli dömd för culpöst brott under ruset även i fall där han icke skulle ha blivit det om han icke haft anledning att misstänka att han var alkoholintolerant. Restriktionerna i BrB 33:2 gäller emellertid. Psykiatrisk vård i eller utanför anstalt, vård enligt lagen om nykterhetsvård, skyddstillsyn och böter kan ifrågakomma, även skyddstillsyn jämte böter.
    Det förefaller som om denna reglering av frågan om behandlingen av patologiskt rus vore i sak tämligen tillfredsställande. Kriminaliseringens omfång blir måttligt.

 

Ehuru bestämmelsen i BrB 1:2 andra st. är avfattad med tanke på gärningar som är straffbelagda i BrB, äger den uppenbarligen giltighet även utanför BrB:s område.