Kommentar till ärvdabalken. Del I (1—17 kap.): Arv och testamente. Utg. av GÖSTA WALIN. Ny uppl. av Arvslagen av Arthur Lindhagen och Erik Lind samt Testamentslagen av Birger Ekeberg, Harry Guldberg och Gösta Walin. Sthm 1963. Norstedts. 387 s. Inb. kr. 39,00.

 

De välkända kommentarerna till arvslagen av Lindhagen och Lind och till testamentslagen av Ekeberg och Guldberg publicerades så sent som 1957 i nya upplagor, arvslagen i tredje upplagan ombesörjd av Lind och testamentslagen i andra upplagan ombesörjd av Gösta Walin (se anm. i SvJT 1957 s. 545—548). Snart därefter, nämligen genom lagstiftning d. 12 dec. 1958, överfördes emellertid dessa lagars innehåll med smärre jämkningar till ett nytt större lagverk, den nya ärvdabalken. Som ett komplement till de tidigare kommentarerna utgav Walin därefter 1960 den nya balkens text med en därtill fogad redogörelse för nyheterna i ärvdabalken och motiven till dessa (se anm. i SvJT 1960 s. 434 f.). Den samlade ärvdabalkskommentar, på vilken man redan då hade anledning att hoppas, har nu efter endast några få år nått sin fullbordan. Del II, som omfattar ärvdabalkens 18—25 kap., utkom redan 1962; för den ha Harry Guldberg och Ragnar Bergendal svarat (se anm. i SvJT 1963 s. 203 ff. av O. Höglund). Snart därefter kom genom Walins försorg del I, vars titel läses här ovan. Därmed har juristvärlden åter en komplett kommentaredition till förfogande i Norstedts blå serie, vilket ger anledning till tacksamhet från såväl teoretikers som praktikers sida.
    Walins namn borgar för att kommentaren till arvs- och testamentsreglerna i den nu föreliggande nya gestalten fyller alla krav på omsorg, noggrannhet och beprövat juridiskt omdöme. Boken bygger självfallet på de tidigare kommentarerna, i sin tur grundade på lagmotiven, och de viktigaste avvikelserna från den äldre texten utgöras av jämkningar föranledda av ny lagstiftning, nya rättsfall och ny litteratur. Beträffande metoden för framställningen framhåller Walin själv i förordet, att om detta arbete liksom om andra utgåvor av samma typ gäller, att det bygger på lagstiftarens motiv, även när dennes värderingar numera blivit i viss mån föråldrade. Det har, betonar Walin, icke varit utgivarens uppgift att ersätta dem med nya värderingar, varigenom bakgrunden till bestämmelserna skulle förvanskas.
    Med tanke på de tidigare anmälningarna av de äldre utgåvorna torde det icke vara behövligt att här närmare redogöra för kommentarens innehåll, och icke heller förefaller det mig finnas anledning att diskutera särskilda tolkningsproblem, även om ärvdabalken ger upphov till många sådana (t. ex. i anslutning till 3, 6, 7, 8, 12 och

17 kap.). Walins framställning är här och var — som han själv antyder i förordet — något förkortad i förhållande till de äldre versionerna. Förkortningarna äro varsamt genomförda och torde genomgående röra sådant, som icke är av betydelse för lagtillämpningen. En eller annan gång kanske man kan beklaga, att förkortningarna gått ut över korta notiser (eller antydningar) om utländsk rätt, vilka dock förmedlat åtminstone glimtar åt det komparativa hållet. Med stort intresse läser man på vissa punkter Walins kritiska anmärkningar till äldre påståenden och gläder sig åt att han icke helt följt den traditionella stilen i de blå och bruna Norstedtska kommentarserierna. Vad angår de mera allmänna värderingarna, är det att hälsa med tillfredsställelse, att Walin i klarhetens intresse då och då påpekat, att en viss bedömning stammar från t. ex. arvslagens motiv.
    Vad nu sagts leder in på en mera allmän fråga rörande redigeringen av de bruna och blå kommentarerna, genom vilka Norstedts på ett så erkännansvärt sätt försett de svenska juristerna med arbetsredskap. Åtminstone ur en akademisk jurists synvinkel förefaller det, som om man borde till övervägande upptaga en omläggning av principerna för kommentarerna. Enligt det hittills tillämpade systemet utgöras dessa till sin stomme av klipp ur motiven, men dessa redovisas ickesom i NJA II i form av direkta citat utan framträda som löpande kommentartext, där motivklippen här och var sammanbindas med utgivarens tillägg och dessutom åtskilligt förkortas eller jämkas. I nya upplagor tillkomma ytterligare jämkningar och preciseringar. Det är m. a. o. med tiden svårt att utan rätt omfattande undersökningar avgöra, vad som är oförändrad motivtext och vad som är senare interpolationer, även om språkligt sett den något tunga, en aning försiktiga motivstilen (med vändningar av typen »det lärer vara utan vidare uppenbart att . . .») bevarar sin dominans. Skulle icke tiden vara inne att övergå till en annan metod, nämligen att låta det historiskt givna motivmaterialet klarare framträda såsom sådant och mera tydligt angiva, var detta slutar och utgivarens egna reflexioner eller andra senare tillkomna moment taga vid? Då skulle lagstiftarens ursprungliga värderingar få komma till uttryck som historiska fakta, men tolkningsdiskussionen skulle på ett mera otvunget sätt kunna berikas icke blott med senare rättsfall o. dyl. utan också med sådana värderingar, som på ett eller annat sätt framträtt som relevanta efter lagens tillkomst, och kommentatorn hade ett naturligt tillfälle att, om han funne detta möjligt, göra en avvägning mellan de olika momenten. Skulle en omläggning av sådan art ske, funnes det dessutom en osökt möjlighet att åtminstone antyda en pågående reformdiskussion och eventuellt på ett område redan framlagda reformförslag — något som enligt min mening skulle vara en fördel för att hålla medvetandet levande om rättsordningen som en företeelse som utvecklas i takt med samhällslivets förändringar.
    I detta sammanhang kanske det kan vara motiverat att erinra om att efter utgivandet av Walins kommentar förslag framlagts om vissa ändringar i de kommenterade delarna av ärvdabalken. I familjerätts-

kommitténs förslag »Äktenskapsrätt» (SOU 1964:34—35), avgivet under Walins ordförandeskap, förordas som bekant ändringar framför allt på två viktiga punkter. Den ena avser efterlevande make, som föreslås få viss arvsrätt även i det fall, att bröstarvingar finnas; arvsrätten skulle innebära att maken, utöver giftorätt där sådan finnes, i arv framför bröstarvingarna skulle erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap.¹ Den andra punkten rör barn utom äktenskap. Dessa föreslås generellt få samma arvsrätt som barn i äktenskap. Familjerättskommitténs förslag, som ju också innebär viktiga ändringar i giftermålsbalken m. m., är när detta skrives ute på remiss.
    Att ytterligare särskilt anbefalla den här anmälda förträffliga utgåvan torde icke vara behövligt. Den har redan visat sin praktiska oumbärlighet. Åke Malmström