IVAR AGGE. Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Tredje häftet. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XL). Sthm 1964. Norstedts.VIII + s. 325—429. Kr 22,00.
Med föreliggande häfte av sitt brett upplagda arbete över straffrättens allmänna del har professor Agge inlett behandlingen av de objektiva straffrihetsgrunderna. (Tidigare häften har anmälts i SvJT 1960 s. 288 och 1962 s. 724.) Boken upptar tre paragrafer med underavdelningar. I § 13 behandlas allmänna spörsmål. § 14 upptar en redogörelse för den stundom — bl. a. vid självmord och hjälp därtill — aktualiserade straffrihetsgrunden, att någons handlande riktar sig mot hans egen rättssfär eller intresse. I den omfattande § 15 behandlas samtycke som straffrihetsgrund. Samma ämnesområde som i detta häfte har förf. tidigare behandlat i andra delen av sitt välkända arbete Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag (1944—48). Framställningen har nu väsentligt fördjupats och mer än fördubblats i omfång. Genom att brottsbalken (BrB) kunnat läggas till grund har behandlingen av vissa frågor ett omedelbart praktiskt nyhetsvärde för rättstillämpningen.
Det återstår alltså för förf. att behandla de straffrihetsgrunder, vilka brukar ses som utslag av positiva eller negativa intressekollisioner, och vilka f. ö. numera i huvudsak lagreglerats genom 24 kap. BrB. Ur föreliggande häfte kan också utläsas dispositionen för en sådan fortsatt framställning, som förutom de vedertagna straffrihetsgrunderna under en ytterligare rubrik kommer att behandla »särskilda (eller 'blandade') intressekollisioner, vilka icke, utan att man gör våld på begreppen, låta sig inpassa under de vedertagna beteckningarna» (s. 361). Hit har bl. a. hänskjutits en del frågor som visserligen har beröring med den behandlade straffrihetsgrunden samtycke men för vilkas bedömande andra skiftande hänsyn samtidigt spelar in. Särskilt nämnes problemet de lege ferenda om ansvar för barmhärtighetsdödande (s.381 not 20) samt spörsmålet om ansvar för operativa och andra ingrepp inom sjukvården (se s. 387, 393 f och 427 f), alltså i stor utsträckning aktuella och kontroversiella frågor, vilkas juridiska bedömning till viss del är tveksam.
I § 13 utredes en rad begrepp och terminologiska spörsmål, på vilka det här blott kan ges smakprov. Inledningsvis utvecklar förf. att det för straffbarhet inte är tillfyllest, att en viss handling uppfyller den formella lagtypiciteten enligt ett visst straffstadgande. I brottsbeskrivningarna måste som bekant ofta intolkas underförstådda reservationer för sådana fall då ett beteende, som formellt faller under brottsbeskrivningen, dock framstår som tillåtet av särskilda skäl, t. ex. enligt
andra regler i rättsordningen. Med anslutning till en i nyare nordisk doktrin vanlig terminologi — och med förkastande av rättsstridighetsterminologien — uppställer förf. som ytterligare förutsättning för en gärnings brottslighet in concreto ett krav på materiell typicitet, varigenom »straffbudets verkningsområde (begränsas) till de fall som rimligtvis kunna vara avsedda med gärningstypens kriminalisering samt förenliga med lagstiftarens intentioner och med de reella sociala skäl som motivera straffrättslig reaktion mot vissa handlingssätt» (s.329). Det är emellertid här fråga om ett negativt moment för straffbudets tillämplighet, nämligen att det inte föreligger någon särskild grund för att undantaga det konkreta fallet från straffbudets tillämpningsområde.
Med dessa utgångspunkter göres bl. a. en givande analys av olika rättstekniska möjligheter att tillgodose kravet på materiell typicitet. Uppställandet av objektiva straffrihetsgrunder innebär ju att omständigheter, som kan tänkas verka ansvarsbefriande vid flera olika brottstyper, sammanförts under en gemensam beteckning. Tydligen är detta ett arbetsbesparande betraktelsesätt; det blir överflödigt att för varje brottstyp uppräkna reservationerna. Det förekommer emellertid också i stor utsträckning att lagstiftaren i anslutning till själva brottsbeskrivningen gör en reservation, antingen genom en undantagsregel för vissa fall (t. ex. regeln om ansvarsfrihet enligt BrB 15:4 för den som begått mened eller lämnat annan osann utsaga vid vissa fall av subjektiv intressekollision) eller genom inryckande av ett negativt rekvisit i själva brottsbeskrivningen (t. ex. förutsättningen att en gärning skett »olovligen» för att kunna betecknas som stöld enligt BrB 8:1 eller hemfridsbrott enligt BrB 4:6). Dessa förhållanden exemplifieras ingående (s. 343 ff; jfr även s. 375 f).
Som ett karakteristiskt drag framstår genomgående förf:s strävan att genom objektiva rekvisit typicera de undantagssituationer i vilka ansvarsfrihet skall kunna antagas och hans motvilja mot en mera fri intresseavvägning, särskilt i det enskilda fallet. Samtidigt betonar han möjligheten att nya straffrihetsgrunder kan utvecklas genom (lagstiftning och) rättspraxis (se särskilt s. 345 ff). Den nordiska rättsstridighetsläran avrättas hårdhänt såvitt straffrätten angår (s. 331 ff; jfr även s. 349 ff). Det är väl också helt obestridligt att rättstillämpningen inte genom en fri bedömning bör få sätta sig över de grundläggande värderingar, åt vilka lagstiftaren givit uttryck genom noggrant fixerade brottsbeskrivningar. I själva verket kan emellertid inte de »objektiva» straffrihetsgrunderna göras helt värderingsfria eller — såvitt anm. förstår — isoleras från bedömningen av gärningsmannens handlande, ehuru man självfallet bör uppdraga riktlinjer för olika typfall. Sålunda stadgar BrB 24:1 straffrihet för handling i nödvärn »såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig». Och i 24:4 stadgas ansvarsfrihet för nödhandling »om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig». Även vid den av förf. behandlade straf-
frihetsgrunden samtycke är det i gränsfall nödvändigt att beakta både storleken av den orsakade skadan eller risken samt det syfte, som gärningsmannens handlande tjänar. Härom är förf. ingalunda omedveten (se t. ex. s. 386 not 39, s. 387, s. 390 f, s. 393 och s. 401), ehuru straffrihetsgrundernas antagna objektiva karaktär på åtminstone någon punkt lockat honom till ett enligt anm:s mening överdrivet avståndstagande från tanken på en skönsmässig bedömning av gärningsmannens handlande. På bl. a. denna grund kritiseras sålunda kraftigt den av straffrättskommittén föreslagna men i BrB ej upptagna regeln, som gav möjlighet till straffrihet eller strafflindring vid samtycke (s. 382 ff; jfr s. 381 not 20 med hänvisningar). Såvitt nu är i fråga angick väl svagheten med detta förslag främst ett annat förhållande, som förf. också berör, nämligen att ansvarsfrihet inte fastslogs som huvudregel vid relevant samtycke, som därigenom skulle mista sin karaktär av ansvarsfrihetsgrund.
I § 13 behandlas även kravet på s. k. subjektiv täckning av brottets objektiva sida, ett krav som, enligt vad förf. framhåller (s. 356), får betydelse i fråga om de objektiva straffrihetsgrunderna endast när sådan täckning saknas. En detalj i framställningen må uppmärksammas. Förf. uttalar vidare: »Har den handlande sålunda felaktigt antagit att omständigheterna indicerade ett straffritt företagande av en till sin typ brottslig gärning, t. ex. att en nödvärnssituation förelåg, har han handlat under inflytande av en faktisk villfarelse som städse utesluter ansvar för dolus och, om den är ursäktlig, jämväl för culpa.» Här har förf. nog använt ett väl opreciserat uttryckssätt. Så mycket är visserligen klart, att en s. k. faktisk villfarelse, som kan verka ansvarsbefriande, föreligger om gärningsmannen felaktigt antagit förekomsten av vissa omständigheter, som objektivt sett skulle ha konstituerat en nödvärnssituation, därest de förelegat. Skulle emellertid gärningsmannens villfarelse inte avse existensen av föreliggande faktiska omständigheter utan bestå i en felaktig rättslig bedömning av situationen — gärningsmannen bedömer t. ex. felaktigt, att omständigheterna ger honom rätt till nödvärn — är det däremot ej utan vidare klart, att denna villfarelse bör jämställas med vanlig faktisk villfarelse. För att så skall kunna ske krävs enligt traditionell terminologi, att misstaget kan ses som en s. k. oegentlig rättsvillfarelse. Förf:s återgivna uttalande ger inte någon antydan om dessa komplikationer och kan därför missförstås, även om hans avsikt inte torde ha varit att uttrycka någon annan uppfattning än den nu återgivna. (Jfr Thornstedt, Om rättsvillfarelse, 1956, s. 284 ff, till vars framställning förf. f. ö. hänvisar; se även förf. själv s. 419 med not 100. Skeptisk mot den traditionella terminologien är Strahl i SvJT 1962 s. 212 ff.)
Av särskilt praktiskt nyhetsvärde torde, vilket redan antytts, vara behandlingen i § 15 av samtyckets betydelse vid misshandelsbrott och kriminaliserade oaktsamhetsbrott enligt BrB:s tredje kapitel om brott mot liv och hälsa (s. 381 ff). Misshandelsreglerna i 14:10, 12 och 13 SL upptog ju en gradering av brottet alltefter den tillfogade skadans grovlek. 3:5 och 6 BrB bygger däremot på en uppdelning enligt vilken
även vissa andra omständigheter kan föranleda klassificering som grov misshandel. Det torde emellertid inte ha varit åsyftat vid tillkomsten av denna nya systematik att göra någon ändring i de principer som tidigare ansetts gälla ifråga om betydelsen av den skadelidandes samtycke, d. v. s. att samtycke i och för sig friade från ansvar vid skada enligt 14:13 men däremot inte enligt 14:10 och 12; därutöver har ytterligare hänsyn utöver själva samtycket ansetts kunna föranleda ansvarsfrihet i vidare mån. Förf. analyserar nu möjligheten att beakta dessa distinktioner vid tillämpningen av BrB:s regler. Själva grundtanken orsakar inte några svårigheter. »Gränsen skär tvärsigenom det straffbara området enligt 3:5 men torde följa den äldre rättens distinktion mellan misshandel enligt SL 14:13 resp. 14:12.» (s.393)
Besvärligare blir bedömningen vid fråga om vållande till annans död enligt BrB 3:7 eller till kroppsskada enligt BrB 3:8; dessutom kan samtycke aktualiseras ifråga om ansvar för framkallande av fara för annan enligt det nya stadgandet i BrB 3:9. Också i dessa fall söker förf. — självfallet med all rätt — att draga upp allmänna riktlinjer. Bl. a. göres en distinktion mellan två frågor, dels »vilka arter och grader av befarade fysiska skadeverkningar av den aktuella handlingen, som det står i intressebärarens fria skön att godtaga», dels »på vilket sätt själva riskgraden får anses påverka samtyckets rättsliga relevans» (s. 396 f). Beträffande den första frågan anknyter förf. i princip till vad som sagts om uppsåtligt åstadkommen skada; med beaktansvärd risk för allvarligare följder än ringa kroppsskada antages samtycket i och för sig inte kunna föranleda ansvarsfrihet (se särskilt s. 399). Denna gränsdragning förefaller också naturlig, när man hör förf:s svar på den andra frågan, nämligen att gränsdragningen hänför sig till sådan skada som normalt kan beräknas följa av gärningen. »Det är ju i regel endast denna risk som för intressebäraren stått som aktuell då han lämnat sitt samtycke.» (s. 400) Till sistnämnda påstående kan man måhända sätta ett frågetecken, samtidigt som det noteras att förf. tidigare (s. 396) med fog tagit avstånd från tanken, att samtycke till tagande av viss risk alltid skulle implicera ett samtycke även till en följande skada. I varje fall är det inte lätt att avgöra, vilka skador som »normalt» skall beräknas följa av ett visst handlande. Härtill kommer ytterligare — som antytts här ovan och som förf. utvecklar — att handlandets typiska syfte kan motivera, att gränsen för det tillåtna fareskapandet avsevärt vidgas. De allmänna riktlinjer, som kan uppdragas, blir därför ofrånkomligen vaga. Samtidigt är de nödvändiga, om man inte skall hamna i ren kasuistik. Onekligen gör förf. också ett praktiskt bruk av sitt med energi och konsekvens genomförda betraktelsesätt. Blott på en punkt skall här anmälas tvekan.
Förf. behandlar (s. 402 f) bl. a. frågan huruvida straffansvar för oaktsamhetsbrott bör kunna åläggas deltagare i en gemensam farlig sysselsättning, om samtliga aktivt medverkat till de farliga förehavandena och någon eller några kommit till skada. Enligt förf. vore det ur straffrättslig synpunkt principiellt riktigast att anse övriga deltagare
vållande till den inträffade skadan. I linje härmed ligger att han tar visst avstånd från HD-majoritetens dom i rättsfallet NJA 1963 s. 39 (s. 402 not 701). Fyra ynglingar i åldern 16—18 år hade här utfört en experimentlek med sprängämne och en av dem hade tillfogats livshotande skador. Enligt HD:s majoritet kunde de övriga tre ynglingarna inte fällas till ansvar för vållande till kroppsskada eller åläggas ersättningsskyldighet. Till stöd härför åberopades att den skadade deltog i leken i väsentligen lika mån som de övriga, och att han i samma grad borde ha insett faran av experimentet. Förf. finner denna åsikt om den straffrättsliga betydelsen av den skadades eget risktagande »knappast helt övertygande» och framhåller (med hänvisning till Karlgren i SvJT 1964 s. 46 ff) möjligheten, att skadeståndsrättsliga aspekter kan ha inverkat på bedömningen. Möjligheten härav skall inte bestridas. Emellertid kan det vara värt att framhålla likheten mellan det aktuella fallet och ett par andra principiellt intressanta situationer, nämligen de som föreligger vid hjälp till självmord resp. dödande med samtycke. Gränsdragningen mellan dessa senare två fall kan vara subtil. I princip är det emellertid klart att dödande med samtycke är straffbart men hjälp till självmord straffritt, emedan huvudhandlingen — självmordet — icke är någon brottslig handling (jfr s. 363 ff). Den straffrättsliga utgången i det nämnda rättsfallet synes väl harmoniera med denna distinktion enligt vilken man lägger tonvikten på den skadade eller dödade personens eget handlande.
Som helhet betraktat har professor Agge framlagt en synnerligen klar och genomtänkt, systematisk grundåskådning beträffande de objektiva straffrihetsgrunderna. Den påfallande bredden i framställningen och den stora uppmärksamhet som ägnas begreppsmässiga och terminologiska problem har både för- och nackdelar. Med hänsyn till det begränsade utrymme som står till buds för examensämnet straffrätt i juris kandidat examen kan nog arbetet förefalla väl vidlyftigt som grundläggande lärobok, detta sagt med all respekt för den allmänna nyttan av ett resonerande framställningssätt. Samtidigt har just grundligheten i förf:s sätt att resonera otvivelaktigt stort värde när boken användes av de studenter, vilka bedriver tillämpade studier. En förhoppning om arbetets särskilda användbarhet vid dessa studier uttalade förf. f. ö. själv i första häftet av arbetet. Slutligen har — såvitt angår nu föreliggande häfte — infriats en annan där framförd förhoppning, nämligen att arbetet skulle fylla en påtaglig lucka i vår moderna rättslitteratur. I fråga om samtycke var luckan delvis utfylld genom förf:s ett par gånger nämnda äldre arbete, men den har nu fullständigt murats igen. Inom straffrättens allmänna del finns dock alltjämt behov av en systematisk behandling av återstående straffrihetsgrunder. Som framgått ovan kan man hoppas att förf. — ehuru numera professor i allmän rättslära och inte i straffrätt — skall reparera även denna brist.
Anders Agell