Finlands lagstiftning 19641

 

O f f e n t l i g  r ä t t. En grundlagsändring, som införde s. k. replikrätt i Finlands riksdag, företogs d. 6 nov. då 57 § riksdagsordningen på grundval av en enskild riksdagsmotion erhöll ny lydelse (534).Från regeln att varje riksdagsman vid plenum äger erhålla ordet i den ordning, vari han anmält sig, görs nu det undantaget att riksdagsman på sätt som närmare föreskrivs i riksdagsordningen, för att i korthet besvara annans anförande, kan ges ordet även i annan ordning. Tidigare hade endast medlem av statsrådet, justitiekansler, justitieombudsmannen och särskild utskottsföredragande haft rätt att framom andra erhålla ordet.
    För den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har d. 23 dec. i enlighet med kyrkomötets förslag stadfästs en ny kyrkolag (635), som ersätter kyrkolagen av år 1869. Lagen omfattar 7 avdelningar med 548 paragrafer. Den innehåller i stort sett endast språkliga, formella och systematiska reformer och tillägg i förhållande till den gamla lagen. Man har sökt undvika att taga befattning med svårlösta teologiska problem. Bestämmelserna om enskild själavård, skriftermål och kyrkotukt bygger likväl på en förändrad teologisk syn. Frågan om kvinnliga teologers ställning inom kyrkan har lösts så, att de kan kallas till lektor i församling. En lektor åligger att utföra kristligt uppfostrings- och undervisningsarbete samt själavårdsarbete inom församlingen, särskilt bland kvinnor och flickor. Nattvarden får hon blott i undantagsfall utdela. Kvinna kan numera även utses till kantor.
    Angående en finsk övervakningsstyrka stadgas i en lag av d. 26 maj (276). En dylik kan regeringen efter att ha hört riksdagens utrikesutskott in casu besluta ställa till FN:s förfogande för upprätthållande av fred och säkerhet. Styrkan hör icke till Finlands försvarsmakt, men är likväl underställd försvarsministeriet. Den som frivilligt ansluter sig till styrkan skall underteckna en förbindelse om tjänstgöring i sex månader. Denna tid kan förlängas med högst sex månader i sänder. Endast på särskilda skäl kan tjänstgöringsförhållandet i förtid efter ansökan avslutas. De som tjänstgör inom styrkan är underställda strafflagen för krigsmakten, vars stadganden om brott, begångna i fredstid, skall tillämpas. Åtal för militära brott handläggs vid finsk krigsdomstol, beträffande underbefäl och manskap vid krigsrätten i Helsingfors militärdistrikt. Befälhavaren för styrkan besluter om åtal. För kroppsskada och sjukdom, som drabbar

 

    1 Närmast föregående översikt, avseende år 1963, ingick i denna tidskrift 1964 s. 553 ff.
    2 Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numret i författningssamlingen.

440 P. E. VON BONSDORFFanställd, utgives ersättning enligt samma grunder som i fråga om dem som skadats eller insjuknat i finsk militärtjänst. Anställningstid i övervakningsstyrka beaktas vid beräknande av ålderstillägg till lönen, pension, befordran, semester o. d. i finska statens tjänst. Till FN:s förfogande kan även ställas observatörer, om vilka i tillämpliga delar gäller vad i lagen stadgas om anställd i övervakningsstyrka. — Som bekant tjänstgör för närvarande en finsk övervakningsstyrka på Cypern.
    För handhavande av statsförvaltningens databehandlingsuppgifter har med stöd av en lag av d. 30 april (196) inrättats statens datamaskincentral. Samma dag gavs en förordning i ämnet (197). Centralen skall för statliga ämbetsverks och inrättningars behov planlägga och utföra till automatisk databehandling hörande uppgifter, draga försorg om ändamålsenlig samfälld användning av datamaskiner vid olika ämbetsverk och inrättningar samt råda och bistå dylika i databehandlingsfrågor. Centralen kan även utföra uppgifter för andra uppdragsgivare, i den mån detta icke inverkar störande på dess egentliga uppgifter. Den underlyder finansministeriet samt har en särskild direktion och en direktör.
    I en förordning av d. 10 april (172) stadgas, att i kyrkobok, civilregister eller annat motsvarande register införd person skall tilldelas en s. k. befolkningsregisterbeteckning, som består av personens födelsetidsbeteckning, ett individuellt nummer och en kontrollbeteckning. Motsvarande beteckning — under namn av socialskyddssignum— tilldelas dem som erhåller sjukförsäkringskort från folkpensionsanstalten.
    En ny kommunal vallag (49) har givits d. 7 febr. Den avlöser en tidigare lag i ämnet av år 1953, vars i praktiken observerade brister den är avsedd att avhjälpa. Det är alltså närmast fråga om vissa tekniska reformer, medan det tidigare systemet vid förrättandet av kommunala val bibehållits.
    Pensionsreformen har nu nått det kommunala gebitet. Detta skedde genom en lag om pension för kommunala tjänsteinnehavare och arbetstagare av d. 30 april (202). Pensionsskyddet ombesörjes av en offentligrättslig kommunal pensionsanstalt, som står under inrikesministeriets tillsyn. Anstalten har en delegation som utövar dess beslutanderätt, såvitt denna icke delegerats till annan myndighet inom densamma. Förvaltningen handhas av en styrelse, som tillsätts för fyra år. Besvärsinstanser i pensionsärenden är en pensionsnämnd, som verkar i anslutning till pensionsanstalten, och högsta förvaltningsdomstolen. — Angående pensionsskyddet förordnas i anstaltens pensionsstadga. Skyddet omfattar grundpension (ålders- och invalidpension), som bör uppfylla minimikraven i lagen om pension för arbetstagare av år 1961, och tilläggspension, i avseende på vilken de enskilda kommunerna kan välja mellan olika system.
    D. 27 nov. gavs en lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader (572). Enligt den kan en byggnad, som byggnadshistoriskt eller på grund av sin användning eller genom anknytning till historisk

FINLANDS LAGSTIFTNING 1964 441händelse är kulturhistoriskt särskilt märklig, förklaras skyddad. Skyddsbeslut fattas av länsstyrelsen och fastställes av statsrådet. Framställning i saken kan göras av byggnadens ägare, arkeologiska kommissionen, vederbörande kommun m. fl. Beviljas framställningen, skall länsstyrelsen även utfärda nödiga skyddsföreskrifter som gäller byggnadens vård och bevarande. Om föreskrifterna inskränker rätten att nyttja byggnaden eller kringliggande område, och ägaren eller innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt därigenom orsakas skada eller olägenhet som icke är ringa, har han rätt till ersättning ur statsmedel.
    Tillsynen över lagens efterlevnad utövas av länsstyrelsen i samråd med arkeologiska kommissionen. Länsstyrelsen har befogenhet att ålägga den som i strid med lagen eller förbud eller påbud som givits återställa byggnadens tidigare skick. Vid tredska kan länsstyrelsen låta företaga åtgärderna på vederbörandes bekostnad. Staten har rätt att på egen bekostnad företaga nödvändiga iståndsättningsarbeten i byggnad som förklarats skyddad.
    Lagen skyddar även kyrkor och andra offentliga byggnader, vilkas väggar, tak eller fasta inredning pryds av gamla målningar eller inskrifter eller av gamla arkitektoniska utsmyckningar, även om byggnaden icke förklarats skyddad. Rivnings-, överrappnings- e. d. åtgärder får inte vidtagas, förrän arkeologiska kommissionen beretts tillfälle att avbilda målningarna etc.
    Uppsåtligt förstörande och skadande av byggnad, som enligt lagen förklarats skyddad, har inkluderats i 35 kap. 2 § strafflagen, som angår mot offentliga föremål riktad skadegörelse. — Av civilrättsligt intresse är stadgandet att överlåtaren vid överlåtelse av enligt lagen skyddad byggnad eller område bör underrätta förvärvaren om skyddsföreskrifterna.
    Genom en lag om justering av statstjänstemännens avlöning av d. 24 juli (427) har tjänstemännens löner bundits vid förtjänstnivån på den allmänna arbetsmarknaden. En justering av lönerna i enlighet härmed skall äga rum varje år. Den skall basera sig på en överenskommelse mellan statsrådet och tjänstemännens centralorganisationer. För de fall att enighet icke uppnås innehåller lagen bestämmelser om medling och tillsättande av skiljenämnd. Beträffande medling gäller stadgandena i lagen om medling i arbetstvister av år 1962. Om medlingen icke inom tre veckor leder till resultat, kan statsrådet eller en centralorganisation hänskjuta ärendet till skiljenämnd. Skiljemännen, ordförande och åtta andra medlemmar, utses av republikens president. En träffad överenskommelse ävensom ett enhälligt beslut av skiljenämnden förpliktar parterna jämte underföreningar till att upprätthålla arbetsfred. Denna skyldighet är i analogi med reglerna i lagen om kollektivavtal av år 1946 sanktionerad genom ett stadgande om betalning av s. k. plikt, högst 100 000 mark. Pliktens storlek bestämsav en särskild nämnd. Nås icke överenskommelse eller enhälligt beslut i skiljenämnden, företages lönejusteringen av statsrådet. Något besvärsförfarande känner lagen icke. — Lagen skall tillämpas åren

442 P. E. VON BONSDORFF1966—68. För åren 1964 och 1965 har särskild lönereglering skett (265—267).

 

S k a t t e r ä t t. En ny lag om investeringsfonder gavs d. 8 juni (309). En investeringsfond definieras som en sådan fond i bokföringen hos aktiebolag och andelslag samt hos annan skattskyldig som idkar fabriksmässig industri, till vilken medel överförs i samband med bokslutet och som används i enlighet med vad statsrådet med beaktande av sysselsättningsläget i landet beslutar. I lagen uppräknas de ändamål, för vilka investeringsfond kan användas. Av dylika må nämnas uppförande av fabriksbyggnad, bostadsbyggnad för personal etc., anskaffning av inhemska maskiner, fartyg m. m., utförande av skogsförbättringsarbeten samt yrkesutbildning. Statsrådet beslutar om fondens anlitande; beslutet kan antingen innebära tillstånd eller åläggande. Den skattskyldige är berättigad att från sin skattepliktiga inkomst under respektive år avdraga till fonden överfört belopp på villkor att han gör en s. k. investeringsdeposition på ett särskilt spärrkonto i Finlands Bank. Depositionens storlek motsvarar i fråga om aktiebolag och andelslag den del av inkomstskatten, från vars erläggande den skattskyldige härvid befrias. På depositionen beräknas ränta, som utbetalas då depositionen eller del därav lyftes och som icke anses som skattepliktig inkomst vid statsbeskattningen. Sedan den skattskyldige förebragt utredning om att investeringsfonden anlitats eller kommer att anlitas, ger finansministeriet tillstånd till lyftande av motsvarande belopp av depositionen.

 

C i v i l r ä t t. Reglerna om makes skyldighet att respektera andra makens giftorätt under äktenskapet har kompletterats genom en lag om ändring av äktenskapslagen av d. 13 mars (139), vartill en ny 40 a § fogats. Om make utan behörigt beaktande av andra makens giftorätt genom att bortgiva annan lös egendom än sådan som hör till hemmets bohag, är andra makens arbetsredskap eller är avsedd för barnens personliga bruk (dylik egendom får icke överlåtas utan andra makens samtycke) förorsakat väsentlig minskning av sin egendom, kan den förfördelade maken framställa ett återbäringsanspråk mot gåvotagaren. Detta förutsätter dock, att den sistnämnde visste eller bort veta att gåvan kränkte andra makens rätt samt att denne icke vid avvittringen kunnat tilläggas fullt vederlag enligt 94 § äktenskapslagen. Återbäringsskyldigheten avser den del av gåvan eller dess värde, som erfordras för att tillgodose den kränkta makens rätt. — Lagrummet innehåller även en preskriptionsregel och en regel om vid avvittringen icke-fullgjorda gåvoutfästelser. — Den nya paragrafen skall även tillämpas på s. k. äldre äktenskap, ingångna före d. 1 jan. 1930 (140).
    I lagen om stiftelser av år 1930 har företagits vissa ändringar (400). Bl. a. har det tillkommit nya villkor för att tillstånd till grundande av stiftelse skall kunna meddelas. En stiftelse får icke ha till ändamål att bedriva affärsverksamhet; dess egendom får ej vara så ringa eller stå i sådan disproportion till stiftelsens ändamål att förutsättningar för stiftelsens grundande kan anses saknas. Stadgandena om ändring av

FINLANDS LAGSTIFTNING 1964 443stiftelsens stadgar och ändamål har något mjukats upp. Reglerna om bokföring, revision och övervakning har kompletterats.

 

H a n d e l s r ä t t. I stället för den år 1957 givna lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 har trätt en lag om främjande av ekonomisk konkurrens av d. 3 jan. (1). En förordning i ämnet gavs d. 18 juni (339). Lagen är nära överensstämmande med motsvarande svenska lag och uppfyller de krav som EFTA-avtalet ställer på Finland. Lagstiftaren har velat främja »en ur allmän synpunkt godtagbar konkurrens» och har gett de verkställande myndigheterna bättre möjligheter än tidigare att ingripa mot missbruk av konkurrensfriheten. Emedan lagen avser att skydda inhemska förbrukare, har avtal och regleringar, vilkas verkningar sträcker sig utom landet, lämnats utanför lagens tillämpningsområde.
    Lagen upptar bestämmelser om anmälning och offentliggörande av konkurrensbegränsning, om förhandling angående undanröjande av dylik och om förbud mot konkurrensbegränsningar. Konkurrensmyndigheter är näringsfrihetsverket — en avdelning inom patent- och registerstyrelsen —, näringsfrihetsrådet — en nyhet — och statsrådet. Näringsfrihetsrådet består av en fast anställd ordförande och åtta ledamöter, vilka av statsrådet förordnas för tre år i sänder. Näringsidkar- och konsumentexpertis skall vara företrädd. Däremot är statsmakten icke representerad i rådet. En av ledamöterna — rådets vice ordförande — skall vara jurist.
    Den krets av näringsidkare som berörs av den nya lagen är betydligt trängre än den som omfattades av den gamla. Såsom näringsidkare i lagens mening anses envar som yrkesmässigt säljer eller köper varor eller i egenskap av företagare yrkesmässigt utför tjänster eller upplåter nyttjanderätt till sak eller immateriell förmögenhetsrätt. Utanför lagen faller avtal och regleringar, som avser arbetsmarknaden (lika som tidigare) eller idkande av gårdsbruk eller fiske. Banker och försäkringsbolag berörs icke av lagen.
    Anmälningsskyldigheten i fråga om konkurrensbegränsningar, vilken tidigare åvilade de enskilda näringsidkarna, har överflyttats på föreningar, andra samfund eller förbindelseorgan, som bildats av näringsidkare. Över utredda konkurrensbegränsningar skall näringsfrihetsverket, såsom tidigare, uppgöra en redogörelse, som intas i det av verket förda registret.
    En nyhet i lagen är stadgandena om förhandling, som skall inledas för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Dylik verkan anses en konkurrensbegränsning ha, då den på ett från allmän synpunkt anmärkningsvärt sätt medför eller uppenbarligen kan medföra oskäliga pris eller leveransvillkor eller utan godtagbart skäl begränsar verksamhetsmöjligheterna inom näringslivet eller försvårar näringsutövning. Framställning om förhandling görs normalt av näringsfrihetsverket, men kan även göras av näringsidkare som direkt

 

1 Se härom SvJT 1958 s. 201 f.

444 P. E. VON BONSDORFFberörs av konkurrensbegränsningen. Framställningen riktas till näringsfrihetsrådet som, ifall den icke avvisas eller avslås såsom ogrundad, skall bereda berörda näringsidkare tillfälle att yttra sig om huruvida betingelserna för förhandling föreligger. Förhandlingen sker i regel i sakägarnas närvaro vid rådets sammanträde. Rådet kan förplikta sakägare att förete handelsböcker m. m., som är ägnade att klarlägga konkurrensbegränsningen. Som tvångsmedel vid försummelse härvidlag kan länsstyrelse efter hänvändelse från rådet förelägga och utdöma vite. Leder förhandlingen icke till resultat, skall näringsfrihetsrådet, såvitt saken är av vikt, göra anmälan därom hos statsrådet, vilket på framställning av näringsfrihetsrådet kan på ett år förbjuda verkställigheten och efterlevnaden av konkurrensbegränsningen, försåvitt den bör anses medföra från allmän synpunkt skadlig verkan. Detta förbud kan förnyas en gång på framställning av rådet och sedan ny förhandling ägt rum.
    De i den tidigare lagen stadgade förbuden mot s. k. bruttoprissystem och anbudskarteller har bibehållits i den nya.
    Ändring i näringsfrihetsverkets eller -rådets beslut får sökas hos högsta förvaltningsdomstolen. Överträdande av meddelat förbud är liksom försummelse att fullgöra stadgad anmälnings- och uppgiftsskyldighet ävensom uppsåtligt lämnade av falsk uppgift belagt med straff. Straff förutsätter dock brottsanmälan av näringsfrihetsrådet.
    Några år senare än de skandinaviska länderna erhöll Finland i början av redogörelseåret, d. 10 jan., en ny varumärkeslag (7). Den tidigare författningen i ämnet var av år 1889, vilken dock senare, särskilt år 1953, i väsentlig mån blev förnyad. Den nya lagen innehåller 64 paragrafer mot 18 i den gamla. D. 29 maj gavs en varumärkesförordning (296). Av de reformer, som den nya lagen innebär, må följande nämnas.
    Kretsen av de märken som kan registreras har vidgats genom stadgandet att förutom varor även tjänster, som tillhandahålles av närings- eller yrkesidkare, kan erhålla varumärkesskydd (servicemärken). — Ett varumärke kan numera även bestå av »säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning». Ensamrätten omfattar likväl icke sådan del av varumärket, som huvudsakligen tjänar att fylla annan uppgift än att vara kännetecken. — S. k. disclaimer har möjliggjorts genom stadgandet att från varumärkesskydd vid registreringen uttryckligen kan undantagas sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras, om det finns anledning antaga att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens omfattning.
    Rätt till varumärke kan liksom enligt 1953 års reform även uppkomma genom inarbetning, dvs. om det i riket inom vederbörande närings- eller konsumentkretsar är allmänt känt som särskild beteckning för innehavarens varor. Ensamrätt till slagord (slogan), vilket används som särskilt varukännetecken i en näringsidkares näringsverksamhet, kan uppkomma genom inarbetning men icke — i motsats till vad fallet är i Skandinavien — genom registrering.
    Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. En generell

FINLANDS LAGSTIFTNING 1964 445registrering av märke utan angivande av klasser tillåts icke. Härtill ansluter sig stadgandet att kännetecken anses förväxlingsbart med annat och därmed uteslutet från registrering endast i fråga om varor av samma eller liknande slag. Från denna huvudregel görs likväl i lagen undantag till förmån för synnerligen starkt inarbetade och kända varumärken, ifall användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill. — Angående varumärkesklassificeringen har patent- och registerstyrelsen fattat beslut (297), varvid den internationella s. k. BIRPI-organisationensklassindelning iakttagits.
    Den ensamrätt ett varumärke medför omfattar såväl rätt att anbringa det på varan som rätt att besluta om utsändande i marknaden av vara, försedd med varumärke. I sistnämnda avseende gäller likväl att varumärket kan förklaras förverkat, om märket icke varit i bruk under de fem senaste åren och innehavaren ej visar godtagbart skäl härtill. Talan om ogiltigförklaring eller förverkande av varumärke på denna eller annan grund (t. ex. degeneration, vilseledande eller osedliga märken) kan föras av envar som lider förfång av registreringen, av allmän åklagare eller av näringsidkarsammanslutning.
    Varumärke kan fritt överlåtas till annan utan att rörelsen samtidigt övergår. Överlåtelsen, som kan registreras, kan antingen gälla samtliga varuslag eller blott en del av dem. Pantsättning av varumärkesrätt kan ske genom skriftligt avtal och anteckning i varumärkesregistret. Innehavare av varumärke kan även upplåta licens till användning av märket. Även härom kan anteckning göras i registret. —Ett varumärke registreras, såsom tidigare, för en tid av 10 år och registreringen kan en eller flera gånger förnyas för en lika lång period.
    Den i praktiken måhända viktigaste reformen hänför sig till ansökningsförfarandet. Om ansökningshandlingarna är fullständiga och det icke befinns föreligga hinder för registrering, skall registermyndigheten, patent- och registerstyrelsen, kungöra ansökningen i en särskild varumärkestidning. Invändning mot ansökningen skall framställas skriftligen hos registermyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.
    Lagen innehåller liksom den tidigare detaljerade bestämmelser om utlännings rätt att erhålla varumärkesskydd och om förfarandet härvid. Från skyldigheten att till ansökan foga bevis över att sökanden fått märket registrerat i sin hemstat görs på grund av reciprocitet undantag. Sökandens skyldighet att ställa ombud för sig i landet har sanktionerats genom en förverkandepåföljd för det fall att han icke iakttar föreläggande härom.
    Sjölagen har d. 8 juni undergått ändring (316), vilken föranletts av att Finland undertecknat 1957 års sjörättskonvention i Bryssel. Lagändringen angår huvudsakligen bestämmelserna om redares ansvar; vissa justeringar har likväl även gjorts i kapitlen om haveri, bärgarlön och sjöpanträtt. De nya stadgandena innebär en inskränkning av det antal fall, där ansvaret är begränsat, och en tämligen kraftig förhöjning av ansvarsbeloppen. Dessa anges nu i francs och icke såsom tidigare i guldmark.

446 P. E. VON BONSDORFF    Nya sjövägsregler har fastställts genom en förordning av d. 27 nov. innefattande regler till förekommande av sammanstötning till sjöss (569).

 

N ä r i n g s r ä t t. En luftfartslag gavs d. 11 dec. (595). Den tidigare lagen i ämnet var av år 1923. Lagen bygger på samnordisk grund, men har i större utsträckning än de skandinaviska lagarna låtit regleringen av vissa ämnen bli beroende av förordning; någon sådan har icke givits under året. Lagen gäller i huvudsak endast civil luftfart. Över civila finska luftfartyg skall kommunikationsministeriet föra luftfartsregister. I ett särskilt bihang till detta kan antecknas luftfartyg som är under byggnad, om arbetet fortskridit så långt att fartyget kan identifieras. Även i bihanget registrerat luftfartyg kan intecknas till säkerhet för fordran (596).
    Lagen innehåller bl. a. stadganden om luftvärdighet, luftfartygs bemanning, flygplatser och markorganisation, luftfart i förvärvssyfte (förutsätter särskilt tillstånd av kommunikationsministeriet), flygolyckor och straffbestämmelser. En nyhet innebär reglerna om bärgarlön för bärgningsarbeten i avseende på nödställda och förolyckade luftfartyg. I fråga om panträtt för denna bärgarlön har hänvisats till vissa lagrum i sjölagen. — Straffbestämmelserna gäller piloter och dem som utför annan på flygsäkerheten inverkande uppgift i luftfartyget eller på marken, t. ex. såsom flygledare. Om en sådan person under tjänstgöring är drucken eller påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, skall han i regel dömas till frihetsstraff, högst tukthus i tre år; vid dödsvållande kan straffet stiga till tukthus i åtta år.

 

I n t e r n a t i o n e l l  p r i v a t r ä t t. Lagen om tillämplig lag vid lösöreköp av internationell natur (687) utgör den finländska versionen av de nordiska lagar, som utfärdats i anledning av 1955 års Haagkonvention beträffande internationella köp.1

 

S t r a f f r ä t t. Genom en lag om ändring av 38 kap. strafflagen avd. 8 maj (223) har ur 38:6 brutits ut reglerna om olovligt begagnande av annan tillhörig lös egendom, som befinner sig i annans besittning, till en ny paragraf, 38:6 a. Det tidigare lagrummet har lämnats i kraft beträffande sådana lindrigare fall av furtum usus, i vilka någon besittningsrätt icke tillika blivit kränkt. Lagreformen riktar sig främst mot de s. k. billånen men har getts en vidare syftning. En ny brottsbenämning, »olovligt tillgrepp», har skapats. För sådant brott kan dömas den som utan laga rätt från annans värjo tillgriper annans lösegendom men även den som brukar sådan egendom med vetskap om att den på anfört sätt tillgripits. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
    Ifall gärningen riktar sig mot annans motorfordon eller annat maskinellt fortskaffningsmedel, kan i normala fall endast det nyssnämn-

 

1 Om lagens innehåll se SvJT 1964 s. 478 f.

FINLANDS LAGSTIFTNING 1964 447da frihetsstraffet komma i fråga. En kvalificerad form av olovligt tillgrepp av motorfordon kriminaliseras särskilt. Sker tillgreppet genom att lås eller annan anordning, som tillsluter egendomens förvaringsplats eller hindrar dess begagnade, brutits upp eller med list öppnats, har tillgreppet orsakat fordonet synnerlig skada eller fara, eller bör brottet av annan sådan orsak anses grovt, utgör straffet tukthus eller fängelse i högst tre år. En mildare form av furtum usus, »egenmäktigt tillgrepp», föreligger om brottet bör anses ringa. Härvid är straffet böter. De nya brottskategorierna underlyder allmänt åtal.

 

P r o c e s s r ä t t. Den kontradiktoriska principen har vid sökande av ändring hos högsta domstolen icke varit konsekvent genomförd. Regler om motpartens hörande har endast funnits i fråga om revisionsmål. Då åklagaren sökt ändring i ett brottmål, har detta kunnat avgöras utan att svaranden beretts tillfälle att bemöta besvären. Denna anomali har upphävts genom en lag om ändring av 21 och 30 kap. rättegångsbalken av d. 13 mars (133). Samtidigt har förfarandet vid motpartens hörande förenklats. De regler som tillämpats vid ansökan om tillstånd att söka revision har utsträckts att gälla allt ändringssökande, där tillståndsansökan gäller mål som kan dragas under högsta domstolens prövning, om det förekommer skäl till ändring i hovrättens slut eller det eljest med hänsyn till sakens beskaffenhet föreligger skäl att upptaga målet till prövning. Motparten får uttaga dupletter av ansökningshandlingarna och inom en viss frist inge sin svarsskrift. Om det befinns nödigt höra motpart som icke avgivit svar, skall högsta domstolen i tjänsteväg avfordra honom dylikt. I andra fall, där fullföljdstillstånd söks, t. ex. vid s. k. prejudikatdispens, skall högsta domstolen, om icke ansökan omedelbart bör avvisas eller förkastas, i tjänsteväg avfordra motparten bemötande.
    Genom samma lagändring har ett tillägg gjorts till reglerna om kostnadsersättning i högsta domstolen. Från regeln att den tappande parten bör erlägga motpartens kostnader, om högsta domstolen icke ändrat det slut vartill hovrätten kommit eller förvägrat fullföljdstillstånd, undantages de fall, där motparten i anseende till sakens art själv bör vidkännas kostnaderna.
    Även vid sökande av ändring i utsökningsmål skall svar avfordras motparten i tjänsteväg, såframt icke ansökan omedelbart bör avvisas eller förkastas. Detta gäller beträffande såväl besvär hos hovrätt som ansökan om fullföljdstillstånd hos högsta domstolen (136). — Motsvarande regler har givits i fråga om processer i militära mål och i vissa socialförsäkringsärenden (135, 137 o. 138). P. E. von Bonsdorff