DEN FELAKTIGA DOMEN

 

Av professor PER OLOF BOLDING

 

 

 

Våra domstolslokaler är ofta prydda med symboler eller deviser som anspelar på den dömande verksamheten. Man kan få se bilder av rättvisans gudinna med våg i handen och med bindel för ögonen. Men det kan också finnas texter som talar inte om höga abstrakta syftemål utan om verklighetsnära ting. I en italiensk domstol finns det, har jag hört berättas, en rättssal som har följande text på väggen: »Minns den olycklige bagaren.» Texten vill erinra om ett fall då en stackars bagare mot sitt nekande fälldes till ansvar för ett grovt brott och avrättades, trots att han var, efter vad som kom fram senare, helt oskyldig. En felaktig dom kan vara någonting uppskakande, någonting som ger anledning till kritik och till självprövning. Den felaktiga domen aktualiserar också många problem som har central betydelse inom processrätten. Att göra några reflexioner om den felaktiga domen — och det är bara några reflexioner som jag kan komma med här— innebär i viss mån att ge en presentation av ämnet processrätt.
    Först en fråga om terminologi. Vad menas med en felaktig dom? Någon tvekan behöver inte råda i det fall som jag nämnde nyss. Här har det visat sig, genom kunskapsmaterial som tillkommit efter processen, att domen var grundad på en felaktig hypotes rörande vissa händelser som haft aktualitet i målet. Domen var, kan man säga, sakligt felaktig. Men en dom kan också vara felaktig från rättslig synpunkt. Vi kan exempelvis tänka oss att en domstol i ett arvsmål har tillämpat den nu gällande ärvdabalken trots att domstolen egentligen borde ha tillämpat en annan lag, som gällde vid en tidpunkt då ett visst dödsfall inträffade. De båda nu nämnda exemplen på felaktiga domar är emellertid så pass renodlade att de inte ger någon tillräckligt klar bild av vad problematiken innebär. Låt mig därför ta ett tredje exempel. I ett affärsmål kräver den ena parten, säljaren, att den andra parten, köparen, skall förpliktas att erlägga betalning för varor. Köparen påstår att han redan har betalt och yrkar därför

 

    Föreläsning i samband med professorsinstallation vid Lunds universitetden 20 februari 1965. 

30—653005. Svensk Juristtidning 1965

att säljarens talan skall ogillas. Den enda tvistiga frågan i målet är den, huruvida betalning har skett eller inte. Köparen kan inte visa fram något kvitto och kan heller inte på annat sätt få fram bevisning om att han har betalat. Tvärtom framstår hans påstående om betalningen såsom osannolikt. Trots detta ogillar rätten säljarens talan och gör detta med den motiveringen att det är säljaren som har bevisbördan och att det inte kan anses uteslutet att betalning har ägt rum. Senare visar det sig — köparen hittade plötsligt ett kvitto — att betalning faktiskt hade skett. I belysning av denna nyvunna kunskap framstår domen såsom sakligt riktig. Men likafullt måste man konstatera att domen var rättsligt felaktig. Rätten borde ha förklarat att det var köparen som hade bevisbördan — det var han som skulle bära risken av att det inte kunde klarläggas huruvida betalning hade skett eller inte — och med den motiveringen borde rätten ha bifallit säljarens talan. Som framgår av detta exempel är det på det viset att rättsliga argument kommer med i bilden när en domstol skall ta ställning till en sakfråga, och det kan ofta finnas fog för det omdömet om en given dom att den var felaktig från saklig synpunkt men invändningsfri från rättslig synpunkt eller vice versa.
    Det är nu framför allt den sakligt felaktiga domen som jag skall uppehålla mig vid. Att felaktiga domar av den typen förekommer då och då är helt klart och är heller inte något att förundra sig över. I processerna är det ju ofta fråga om händelseförlopp som ligger långt tillbaka i tiden eller som av andra orsaker är svåra att utreda. Och det är helt uteslutet att man skulle kunna hitta på någon metod som kunde eliminera risken för misstag i sådana sammanhang. Men detta innebär naturligtvis inte att allting är väl beställt med rättsskipningen såsom den fungerar för närvarande. Det finns många punkter där kritisk vaksamhet är påkallad och där frågor bör ställas under debatt.
    Det har ibland sagts om processen att dess uppgift skulle vara att förverkliga den materiella rätten. Vill man ge en välvillig tolkning av detta något kryptiska uttryckssätt så skulle man väl kunna säga att innebörden är att det borde anses såsom en angelägenhet för processen att medverka till att det så ofta som möjligt inträffar att de beteendemönster som finns angivna i civilrättsliga, straffrättsliga och andra lagar blir omsatta i praktiska beteenden. Den som enligt köplagen kunde anses berätti-

gad till skadestånd skulle få skadestånd, den som begått någon i brottsbalken straffbelagd gärning skulle få sitt straff o. s. v. Med denna tankegång vore det bäst förenligt att rättegången fick sin prägel framför allt av den princip — principer har man alltid haft en viss glädje i att ställa upp inom juridiken — som har brukat kallas »den materiella sanningens princip». Det skulle i så fall gälla för domstolarna att i alla avseenden åstadkomma så fullständiga utredningar som möjligt och att vid bedömningen av det i varje enskilt fall föreliggande processmaterialet begagna metoder som så väl som möjligt tillgodosåge intresset av att domen bleve grundad på riktiga hypoteser om inträffade händelser och att domen stode i bästa överensstämmelse med tillämplig lag.
    Det finns mycket att invända mot ett sådant resonemang. Vad som i det här sammanhanget främst tycks mig förtjäna uppmärksamhet är den omständigheten att resonemanget riktar blicken nästan enbart på domslutets innehåll och alltför litet fäster avseende vid de konsekvenser som är förknippade med den process som är avsedd att leda fram till domslutet. En vidlyftig process kan vara förödande på många sätt. Den slukar pengar från det allmänna — som skall svara för processväsendets allmänna kostnader — och för den enskilde — åtminstone för den förlorande — som är part i processen. Men värre är att processen kan åstadkomma att konflikter mellan människor fördjupas och att olika former av aggressioner blir på ett olyckligt sätt fixerade. Jag citerar några rader ur Dickens' roman »Bleak House», som handlar om de ödesdigra konsekvenser för en hel grupp av människor som uppkom av en rättegång, Jarndyce mot Jarndyce: »Innumerable children have been born into the cause; innumerable young people have married into it; innumerable old people have died out of it. Scores of persons have deliriously found themselves made parties in Jarndyce and Jarndyce, without knowing how or why; whole families have inherited legendary hatreds with the suit. The little plaintiff or defendant, who was promised a new rocking-horse when Jarndyce and Jarndyce should be settled, has grown up, possessed himself of a real horse, and trotted away into the other world.» — Jag kanske också skall citera en något senare författare. I romanen »Processen» låter Kafka köpmannen säga till Josef K.: ». . . ni är ju en nybörjare, en ungdom. Er process har pågått ett halvår, eller hur? Ja, jag har hört sägas det. En sådan ung process!»

    Det är alltså viktigt att lägga märke till att processens utformning inte kan bestämmas enbart efter den ändamålssynpunkten att processen skall ge så goda garantier som möjligt för en sakligt riktig dom. Processen skall vara, har man ofta påpekat, säker, snabb och billig. Men hur skall man väga dessa sinsemellan så stridiga intressen mot varandra? Jag tror att man kan våga säga om den svenska processen att den har fått en sådan utformning att rättssäkerhetsintresset har fått en alldeles klar dominans. Och det skulle kunna förefalla som om detta vore något som man bara hade anledning att hysa tacksamhet över. Det är också klart att det i stor utsträckning förekommer processer som ställer så viktiga intressen på spel att man har anledning att inte sky några kostnader eller dra sig för någon tidsutdräkt. Det kan gälla svåra brottmål, där en felaktig fällande dom skulle innebära att en oskyldig människa bleve underkastad årslånga, eller kanske livslånga, lidanden. Men det kan också gälla i vissa typer av tvistemål, t. ex. mål i vilka det skall avgöras vilken av två makar som efter äktenskapsskillnad skall ha vårdnaden om ett barn. Men det finns också mål som visar upp en helt annan bild. En byggherre och en entreprenör kanske mitt under byggnadstiden råkar i tvist angående entreprenadavtalets giltighet. I så fall är det kanske bara skenbart som rättssäkerheten bleve tillgodosedd genom en minutiöst utarbetad, på långvarig utredning grundad dom. En rättegång som syftade till att åstadkomma en sådan dom skulle kanske omöjliggöra hela det projekt som entreprenaden avser.
    Låt mig ett ögonblick uppehålla mig vid senast nämnda fallet. Antag att parterna i detta fall skulle vända sig till domstolen och säga följande: »Vi har råkat i tvist om entreprenadavtalet. Vimåste ha en dom med det allra snaraste. Vi är båda beredda att ta risken att domen kan bli felaktig, vi begär bara att rätten skall ge en så välövervägd dom som det är möjligt att åstadkomma på kort tid, låt oss säga en månad.» — Vad får parterna för svar på detta? Jo, domstolen måste svara att den enligt rättegångsbalken har att tillse »att målet blir uttömmande behandlat»¹ och att domen fyller de föreskrifter i vad avser innehåll och form som balken föreskriver. Någon summarisk rättsskipning kan ej effektueras av domstolen. Den utväg som står parterna till buds är att de antingen gör upp saken sinsemellan genom en förlikning

 

    ¹ RB 43:4.

eller att de anlitar privata skiljemän — kanske bestående av yrkesdomare i egenskap av privatmän — för att få den önskade proceduren genomförd.
    Mot bakgrund av sådana iakttagelser som dessa måste man, tycker jag, komma fram till den uppfattningen att vi borde ha ett i mycket hög grad nyanserat regelsystem när det gäller frågan i hur hög grad man skall satsa på att förhindra felaktiga domar. Ser man alltför generellt på denna sak löper man risk att hamna i endera av två ytterlighetsståndpunkter. Antingen trycker man så hårt på rättssäkerhetssynpunkten att processen inte kan fullgöra önskvärda funktioner i vad avser affärslivets angelägenheter. Eller också släpper man efter på rättssäkerhetskravet på ett sätt som kan vara försvarligt när det är fråga om affärsmål men som får den fatala konsekvensen på köpet att rättssäkerheten inte blir i tillräcklig grad tillgodosedd i sådana typer av mål där den verkligen förtjänar att ställas helt i förgrunden.
    Emellertid är det ytterligare en komplikation som måste beaktas. Det är inte bara så att en nyanserad bedömning är nödvändig med hänsyn till att det är så olika intressen som kan vara förknippade med olika typer av mål. Därtill kommer att det inom varje typ av mål för sig vanligen förhåller sig så att en felaktig dom av en sort är förenad med betydligt större olägenheter än en felaktig dom av annan sort. Alldeles tydligt är detta i brottmålen. En brottmålsdom kan vara felaktig antingen på det sättet att en oskyldig person blir fälld till ansvar eller på det sättet att en skyldig person slipper fri. Av dessa båda domar är det naturligtvis den förstnämnda, den felaktiga fällande domen, som det framför allt gäller att motverka. »In dubio pro reo» är den latinska frasen. »Åklagaren har bevisbördan», så säger man på svenska. Men hur är det då med denna sak? Finns det trots allt risk för felaktiga fällande domar i brottmål? Kan i så fall den risken elimineras eller göras mindre än vad den är för närvarande? Detta speciella problem skall jag nu övergå till att beröra.
    En felaktig fällande brottmålsdom kan ha haft endera av två orsaker: antingen har man övervärderat den bevisning som förekommit emot den åtalade eller också har man underskattat de krav som bör ställas på bevisstyrkan för att en fällande dom skall kunna komma i fråga. På båda dessa punkter finns det mycket att diskutera, men jag måste nöja mig med ett par korta

antydningar. Först vill jag då peka på risken av att domaren fäster alltför stort avseende vid bevisning som läggs fram på sådant sätt att en viss suggestiv verkan lätt gör sig gällande. Faran för detta är naturligtvis särskilt stor när det gäller utsagor av vittnen eller av andra sagesmän som utnyttjats i processen. I de anglosaxiska länderna, där det som bekant förekommer att lekmannajury i viss mån medverkar i rättsskipningen, har man en särskild metod för att förhindra sådant, en metod som för övrigt generöst har demonstrerats för TV-tittare världen över. Man har invecklade regler om inadmissibility, d. v. s. om förbud mot förebringande av bevisning, och det gäller då sådan bevisning som typiskt sett har ett större suggestivt inflytande än vad som svarar mot dess sakliga värde. På 1870-talet inträffade det en gång följande i England. En flicka hade i sin lägenhet besök av en man vid namn Bedingfield. I ett rum intill satt flickans tant. Plötsligt kommer flickan inrusande till tanten med ett djupt sår på halsen och ropar: »Oh dear, Aunt, see what Bedingfield has done to me!». Därefter föll hon ner död. I rättegången mot Bedingfield uppkom sedan frågan om tanten skulle få höras som vittne om det som flickan hade yttrat. Det gick inte för sig, ansåg man. Det skulle nämligen ha inneburit att man hade godtagit »hearsay», d. v. s. en hörsägen, en andrahandsutsaga. Och flickans yttrande kunde heller inte betraktas såsom »a dying statement» — i så fall skulle vittnesupptagning ha kunnat ske — eftersom det inte fanns anledning att anta att flickan själv visste att hon skulle dö. Detta fall anses fortfarande ha vägledande betydelse i engelsk rätt.² Man kan förvåna sig över detta, men man bör då lägga märke till att jurysystemet med nödvändighet tvingar fram en hel del bevisregler som vi lyckligtvis inte behöver ha några motsvarigheter till inom vårt rättssystem. Hos oss används visserligen också lekmän, nämndemän, inom straffrättsskipningen. Men överläggningen till dom sker alltid under direkt ledning och aktiv medverkan av den lagfarne domaren, som förutsättes ha inte bara juridiska kunskaper utan också vana och omdöme i fråga om värderingen av bevisfakta.
    Emellertid är det klart att det under alla omständigheter ligger nära till hands att en överskattning kan ske i fråga om det bevismaterial som förekommer i ett visst mål. Och det har ofta

 

    ² Fallet nämns i Cockle's Cases and Statutes on the Law of Evidence, 7 ed., London 1946, p. 68 f.

spekulerats över hur man skall kunna förebygga sådant. En åsikt som har vältaliga förespråkare³ kan återges på ungefär det här sättet: »För att misstag skall kunna förebyggas måste domaren se till att han inte ger fällande dom annat än om han är helt övertygad om den tilltalades skuld. Det får inte förekomma att han ger en fällande dom bara därför att sannolikheten med en viss styrka talar för att den tilltalade är skyldig till brottet.» Korrektivet skulle alltså bestå i »övertygelse». Men vad är då en övertygelse? Från filosofiskt håll har jag sett den åsikten hävdas att termen övertygelse inte skulle ha någon godtagbar mening annat än såsom beteckning för det förhållandet att man har en viss handlingsberedskap, d. v. s. att man är beredd att företa någon åtgärd, t. ex. att ge en fällande dom. Om detta är riktigt, skulle naturligtvis övertygelsen vara helt obrukbar såsom måttstock för domaren. Ett annat försök till förklaring av vad som menas med övertygelse är att man med övertygelse skulle förstå »ein seeliches Lusterlebnis», för att citera en tysk forskare.⁴ Det är möjligt att det kan ligga något i den förklaringen. Och vi får väl i så fall inte missunna våra domare det behag som det kan innebära att ha en själslig lustförnimmelse. Men jag skulle vilja fråga: Kan vi ålägga dem att hysa sådana lustförnimmelser? Och om jag får svara själv på den frågan så skulle jag vilja säga: Vi kan inte ålägga dem detta. Vi måste tvärtom begära av dem att de med så stor kraft som möjligt försöker undvika att hemfalla åt sådant. Ett bevismaterial måste alltid studeras med kritik och skepsis, och det är önskvärt att domaren aldrig bortser från den möjligheten att det kan finnas någon alternativ förklaring till sådant som förefaller att kunna förklaras endast på ett visst sätt.
    Men om en övertygelse inte duger såsom mätare vid bevisvärderingen, vad finns då att sätta istället? Låt mig illustrera genom att nämna ett fall som nyligen förekom i Kalifornien. En äldre dam blev rånad på en smågata i San Pedro. Omedelbart efteråt såg ett vittne hur en blond flicka med hästsvans sprang bort från platsen, hoppade in i en gul bil, som kördes av en neger med skägg, och sedan försvann från platsen. Sedermera väcktes åtal mot ett gift par bestående av just en ljushårig flicka

 

    ³ Se t. ex. Karl Peters i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, Stockholm 1964, s. 547.
    ⁴ Gotthold Bohne, Zur Psychologie der richterlichen Überzeugungsbildung, Köln 1948, S. 86.

med hästsvans och en neger med skägg. De bägge makarna svarade mot den beskrivning som vittnet hade givit. Dessutom ägde de en gul Lincoln. På klassiskt vis skulle den frågan ställas: fanns det övertygande bevisning mot de båda tilltalade, kunde de anses »guilty beyond a reasonable doubt»? Här inträffade emellertid något överraskande. Åklagaren åberopade en statistiker såsom sakkunnig i avsikt att därmed »refine the jurors' thinking», och denne sakkunnige gjorde en statistisk beräkning över sannolikheten av att två andra personer med de båda tilltalades karakteristika skulle ha kunnat föröva gärningen. Det blev fällande dom. I den tidskrift som jag har hämtat min skildring från⁵ sägs det: »The odds were 12 million to 1».
    Om detta skulle man vara frestad att säga ungefär detsamma som det ibland sägs när man talar om studentantalet vid universiteten på 1970-talet: »Detta är inte en beräkning. Det är ett räkneexempel.» Ja, man kan nog karakterisera detta som ett varnande exempel. Men jag tror i alla fall att det är ofrånkomligt att det är på sådana vägar som dessa som man måste — med stor försiktighet — söka sig fram när det gäller att bygga upp en metodik för bevisvärderingen. Det förefaller mig ofrånkomligt att bevisvärderingen måste bestå i en serie tankeoperationer som har den innebörden att bevisfakta värderas under hänsynstagande till erfarenhetssatser som innehåller antaganden rörande frekvensförhållanden.
    Konsekvensen av detta tycks vara den, att bevisvärderingen består av en sannolikhetskalkyl. Men detta är en konsekvens som jag tror att många jurister ryggar tillbaka för. Det kunskapsmaterial som bevisvärderingen i det enskilda målet skall avse är nästan alltid av sådan beskaffenhet att det är svårt att mäta materialet och att begagna några från vetenskaplig synpunkt acceptabla erfarenhetssatser som kan ge säker ledning för materialets bedömning. Det förekom för några år sedan en fällande dom i ett svårt brottmål,⁶ en dom meddelad av en underrätt som hade en ordförande med ovanligt starka intellektuella ambitioner. Den domen var genomgående så utformad att den applicerade sannolikhetsresonemang på de fakta som ingick i bevismaterialet. Domen väckte stor uppmärksamhet, bland annat just på grund av denna dess utformning. Man ansåg allmänt att den

 

    ⁵ Time, 8.1.1965, p. 32.
    ⁶ NJA 1961 C 881.

var skickligt gjord, men på vissa håll betecknade man den som farlig. Man kan fråga: Farlig från vilken synpunkt? Såvitt jag kan förstå låg dess eventuella farlighet inte i något annat än detta, att domen alldeles öppet — och kanske därigenom på ett något utmanande sätt — gav klarhet över de svårigheter som bevisvärderingen erbjöd och de risker för misstag som kunde vara förenade med olika antaganden i fråga om sådana fakta som målet rörde sig omkring. Jag undrar om det icke finns anledning att anse sådana domar betydligt farligare som avfärdar svåra problem med svepande generaliseringar och som är skrivna på ett så tvärsäkert sätt att ställningstagandena framstår såsom nära nog självklara.
    Hur pass viktigt detta spörsmål är framträder kanske allra tydligast när man besinnar det faktum att varje fällande brottmålsdom faktiskt innebär att man medvetet accepterar en viss risk för misstag. Att sådana risker måste tas är självklart. Annars skulle hela straffrätten bli något som bara existerade på papperet. Men hur stora risker skall man vara beredd att ta? Hela detta problem kommer alldeles i skymundan om man vid bevisvärderingen resonerar i kategorien övertygelse. Bevisvärderingen måste ge en viss uppfattning om hur stor risken för misstag i det förekommande fallet faktiskt är — det är just detta som är sannolikhetskalkylens innebörd. Och med utgångspunkt från detta resultat måste domaren medvetet ställa sig frågan — jag syftar givetvis här endast på fall som är av så komplicerad natur eller så viktiga att inte rent rutinmässiga avgöranden kan komma i fråga — huruvida risken för misstag är så liten att en fällande dom är möjlig att ge. Detta sistnämnda spörsmål är minsann inte så enkelt att man bara kan slå det ifrån sig genom en lättvindig hänvisning till generella normer. Låt mig illustrera med ett exempel. Nyligen avgjordes ett mål som gällde frågan huruvida en medelålders man gjort sig skyldig till en tukt och sedlighet sårande gärning genom sexuella närmanden i förhållande till en liten flicka som kommit in i hans bostad för att sälja majblommor.⁷ Här stod flickans påståenden mot mannens. Flickans berättelse var graverande för mannen, och mannens egna förklaringar bjöd på vissa motsägelser. Det fanns emellertid en hel del i flickans berättelse som kunde tyda på att hon hade en benägenhet till fantiseringar, och att lita på hennes berättelse

 

    ⁷ NJA 1963 s. 555.

måste uppenbarligen innebära att man accepterade en tämligen stor risk för misstag. Underrätten var tydligen beredd att ta denna risk. Den åtalade fick böta tjugofem dagsböter för sedlighetssårande gärning. I hovrätten blev det ingen ändring, men i högsta domstolen blev den åtalade frikänd. — Jag tror att det är nödvändigt, i ett sådant fall som detta, att man medvetet ställer problemet framför sig på ett sådant sätt att man får klart för sig om det finns skäl att här acceptera en relativt stor risk för misstag, låt oss säga en större risk för misstag än vad man är beredd att acceptera när det gäller mål om ansvar för grov stöld eller något annat brott som normalt får frihetsstraff som påföljd. Det kanske skulle kunna sägas att man i det nämnda sedlighetsmålet borde kunna ta en större risk därför att det inte gällde någon särskilt allvarlig påföljd. Det kanske också skulle kunna sägas — det är ett argument som man ibland hör — att man måste nöja sig med en svagare bevisning i sedlighetsmål eftersom det annars skulle vara mycket svårt att överhuvudtaget ge några fällande domar i sådana mål, där bevismaterialet naturligt nog ofta kommer att bestå huvudsakligen i partsutsagor. Men nog må man säga att båda dessa argument är synnerligen tvivelaktiga. Nog är båda argumenten väl förtjänta av en kritisk skärskådan. Och nog är det väl under sådana förhållanden nödvändigt att domstolarna i sådana fall som dessa låter bli att slå ifrån sig problemen genom att blott inrikta sig på att ta ställning till om bevisningen kan anses övertygande eller inte.
    Till slut vill jag göra några reflexioner som avser inte bara den sakligt felaktiga domen utan även den rättsligt felaktiga domen. Jag tänker på det psykologiska problem som föreligger för den individ som har drabbats av en sådan dom eller som känner sig stå inför hotet av att en sådan dom kan bli meddelad. Av en sådan individ kan man givetvis inte begära något större mått av förståelse för att rättsordningen måste arbeta med vissa risker för misstag. Man kan inte ens begära att en sådan individ skall vara beredd att acceptera de kriterier som i vanliga fall uppställs när det gäller att avgöra om en dom skall anses riktig eller felaktig. När det gäller den egna saken blir var och en i viss mån en rätthaverist. Och i många fall, där hela grupper av människor är intressenter i rättegångar, kan det bli så att domstolarna och hela rättegångsväsendet får vissa svårigheter med sina public relations. I ett land med lugna och stabila förhållanden

spelar inte detta problem en så stor roll, men desto större roll spelar problemet på det internationella planet. Obenägenheten att vilja acceptera domar som från egna intressesynpunkter kan te sig såsom oriktiga eller ofördelaktiga tar sig här ofta det uttrycket att man avböjer att gå in under något system som möjliggör ett dömande över internationella tvister. På detta område, där juridiken går över till att bli politik, möter en hel del problem som för närvarande tycks omöjliga att lösa. Men det är problem som måste lösas, och den omständigheten att de ser så omöjliga ut gör det så mycket nödvändigare att problemen blir angripna på bredast möjliga front.
    Ett par ord ytterligare vill jag gärna tillfoga. Problemet om den felaktiga domen är — det hoppas jag har framgått av vad jag sagt — inte ett problem bara för processualister eller ens bara för jurister. En dom innefattar ett ställningstagande till ett samhälleligt problem. Juristen, domaren, är funktionären som har ansvaret för domens tillkomst, men han måste i vidsträckt omfattning hämta sina lärdomar från andra områden än juridikens, och han måste ofta anlita experter som medhjälpare. Och ser man problemet om den felaktiga domen som ett vetenskapligt problem, så blir bilden likartad. Här bjuds ett rikt fält för forskning över traditionella ämnes- och fakultetsgränser. Jag tror att ordet tvärvetenskap inte bara är ett modeord utan att det är ett ord som ger en antydan om att vetenskaperna kan hjälpa varandra till nya resultat och — får man hoppas — till resultat som kan bidra till att minska de påfrestningar som den mänskliga samlevnaden kan medföra.