RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST

 

Av f. d. stiftssekreteraren FRIDOLF WILDTE

 

 

När underdomstolar och hovrätter sammanträda första gången under ett nytt år inledas rättsförhandlingarna med gudstjänst. Denna sed har gammal hävd i vårt land, den är ett arv från karolinsk tid och något för svenskt rättsväsen säreget. Det är min avsikt att här söka utreda, hur denna gudstjänstform uppkommit och hur den, med särskild hänsyn till förhållandena i västra delarna av vårt land, tillämpats.
    Rättegångsgudstjänsten — vid häradsrätt kallad tingspredikan — är föreskriven i Kyrkolagen (KL) av år 1686 Kap. 2 § 13, som i sin ursprungliga form hade följande lydelse:1

 

»Så ofta lagmans- och häradsting infalla, skall prästen om morgonen, förrän rätten sig sätter, hålla gudstjänst med sång och böner samt någon tjänlig texts förklaring, som giver anledning till att betänka det verkets viktighet, som företagas skall, förmanande såväl dem, som i rätten sitta, som dem, vilka för rätten komma skola, kristligen och tillbörligen att förhålla sig och bedja Gud om upplysning och välsignelse. Vilket allt sker i kyrkan, om hon så nära är, eller, där hon avlägsen är, på själva tingsstaden. I städerna, varest rätterna sitta hela året om, kan sådant vid årets begynnelse förrättas i huvudkyrkan, men vid Våra hovrätter sker det i begynnelsen av sessionerna, då presidenten och samtliga rättens ledamöter böra träda upp i kyrkan och jämte avhörande av en till verket lämpad predikan åkalla Gud om nåd och bistånd».

 

    Lagmansrätterna upphörde fr. o. m. 1 januari 1850 enligt Kungl. Förordningen den 18 april 1849. Därjämte har KL sedermera ändrats dels i fråga om tillfälle, när gudstjänst skall hållas, och dels ifråga om plats för gudstjänsts hållande.2 I samband med införande av ändrade bestämmelser om häradstings hållande föreskrevs sålunda genom Kungl. Förordning den 19 juli 1872 (nr 55 s. 2) att vid underdomstol å landet skall gudstjänst endast förrättas å det lagtima ting som först på året infaller, innan rätten till domsäte träder. Sedermera har genom lag den 18 mars 1910 (nr 29) föreskrivits att vid hovrätt gudstjänst skall förrättas endast vid vårsessionens början.
    Beträffande platsen för gudstjänstens hållande å landet synes redan tidigt viss tveksamhet uppstått. Genom Kungl. Resolution och Förklaring över prästerskapets besvär den 17 december 1697 p. VII förklarade Kungl. Maj:t, att predikningarna »böra... i rättan tid om morgonen hållas i kyrkan, om hon så nära är; men skulle hon över en fjärdingsväg vara avlägsen må predikan ske på själva tingsstaden;

 

    1 Bestämmelsen här citerad i nutida språkdräkt efter Handbok i kyrkolagfarenhet, utg. av G. Wetterberg 1956, s. 13 f. Se även 1845 års officiella kyrkolagsedition s. 101.
    2 Ändringarna framgå av Wetterbergs ed., s. 136 f.

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST 477och bör såväl domaren själv som nämnden densamma från begynnelsen till änden bevista.» Genom Kungl. Kungörelsen den 28 november 1941 (nr 895) har Kungl. Maj:t sedermera förordnat att tingspredikan vid häradsrätt må, där domkapitlet på framställning av domhavandendet medgiver, förrättas i tingshuset, ändå att sådant fall icke föreligger, som avses i 2 kap. 13 § Kyrkolagen och punkt VII i Kungl. Maj:ts resolution och förklaring på prästerskapets besvär den 17 december 1697.
    Även allmän lag innehöll tidigt föreskrift om gudstjänst. Sålunda stadgade 1734 års lag om häradsting i Rättegångsbalken 2 Kap. 3 §, att »förr än rätten sig sätter skall gudstjänst hållas». För lagmansting fanns motsvarande stadgande i samma balk 3 Kap. 2 §. Rådhusrätt och hovrätt omnämndes ej särskilt; genom Kungl. Förordningen den 18 april 1849 erhöll 6 kap. Rättegångsbalken emellertid ändrad lydelse, varvid även infördes föreskrift om gudstjänst vid rådstuvurätt. Nya Rättegångsbalken, som numera gäller, innehåller ingen direkt föreskrift om gudstjänst. Enligt lag den 20 december 1946 om införandeav den Nya Rättegångsbalken skall emellertid bestämmelse i KL eller särskild lag eller författning om gudstjänst vid allmän domstol lända till efterrättelse (R.P. § 10).
    Äro flere domstolar förlagda till samma ort synes hinder ej möta att rättegångsgudstjänst hålles gemensamt.3

    Rättegångsgudstjänster ha således varit i lag föreskrivna i vårt land sedan KL:s tillkomst. Denna undertecknades av Karl XI den 3 september 1686. Men lagen förelåg ej i tryckt skick förrän i slutet av påföljande år. I ett särskilt brev till konsistorierna den 21 december 1687 meddelade Kungl. Maj:t, att KL nu blivit färdig »och således till en fullkomlig kunskap befordrad varder». Exemplar därav utskickades och Kungl. Maj:t föreskrev att kapitel efter kapitel skulle uppläsas i kyrkorna. Härmed skulle fortsättas så länge, att lagen bleve allmänt känd och hos alla i gott minne.4 Bestämmelsen om rättegångsgudstjänst i kap. 2:13 bör alltså ha varit allmänt känd under år 1688.
    De lagförslag som föregingo 1686 års KL antyda icke att rättegångsgudstjänster tidigare funnits eller varit påtänkta.5 KL:s föreskrift innebar emellertid i själva verket inte en nyhet, ty året före lagens promulgation hade konungen givit befallning om, att gudstjänst skulle hållas »vid alla tingsplatser så ofta ting hållas». Detta hade skett uti ett den 24 juni 1685 i Kungsör till biskoparna i Sverige och Finland utfärdat brev.6 Härigenom får man förklaring till att gudstjänster på en del håll omnämnas i domböckerna redan år 1686, då KL ej kan förutsättas vara känd.

 

    3 Enligt överenskommelse hålles gemensam rättegångsgudstjänst i Göteborg fr. o. m. 1965 för hovrätt, rådhusrätt och de två domsagor som ha tingsställe i staden.
    4 Brev till Konsistoriet i Göteborg. Göteborgs Landsarkiv (G. L. A.).
    5 Se härom Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686. Handlingar rörande Sveriges historia. Ser. II (1872—1887).
    6 Riksregistraturet 1685 24/6, Riksarkivet. J. Bergenhielms föredragning.

478 FRIDOLF WILDTE    Brevet har följande lydelse:7
»Carl med Gudz nåde Sweriges, Giöthes och Wendes Konung etc. . .Såsom Wij finne både christeligit och nyttigt att förordna, det wijd alle tingsplatzer så offta ting hållas skall må skee uthi kyrkiorne der sammastädes en tillbörlig gudztiänst, och sedan först effter des lyckelige förrättande giöres en begynnelse med tingtandet, på thet man der wid må kunna förmoda en så mycket bättre wälsignelse och framgång; altså är här med till Eder wår nådige willie och befallning att I jämwäl öfwer hela Edert stift giöre en sådan förordning att ett så lof- och christeligit bruk uthi wederbörlige kyrkior måtte oförsummeligen i acht taget warda så offta någre ting hållas skohle kunnandes icke allenast samma gudstiänst så tidigt begynnas att den till klockan 8 om morgonen är alldeles sluten, uthan och då sådane texter uthur den Heliga Skrifft uthdragas och förklaras som wid slijke tillfällen både för domarne, parterne och witnen kunne wara tiän och upbyggligt.Kungsör d. 24 junij 1685.
                                                              Carolus
                                                                                                                  J. Bergenhielm»

    Riksregistraturet utvisar att det till biskopen i Västerås avlåtna brevet fått en något avvikande formulering. Föreskriften om tingspredikningar skulle gälla »icke allenast för den delen som lyder under Wästmanland, hwarest i Wästerås stift redan för detta den plägseden i föllie af Wår derom till Biskopen dersammastädes afgångne ordre ähr inrättat, uthan ock öfwer alt i hela Edert stifft giöres sådan förordningh etc».8 Det har inte varit möjligt att avvinna källorna några upplysningar om denna »plägsed».9 Konungens avsikt bör väl ha varit att försöksvis införa gudstjänster av denna form i Västmanland. Det är då rimligt att tänka sig att överläggningar mellan honom och biskopen ägt rum i samband med något tidigare besök i Kungsör.
    Man torde kunna utgå från att förslag om allmänna rättegångsgudstjänster väckts under det sista skedet av kyrkolagstiftningsarbetet, vilket som bekant utfördes efter konungens direkta ingripande. Att konungen skulle intressera sig för denna gudstjänstform är naturligt. Här öppnade sig en möjlighet för den med staten nära förenade kyrkan att i sin fostrande gärning nå domare, parter och vittnen, men också den talrika tingsmenighet, som vid denna tid plägade samlas vid tingen. Rättsskipningen var en världslig angelägenhet, men om rättens gudomliga ursprung borde ingen tvekan få råda. Föreskriften om tingspredikningar bör alltså främst betraktas som ett led i det kyrkliga nydaningsarbetet. Dess samband med reformerna inom rättegångsväsendet på 1680-talet får därför ej förbises.10 När kyrkolagsarbetet kunde

 

    7 Här cit. efter originalbrev till biskopen i Göteborg. G. L. A.
    8 Riksregistraturet 1685.
    9 Brevet till biskopen i Västerås har ej påträffats i domkapitlets arkiv. Ej heller har något tidigare brev om tingspredikningar i Västmanland bevarats. För dessa upplysningar står jag i tacksamhetsskuld till stiftssekreterare O.Wersäll. Det bör tilläggas att domböckerna från Åkerbo, Snevringe och Tuhundra härader icke innehålla några anteckningar om tingspredikningar den här aktuella tiden. (Åkerbo häradsting hölls i Björskogs sockenstuga nära Kungsör). Detta utesluter ej att sådana hållits. Anteckningar om gudstjänster synas ej ha skett i Västmanland under den första tiden.
    10 Om detta arbete se J. E. Almquist, Lagsagor och domsagor i Sverige, I (1954), s. 7.

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNSr 479föras till en lösning visste man inte. Den långa tid detta pågått gav ej anledning till alltför stor optimism. I betraktande härav innebar konungens åtgärd att utfärda en särskild föreskrift om tingspredikningar innan kyrkolagstiftningsarbetet slutförts ej något överraskande.
    Skillnaden mellan 1685 års nådiga brev och KL ligger främst däri, att föreskrifterna vidgats att omfatta ej blott häradsrätter utan även rådhusrätter och hovrätter. KL inför även möjlighet att hålla gudstjänst å själva tingsstaden, en för den kommande utvecklingen betydelsefull detalj.
    Rättegångsgudstjänsternas genomförande torde icke överallt kunnat ske omedelbart. Säkerligen vore det optimistiskt att räkna med, att 1685 års nådiga brev i större utsträckning lett till efterföljd. I och med att rättegångsgudstjänsterna infogats i den nya KL jämställdesde emellertid med andra gudstjänster, vars fullgörande åvilade prästerskapet. Det var konsistoriernas och biskoparnas plikt att tillse, hur detta skulle ske inom ramen för den prästerliga organisationen. Men genomförandet var också beroende av tingslagens storlek, tingsställenas belägenhet och lokalförhållandena.
    I fråga om predikoskyldighetens fullgörande gav KL ingen direkt anvisning. Frågan blev också tidigt föremål för överväganden. Vid 1689 års riksdag undrade sålunda prästerskapet i Kalmar stift, om tingspredikan skulle hållas av pastor i församlingen där tinget stod eller om besväret skulle »gå omkring häradet».11 Det är väl sannoliktatt biskoparna vid riksdagen dryftat saken, kanske också erhållit direktiv; i alla händelser utbildades snart den regel, att predikoskyldigheten skulle fördelas mellan prästerna i kontraktet efter uppgjord turordning.
    Skara konsistorium hade redan 1687 haft saken under behandling och resolverat »att munus concionandi wid tingsställen skall wara ambulatorium inter vicinos Pastores et Comministros uti samma tingslaget» d. v. s. att tjänstgöringen skulle ambulera mellan närboende kyrkoherdar och komministrar i tingslaget.12 Frågan var ånyo föremål för behandling 1688 — alltså omedelbart efter det KL blivit känd — då det tidigare beslutet upprepades med tillägg att detta skulle »genom præpositum blifwa dem å Consistorii wägnar förehållit.»13
    Från konsistorierna i Göteborg och Karlstad ha inga protokoll bevarats den här aktuella tiden. För Göteborgs stift kunna emellertid upplysningar inhämtas ur andra källor. Att tingspredikningar tidigt hållits i Göteborgs och Bohus län styrkes av ett brev från landshövdingen till biskop Wallerius 1687 med förslag att predikningarna skulle förläggas till tingshusen när det var lång väg till kyrkan.14 Denna fråga

 

    11 Prästeståndets riksdagsprotokoll 1680—1714 (1962) s. 402.
    12 Skara Kons.prot. 1687 aug.
    13 Skara Kons.prot. 1688 1/2. Förfrågningar från präster om gudstjänsternas fördelning tyda på direktivens oklarhet. Jfr Kons.prot. 1690 11/7 o. 23/7. För forskning i Skara kons.arkiv står jag i tacksamhetsskuld till kyrkoherde em. C. E. Lindstedt.
    14 Göteborgs och Bohus läns landskanslis registratur 1687 11/7. G. L. A.

480 FRIDOLF WILDTEhade varit föremål för överläggningar vid senaste prästmöte och synes ha föranlett invändning från prästerskapet.15
    Även i Halland ha tingspredikningar förekommit tidigt. Av konsistoriets bevarade handlingar från 1694 får man veta, att en turordning för prästerskapet i Laholms kontrakt tidigare funnits, ehuru den — av skäl som vi senare skola återkomma till — nu vid ett tillfälle ej tagits i akt. Detta gav konsistoriet anledning anmoda kontraktsprosten att uppgöra en viss cursus eller ordning icke endast för Laholms utan även för Halmstads kontrakt, varefter var och en skulle veta en god tid förut när ordningen tillkomme honom att hålla tingspredikan.16 Då konsistoriet erfarit, att prästerna anlitat andra och oordinerade personer till denna förrättning, anbefalldes de samtidigt att i egna personer förrätta tingspredikan och ej annat än i nödfall anlita andra präster.17
    Man torde sålunda vara berättigad utgå från, att konsistoriet i Göteborg på ett tidigt stadium givit direktiv om predikningarna. Säkerligen var det ur försvenskningssynpunkt icke betydelselöst att bestämmelserna noga följdes i de nya provinserna.

    Den förnämsta källan för vår kännedom om rättegångsgudstjänsterna är häradsrätternas domböcker. Väl finnas även s. k. tingspredikoböcker bevarade, men de äro få och i allmänhet från sen tid. I domböckerna antecknades som regel om gudstjänst hållits. När gudstjänsten slutats utlystes tinget och påbjöds rättegångsfrid. Härefter togo förhandlingarna sin början.
    En undersökning av hela detta mycket omfattande material har nu inte varit möjlig. Den har begränsats till de västra delarna av riket och omfattar landskapen Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och Värmland, alltså Skara, Göteborgs och Karlstads stift. Häri ingå såväl delar av det ursprungliga riksområdet som två av de genom Roskildefreden tillkomna provinserna.18
    Uppgifter om rättegångsgudstjänster förekomma ej regelbundet den första tiden efter bestämmelsens tillkomst. På en del håll börja anteckningarna redan omkring 1687—1690 medan de på andra håll ej finnas förrän in på 1700-talet. Betyder detta att KL:s påbud tillämpats senare i vissa landsändar eller kan ojämnheten få en annan förklaring? För att kunna besvara denna fråga torde en kort översikt av domböckerna vara nödvändig.

 

    15 Landskansliets registratur 1688 2/4.
    16Göteborgs Kons. brevbok 1694 7/9.
    17 Med oordinerade personer torde avsetts studenter. Av senare praxis framgår att det inte var ovanligt att pastorsadjunkt predikade i ordinarie prästs ställe.
    18 Undersökningen grundar sig, utom för Hallands del, på originaldomböckerna i Göteborgs Landsarkiv (G. L. A.). För Hallands vidkommande ha de renoverade domböckerna i Göta Hovrätts arkiv från 1690-talet begagnats. Därjämte ha stickprov tagits från andra delar av riket, främst Södermanland, Västmanland och Dalarne i Uppsala Landsarkiv (U. L. A.).
    Då anteckning om gudstjänst alltid återfinnes i dombokens ingress, har särskild hänvisning till källan endast i undantagsfall ansetts nödig (gäller hela den följande framställningen).

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST 481    Domböckerna uppge allmänt att tingspredikningar tidigt hållits i Västergötland. Undantag finnas huvudsakligen i Älvsborgs län och gälla härader som ingå i samma domsaga. Förklaringen till dessa bör sökas i olika praxis hos häradshövdingarna den första tiden; man har inte överallt ansett det nödigt att anteckna gudstjänsten. Man kan också iakttaga att förändring i domsagoindelning återspeglas i anteckningarna. För Ås och Vedens härader saknas ex.vis anteckningar före 1696, men sedan häraderna överförts till andra domsagor, där gudstjänster plägat omnämnas, finner man anteckningar även i Ås och Veden. Vidare kan man konstatera att även om anteckningar om gudstjänster ej finnas, har häradsrätten dock reagerat när prästen av någon anledning uteblivit.19
    I Bohuslän styrka domböckerna att gudstjänster hållits tidigt. Ehuru den judiciella indelningen knappast var helt genomförd och tingen stundom höllos gemensamt för flere härader, ha gudstjänster förekommit i landskapets norra hälft så tidigt som 1686—1689 och på Inland, Orust och Tjörn från omkring 1690.20
    Däremot saknas nästan helt anteckningar om tingspredikningar i Halland motsvarande tid. Vid ett ting med Halmstads härad 1692 »examinerade» häradsrätten om alla parter varit i kyrkan och åhört gudstjänsten, en i och för sig mycket ovanlig anteckning,21 och vid två ting i andra härader upplyses helt kort, att gudstjänst ej hållits.22 Då den judiciella indelningen i Halland synes ha varit väl genomförd med ting på bestämda tingsställen i varje härad och myndigheterna, såsom vi erfarit, reagerat mot försummelser från prästerskapets sida, torde det vara berättigat att utgå från, att KL:s bestämmelser tidigt blivit tillämpade, ehuru häradshövdingarna liksom i några domsagor i Västergötland icke ansett nödigt anteckna något om predikningarna.
    Dalsland utgjorde före 1770 en enda domsaga. Häradshövdingen Johan Rhodin (adlad Leijonbielke) begärde i memorial till landshövdingen i Älvsborgs län 1690, att konsistoriet ville beordra prostarna att låta tingspredikningarna ske på tingsställen eftersom kyrkorna på orten voro avlägsna.23 Hur detta ordnades veta vi inte, men det är ju tydligt att avsikten varit att predikningar skulle hållas. Varken Rhodin eller hans efterträdare gjorde emellertid några anteckningar om gudstjänster. Först när häradshövding C. G. Löwenhielm tillträdde ämbetet 1729 omtalas sådana.

 

    19 Se ex.vis Väne härads dombok 1711 23/10.
    20 Om svensk rättegångsordnings införande i landskapet, se J. E. Almquist, a. a., s. 414.
    21 Halmstads härads dombok 1692 15/2.
    22 Himle härads dombok 1692 26/2 och Tönnersjö härads dombok 1694 11/6.
    23 Skara Kons.prot. 1690 6/8. Den nyutnämnde landshövdingen Lars Eldstierna hade översänt brevet till konsistoriet för dess beslut, tydligen ovetande om att han bort vända sig till konsistoriet i Karlstad. Skara Kons. nödgades upplysa landshövdingen om »att Dalsland där Hr Rhodin är häradshövding lyder intet till detta stiftet, så att man prästerskapet på den orten ej något kan befalla, förmodandes likväl att detsamma efter Kungl. Maj:ts uttryckliga befallning då vederbörande det påminna hålla tingspredikningar på de ställen som bekvämast är». 


31—653005. Svensk Juristtidning 1965

482 FRIDOLF WILDTE    I Värmland är det på grund av anteckningarnas stora ojämnhet svårt att bedöma när tingspredikningar börjat införas. Vid denna tid funnos två domsagor, motsvarande vad som sedermera kallats Östersysslet och Västersysslet. De tidigast antecknade gudstjänsterna finner man i den västra domsagan: Jösse 1700, Gillberg, Grums och Näs 1714 etc. I flere tingslag saknas anteckningar till in på 1720-talet och ej ens då bli dessa regelbundna. Detta torde berott på flere omständigheter: svårigheten att genomföra fasta tingslag med bestämda tingsställen, betydande avstånd och ett föga utvecklat kommunikationsväsen, vilket allt försvårat prästerskapets möjligheter att regelbundet infinna sig vid tingen. Häradshövding Carl von Numers, som 1730 tillträtt Östersysslets domsaga, antecknar sålunda för vissa ting att gudstjänst hållits, medan han för andra blott upplyser, att tinget börjat »med anropande till Gud av dess nådiga hjälp och bistånd uti denna tingsförrättning» (Älvdal 1729, då han var vikarie, Fryksdals övre tingslag 1731, Ölme 1733). Här återspeglas med största sannolikhet en av omständigheterna framtvingad praxis. Var det inte möjligt att få en präst till tinget fick bön ersätta predikan. Detta var naturligtvis en utväg som man även på andra håll någon gång måste tillgripa men icke i sådan utsträckning som i vidsträckta och glest befolkade bygder.24
    Vår granskning av domböckerna kan sammanfattas sålunda. I Västergötland, Bohuslän och Halland, sannolikt även i Dalsland, ha rättegångsgudstjänsterna införts omedelbart efter det bestämmelser härom utfärdats eller i alla händelser kort tid därefter. För Värmland är det vanskligt att draga motsvarande slutsats; man får här räkna med en senare tidpunkt åtminstone i vissa tingslag.
    Med KL:s fortsatta tillämpning följde behov av kompletterande och förtydligande bestämmelser. Tveksamhet uppstod sålunda, var gudstjänsten borde hållas när tingsstället låg långt bort från kyrka. Hur skulle man förfara om prästen ej kom till tinget och ej anmält laga förfall? Och vilka krav som borde uppställas på närvaro vid gudstjänst var en fråga som vid flere tillfällen föranledde Kungl. Maj:ts ingripande.
    KL utgick från att gudstjänsten skulle hållas i kyrkan; »där hon avlägsen är» kunde gudstjänsten emellertid hållas på själva tingsstaden. Häri låg en viss oklarhet, som kunde ge anledning till olika tolkningar. Prästerskapet fann också skäl att klaga häröver och hemställde 1697, att Kungl. Maj:t måtte förbjuda att tingspredikan förrättades annorstädes än i Guds hus, såvida detta icke vore oundvikligen nödvändigt på grund av stor avlägsenhet.25 Man kan emellertid förmoda att häradshövdingarna hyst en viss motvilja att inför ett ar-

 

    24 En jämförelse med Dalarne är här av intresse. I december och januari reste domhavanden omkring och höll ting i de stora kyrkbyarna i Österdalarne. År 1697 utlystes tinget i Gagnef 4/12 »efter tingspredikan sedan allmogen var församlad i sockenstugan». Tinget i Orsa 20/12 begynte »när allmogen efter bönestunden var samlad i sockenstugan». Dombok för Österdalarne U. L. A.
    25 Prästeståndets riksdagsprotokoll 1680—1714, s. 519.

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST 483betsamt ting bege sig för långt bort från tingsstället.26 Såsom vi erfarit löstes frågan genom Kungl. Res. den 17 oktober 1697 på det sätt att om kyrkan vore över en fjärdingsväg avlägsen predikan finge ske på själva tingsstaden.
    Härefter har väl ingen tvekan bort råda var gudstjänsten skulle hållas. I praktiken förfor man emellertid stundom olika inom ett och samma tingslag. Årstid och väderlek ha härvid spelat in liksom tingslokalernas beskaffenhet. Många nya tingshus tillkommo på 1700-talets senare del och häradshövdingarna föredrogo ej sällan att förlägga gudstjänsterna till dessa, även om avståndet till kyrkan var mindre än en fjärdingsväg. Då förhållandet icke synes ha påtalats kan man förmoda att det skett i samförstånd med prästerskapet.
    Svåra väderleksförhållanden under vintertid kunde stundom hindra domhavande och präst att infinna sig till den bestämda tingstimman. I Sundal inträffade domhavanden först dagen efter det vintertinget 1772 skulle tagit sin början; snöfall och »örwäder» hade hindrat honom. Emellertid upplyses att gudstjänst hållits för nämnd och allmoge i vanlig ordning. Till Kullings vinterting 1806 infann sig icke den präst som skulle tjänstgöra. Men även allmogen hade till stor del uteblivit på grund av starkt yrväder och snöfall som gjorde vägarna oframkomliga. Domboken upplyser att det ej funnes någon möjlighet att komma fram, innan yrvädret lagt sig och vägarna »blivit öppnade». Häradshövding och nämnd hade tydligen infunnit sig redan föregående dag och tinget kunde börja »efter förrättad bön och åkallan till Gud om dess kraftiga hjälp och bistånd under göromålen».
    Om prästens uteblivande vid andra tillfällen berodde på försummelse eller om laga förfall kunde åberopas får man ej alltid veta. I Kåkinds härad väntade man vid sommartinget 1705 till klockan elva med tingets pålysande utan att någon präst infann sig. Vid Gäsene härads vinterting 1723 hade häradshövding med nämnd och tingssökande allmoge begivit sig från tingsstället Ljung till Grude kyrka för att bevista tingspredikan. Sedan man »från ordentlig tid om morgonen» några timmar avbidat prästens ankomst nödgades man återvända till tingsstället och utlysa tinget. Ännu tålmodigare var häradsrätten i Gillberg vid hösttinget 1752; man väntade fåfängt på den präst som skulle förrätta gudstjänsten ända till klockan tre eftermiddagen.
    Domböckerna innehålla emellertid även upplysningar om sådana fall, då laga hinder åberopats. Var tingslaget mycket litet kunde det vara svårt att ordna med tingspredikningarna. Det lilla bohushäradet Inlands Torpe omfattade blott ett pastorat. Vid vintertinget 1692 kunde gudstjänst ej hållas, eftersom kyrkoherden nyligen dött och ingen ny präst ankommit till pastoratet. En annan gång hade kyrkoherden blivit sjuk, varför allenast bön kunde hållas. Ett hinder av ovanligare slag berättas ha inträffat i Gäsene 1696. Kapellanen Eric Fabritius, som

 

    26 Denna mening torde utgjort motiv för häradshövding Rhodins ovan nämnda memorial om tingspredikningarna på Dal. Jfr vidare häradshövding J. Torstensson Bärgqvists yttrande över Förslag till rättegångsstadga 1695, Förarbetena till Sveriges Rikes lag, utg. av W. Sjögren, VII (1908), s. 553.

484 FRIDOLF WILDTEenligt ordningen skulle predika vid vintertinget, uppgavs »wara opasslig blefwen af dät dess bookhölla skall nedfallit och honom illa slagit».
    Visste häradshövdingen att laga förfall förelåg kunde tinget pålysas utan större tidsutdräkt. Men när så inte var fallet fördröjdes tingets öppnande i väntan på präst och gudstjänst, vilket ledde till förskjutning i de instämda målens handläggning. Förhållandet uppmärksammades tidigt och det ifrågasattes, om icke straff borde utkrävas av den som utan laga förfall försummade tingspredikans hållande.27 I Kungl. Brev den 3 juni 1752 stadgades också, att präst som gjorde sig skyldig till sådan försummelse skulle plikta 30 daler till socknens fattiga.28
    I de — sannolikt få — fall som föranlett konsistoriernas ingripande hade man tidigare fått nöja sig med att tillrättavisa de försumliga. Såsom vi ovan erfarit hade Göteborgs konsistorium 1694 föreskrivit uppgörande av ny turordning för tingspredikningarna i södra Halland, sedan det blivit känt att ingen präst infunnit sig vid Tönnersjö härads sommarting och häradshövdingen måst »träda utan föregången predikan till sina ämbetes förrättningar». Landshövdingen hade rapporterat saken till biskopen, som genast svarade att »försummelsen förtryter konsistorium högeligen och skall den ej heller onäpst bliva.»29 Av utredningen framgick sedermera, att en prästänka under nådåret ej underrättat vikarien å kyrkoherdetjänsten, att predikan skulle hållas enligt uppgjord ordning. Konsistoriet sökte nu urskulda saken hos landshövdingen under framhållande av änkans stora sorg och bedrövliga tillstånd. Emellertid sade sig konsistoriet också vilja genom en skarp och allvarsam förmaning tillhålla prästerskapet att icke mer låta slikt klagomål över sig komma. I skrivelsen till kontraktsprosten erinrade konsistoriet om, att det vore andra gången som kontraktisterna »med sådan försummelse sig försett» och att flere sådana fauter borde förekommas.30
    Sannolikt ha häradsrätterna endast påtalat mer flagranta försummelser från prästerskapets sida. När Väne häradsrätt år 1714 beslöt anmäla kapellanen i Vassända Kilian Sunderberg »till vederbörligt beivrande» för att han försummat tingspredikan, hade tydligen domstolen i minne, att han några år tidigare också uteblivit. Det fanns alltså skäl att nu ej ta för lätt på saken. Häradshövding Daniel Rosenholm, som eljest inte brukade ett alltför vidlyftigt skrivsätt, relaterade utförligt vad som förekommit. Förgäves hade häradshövding, nämnd och tingssökande allmoge måst vänta på predikanten i kyrkan till över klockan tolv. Därefter hade man begivit sig till tingsstugan och tinget hade utlysts. Men tingsrättens första åtgärd var att på vederbörlig ort anmäla Sunderberg för en sådan mot KL stridande exorbitance.31

 

    27 Jfr Förarbetena till Sveriges Rikes lag, VII, s. 546.
    28 S. Wilskman, Swea Rikes Ecclesiastique Werk, I (1781), s. 662.
    29 Göteborgs Kons. brevbok 1694 22/6. Om landshövdingens uppsikt över rättegångsväsendet se Landshöfd. Instr. 28/1 1687, § 5. J. Schmedeman Kongl. Stadgar... ang. Justitiæ och Exekutions-Ährender, (1706), s. 1098.
    30 Göteborgs Kons. prot. 1694 22/8 o. brevbok 23/8 o. 7/9.
    31 Väne härads dombok 1714 11/10. Sunderberg hade uteblivit vid ett ting 1711. Han synes också i andra avseenden begått ämbetsfel och blev slutligen avsatt. Se J. W. Warholm, Skara stifts herdaminne, I, s. 200.

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST 485    Att få tag på en ersättare för präst, som inte i god tid anmält laga förfall, var väl i allmänhet uteslutet. Någon gång synes det dock ha lyckats. Domboken från Dimbo tingslag i Vartofta härad berättar, att vid vintertinget 1720 hade den ordinarie predikanten uteblivit. Emellertid fanns en annan präst, bataljonspredikanten Torsten Lithander, närvarande vid tinget. Häradshövdingen vädjade ej förgäves till honom. Ehuru oberedd, säger domboken, höll Lithander efter någon timmas förlopp »en härlig tingspredikan i tingsstugan».
    När gudstjänst ej kunde hållas inledde häradshövdingen stundom tinget med att själv läsa en bön. Såsom ovan framhållits torde detta varit fallet på en del håll i Värmland, där avstånd och kommunikationer medförde svårigheter för prästerskapet att regelbundet tjänstgöra vid tingen. Det är möjligt att detta även förekommit annorstädes i större omfattning än vad man kan utläsa av domböckerna.
    Mindre vanligt torde varit att häradshövdingen börjat rättsförhandlingarna med en kort bön, ehuru gudstjänst hållits i kyrkan i föreskriven ordning. Denna sed tillämpades i Kinne, Kinnefjärdings, Skånings och Kållands häraders domsaga under häradshövdingen Sven Erland Heurlins tid i början av 1800-talet. Domböckerna från hans tid ge en mycket överskådlig bild av tingets högtidliga öppnande i domsagan. När Heurlin satt som ordförande skrev han själv ingresserna och han eftersträvade att ge en fullständig bild av vad som förevarit. Gärna varierade han sina formuleringar. I det avseendet skilde han sig från det stora flertalet domare, som nöjde sig med rätt kortfattade ingresser, skrivna efter ett givet schema och ofta uppsatta av en yngre jurist eller tingsskrivare. Vid vintertinget med Kinne härad 1811 formulerade ex.vis Heurlin dombokens ingress på följande sätt: »Gudstjänsten förrättades i Holmestads kyrka av komministern i Björsäter Herr Sven Kämpe, efter vars bevistande rättens ledamöter sammanträdde i tingssalen, då tingets början med åtföljande tingsfrid kungjordes, rättsökande parter förmanades till ordning, lugn och försonlighet och domaresätet intogs under fortsatt åkallande av den Högste Gudens nåd och bistånd». Som exempel på andra av honom använda formuleringar kan anföras, att domaresätet intogs »under ytterligare åkallan av Allmaktens bistånd vid utöfningen av det dyra domarämbetet» eller »under fortsatt åtkallande av den allgode Gudens nåd att kunna uppfylla sina vid tillfället åliggande heliga plikter».

    Gudstjänsten är enligt KL avsedd såväl för »dem som i rätten sitta som dem, vilka för rätten komma skola». Härmed åsyftas — såsom även 1685 års Kungl. brev utsäger — domare, parter och vittnen.
    Enligt Kungl. Res. den 17 oktober 1697 borde domare och nämnd gudstjänsten »från begynnelsen till änden bevista.» Denna skyldighet inskärptes i ett särskilt Kungl. Brev till hovrätterna den 29 maj 1754.32 Kungl. Maj:t sade sig med särdeles missnöje förnummit att tingspredikningarna såväl av häradshövdingarna själva som en stor del av nämnden och de rättssökande blivit utan laga åtal och plikt försum-

 

    32 Wilskman a. a. s. 661.

486 FRIDOLF WILDTEmade. Fördenskull anbefalldes hovrätterna antyda för underdomarna att ej mindre till egen uppbyggelse medelst åkallande av Guds nådiga hjälp och bistånd i deras domareämbetens förrättande än att med deras efterdöme förelysa andra och undvika allt tillfälle till förargelse, i rättan tid till kyrkan tillstädeskomma och bevista den i lagen innan tingets början anbefallda allmänna gudstjänsten.
    I vad mån detta påbud varit berättigat kan icke utläsas av domböckerna. Ej heller är det möjligt att för 1700-talets senare del draga några slutsatser om domare och nämnd regelbundet varit närvarande vid rättsgudstjänst. I domböckerna användas olika formuleringar: stundom skrev man att gudstjänsten var bevistad, men det kan också hända att man nöjde sig med en kort anteckning att gudstjänst hållits.
    Emellertid fann Kungl. Maj:t anledning att på nytt upptaga ämnet. Det skedde i Kungl. Brev till hovrätterna den 27 maj 1801 angående lagarnas behöriga iakttagande och efterlevnad.33 Kungl. Maj:t erinrade inledningsvis, att vördnad för Gud samt behörig aktning för lagarne utgjorde grunden för ett folks styrka och samdräktighet samt dess enskilda medlemmars trevnad och välgång. Erfarenheten hade likväl visat, hurusom under tidernas lopp ett eller annat som blivit påbjudet och föreskrivet, kommit att stanna i förgätenhet. Av sådan orsak hade Kungl. Maj:t aktat nödigt att, jämte påminnelse i allmänhet till samtliga dess ämbetsmän om noga efterlevnad av vad äldre och senare nu gällande lagar och författningar innehölle, i synnerhet förnya åtskilligt av vad blivit förordnat angående domareväsendet samt därvid i vissa avseenden tillägga vad Kungl. Maj:t ansåge tjänligt och lämpligt.
    Sålunda hade i lag föreskrivits att gudstjänst skulle hållas om morgonen förr än rätten trädde till domaresätet, varjämte Kungl. Maj:t i brev den 29 maj 1754 allvarsammeligen erinrat domare att i rättan tid sig i kyrkan infinna och gudstjänsten bevista. Dock hade Kungl. Maj:t

»med missnöje förnummit, att å flere ställen domare en slik dem åliggande skyldighet åsidosätta, varav hos menige man som i dessa fall borde av domarens eget efterdöme till kärlek för Gud och hans sanna dyrkan uppmuntras, antingen uppenbar förargelse måste uppkomma, eller ock vid en, nu mera än förr rådande kallsinnighet för religionen och förakt för den allmänna gudstjänsten, sådane tänkesätt hos menigheten än mera styrkas och fortplantas. Till förekommande härav och emedan icke något kan vara angelägnare för en var, men i synnerhet för en domare till behörigt uppfyllande av det ansvariga ämbete honom blivit anförtrott, än att under erkännande av de mänskligheten i och för sig själv betraktad alltid åtföljande brister, åkalla Guds nådiga bistånd, råd och hjälp, varförutan framgången av de bästa avsikter icke kan vara säker; ty är härigenom Kungl. Maj:ts nådiga vilja och befallning, det samteliga hovrätter allvarligen tillhålla de under deras jurisdiktion lydande samtelige underdomare å landet, att hädanefter ofelbart ställa sig till efterrättelse vad i ovanberörde måtto, så väl om tingstimmans behöriga iakttagande, som gudstjänstens bevistande stadgat är.»

    Tillika föreskrev Kungl. Maj:t att domhavanden vid varje ting skulle hålla särskild anteckning bl. a. när han till tingsstället ankommit, om han vid gudstjänsten varit närvarande eller icke samt i senare fall vad hinder sådant vållat. Denna anteckning skulle efter varje tings slut in-

 

    33 G. R. Lilienberg, Svensk lagsamling, III (1879), s. 206.

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST 487sändas till hovrätten vid tio daler silvermynts vite. Allmänt antecknas härefter i domböckerna, att gudstjänst hållits i domhavandens eller i domhavandens och nämndens närvaro.
    Parters och vittnens närvaro berördes ej av Kungl. Maj:t. Även om det säkerligen förutsatts att dessa i överensstämmelse med KL bevistade gudstjänsten, betraktade man ej deras närvaro som en plikt. Karolinsk tid bedömde saken strängare. Av yttranden över förslag till rättegångsstadga 1695 framgår, att åtskilliga domare på allvar framfört den tanken, att något visst straff måtte bestämmas för de parter, som utan laga förfall försummade rättegångsgudstjänsten. Karaktäristiskt är det yttrande som avgavs av justitiebetjänte i Nylands och Tavastehus län: gudstjänsten vore ej allenast påbjuden för domaren och de övriga rättens ledamöter utan ock för alle i gemen, som kunde sig för kärande eller svarande inställa, att de dess medelst rördes i sina samveten. Något visst straff borde därför bliva determinerat för den av parterna, som ej bevistade tingspredikan utan laga förfall. Samma tanke framfördes även från andra håll.34
    Uttalandena giva klart vid handen att man önskade en komplettering av lagen. Icke någon remissinstans antyder möiligheten att enligt gällande lag utdöma böter för utevaro vid tinget. Och detta var också tvivelsutan riktigt; gudstjänsten var icke en del av själva rättsförhandlingarna. Märklig är under sådana förhållanden en anteckning i Halmstads härads dombok 1692, som innebär att häradsrätten kontrollerat om parterna bevistat tingspredikan och förutsatt påföljd för utevaro från denna.35 »Då i förstone examinerades om alle parterne wohre wijdh körkian och tingprädikan anhörde, efftersom dhe, som absenterade wydh hwar och enn saakz företagande effter specificationen skohla blifwa ansedde». Detta bör betyda att en viss behandling skulle komma frånvarande till del, sannolikt att de kunde beläggas med straff i form av böter.36 Emellertid framgår icke av saköreslängden om så skett i något fall.
    Någon liknande anteckning har icke observerats varken vid denna eller annan häradsrätt den aktuella tiden.

    Rättegångsgudstjänstens utformning är antydd i KL: gudstjänsten skall hållas med sång och böner samt någon lämplig texts förklaring, som giver anledning att betänka det verkets viktighet som företagas skall. Exempel på lämpliga texter lämnades i 1693 års kyrkohandbok. Ytterligare anvisningar förekommo icke; sådana infördes först i 1810 års kyrkohandbok.37 Gudstjänstens art gav knappast heller möjligheter till någon rikare utformad liturgi. Predikan var det väsentliga.
    Gudstjänstens direkta samband med tinget kunde — såsom vi ovan erfarit — skapa irritation om inte allt fungerade efter beräkning. Men även ur en annan synpunkt får denna kombination betydelse. Guds-

 

    34 Förarbetena till Sveriges Rikes lag, VII, s. 601. Se även s. 544, 569 ff, 586, 616, 631.
    35 Halmstads härads dombok 1692 15/2.
    36 Se Svenska Akademiens ordbok Bd II under anse.
    37 1693 års kyrkohandbok s. 106 och 1810 års kyrkohandbok s. 32.

488 FRIDOLF WILDTEtjänsten borde inte vara så lång, att den medförde en förskjutning i rättsförhandlingarna. Särskilt under den mörka årstiden måste man taga väl vara på dagen. Man kan därför förstå häradshövdingen Johannes Torstensson Bärgqvist när han i sitt yttrande över 1695 års förslag till rättegångsstadga uttryckte farhågor för långsamma och vidlyftiga predikningar, som kunde hindra processen. Därför borde viss tid föreskrivas för tingspredikan i likhet med vad som vore fallet med ottesångsgudstjänster enligt KL 2:4.38Men tiden var van vid långa predikningar och någon allmän reaktion förspordes ej. Hur lång tid en tingspredikan räckte vet vi naturligtvis inte mycket om, men säkerligen tog den inte kortare tid än en timma, snarare längre.39
    I domböckerna antecknas rätt allmänt vem som predikade. Härutöver får man sällan veta något om själva gudstjänsten. Någon gång ha predikotexter upptecknats; i enstaka fall ha dessa beledsagats av korta omdömen rörande predikningarna, men det är ovanligt och har endast kunnat iakttagas på några håll i Västergötland. Personligt hållna anteckningar finnas från Marks och Bollebygds härader omkring 1688—1693, då Samuel Ehrencrona var häradshövding, och från Svante Segerwalls tid som häradshövding i Vartofta omkring 1716—1720. Ehuru en närmare redogörelse för tingspredikningarnas innehåll faller utom ämnet, skola några exempel på dessa anteckningar här återges.
    Vid Marks höstting 1688 hölls predikan av kyrkoherden herr Måns i Örby, som till text hade valt Salomos Ordspråksbok Kap. 6. »Märkeligen och wäll» förklarade han »dhe 7 odyghder som wij skohle beflijta oss om att undfly och dhe 7 dyghder som wij åther skohla ware oss angeläget att styra och pryda wåhre Hiertan, Hug och Sinnen, ordh och giärningar medh». Kyrkoherden Olof Pihl i Kungsäter säges likaledes ha predikat vid vintertinget 1689 märkligen och väl med omständligt utläggande av Jesu Syraks Bok Kap. 25 v. 5. När Pihl ånyo predikade vid hösttinget 1694 valde han en av de texter, som kyrkohandboken rekommenderade, nämligen 2 Krön. Boken Kap. 19 v. 6—7 och även då fick han ett gott vitsord av domaren.
    Häradshövding Segerwall fällde inte alltid omdömen om predikningarna och härav kan man förmoda att han i viss mån graderat dem. Kyrkoherden i Varv Johan Scarén utlade vid vintertinget med Dimbo tingslag 1716 hela Davids Psalm 101 »berömmeligen och väl till allas nöje» och texten sades vara »kompetent och tjänlig» uti de svåra krigstider som rådde. När kyrkoherden i Habo Martin Seth predikade vid vintertinget med Slättängs tingslag 1720 fick han också ett gott vitsord. Som text hade han valt Vishetens Bok I:1, »vilken så härligen förklarades att allas åhörande skedde med största nöje».
    De gammaltestamentliga texterna var något för tiden karaktäristiskt; sådana voro också direkt anvisade i 1693 års kyrkohandbok i större omfattning än texter ur Nya testamentet. Biskop Yngve Rudberg har i en fin studie över en s. k. tingspredikobok från Skånings och

 

    38 Förarbetena till Sveriges Rikes lag, VII, s. 553.
    39 Åse härads dombok 1805 25/10 upplyser att tingspredikan, som hölls i tingssalen, tog en tid av en och en halv timme.

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST 489Valle härader framhållit de gammaltestamentliga texternas övervikt under 1700-talet och den förskjutning som efterhand skedde till förmån för Nya testamentet.40 Sådana tingspredikoböcker torde ha funnits rätt allmänt, även om endast ett fåtal bevarats till våra dagar. De cirkulerade mellan prästerna i kontraktet efter tur och ordning och för varje ting antecknades predikant och text samt tjänstgörande domare.41 I den av Rudberg beskrivna boken har en präst i början av 1800-talet nedtecknat en rad latinska citat, valda med hänsyn till den särskilda uppgift som åvilat predikanten. Några äro allmängiltiga, andra åter ha en mer tydlig adress. Det urval av citat från Cicero och andra latinska författare som här samlats är ett bidrag till västgötsk lärdomshistoria från en tid då klassisk bildning ännu var levande. Rudberg har också framhållit dess inflytande på svensk predikan under gången tid.

    Vår utredning har utgått från tingspredikningarna vid häradsrätterna. Gudstjänsterna vid övriga domstolar ha inte givit anledning till samma problem, predikoskyldighetens fördelning var enkel och gudstjänsterna ha regelbundet hållits i stadskyrkorna. När Skara konsistorium 1690 diskuterade rättegångsgudstjänsterna var det därför först och främst tingspredikningarna som fördes på tal. Men konsistoriet berörde även rådhusrättspredikningarna och påminte domprosten, att han ingalunda ville förgäta, vad Kungl. Maj:t uti kyrkoordningen befallt om predikningar i städerna. Konsistoriet beslöt samtidigt att alla stiftets städer skulle tillskrivas härom.42 I samband med att många rådhusrätter numera upphört ha dessa gudstjänster i stor utsträckning försvunnit.
    Finland har ärvt rättegångsgudstjänsterna med svensk rätt. Och eftersom finsk rättegångsordning alltjämt har den gamla uppdelningen i två lagtima ting, vinterting och höstting, hållas två tingspredikningar årligen vid häradsrätterna. Från Danmark och Norge äro däremot sådana gudstjänster icke kända.

 

    40 Yngve Rudberg, Tingsprediko-cours för Skånings och Valle härader, Skarastudier 2 Saml. (1951).
    41 Tingspredikoböcker som gå tillbaka till 1700-talet finnas även från Södra Vadsbo, Viste och Gäsene i Västergötland. Gäseneboken användes fortfarande vid Borås domsaga.
    42 Skara Kons.prot. 1690 6/8.