SL eller BrB? Några övergångsspörsmål
Sedan brottsbalken trätt i kraft vid årsskiftet torde åtskilliga problem uppstå vad avser strafflags tillämplighet i tiden. Här skall närmast behandlas några frågor vid två brottstyper av stor praktisk betydelse, nämligen tillgrepp av motorfordon och ringa misshandel.
En hel del sådana brott, som begåtts före årsskiftet, kommer att prövas av domstol först efter detsamma. Jag kallar dessa fall övergångsfall i fortsättningen och vid dessa uppkommer spörsmålet om valet mellan brottsbalkens regler och strafflagens. I brottsbalkens promulgationslag (BrP) 5 § är regeln den, att strafflagen skall äga företräde och att brottsbalken skall tillämpas endast om den leder till lindrigare straff. Enligt straffrättskommitténs motiv till balken skall jämförelsen mellan lagarna ske efter en straffmätningsoperation in concreto utan alltför stort hänsynstagande till straffskalorna in abstracto (SOU 1953:14 s. 427), en princip som även ansetts gälla tidigare enligt praxis och doktrin.
Det må här inskjutas, att valet mellan strafflagen och brottsbalken har konsekvenser icke blott för den rena övergångsproblematiken. Såsom BrP 5 § är konstruerad inser man lätt, att domstolen vid valet av lag binder sig även i frågan om en eventuell strafflindring för ett visst brott i fortsättningen, alltså en ren straffmätningsregel. Valet får på så sätt en räckvidd utöver vad som omedelbart framgår. Den antagna straffmätningsregeln kommer ju att gälla långt efter det den nya lagen
trätt i kraft. Förhållandet har för äldre (likalydande) rätts del observerats av Beckman (SvJT 1944 s. 301) beträffande ett rättsfall angående häleri. I fallet avslöjade HD genom att tillämpa äldre rätt, att den då nya lagen ej skulle innebära någon strafflindring. En sådan skulle man däremot kunnat konstatera, om HD i stället citerat den nya lagen. Å andra sidan kan ej såsom BrP 5 § (eller dess föregångare) konstruerats någonting sägas om en eventuell straffskärpning. (Annorlunda vid den avfattning av paragrafen, som föreslogs av departementschefen i prop. 1964:10, se s. 228, då i stället för en mildring en straffskärpning kunnat utläsas av domstolens val av lag).
Vad härefter gäller brottstypen tillgrepp av motorfordon måste jag inleda med att rekapitulera dessa tillgrepps skiftande behandling under brottsbalkens tillkomsthistoria.
Då straffrättskommittén 1953 framlade sitt ovan omnämnda förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) konstaterade man, att domstolarna i sin praxis i regel bedömt tillgreppen som egenmäktigt förfarande samt att denna praxis enligt den debatt, som förts stred mot vad en allmänt utbredd opinion ansåg naturligt (se a.a. s. 270 f). Kommittén föreslog därför en sådan ändring i stöldparagrafen, att med tillägnelseuppsåt skulle jämställas uppsåt att bruka det tillgripna utan att återställa det.
Departementschefen ansåg emellertid vid lagrådsremissen 1958 (prop. 1962:10 s. B 192 f), att problemet erhållit en tillfredsställande lösning i praxis under mellantiden genom ett par vägledande avgöranden i högsta instans. De rättsfall som åsyftades var NJA 1954 s. 240 I och II. I dessa ådömdes ansvar för grov stöld vid biltillgrepp, varvid tillägnelseuppsåt ansågs styrkt med stöd av läran om dolus eventualis. Departementschefen ville därför ej avvika från då gällande rätts bestämmelser.
Lagrådet (a.a. s. B 442 f) slutligen bedömde frågan vara av så stor vikt att ett särskilt lagstadgande borde tillskapas för hithörande fall, en lösning som även föresvävat straffrättskommittén. Till vinnande av större klarhet borde det enligt lagrådet dömas för stöld endast i fall då tillägnelseuppsåt helt styrkts. För övriga situationer skulle ett nytt brott, tillgrepp av fortskaffningsmedel, tillskapas. Lagrådets förslag godtogs och det nya brottet återfinnes i BrB 8:7.
Mot bakgrunden av det anförda skall nu diskuteras, huruvida tillgrepp av motorfordon någon gång kan bedömas mildare enligt brottsbalken än enligt strafflagen. Antages en sådan mildring skulle ju brottsbalken tillämpas på dessa fall också såsom övergångsfall.
Först kan sägas, att då stöld eller egenmäktigt förfarande klart föreligger har någon strafflindring ej åsyftats med ty åtföljande användning av strafflagen för övergångsfallen. Tvärtom framhöll en ledamot av lagrådet, Reg.R. Klackenberg, att för det senare brottets del en viss straffskärpning ibland torde ifrågakomma i framtiden till följd av att BrB 8:7 för normalfallet ej upptager någon exemplifiering, vilket fallet var med SL 20:6, andra stycket (se vidare a.a. s. B 444).
Vad som däremot förefaller mer tvivelaktigt är om icke en strafflindring skett i de lägen, där domstolarna tidigare bedömt tillgrepp av
motorfordon som stöld med stöd av de ovannämnda prejudikaten, men där alltså det nya brottet efter årsskiftet i stället kommit in i bilden. Som skäl för en mildring skulle då kunna anföras att i brottsbalken maximum för de grova fallen av tillgrepp av motorfordon satts lägre än maximum för grov stöld, fyra respektive sex år. Ett lägre maximum för det nya brottet kan dock motiveras med att här är fråga om en begränsad krets av brottsobjekt och ej, vilket skulle ligga nära till hands, på avsaknaden av tillägnelseuppsåt. Mot detta kan i sin tur åberopas, att såsom lagrådets majoritet framhöll (a.a. s. B 443) även mycket värdefull egendom kan ingå i kretsen. Av principiella skäl borde ju dessutom avsaknaden av ett brottsrekvisit jämfört med stöld onekligen medföra en mildare syn.
Emellertid måste jag citera ett uttalande av lagrådet, som troligen skall tolkas som om någon lindring ändå icke varit avsedd. Lagrådet yttrar nämligen (a.a. s. B 442 f) med anknytning till de förut omnämnda rättsfallen: »Prövningen huruvida sådant eventuellt uppsåt som kan föranleda straff för stöld kan anses föreligga ter sig i hithörande fall oftast verklighetsfrämmande och inverkar föga på den bild man redan förut har av brottet». Lagrådet tycks ej tillmäta ett styrkt eventuellt uppsåt någon betydelse för brottets straffvärdhet, vilken väl avses när lagrådet talar om den bild man har av brottet.
Lagrådets ståndpunkt förefaller att ha större tyngd än de motargument som jag nyss anförde. Gränsen för större straffvärdhet synes mig riktigast dragas först där tillägnelseuppsåt utan någon tvekan föreligger.
Om det sålunda finns skäl att antaga, att någon strafflindring i här berörda fall troligen ej skall äga rum efter nyår, så har i gengäld förmodligen ej heller i praxis någon avsevärd straffskärpning blivit följden av HD-domarna från 1954. Jag vågar gissningen att domstolarna i de tveksamma stöldsituationerna ej låtit brottets slutliga rubricering inverka i någon högre grad på straffmätningen.
Beträffande ringa misshandel kan jag uttrycka mig kortare. Det blir närmast att ge ett exempel på att den jämförelse in concreto mellan ny och gammal lag, som omtalades i inledningen, kan ge ett i förhållande till straffskalorna besynnerligt resultat.
Först skall erinras om, att den ringaste formen av misshandel i strafflagen straffas med böter eller fängelse i högst ett år enligt SL 14:13 och att påföljden för misshandel i BrB 3:5 är fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, böter. För att därefter avgöra vilken lag, som blir tillämplig i övergångsfallen vid denna brottsgrupp bör ett yttrande av straffrättskommittén (SOU 1953:14 s. 137) av följande lydelse observeras: »Med de föreslagna straffskalorna i 5 § avser kommittén att söka åvägabringa en viss skärpning vid straffmätningen i förhållande till gällande rätt. Kommittén hyser den uppfattningen att våldsbrotten — i den mån de icke medfört död eller svår kroppsskada — i hittillsvarande rättstillämpning icke sällan bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten».
Ehuru de av kommittén föreslagna straffskalorna ändrades under
förarbetenas fortsatta gång, instämde ett flertal remissinstanser samt departementschefen i önskvärdheten av en straffskärpning. Kommitténs uttalande måste därför tagas ad notam, vilket skulle resultera i att strafflagen äger företräde i övergångsfallen. Att brottsbalken upptager ett brott, där endast böter ingår i straffskalan, innebär alltså icke att detta stadgande skall tillämpas om brottet finnes förskylla endast böter jämväl enligt brottsbalken. Böter kan ju ådömas även med stöd av SL 14:13. Med tanke på bötesstraffets exklusivitet i BrB 3:5 vid fall av ringa misshandel skulle man emellertid kunna hävda, att domstolen bättre markerade brottets ringa beskaffenhet genom att då i stället citera brottsbalken. Denna i och för sig beaktansvärda synpunkt kan dock icke vinna gehör, om jämförelsen skall göras in concreto. Bötesstraffet skulle ju enligt brottsbalken bli något högre, och det är detta faktum domstolen skall framhålla genom att tillämpa strafflagen.
På sina håll har kanske straffet för ringa misshandel redan skärpts något med stöd av straffrättskommitténs ovan återgivna uttalande. Denna skärpning kan dock ej gärna vara större än vad kommittén åsyftade, så att brottsbalken skulle innebära en mildring ånyo. Även i detta läge skall alltså strafflagen tillämpas. Roland Machnow