ERIK SJÖHOLM. Om politimakten och dess begränsningar. Akad. avh. Sthm 1964. Norstedts. Utg. av Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. Kr. 30,00. XVI+351 s.

 

Förvaltningsrättsliga avhandlingar äro relativt ovanliga i svensk rättsvetenskaplig litteratur. Varje gång någon framträder med en sådan är det något av en händelse. Förvaltningsrätten tillhör otvivelaktigt de områden inom den svenska rättsvetenskapen, som haft svårt att tillkämpa sig en mera erkänd position. Sedan gammalt ha civilrätten och straffrätten betraktats som juridikens kärna. För den liberala samhällsuppfattningen, som i stort bestämt rättsutvecklingen fram till vår tid, måste också de rättsregler, som bestämma förhållandet mellan de enskilda medborgarna, te sig som de centrala. I allt raskare tempo har emellertid politikerna av alla kulörer haft att inse att i det moderna samhället en mängd uppgifter måste lösas i gemenskap, vilket — sett ur ett rättsligt perspektiv — innebär att relationerna mellan den enskilde och samhället få ökande betydelse. Det är den offentliga rättens sak att vetenskapligt bearbeta det nya som här växer fram.
    Länge vägrade de klassiska juridiska disciplinernas företrädare att erkänna den offentliga rätten som en dessa jämställd. Utvecklingen på det akademiska planet går nämligen långsammare än inom samhället i gemen, där de rättsliga förhållandena måste snabbt anpassas efter livets krav. Incitamenten till rättsvetenskapliga insatser inom den offentliga rätten äro tyvärr alltjämt alltför svaga vid universiteten. Desto mera glädjande är det därför, att trots detta ogynnsamma utgångsläge dock en och annan vågar gripa sig an ett ämne inom detta rättsområde.
    Den här anmälda avhandlingen berör till yttermera visso ett förvaltningsrättsligt mycket centralt område, nämligen den allmänna politiens, vars yttre gränser gjorts till föremål för en ingående studie. Ämnets aktualitet sammanhänger ej med den raska sociala utvecklingen under de senaste decennierna, utan det kan anses vara klassiskt. Författaren är också i eminent grad sakkunnig. Erik Sjöholm har under en lång ämbetsmannagärning i olika positioner, lokalt, regionalt och centralt, ägnat krafter åt den allmänna politirätten. Det är därför tacknämligt att han nu, då han ingått i pensionsåldern, samlat sin rika erfarenhet på ett centralt avsnitt i en vetenskaplig avhandling. Dennas ämne är av grundläggande betydelse för den offentliga rätten: Hur långt äger samhällsmakten sträcka sina anspråk på medborgarna vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet? Vilka ingrepp mot enskild kunna enligt svensk rätt anses tillåtliga för att trygga kollektivets lugna tillvaro och statens yttre och inre säkerhet?

540 GUSTAF PETRÉN    Den naturliga utgångspunkten för ett studium av det valda temat synas de tillämpliga konstitutionella stadgandena utgöra. Tyvärr har författaren avvisat tanken att angripa problemen från statsrättsliga utgångspunkter. Uppenbarligen förhåller det sig så, att omfattningen av det allmännas möjligheter till ingripande gentemot individen till förmån för gemenskapen är — i den mån icke allmän lagstiftning innehåller närmare regler härom — att söka i konstitutionella grundregler: utgångspunkten måste härvidlag vara Konungens rätt enligt RF § 4 att styra riket. Från denna allmänna befogenhet härledes den makt att ingripa, som tillkommer de statliga organen i syfte att upprätthålla den rikets yttre och inre säkerhet och den allmänna ordning, som är nödvändig för att överhuvud statslivet skall kunna fungera normalt. Som en motvikt till detta grundlagsbud innehåller RF § 16 vissa allmänna stadganden, vilka uppdraga gränser för statsmaktens möjligheter att utan laga stöd ingripa gentemot individen och i vissa av dennes rättigheter. Dessa båda grundlagsstadganden angiva den yttre ramen, inom vilken politimakten har att utveckla sig. Avgränsningen är självfallet mycket allmän men icke desto mindre av stor betydelse. De stadganden, som finnas i polisiära instruktioner och annorstädes, vilka utfärdats av Kungl. Maj:t, vila på Kungl. Maj:ts allmänna befogenheter enligt RF § 4 men måste utformas under hänsynstagande till de rättigheter, som i RF § 16 äro tillerkända individerna.
    Avhandlingen behandlar politimakten, icke i termens betydelse av en viss organisatorisk enhet inom administrationen utan i dess betydelse av en viss samhällsfunktion. Det är därför naturligt, att avhandlingen inledes med en redogörelse för utvecklingen av denna funktion, sådan den kan utläsas ur politibegreppets successiva omvandling från dess ursprungliga betydelse, då det först dyker upp i Sverige i 1500-talets förra hälft och då det avser i stort sett förvaltning i allmänhet, till dess innebörd i modernt språkbruk, då det avser den del av den administrativa verksamheten, som tar sikte på upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
    Framställningens huvudändamål är att klargöra hur det område skall bestämmas, inom vilket samhället får utöva tvångsmakt för att upprätthålla det samhälleliga lugnet, samt att fastställa den grad av våld, som i olika situationer får komma till användning. Det är uppenbart att författarens långvariga praktiska erfarenheter skänka honom ovanligt goda förutsättningar att presentera lösningar, som ha utsikt att kunna allmänt accepteras. Det bör också nämnas, att författaren visat stor försiktighet i sina omdömen, som därför ej locka till motsägelse annat än på någon enstaka punkt.
    Författaren har då och då gjort det lättare för sig genom att avsiktligt förbigå frågeställningar som — ehuru de onekligen höra inom ämnesområdet — han dock utan närmare motivering funnit falla utom ramen för arbetet. Bl. a. har inledningsvis författaren förklarat sig avstå från att behandla de olika slag av tvångsmedel, med vilka politimakten utövas. I viss mån berör författaren dock frågan om politimaktens medel, då han i ett särskilt kapitel närmare ingår på avväg-

ANM. AV ERIK SJÖHOLM: OM POLITIMAKTEN 541ningen mellan skyddat intresse och brukbart medel. Behovs- och proportionalitetsprinciperna giva här vägledning: strängare ingripande än som erfordras för att skapa skydd få ej tillgripas, och ingripandets stränghet måste alltid stå i proportion till vikten av det intresse, som skall skyddas. Dessa enkla satser äro dock ej alltid helt lätta att tillämpa i praktiken, då beslut ofta måste fattas blixtsnabbt.
    Avhandlingen inrymmer inledningsvis en allmän skildring av de samhällsintressen som skola skyddas. Av stort intresse är därvidlag självfallet vad som förstås med de båda begreppen ordning och säkerhet. Av vikt är vidare den närmare innebörden av begreppet »allmän». Särskilt betydelsefullt är det att, då det gäller att skydda ordningen, göra klart för sig vilka platser som äro allmänna och på vilka sålunda ordningsuppehållande ingripanden äro tillåtliga. Författaren utgår som självklart från att uttrycket »allmän» är hänförligt också till säkerheten i sammanställningen »allmän ordning och säkerhet». Sannolikt har han rätt däri, vilket i så fall skulle innebära, att samhället ej äger ingripa för att bevara enskildas säkerhet i situationer, då något allmänt intresse ej är omedelbart berört. Praktisk betydelse får denna distinktion t. ex. vid besvarande av frågan, om det allmänna äger att med våld hindra enskild från att i sin bostad begå självmord. Anmälaren känner sig dock för sin del ej helt övertygad om att enskild säkerhet ej skulle vara skyddsobjekt.
    Författaren har utförligt uppehållit sig vid de frågor, som uppkomma, då intresset av allmän ordning och säkerhet skall vägas mot andra intressen, t. ex. församlingsfriheten, yttrandefriheten etc. Även i förhållande till enskild äganderätt föreligga problem, t. ex. hur långt får politimakten brukas för att flytta motorfordon, som placerats ordningsstörande?
    Arbetet har utgivits av statens nämnd för förvaltningsrättsliga publikationer. Detta faktum torde få tagas som ett erkännande av den praktiska betydelse arbetet bör tilläggas. Författaren har icke heller offrat mycket åt teoretiska spekulationer utan behandlat sitt ämne pragmatiskt. En stor del av dess värde ligger i det omfattande material, som dragits fram och systematiserats. Tyvärr saknar man ett sakregister, som skulle gjort boken lätthanterligare för praktikern, som ofta behöver kunna snabbt slå upp och läsa om en bestämd, avgränsad fråga. Dispositionen är ej heller så klar, att det alltid är lätt att finna det man söker med ledning av allenast innehållsförteckningen. Ett register lär vara på väg.
    Författarens starka sida är knappast de mera spekulativa utläggningarna — där framträder han relativt bunden av gammaldags begreppsjurisprudens. Bokens stora värde ligger däri att i den ett ganska konturlöst och hittills föga bearbetat rättsområde blivit kartlagt och fått fastare form. Författarens värderingar äro omdömesgillt gjorda och kunna tjäna till vägledning för den fortsatta rättsutvecklingen. Den offentliga rätten har berikats genom detta arbete.
Gustaf Petrén