SVENSK RÄTTSPRAXIS
BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1959—1963
Av professor HÅKAN NIAL
Aktiebolag
Beslut om nedsättning av aktiekapitalet må, då beslutet ej innehåller föreskrift att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden, icke bringas till verkställighet utan rättens tillstånd (67 § 1 mom. aktiebolagslagen). Det åligger rätten att kontrollera, att summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfond enligt bolagets fastställda balansräkning för nästföregående räkenskapsår icke understiger eller efter nedsättningen skulle komma att understiga sådana bolaget enligt samma balansräkning åvilande skulder, som skall tagas i beräkning vid skuldregleringsfonds bestämmande. Skulle det bundna kapitalet understiga eller komma att understiga skulderna skall ansökan avslås. Då skuldsättning på längre sikt, grundad på belåning av inteckningar i fastigheter av mera värdebeständigt slag, ansetts ekonomiskt väl försvarlig även om den överstiger bolagets eget kapital, har emellertid föreskrivits att bland skulderna ej skall inräknas gäld, för vilken bolaget lämnat säkerhet av inteckning inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet för vissa i lagen angivna slag av fastigheter. I NJA 1961 s. 63 uppkom fråga, om med »senast fastställda taxeringsvärdet» (72 § 2 mom. 1 st. a) aktiebolagslagen) var att förstå taxeringsvärdet vid den tidpunkt, då ansökningen om rättens tillstånd gjordes eller den, till vilken bolagets senast fastställda balansräkning hänförde sig. I HD:s beslut framhålles, att det vid tillståndsprövning enligt 67 § 1 mom. 2 st. aktiebolagslagen skall anställas en jämförelse mellan vissa poster i fastställd balansräkning för det räkenskapsår som närmast föregått ansökningen om tillstånd. Med senast fastställda taxeringsvärdet är att förstå det taxeringsvärde eller preliminära taxeringsvärde som gällde det angivna räkenskapsårets sista dag. (— Det kan slutligen anmärkas att bolaget, efter att ha fått sin ansökan avslagen av HR och HovR, i besvären till HD hemställde om bifall till bolagets ansökan om tillstånd till nedsättning av aktiekapitalet med yrkat belopp »eller det mindre belopp som kunde medgivas». HD förklarade emellertid att fråga om tillstånd till nedsättning av aktiekapitalet med annat belopp än det vid bolagsstämman beslutade icke kunde prövas i ärendet.)
NJA 1962 s. 648. I bolagsordning, som innehöll förbehåll om lösningsrätt vid övergång av aktie (70 § aktiebolagslagen), stadgades rö-
rande fördelningen av hembjudna aktier: »Anmäla sig flera berättigade, skall företrädesrätten dem emellan bestämmas genom lottning, verkställd av notarius publicus, dock att, därest samtidigt flera aktier hembjudits, aktierna först, så långt ske kan, skola jämnt fördelas bland dem, som vilja lösa.» Bestämmelsen hade avfattats i enlighet med i kommentarer till aktiebolagslagen intaget formulär. Vid uppkommen tvist rörande fördelningen av till inlösen hembjudna aktier gjorde en av aktieägarna gällande att de hembjudna aktierna skulle fördelas mellan aktieägarna i förhållande till det antal aktier dessa tidigare innehade. Bestämmelsen ansågs emellertid innebära, att aktierna så långt ske kunde skulle fördelas så, att de aktieägare, som ville lösa, erhöll lika antal aktier. — Jfr NJA 1963 s. 431, anmärkt här nedan.
I 76 § 1 st. aktiebolagslagen stadgas, att bolagsstämma ej må besluta om användande av bolagets vinstmedel för ändamål som uppenbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte. Från förbudet göres emellertid undantag då fråga är om användande av tillgångar till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt. I NJA 1962 s. 182 uppkom fråga huruvida bolagsstämma i Aktiebolaget Borgholms elektricitetsverk ägt besluta om avsättning av 20 000 kronor »till Borgholms stad att disponeras av drätselkammaren till förskönande av stadens torg el. dyl.» Det var i målet ostridigt att anslaget beviljats till ändamål som uppenbarligen var främmande för föremålet för bolagets verksamhet. Ehuru den i samband med anslaget lämnade föreskriften lät ändamålet framstå tämligen vagt och lämnade mottagaren en betydande handlingsfrihet ifråga om medlens användning ansåg HD — i betraktande bl. a. av att medlen skulle tillfalla Borgholms stad och disponeras av dess drätselkammare — i likhet med underrätterna att ändamålet med gåvan måste anses vara allmännyttigt. Vad åter skälighetsrekvisitet beträffar fann HD, som anmärkte att bolagets omsättningstillgångar med högst omkr. 100 000 kronor översteg dess skulder, att bolaget i sina anläggningstillgångar visserligen hade en betydande dold reserv men att anslaget, vare sig det ställdes i relation till bolagets behållna likvida tillgångar eller till aktiekapitalet (51 600 kronor) eller till den efter avsättning till skatt för utdelning tillgängliga årsvinsten (omkr. 27 000 kronor), var av en avsevärd storlek och måste anses vara av icke oväsentlig betydelse för bolagets ställning. Ändamålet med gåvan kunde ej anses vara av sådan beskaffenhet att det redan på grund därav kunde anses skäligt att detsamma tillgodosåges med ett så stort belopp. Jämväl omständigheterna i övrigt — att staden genom bestämmande inflytande i bolaget med gåvan tillgodosett ett behov, som eljest måst täckas med stadens egna medel, samt att bolaget under räkenskapsåret kostnadsfritt tillhandahållit staden elektrisk energi till ett värde av omkr. 25 000 kronor — talade enligt HD:s uppfattning emot att anslaget godkändes. HD fann följaktligen beslutet vara stridande mot 76 § 1 st. aktiebolagslagen.
NJA 1963 s. 431. Ändring av bolagsordning. I bolagsordning, som in-
nehöll förbehåll om lösningsrätt vid övergång av aktie, stadgades för sådant fall bl. a. att, om samtidigt flera aktier hembjödes till inlösen, aktierna skulle så långt kunde ske fördelas mellan dem som ville lösa i förhållande till deras aktieinnehav. Genom beslut vid två på varandra följande bolagsstämmor ändrades detta stadgande sålunda att, vid hembud av flera aktier, dessa skulle så långt kunde ske jämnt fördelas bland dem som ville lösa. Beslutet, som fattats med röstpluralitet enligt 133 § 5 mom. aktiebolagslagen, klandrades under åberopande i första hand att det rubbade rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier och därför jämlikt 1 mom. 1 st. samma paragraf krävde enhällighet mellan samtliga aktieägare och i andra hand att det uppenbarligen innebar fördel för vissa aktieägare till nackdel för andra och därför var ogiltigt enligt 76 § 2 st. aktiebolagslagen. Domstolarna i samtliga instanser fann, att det klandrade beslutet icke kunde anses innefatta sådan ändring av bolagsordningen, att rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier rubbades. Vad åter angick frågan om tillämpligheten av 76 § andra stycket förklarade HR:n, vars dom fastställdes av HovR:n, att de i 133 § aktiebolagslagen upptagna bestämmelserna om den särskilda röstpluralitet som fordras för ändring av bolagsordning måste anses uttömmande reglera betingelserna för sådan ändring, och att regeln i 76 § 2 st. samma lag därför saknade tillämplighet. HD åter nöjde sig med att uttala, att bestämmelsen i fråga icke ägde tillämplighet å beslut av förevarande slag. (— Jfr NJA 1960 s. 166 avseende beslut under rättegången i samma mål beträffande ändring av talan.)
Det är en betydelsefull fråga huruvida 76 § 2 st. aktiebolagslagen kan tillämpas vid beslut rörande ändring av bolagsordningen eller om de i 133 § givna pluralitetsbestämmelserna är uttömmande i den meningen att den enskilde aktieägaren och aktieägarminoriteten måste böja sig för beslut om ändring av bolagsordningen, fattade med den i stadgandet för olika fall angivna pluraliteten, oavsett om beslutet i det särskilda fallet medför stora fördelar för majoriteten till nackdel för minoriteten. I utländsk rätt torde den mot 78 § 2 st. svarande regeln (»generalklausulen») i allmänhet vara tillämplig även å beslut om ändring av bolagsordningen. Den svenska aktiebolagslagen innehåller ju ett system av pluralitetsregler för olika långt gående ändringar i bolagsordningen, ett system som är mera utbyggt och nyanserat än i de flesta andra länder, och det är klart att dessa regler i allmänhet är avsedda att innefatta erforderligt skydd för minoriteten, avvägd mot majoritetens behov av att kunna anpassa bolagsordningen efter utvecklingens krav. Men varken dessa regler eller 76 § andra stycket är så formulerade att ordalagen kan anses utesluta en tillämpning av sistnämnda lagrum vid ändring av bolagsordningen, och i lagens motiv lämnades möjligheten till en sådan tillämpning öppen. Även om pluralitetsreglerna i normalfall ger rimligt skydd åt minoriteten är det uppenbart att de inte innefattar någon garanti mot att ett med föreskriven pluralitet fattat beslut om ändring av bolagsordningen kan på grund av särskilda omständigheter innefatta ett svårartat övergrepp mot minoriteten. I fråga om lösningsrätt till aktier kan lösensbeloppet
enligt bolagsordningen bestämmas på sådant sätt att det ligger mycket långt under aktiernas verkliga värde och ändringar beträffande aktieägarnas inbördes rätt att lösa aktier kan därför beröra aktieägarnas ekonomiska intressen mycket starkt, vilket majoriteten kan utnyttja till sin fördel utan att därmed bolagets intressen gagnas. Att som underinstanserna i förevarande fall gjort frånhända domstolarna det vapen mot flagranta majoritetsmissbruk som 76 § 2 st. utgör vore enligt min mening olyckligt. HD:s formulering ger intryck av större försiktighet, men om och i vad mån HD därmed intagit en annan principiell ståndpunkt än de lägre instanserna synes ovisst.
I NJA 1960 s. 698 uppkom spörsmål, vid klander av bolagsstämmobeslut fattat å extra bolagsstämma, påfordrad av minoritetsaktieägare jämlikt 122 § 4 st. aktiebolagslagen men inkallad av LSt med stöd av 125 § samma lag, dels huruvida stämman ägt undandraga sig att till saklig prövning upptaga framställt yrkande om prövning av verkställande direktörens löneförmåner och dels — vid nekande svar härå — huruvida sådana omständigheter förelåg att domstol kunde förklara att stämman fattat visst beslut i sakfrågan (138 § aktiebolagslagen). Beträffande det första av dessa spörsmål hävdade bolaget, att bolagsstämman icke kunde upphäva ett av styrelsen i vederbörlig ordning fattat beslut och att stämman, som själv haft att pröva sin behörighet, ägt träffa avvisningsbeslut. I sin av HD fastställda dom uttalar HovR:n, att det endast i sådana fall då ett bifall till yrkandet i sakfrågan uppenbarligen skulle innebära ett mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen stridande beslut icke kan anses oförenligt med grunderna för 122 § 4 st. och 125 § aktiebolagslagen att bolagsstämma träffar avvisningsbeslut. Omständigheterna i målet gav emellertid icke vid handen, att den utlysta stämman varit berättigad att av dylik anledning vägra ingå i bedömande av sakfrågan. Vad åter beträffar frågan, huruvida sådana omständigheter förelåg att domstolen kunde förklara att stämman fattat visst beslut i sakfrågan, förklarar HovR:n att, med hänsyn till att sakfrågan icke blev föremål för omröstning, det icke med säkerhet kunde avgöras vilken utgång en prövning av sakfrågan skulle ha fått och att yrkandet om förklaring att stämman fattat ett beslut med den av minoritetsaktieägarna angivna innebörden därför icke kunde bifallas.
Det viktiga i detta avgörande är att hovrätt och HD i princip godtagit möjligheten att i talan om klander av bolagsstämmobeslut icke endast upphäva ett fattat beslut utan också förklara att ett annat beslut än det protokollförda skall anses vara fattat, nämligen det beslut som med säkerhet skulle ha fattats, om allt gått rätt till vid stämman. (Huruvida denna förutsättning förelåg i det ifrågavarande fallet var föremål för olika meningar i HD.)
Aktieägartillskott. I aktiebolag med litet antal delägare förekommer att aktieägarna tillskjuter belopp, som icke är avsedda att vara vanlig försträckning till bolaget utan antingen icke alls skall grunda någon fordran mot bolaget eller också endast skall kunna uttagas ur eventuellt uppkommande vinst för bolaget. Syftet med dylika tillskott bru-
kar vara att rädda bolaget från tvångslikvidation eller konkurs eller eljest rädda det ur en kritisk ekonomisk situation. Jfr kommentaren till aktiebolagslagen av Stenbeck m. fl. 4 uppl. s. 536 f. Frågan huruvida belopp som aktieägare tillfört bolaget har ena eller andra karaktären kan, om det ej tydligt angivits, vara vansklig. Avgörande vikt kan tillkomma den redovisning som sker i bolagets räkenskaper, i synnerhet om vederbörande aktieägare själva ombesörjer eller kontrollerar redovisningen. Detta belyses av rättsfallet NJA 1960 s. 114. Sedan ett aktiebolag i likvidation blivit försatt i konkurs stämde konkursboet A, vilken ägde hälften av aktierna i bolaget och vilken varit såväl verkställande direktör som likvidator för bolaget, på ett belopp om cirka 20 000 kronor, med vilket A enligt bolagets av A i egenskap av likvidator underskrivna räkenskaper vid tiden för konkursbeslutet häftade i skuld till bolaget. Skulden hade uppkommit på följande sätt. A, som då bolaget trädde i likvidation haft en reversfordran gentemot bolaget å något mer än 86 000 kronor, hade genom att under likvidationstiden låta nedskriva sin fordran gjort tillskott till bolaget med drygt 21 000 kronor. Icke desto mindre hade han sedermera tillgodogjort sig 85 000 kronor av bolagets medel, och hans fordran å bolaget hade därvid förbytts i en skuld till detta. A gjorde gällande att han icke kunde anses ha utan ersättning avstått från vad han under likvidationstiden tillskjutit; han hade ej haft för avsikt att avstå från någon rätt eller försätta sig i sämre ställning än den som förelåg vid likvidationstillfället. Han åberopade även vissa andra fordringar å bolaget. Sedan HD i sina domskäl redovisat att bolaget enligt inventarium och balansräkning, vilken balansräkning enligt av likvidationsrevisorn tecknat intyg överensstämde med bolagets räkenskaper, icke hade någon skuld till A utan fastmera en fordran å denne uppgående till det av konkursboet fordrade beloppet samt att A i egenskap av likvidator själv underskrivit inventariet och balansräkningen, uttalade HD att de i målet gjorda invändningarna ej kunde befria A från betalningsskyldighet för den skuld till bolaget som enligt den av honom till riktigheten bestyrkta bokföringen åvilade honom.
I 144 § aktiebolagslagen stadgas om tvångslikvidation på den grund att fastställd balansräkning icke för något av de tre sista räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten. Genom att innan ärendet företages till avgörande med bevis från patent- och registreringsverket styrka, att fastställd balansräkning för något av ifrågavarande tre år inkommit dit, kan likvidation emellertid undvikas. I NJA 1959 s. 596 och NJA 1961 s. 723 har HD slagit fast, att tvångslikvidation kan undvikas blott om balansräkning för något av de tre sista räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten innan ärendet företages till avgörande i första instans. — Jfr ang. tidigare motsatt praxis NJA 1953 not. C 151 och SvJT 1960 rf s. 22.
NJA 1961 s. 540. Enligt 153 § 1 st. aktiebolagslagen skall rätten på ansökan av aktieägare med minst en tiondel av hela aktiekapitalet förordna god man att bl. a. ha tillsyn över likvidatorernas förvaltning. I föreliggande fall fastslog HD att det med de uppgifter som åligger en
sådan god man icke är förenligt, att denne kan antagas komma att företräda endast vissa av aktieägarna. Den gode mannen har av lagstiftaren fastmera avsetts skola fungera som opartisk kontrollant och intaga en medlande ställning mellan de olika intressen som kan förefinnas bland aktieägarna. I rättsfallet uppkom jämväl fråga, huruvida HD kunde upptaga ett först hos HD av sökanden framställt yrkande att annan god man skulle utses i händelse den av honom föreslagna personen skulle anses olämplig för uppdraget. (Sökanden hade i underrätten uttryckligen förklarat att hans ansökan ej innefattade yrkande att, i händelse den föreslagne gode mannen ansågs olämplig för uppdraget, annan skulle utses.) HD visade ärendet åter till rådhusrätten för utseende av lämplig god man.
Då aktiebolag trätt i likvidation åligger det enligt 156 § 1 st. aktiebolagslagen likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okända borgenärer. Likvidatorerna skall i samband därmed till rätten inge en förteckning över bolagets kända borgenärer. Uraktlåter borgenär, som ej finns upptagen på förteckningen, att innan kallelsetiden gått till ända ange sin fordran har han »sin talan förlorat mot gäldenär, som ej visas hava före inställelsedagen ägt eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro» (12 § PreskrF). Sedan aktiebolag trätt i likvidation och kallelsetiden gått till ända uppkom fråga (NJA 1963 s. 184) huruvida borgenär, som dels icke varit upptagen å förteckningen över kända borgenärer och dels uraktlåtit att inom den i kallelsen utsatta tiden ange sin fordran, likväl var bevarad vid sin talan mot bolaget-gäldenären på grund av vetskap hos bolaget om fordringen. HD:s majoritet (3 Just.r.) ansåg att vetskap hos den styrelse, som förvaltade bolagets angelägenheter vid tidpunkten för bolagets trädande i likvidation, skulle anses innebära vetskap hos bolaget. Minoriteten inom HD var däremot av den uppfattningen att likvidatorernas vetskap borde vara avgörande för frågan om bolaget skulle anses känna till fordringens tillvaro.
NJA 1961 s. 37. Ett bankaktiebolag förvärvade efter vederbörlig tillstånd mera än 9/10 av aktierna i ett allmänt aktiebolag. B, som ägde ett mindre antal aktier i sistnämnda bolag, hävdade att bankbolaget jämlikt 174 § 2 mom. 2 st. aktiebolagslagen (AL) var skyldigt att inlösa dessa aktier. Som grund för sitt påstående åberopade B i första hand att i den mån avvikande regler icke lämnats i lagen om bankrörelse (BL) bestämmelserna i AL var subsidiärt tillämpliga (jfr 228 § 1 st. AL; regler om fusion saknas i BL) och i andra hand att frågan om rätt att påkalla inlösen måste bedömas efter den lagstiftning som gällde beträffande dotterbolaget, d. v. s. AL. I målet åberopades ett flertal sakkunnigutlåtanden. I RR:ns av överinstanserna fastställda dom uttalade RR:n, att den av den rättshistoriska utveckling för vilken redogöres i ett av professorn Ragnar Bergendal avgivet utlåtande, avfattningen av 228 § 1 st. AL och de uttalanden som gjorts i förarbetena till såväl AL som BL fann framgå, att BL måste anses vara en fullständig lagprodukt, för vilken AL ej var subsidiärt tillämplig. Vad beträffar påståendet att frågan om rätt till inlösen måste bedömas efter för dot-
terbolaget gällande lagstiftning framhöll RR:n, att bestämmelsen i 174 § 2 mom. 2 st. AL tillkommit i samband med att AL tillförts regler om fusion samt att endast allmänna aktiebolag med stöd av bestämmelserna i 174 § AL syntes kunna träffa avtal om fusion. En aktieägare i ett allmänt aktiebolag kan därför påkalla inlösen av sina aktier endast för det fall att det är ett annat allmänt aktiebolag som innehar majoritetsposten i det bolag, i vilket han är aktieägare. Bestämmelsen kan icke begagnas till skydd för minoritetsaktieägare då annan juridisk person än allmänt aktiebolag eller ock fysisk person innehar aktiemajoriteten. I domen uttalas följaktligen till sist, att det icke å bestämmelsen i 174 § 2 mom. 2 st. AL kan grundas någon skyldighet för bankaktiebolaget att inlösa aktier i det allmänna aktiebolaget.
Rättsfallet NJA 1963 s. 51 gällde fråga om förmånsrätt för lönefordran enligt 17 kap. 4 § handelsbalken i aktiebolags konkurs för kvinna, fru P, som varit anställd som kontorist i bolaget. Av bolagets 50 aktier å nom. 1 000 kronor ägde hennes make 48 och hon själv en. Makarna hade tillsammans utgjort bolagets styrelse och hade var för sig ägt teckna bolagets firma. Omkring ett halvt år före konkursutbrottet hade fru P försträckt bolaget 23 000 kronor. Mot vad sålunda förekommit till stöd för antagande att fru P haft ett väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över bolaget fann HD icke visat att hon likväl intagit en sådan ställning hos bolaget att hon ägde åtnjuta förmånsrätt för sin lönefordran. (Jfr NJA 1958 s. 1, där utgången blev den motsatta; hustrun ägde även i det fallet en aktie och mannen resten, men hon var icke styrelseledamot, firmatecknare eller försträckningsgivare).
NJA 1960 s. 163. Ägare till förkomna aktier har, oavsett att de uppgivits hava varit pantsatta när de förkommo, funnits behörig att ansöka om deras dödande jämlikt lagen d. 8 april 1927 om dödande av förkommen handling.
NJA 1960 s. 183. Enligt 8 § KF d. 19 nov. 1914 ang. stämpelavgiften, rubriken »Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag», skall jämförelse anställas mellan det värde som i tillskottsavhandlingen åsatts egendomen och det belopp, för vilket den tillskjutande förvärvat egendomen, eller, om detta belopp icke kan utrönas, egendomens taxeringsvärde. Enligt HD:s avgörande skall med egendomens taxeringsvärde förstås taxeringsvärdet vid tiden för den tillskjutandes förvärv.
NJA 1960 s. 243. I mål rörande skadestånd i anledning av sammanstötning mellan rälsbuss och bil i korsning mellan järnväg och väg gör bilens ägare gällande att styrelsen för svarandebolaget, ett järnvägsaktiebolag, förfarit vårdslöst. Domstolarna fann att bolagsstyrelsen var att likställa med järnvägens innehavare — och ej dess förvaltning eller betjäning — och att bilägarens talan därför icke var underkastad preskription jämlikt 10 § järnvägsansvarighetslagen.
NJA 1961 s. 301. Fråga i arvsskattemål om uppskattning av börsnoterade aktier till annat värde än det börsnoterade (23 § B arvsskatteförordningen). SvJT 1961 rf s. 70; värdering av aktier i annat fall.
NJA 1962 s. 461. Enligt testamente skulle X under sin livstid uppbära avkastningen från viss under förvaltning av bank ställd förmögenhetsmassa, vari ingingo aktier i ett annat bankbolag. Jämlikt erbjudande av detta ägde dess aktieägare teckna sig, till en förmånlig kurs, för köp av aktier i ett industribolag. Denna förmån ansågs vara att hänföra till avkastning i testamentets mening.
NJA 1962 s. 689. Fråga om ansvarighet för bolag, som handhade frihamnsförvaltning, för i frihamnen förkomna varor.
NJA 1963 s. 78. Frågan om tillämpligheten av regeln, att köpeavhandling beträffande fast egendom, på grund varav lagfart sökes för aktiebolag som är berättigat att erhålla statslån från egnahemslönefonden, skall beläggas med stämpel av allenast 1 kr. för varje fulla 100 kr. av egendomens värde. Rubriken »Köp av fast egendom» i 8 § stämpelförordningen.
NJA 1963 s. 516. För brandförsäkring, som meddelades ett aktiebolag, gällde enligt förbehåll i de allmänna försäkringsvillkoren, att skadeersättning icke skulle utgå till den som efter inträffad skada svikligen uppgivit, förtegat eller fördolt något förhållande av betydelse för skadans bedömande, såvida ej särskilda omständigheter föranledde till annat. Efter inträffat försäkringsfall uppgåvo A och B, vilka utgjorde styrelse för bolaget, svikligen värdet å förstörd egendom till högre belopp än det riktiga. HD fann att det svikliga förfarandet, i vad angick rätt till försäkringsbeloppet, borde anses ligga bolaget till last, samt att bolaget icke borde erhålla någon ersättning med anledning av försäkringsfallet.
Frågor om tillstånd för aktiebolag att förvärva fast egendom (1916 och 1925 års förbudslagar), se RÅ 1959 Jo 19, 1960 Jo 28 och 1961 Jo 5.
SvJT 1959 rf s. 19 (83 § 2 st. aktiebolagslagen). Medtaget i föregående översikt (SvJT 1960 s. 498).
Att minoritetsrevisor kan ha rätt att granska även åtgärder under en tidigare granskningsperiod se RÅ 1962 not. H 9; Jfr kommentaren av Stenbeck m. fl. 4 uppl. s. 436.
SvJT 1963 rf s. 5. Jämlikt 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall ersättning för rättegångskostnad »fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången». I förevarande mål utfördes bolagets talan av advokat, som var styrelseledamot och ensam firmatecknare i bolaget. Enligt hovrättens mening kunde bolaget erhålla ersättning för ombudsmannaarvode endast om bolaget vore pliktigt att utge särskild ersättning till advokaten utöver den gottgörelse som normalt tillkomme honom såsom styrelseledamot och firmatecknare. I annat fall skulle bolagets rätt till ersättning bedömas med ledning av andra punkten i 18:8 RB. Hovrätten antog att advokaten skulle av bolaget tillföras särskild ersättning men beaktade, vid bedömning av beloppets skälighet, att advokaten genom sitt löpande arbete med bolagets skötsel blivit väl förtrogen med mellanhavandet med svaranden, redan
innan rättegång blivit aktuell. Se Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1961 s. 382.
Om ingivande av vederbörligen bestyrkta avskrifter vid ansökan om registrering av aktiebolag se RÅ 1961 not H 33.
Handelsbolag
I litteraturen har uttalats den meningen att ett handelsbolag med två delägare icke nödvändigtvis upplöses genom att en delägare utträder, utan att bolaget kan bestå på det sättet att senare en ny bolagsman kan inträda och bolagets identitet sålunda bevaras. Ett visst stöd för denna mening synes också finnas i rättspraxis; se Nial: Om handelsbolag och enkla bolag s. 262 ff med vidare hänvisningar. Då det emellertid i princip måste förutsättas att handelsbolaget, som ju har vissa rättsverkningar i förhållande även till tredje man, består av minst två delägare, kan ett »enmanshandelsbolag» icke gärna tillåtas annat än som ett provisorium, avseende att möjliggöra den avgångne bolagsmannens ersättande med en ny. Man torde böra kräva att omständigheterna utvisar — eller åtminstone ej motsäger — att detta varit den kvarvarande bolagsmannens syfte. Det är naturligt, att bolaget anses ha upphört och ett nytt bolag kommit till ifall mycket lång tid förflutit mellan den förre bolagsmannens utträde och den nyes inträde. I SvJT 1959 rf s. 69 var denna tid ej mindre än 16 år och underrätt och hovrätt fann omständigheterna icke föranleda till annat antagande än att bolaget upplösts genom att den ene bolagsmannen utträtt.
I handelsbolag bär ju varje bolagsman personligt ansvar för de civilrättsliga förpliktelser som uppstår i bolagets verksamhet. Samma princip kan givetvis icke gälla beträffande kriminellt ansvar. I SvJT 1961 rf s. 23 har handelsbolagsman fritagits från ansvar för att visst förbud enligt arbetarskyddslagen icke iakttagits, eftersom han enligt den i bolaget överenskomna arbetsfördelningen icke haft befattning med arbetsledningen och icke heller ens påståtts ha brustit i aktsamhet.
Enkla bolag
NJA 1960 s. 454. Ägaren av en fastighet ansågs ha nyttjanderätt innefattande rätt att taga vatten genom vattenledning från en källa på annans mark. Den omständigheten att de båda fastighetsägarna gemensamt bekostat erforderliga underhålls- och förbättringsarbeten på vattenledningen ansågs icke grundlägga ett bolagsförhållande. Jfr även Nial, Om handelsbolag och enkla bolag s. 42.
NJA 1962 s. 359. Två företag slöt avtal av innebörd att det ena företaget skulle av det andra köpa bergborrmaskiner och sedan sälja dem till utomstående. Den uppkommande nettovinsten skulle genom en »intern nettovinstberäkning» delas lika. I anhängiggjord tvist mellan parterna uppkom frågan huruvida enkelt bolag förelåg, varvid från vardera sidan framfördes ett flertal argument, grundade på olika moment i det tämligen invecklade avtalsförhållandet. Bl. a. anfördes så-
som skäl mot förhållandets rubricering som enkelt bolag att bestämmelser saknades om parts rätt till medbestämmande över eller kontroll av den andra partens verksamhet liksom om delning av förlust och att inga gemensamma tillgångar fanns. HD ansåg emellertid enkelt bolag vara förhanden. Då ena parten genom vissa åtgärder brustit i den lojalitet och vilja att förtroendefullt samarbeta som utgjort en förutsättning för att syftet med bolagsförhållandet skulle kunna uppnås, förklarades andra parten ha ägt rätt att påfordra, att bolaget genast trädde i likvidation.
Ekonomiska föreningar
Frågan huruvida en förening har sådan i 1 § lagen om ekonomiska föreningar omgiven kooperativ natur att den kan registreras såsom ekonomisk förening enligt lagen har behandlats i RÅ 1962 s. 79. En droskägarförening ansågs icke kunna registreras, då den enligt sina stadgar kunde i egen regi och med anlitande av anställd personal utöva beställningstrafik, och då årsvinsten skulle, sedan lagenlig avsättning till reservfond skett, kunna utan begränsning utdelas å inbetalda insatser. En minoritet av två ledamöter i regeringsrätten ville medgiva registrering, då den huvudsakliga verksamheten ombesörjdes av medlemmarna med stöd av dem beviljade trafikrättigheter och bestämmelsen om vinstutdelning icke hindrade tillämpningen av föreskrifterna i 18 § föreningslagen.
Minoritetens yttrande ansluter sig till den princip som uttalades av departementschefen vid lagens tillkomst (NJA II 1951 s. 17), nämligen att det beträffande föreningar med blandad — alltså både kooperativ och icke kooperativ — verksamhet skulle för registrering krävas att föreningen i huvudsak framträdde som kooperativ enligt 1 § (se även Hagbergh och Nisell, Lagen om ekonomiska föreningar 3 uppl. s. 20). Majoritetens uttryckssätt kunde synas tyda på en strängare uppfattning, nämligen att redan möjligheten enligt stadgarna att utöva viss icke kooperativ verksamhet hindrar registrering. Klart är väl detta dock icke då majoriteten jämväl åberopade bestämmelsen i stadgarna om vinstutdelning. Även om denna bestämmelse, som minoriteten framhöll, icke skulle uteslutit tillämpningen av de regler om begränsning av utdelningen som stadgas i 18 § föreningslagen, kan bestämmelsen, då den icke innehöll någon mot 18 § svarande begränsning, ha bidragit till att stadgarna icke ansetts ge tillräckligt klart uttryck åt föreningens kooperativa ändamål.
»Sundsvalls Skidlift ek. för.» kunde givetvis ej registreras som ekonomisk förening, RÅ 1961 not Ju 85.
Om en såsom ekonomisk förening enligt 1951 års lag registrerad förening driver sådan verksamhet att den icke motsvarar lagens krav, kan föreningen tvångsvis sättas i likvidation enligt 73 §. Naturligtvis kan föreningen också frivilligt likvidera. Däremot har en registrerad förening (Örebro Arbetareförening u. p. a.) icke på grund av att den med hänsyn till sin verksamhet rätteligen vore att anse såsom ideell kunnat utan vidare på ansökan bli avförd ur registret utan hänvisats
till likvidationsvägen, RÅ 1960 not Ju 50. Avgörandet synes helt riktigt, eftersom tredje mans intressen skulle kunna äventyras genom en likvidationslös förvandling av ekonomisk förening till ideell.
NJA 1962 s. 388. Den som företräder en ekonomisk förening (eller annan association) t. ex. inför en myndighet är skyldig att styrka sin behörighet. Detta kan dock, åtminstone i regel, icke krävas där behörigheten framgår av register, som förs av samma myndighet. Det var därför felaktigt att länsstyrelse vägrade att vid exekutiv auktion godtaga anbud av ställföreträdare för ekonomisk förening, då han visserligen icke kunde vid auktionen förete bevis om sin behörighet men denna framgick av länsstyrelsens föreningsregister.
Bostadsrättsförening
NJA 1961 s. 246. Sedan bostadsrätt blivit utmätt och såld på exekutiv auktion, har bostadsrättsföreningen — under åberopande av att den i bostadsrätten ingående nyttjanderätten till lägenhet blivit på grund av underlåten betalning av årsavgifter förverkad — fört talan och yrkat att auktionen skulle återgå och den gjorda exekutiva försäljningen upphävas. HD förklarade emellertid att det exekutiva förfarandet beträffande bostadsrätten icke inverkade på föreningens rätt jämlikt 53 § lagen om bostadsrättsföreningar att sälja bostadsrätten å offentlig auktion och att av vad som inflyter genom en sådan försäljning uppbära så mycket som erfordras för täckande av föreningens fordran mot den förre bostadsrättshavaren. Då förfarandet ej heller i övrigt, såvitt visats, angick någon föreningens rätt, fann HD föreningen icke behörig att föra talan i målet. Jämför Hessler: Om utmätning av bostadsrätt, i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult.
Ideella föreningar
NJA 1960 s. 52. Efter fraktionsbildning inom ideell förening valde vardera fraktionen en styrelse för föreningen. I talan, väckt av den först utsedda styrelsen mot en av de senare valda styrelseledamöterna angående behörigheten att teckna föreningens firma, förklarade HD att frågan huruvida den först utsedda styrelsen skulle — med underkännande av det senare styrelsevalet — förklaras behörig vore en föreningens angelägenhet. Ifrågavarande talan avvisades därför emedan den icke riktats mot föreningen med den representation som följde av det senare styrelsevalet. (Jämför om komplikationer vid fraktionsbildning Nial: Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut s. 62 not 91).
Om idrottsförenings ansvar för skada som drabbat åskådare vid idrottstävling NJA 1959 s. 280, se SvJT 1965 s. 325.