Traktat och lag i praktiken
Departementssekreteraren Lennart Myrsten har i sin intressanta uppsats i SvJT:s majhäfte med titeln »Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål» (s. 286 ff) gjort vissa uttalanden om det sätt, på vilket internationella traktater bör införlivas med svensk rätt. Dessa uttalanden synes icke böra få passera alldeles utan gensaga. Författaren till detta kortfattade inlägg vet emellertid med sig, att hans erfarenhet på området är begränsad. Vad här sägs gör ej anspråk på att vara undantagslöst, och det gäller främst multilaterala konventioner som berör centrala juridiska områden, inom vilka inhemska författningsbestämmelser plägar meddelas i form av lag.
Myrsten har säkerligen rätt, när han framhåller hurusom internationella avtal ofta till sin form och ibland även till sitt sakliga innehåll utgör undermåliga produkter, särskilt i jämförelse med svensk författningstext. De kan vara så disponerade och avfattade, att de ej lätt låter förena sig med den bestående svenska lagstiftningen. Ett land som Sverige kan i allmänhet ej räkna med att nya konventioner helt eller ens till större delen skall kunna fogas in i dess rättssystem utan påtagliga skarvar och ibland osköna motsättningar, som man ofta ej kommer ifrån även om man underkastar konventionstexten en ibland ganska genomgripande omstöpning. Vi torde ej sällan ha att välja mellan att gå med på ganska mycket, som är oss mer eller mindre främmande, och att ställa oss utanför. Det synes bäst förenligt med vår positiva inställning till mellanfolkligt samarbete att vi är beredda att offra åtskilligt av vårt logiskt uppbyggda rättssystem för att vinna internationell rättsenhet i allt större omfattning.
Stora svårigheter möter redan när det gäller att avgöra, vad en ny konvention egentligen innebär, i vilka avseenden den stämmer överens med svensk rätt och i vilka delar den kräver tillägg till eller ändringar i vad som förut gäller. Konventionens ordalag är ofta oklara och svårtolkade. Med de krav som vi är vana att ställa på vår lagstiftning får det anses uteslutet att biträda en konvention utan att man först företar en noggrann prövning av vad det är man överväger att biträda. De frågor som kan väckas av den nya konventionen bör såvitt möjligt uppställas och besvaras på detta förberedande stadium. Vad som då lämnas ogjort får annars göras av domstolarna — med eller utan stöd i litteraturen — när anledning därtill kommer upp. Det torde ligga i öppen dag, att en domstol i allmänhet har betydligt sämre förutsättningar att finna en lösning i konventionens anda än vederbörande departement — väl i allmänhet justitiedepartementet — under denna första prövning, när vederbörande svenske förhandlare regelmässigt bidrager vid utredningen. Även i förhållande till
rättsvetenskapens företrädare torde den som var med och gjorde konventionen ha ett bestämt övertag, när det gäller att tolka konventionens ordalydelse. Med hänsyn till önskemålet att en konvention såvitt möjligt bör förstås och tillämpas på samma sätt i skilda länder framstår det därför som ett starkt önskemål, att denna första prövning blir så grundlig som möjligt.
Vad nu sagts torde ej förlora i giltighet av den anledningen, att förarbetena till en internationell konvention i många stater icke tillmätes betydelse och i varje fall ej den vikt som vi är vana att fästa vid motiv.
Enligt dens mening som skriver detta faller det sig naturligt att på varje punkt låta prövningen av vad konventionen får anses innehålla utmynna icke i allmänna fraser utan antingen i ett påstående, att ett visst stadgande i vår lagstiftning — eller undantagsvis en allmänt vedertagen princip — täcker vad konventionen vill säga, eller i förslag till ändring i eller tillägg till gällande bestämmelser. En med tillbörlig omsorg gjord prövning resulterar alltså i ett utkast till lagstiftning i enlighet med konventionen. Det synes ej befogat att med Myrsten här tala om ett »våldförande» av konventionstexten, lika litet som en översättning behöver innebära ett våldförande av denna. I varje fall när det gäller konventionens efterlevnad lär berörda parter ändock löpa risken av att få använda riktig svenska.
Övervägandena före en ratifikation bör ofta nog avse mer än att pröva vad konventionen innehåller och om man vill biträda denna. Innehåller den internationella traktaten en viss reglering av särskilda förhållanden av internationell karaktär och med anknytning till en eller flera fördragsstater, kan fråga uppkomma huruvida det icke skulle vara önskvärt att genomföra samma eller i huvudsak samma reglering också för övriga internationella förhållanden av samma art men utan sådan anknytning och kanske t. o. m. även för motsvarande inhemska förhållanden. Ett exempel härpå erbjuder lagstiftningen om befordran med luftfartyg — nu i 9 kap. luftfartslagen. Denna stämmer visserligen överens med 1929 års Warszawakonvention i ämnet, reviderad genom 1955 års Haagprotokoll, men gör den sålunda påbjudna regleringen tillämplig även på sådan internationell luftbefordran, som icke omfattas av den reviderade konventionen, och vidare i allt väsentligt på nationell luftbefordran. I fall som detta lär man knappast kunna undgå att i den inhemska lagstiftningen taga upp stadganden som svarar mot konventionens bestämmelser.
Det kan också gälla åtgärder av besläktad natur men ej lika ingripande. Anser man sig böra införliva en ny materia av tämligen främmande karaktär med den egna lagstiftningen, torde det understundom te sig önskvärt att göra den därigenom utbyggda lagstiftningen mindre heterogen genom jämkningar i avseenden, som i och för sig ej berörs av de nya bestämmelserna. Även i ett sådant fall skulle det framstå såsom rätt besynnerligt, om man vidtoge dessa jämkningar utan att samtidigt i lagstiftningen foga in stadganden som svarar mot konventionens innehåll.
Det nordiska lagsamarbetet kräver, att man i de olika länderna prövar en ny konvention samtidigt och under inbördes jämförelse. Det torde vara överflödigt att närmare utveckla, hur detta samarbete vinner i fasthet, om det kan bygga på parallella lagtexter på de olika nordiska språken.
Sammanfattningsvis må framhållas, att det skulle innebära ett beklagligt steg tillbaka och en klar försämring av den svenska lagstiftningens standard, om man skulle frångå den nu i allmänhet tillämpade metoden att till intern rätt transformera de traktater, vilka Sverige anses böra biträda, och i stället göra traktaternas text till en del av den skrivna svenska rätten. Såvitt rör praktiskt betydelselösa bestämmelser eller stadganden som aldrig kommer att vålla tvist skulle man visserligen slippa anstränga sig att helt sätta sig in i deras innebörd, men i fråga om stadganden av verklig betydelse för den internationella rättens utveckling skulle man lämna åt tillfälligheter och osäkerhet mycket av vad som eljest skulle innebära en efterföljd i anda och sanning av den traktat, man ansett sig böra ratificera.
Karl Sidenbladh