SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

OBLIGATIONSRÄTT

 

SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN 1957—1961

 

Av professor FRITJOF LEJMAN

 

SKADESTÅNDS BERÄKNING1

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kausalitet  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 635
Sjukvårdskostnader  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 638
Ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m.  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 638
Invaliditetsersättning  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  639
Ideell skada  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 640
Underhåll till efterlevande  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 641
Övrig ersättning vid dödsfall  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 644
Ersättning för egendomsskada  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 645
Regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 647

 

K a u s a l i t e t. I NJA 1957 s. 249 (FFR s. 55) förelåg till bedömande det alltmer vanliga fallet att ersättning med anledning av personskada möts med invändning om tidigare förefintlig sjukdoms medverkan. I fallet hade en 47-årig byggnadsarbetare påkörts av bil och skadats i ena armbågen. Gentemot hans krav å ersättning för mistad arbetsförtjänst under en tid av något mer än ett år efter olyckan och å livränta beträffande tiden därefter invändes, att sjukliga ledförändringar förelegat i armbågen redan vid tiden för olyckan. Genom läkarutlåtande ansågs utrett å ena sidan, att ledförändringarna, om olyckan ej inträffat, skulle ha fortskridit och inom ej alltför avlägsen framtid medfört invaliditet av motsvarande omfattning som förelåg vid underrättens dom, samt att de åstadkommit en väsentlig förlängning av läkningsförloppet, men å andra sidan att arbetsoförmågan under tiden av något mer än ett år efter olyckan till stor del föranletts av påkörningen och att invaliditeten till följd av denna kommit att inträda tidigare än eljest. Medan vederbörande hovrätt utdömde full ersättning under framhållande särskilt av att i målet icke med någon grad av bestämdhet kunnat angivas någon tidpunkt då invaliditet skolat inträda om olyckan ej skett, ansåg HD med fastställande av underrättens dom, att ersättningen under en senare del av den tid, för vilken ersättning krävdes för mistad arbetsförtjänst, borde jämkas till hälften (på denna punkt med dissens från två ledamöter) samt att den skadade för tiden därefter finge anses gottgjord med ett mindre engångsbelopp. Avgörandet fullföljer tydligen den linje, som accepterats

 

    1 Forts. å översikten ovan s. 314 ff.

636 FRITJOF LEJMANi de tidigare NJA 1944 s. 563 och FFR 1953 s. 159. Se härom Hult, Juridisk debatt s. 134 ff och Ulf Persson, Skada och värde, särskilt s. 245. Betecknande för denna linje är att man på grundval av fackkunskap söker i detalj fastställa den verkliga förlusten genom vardera faktorn och sålunda uppdela effekten på de olika faktorerna; endast den merskada, som strängt kan fastställas härröra ur den ansvarsgrundande faktorn, föranleder skadestånd. Att en dylik princip ofta tillgodoser den skadelidande mindre väl och därför försvagar skadeståndets reparativa funktion liksom för övrigt också dess preventiva ligger i öppen dag. Enligt motsvarande princip har också avgjorts FFR 1957 s.219 (NJA C 365), där en 55-årig grovarbetare, som hade sjukliga förändringar i ena handleden, skadats i denna genom olycksfall i arbete (den skadade, som uppburit ersättning för förlorad arbetsinkomst under c:a 1/2 år, tillerkändes för tiden därefter endast ett mindre engångsbelopp).
    Ett fall, där invändningen om förefintlig sjukdom däremot ogillats, utgör NJA 1961 s. 473 (FFR s. 60). En byggnadsarbetare, som hade sjukliga förändringar i ryggen, hade påkörts av en mopedist, då han skolat stoppa dennes obehöriga körning över en gårdsplan, och hade därvid skadats i ryggen. Ersättning begärdes för förlust av arbetsförtjänst och vissa kostnader under en tid av c:a 7 månader. Vederbörande hovrätt utdömde med tillämpning av den ovan refererade principen full ersättning för en tid av 6 veckor, godkände jämkad ersättning för ytterligare en tid av 6 veckor samt ogillade anspråket för den ytterligare tid, varför ersättning begärdes. I HD kom emellertid ytterligare utredning till stånd och enligt denna ansågs samband föreligga mellan trafikskadan och ryggbesvären ända fram till en tidpunkt c:a 10 månader efter skadans inträffande. Därtill kom nu att den skadade efter denna tidpunkt icke varit sjukskriven för ryggbesvär. HD antog på grundval av sakkunnigutredningen, att anledning icke förelåg till antagande, att hans arbetsförmåga skulle varit nedsatt på grund av ryggbesvär under någon del av den i målet avsedda tiden, därest trafikskadan ej inträffat. HD resolverade i anledning därav, att den skadade finge anses berättigad till ersättning för denna tid, oavsett att de sjukliga förändringarna medfört, att läkningsförloppet förlängts. — Man har alltså här antagit, att sjukdomsfaktorn icke skulle ha verkat i det hypotetiska förlopp, som skulle ha utvecklat sig, därest påkörningen ej skett. Härför talade väl främst det förhållandet, att den skadade varit friskskriven en tid efter det han övervunnit följderna av olycksfallet. Det torde säkerligen vara riktigt att ställa ganska stränga krav för hänsynstagande till sjukdomsfaktor, och man frågar sig om icke utgången i målet utgör en riktig skärpning av dessa krav i förhållande till tidigare praxis. Sjukdomsfaktorn hade emellertid i fallet även verkat i det rent faktiska förloppet, så till vida som själva sjukdomsförloppet därigenom fördröjts. Dess verkan ansågs väl dock här sannolikt så obetydlig och svår att fastställa, att man höll för riktigast att även i detta hänseende bortse från den. (Jfr Ulf Persson, a.a. s. 182 och Lech i SvJT 1955 s. 22.)

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 637    Ett fall av konkurrens mellan två ansvarsgilla faktorer utvisar NJA 1961 s. 425 (FFR s. 38). En tulluppsyningsman hade år 1947 under tjänsteutövning överfallits och misshandlats av några berusade personer samt därvid erhållit flera slag i huvudet, i följd varav han varit sjukskriven och arbetsoförmögen i olika omgångar under åren 1948—50 sammanlagt ett år och under 1951 sammanlagt 5 månader. Sedan han härefter under ett halvt års tid varit fullt arbetsför, blev han påkörd av en bil och skadad i huvudet. Därefter var han åter under åtskilliga perioder helt eller delvis arbetsoförmögen. Mot hans krav på ersättning, hänförande sig till c:a 5 års tid, mot den bilansvarige, invändes att skadan och förlusten endast till högst hälften borde tillskrivas trafikolyckan. Den bilansvarige åberopade härvid yttranden av medicinalstyrelsen och försäkringsbolagens skallskadenämnd, att det ej kunde tillförlitligen fastställas, i vad mån misshandeln och trafikolyckan var för sig medverkat, i följd varav det syntes skäligt att hälften av skadan och förlusten tillskrevs vardera faktorn. Resultatet blev emellertid, att HD (med tre röster mot två) förklarade, att i ett fall som det förevarande till den skadelidandes skydd borde gälla, att envar skadevållande i förhållande till den skadelidande anses ansvarig för hela den skada och förlust, vartill han medverkat. I överensstämmelse härmed utdömdes hela det fordrade beloppet. — I fallet får det anses vara en fråga om konkurrens mellan två ansvarsgilla faktorer så vitt angår majoriteten i HD. En ledamot ansåg misshandeln vara en alltför avlägsen orsak till den avsedda förlusten samt ville av detta skäl lägga hela skadan å den bilansvarige. Den ståndpunkt som intagits av majoriteten förefaller förf. vara i högsta grad rimlig och tillgodoseende icke blott reparations- utan även preventionsintresset. Då delskador av vardera faktorn icke kunnat fastställas, synes enligt en även inom doktrinen ganska allmänt omfattad uppfattning, solidariskt ansvar mellan två s. k. ansvarsgilla faktorer inträda och detta även vid tillfällig samverkan. (Se sålunda Ulf Persson a.a. s. 211 ff, Andenæs, Afhandlinger og foredrag s. 317 ff, Karlgren s. 214; jfr Walin i SvJT 1953 s. 99 ff och Lech i SvJT 1955, särskilt s. 26.) Man må observera, att de båda handlingarna verkade samtidigt beträffande den i målet avsedda förlusten även om de varit till tiden mera än fyra år åtskilda. — I förevarande sammanhang må också hänvisas till det straffrättsliga fallet NJA 1957 s. 139 (FFR s. 35), där en person med kort mellanrum påkörts av två olika bilar och i båda fallen tillfogats livshotande skador. Gentemot åtal för vållande till annans död, som väcktes mot den första bilens förare, sedan den påkörde avlidit av sina skador, invände denne, att kausaliteten avbrutits genom den andra påkörningen. HD biföll emellertid åtalet under framhållande av att den omständigheten att den andra påkörningen medfört att den omkomne avlidit något tidigare än som eljest skolat bli fallet, icke kunde fria den tilltalade med hänsyn till beskaffenheten av skadorna genom den första påkörningen och sambandet mellan de båda händelserna.
    I fråga om kausalsammanhang mellan en handling och en skada,

638 FRITJOF LEJMANsom inträffat också genom en senare tillstötande sjukdom märkes NJA 1959 s. 318 (FFR s. 62), där sådant kausalsammanhang ansågs föreligga mellan genom olycksfall uppkomna bukskador, som medfört långvarig varbildning, och hjärtsjukdom (hjärtsvikt), som lett till döden. Den medicinska utredningen gav ett ganska svagt stöd härför och pekade främst på att den skadades av varbildningen nedsatta hälsa möjligen ökat betingelserna för hjärtsvikt, samt att orsakssammanhanget vore styrkt, om den skadade före olyckan ej genomgått infektion, som kunnat leda till klafförändringar. HD fann med upphävande av underinstansernas domar övervägande skäl tala för att olycksskadan lett till döden.
    Såsom ytterligare fall, i vilka problemet om kausalitet på ett eller annat sätt varit aktuellt, kunna nämnas hovrättsdomarna i FFR 1959 s. 352 (ersättning vägrad trafikskadad ensamstående verkstadsägareför fuktskada å hans kläder i hemmet under sjukhusvistelse men beviljad för fuktskada å verktyg och maskiner samt för värdeminskning å lager av motorcyklar) samt 1960 s. 318 (ersättning vägrad för chockskada, som drabbat busspassagerare, då hon på bussförarens uppmaning skolat avstiga buss, som påkört två gatutrafikanter, varvid hon varseblivit deras svåra skador). Vidare kan hänvisning ske till NJA 1959 s. 552 (FFR s. 110), FFR 1958 s. 268 (NJA C 206) och FFR 1959 s. 334 (hovrättsdom), anförda nedan under ersättning för egendomsskada, det förstnämnda fallet under stilleståndsersättning och de båda sistnämnda under annan ekonomisk skada. Se jämväl NJA 1961 s. 518, anfört under skada genom brott i slutet av denna översikt.

 

S j u k v å r d s k o s t n a d e r. I NJA 1959 s. 181 (FFR s. 28) anfört ovan i SvJT 1965 s. 333 under olycksfall i arbete, ansågs avdrag å skadestånd böra ske med hänsyn till minskade levnadskostnader under sjukhusvistelse.
    I FFR 1961 s. 187 (NJA C 383) hade en vid trafikolycka svårt skadad person, som vårdats å lasarett en månads tid och enligt läkaruttalande icke skulle ha utskrivits därifrån om han varit ensamstående, därefter vårdats av sin hustru i hemmet i två års tid. Ersättning för denna vård vägrades, då det ej visats att hustrun haft utgifter för vården eller att hon skulle ha tagit förvärvsarbete om mannen ej blivit skadad eller att hon eljest på grund av vårdens utövande lidit någon ekonomisk förlust.

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  m i s t a d  a r b e t s f ö r t j ä n s t  m.  m. Beträffande skada, som föranlett avbrott i utbildning, må nämnas FFR 1960 s. 276 (NJA C 244), där en 19-årig elev i gymnasiets sista ring, som skadats vid bilolycka och därigenom fått sin gymnasietid förlängd ett år samt efter studentexamen antagits såsom elev vid teknisk högskola, tilldömdes en ersättning av 6 000 kr. med hänsyn tagen ej blott till merkostnaden av 3 000 kr. för ytterligare ett års skolgång utan också till de övriga olägenheter, som varit förenade med avbrottet i utbildningen.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 639    I fråga om beskattnings inverkan på skadestånd för förlorad arbetsförtjänst märkes NJA 1961 s. 215 (FFR s. 10). En bilskadad person, vilken under sin sjukdomstid uppbar sjukpenning och från sin arbetsgivare en sjuklön, som med hänsyn till sjukpenningens skattefrihet bestämts till lägre belopp än skillnaden mellan vanlig lön och sjukpenning, yrkade att av den skadeståndsskyldige i mistad arbetsförtjänst utbekomma skillnaden mellan vanlig lön och vad han sålunda uppburit utan hänsyn till den överkompensation, som kunde uppkomma genom berörda skattefrihet. Yrkandet bifölls med motivering att varken sjukpenningens frihet från beskattning eller sjuklönens angivna bestämning vore av beskaffenhet att påverka bedömningen av skadeståndsskyldigheten. Jfr häremot FFR 1957 s. 401 (underrättsdom).

 

I n v a l i d i t e t s e r s ä t t n i n g. I stor utsträckning har tvisten här rört sådana fall, då den faktiska förvärvsförmågan divergerat i förhållande till den arbetsförmåga, som bestämts efter medicinsk invaliditetsgrad. — I ett fall, FFR 1959 s. 222 (NJA C 867), hade en 55-årig persisk advokat med en årsinkomst motsvarande 120 000 kr., vid en trafikolycka åsamkats en knäskada, medförande nedsatt rörelseförmåga med uppskattad 20 % invaliditet. Den skadelidande hänförde sig därvid till den medicinska invaliditetsgraden och begärde livsvarig livränta efter denna, därvid han framhöll att skadan hindrade honom från att uppvakta vid domstolar i sitt hemland i den utsträckning som dittills skett. Det invändes att denna del av hans rörelse till stor del kunde skötas med hjälp av hans biträdande jurister utan någon mera betydande inkomstminskning. Denna invändning ogillades och den skadelidande vann bifall till sitt yrkande, därvid livräntan bestämdestill 24 000 kr. före 67 års ålder och till hälften därav efter denna ålder. — Möjligen under inflytande av det i föregående översikt omnämnda fallet NJA 1955 s. 676 III synes en tendens under här ifrågakommande period framträda att taga större hänsyn till den faktiska förvärvsförmågan, då denna blivit mindre än vad den medicinska invaliditetsgraden indicerar, t. ex. i sådana fall då den skadelidande har svårigheter att fortsätta i sitt yrke. Exempel härpå utgöra NJA 1960 s. 256 (FFR s. 54), där en vid tågolycka skadad 36-årig amerikansk skådespelare, vars invaliditetsgrad var 33 1/3 %, i HD tillerkändes livränta med hälften av sin beräknade inkomst till 67-årsåldern och därefter med en sjättedel, samt FFR 1961 s. 270 (hovrättsdom) där en 51-årig kvinnlig telefonist med nyssnämnda invaliditetsgrad (i följd av fotskada, som medförde betydande svårigheter för henne att förflytta sig), tillerkändes livränta motsvarande full ersättning för mistade löneförmåner under de c:a fyra år, som föregick normal pensionsålder, med motivering främst att det vore ogörligt för henne att i öppna arbetsmarknaden erhålla ny passande anställning. Se jämväl FFR 1959 s. 152 (NJA A 20), där liknande synpunkter sannolikt anlagts av HD beträffande en 52-årig kakelugnsmakare, som skadats i ett ben, och där livränta bestämts att utgå med belopp, motsvarande

640 FRITJOF LEJMAN1/3 av arbetsinkomsten före 67-årsåldern. — I förevarande sammanhang bör också nämnas tre fall, där de skadades invaliditetsgrad utgjort 15 %, men där ersättning för viss förfluten tid utdömts efter den faktiska inkomstminskningen och icke i form av livränta, nämligen NJA 1957 s. 708 (FFR s. 173) (fotskadad 40-årig cementarbetare, vilken sedermera efter tid varom i målet var fråga, kunnat återgå till sitt tidigare yrke med normal inkomst), FFR 1958 s. 236 (NJA A 41) (knäskadad 50-årig skogsarbetare, vilken före olyckan lidit av vissa ryggbesvär, som i förening med knäskadan därefter hindrat honom att utföra skogsarbete) och FFR 1958 s. 303 (NJA C 586) (20-årig hemsyster, som åsamkats brott å båda underarmarna med bestående men).
    Livränta till gosse, som vid 2 års ålder på grund av skallskada blivit intellektuellt efterbliven, har i NJA 1961 s. 572 (FFR s. 76) beräknats icke på grundval av utebliven inkomst utan väsentligen med utgångspunkt från vad det kostade att bereda honom erforderlig vård och tillsyn ävensom möjlighet till efter hans intressen och färdigheter avpassade sysselsättningar.
    Livränta till 47-årig hemmafru, som skadats vid avstigning av Djursholmståget och vars invaliditetsgrad var 60 %, utdömdes i FFR 1957 s. 195 (NJA C 92) med 3 600 kr till 67-årsåldern och hälften därav för tiden därefter. Hennes man hade 28 000 i årsinkomst och makarna, som bodde i en villa, hade tre hemmavarande barn. Invändning i målet, att familjen normalt skulle haft hembiträde anställt, ogillades.
    Förbehåll angående framtida prövning av livränta gjordes i NJA 1958 s. 550 (FFR s. 156), anfört ovan i SvJT 1965 dels s. 324 under rörelseidkares ansvar och dels s. 337 under skada orsakad av eller åsamkad minderårig. Med hänsyn till den 11-årige skadade pojkens ungdom och ögonskadans art förelåg svårigheter att i målet bedöma livräntan, varför den skadelidande förklarades i ny rättegång berättigad föra talan därom ävensom om ersättning för kommande protesbyten och för kommande komplikationer.
    Här må även hänvisas till NJA 1957 s. 249 (FFR s. 55) och FFR 1957 s. 219 (NJA C 365), anförda ovan under kausalitet.

 

I d e e l l  s k a d a. Beträffande beloppen av ersättning för sveda och värk samt även lyte (om detta nedan angives) må här i ett sammanhang redovisas NJA 1957 s. 688 (FFR s. 160), anfört ovan i SvJT 1965 s. 330 under väghållares ansvar (överkonstapel; underbensbrott; 1 600kr), FFR 1957 s. 195 (NJA C 92), anfört ovan under invaliditetsersättning (47-årig hemmafru; skador å hals och halsryggrad, jack i huvudskålen, svåra tandskador och kluven överläpp; 3 000 kr i underrätten, vars dom blott överklagats av den skadeståndsskyldige), och s. 378 (hovrättsdom), anfört ovan i SvJT 1965 s. 333 under olycksfall i arbete (vägarbetare; avsliten arm; 3 000 kr för sveda och värk samt 9 000 kr för lyte och framtida men, utdömda av underrätten och ej överklagade), NJA 1958 s. 508 (FFR s. 136), anfört ovan i SvJT 1965 s. 320 under sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning (direktör; brott å två revben och å ena skenbenet i knäleden; sängläge över en

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 641månad; nedsatt arbetsförmåga under ett år; 2 500 kr i HD), och s. 550 (FFR s. 156), anfört ovan i SvJT 1965 s. 324 under rörelseidkares ansvar och s. 337 under skada åsamkad minderårig (11-årig gosse; förlust av ena ögat; 700 kr för sveda och värk samt 6 000 kr för lyte och framtida men), FFR 1958 s. 444 (hovrättsdom), anfört ovan i SvJT 1965 s. 325 under rörelseidkares ansvar och s. 333 under olycksfall i arbete (vaktmästare; komplicerad splitterfraktur på vänstra lårbenet samt frakturer i ansiktet i förening med ögonskada; ett års sängläge; 8 000 kr för sveda och värk samt 8 000 kr för lyte och framtida men, varav 4 000 kr för benförkortning, 3 000 kr för knästelhet, 500 kr för försämrat utseende och 500 kr för synrubbningar), FFR 1959 s. 211 (NJA C 479), anfört ovan i SvJT 1965 s. 333 under olycksfall i arbete (17-årig metallarbetarlärling; förlust av ena ögat; 2 000 kr för sveda och värk i underrätten, vars dom i denna del överklagats endast av den skadeståndsskyldige, samt begärda och medgivna 6 000 kr för lyte och framtida men), s. 222 (NJA C 867), anfört ovan under invaliditetsersättning (55-årig persisk advokat; underbensbrott nedanför knäleden; begärda 6 500 kr för såväl sveda och värk som för lyte och framtida men), och s. 314 (hovrättsdom) (46-årig hemmafru; brott å höger fotled; ej högre än medgivna 1 800 kr), NJA 1960 s. 256 (FFRs. 54), anfört ovan under invaliditetsersättning (36-årig amerikansk skådespelare; komplicerade brottskador och stora mjukdelsskador samt skärsår; ej högre än medgivna sammanlagt 20 000 för såväl sveda och värk som lyte och framtida men i hovrätten, vars dom härutinnan ej överklagats), FFR 1960 s. 276 (NJA C 244), anfört ovan under ersättning för mistad arbetsförtjänst (19-årig gymnasieelev; käkbensskada och intryckning av näsbenet; hjärnskakning; 3 000 kr) och NJA 1961 s. 473 (FFR s. 60), anfört ovan under kausalitet (byggnadsarbetare; ryggskada; ej högre än i HD medgivna 600 kr).
    I övrigt bör blott under förevarande rubrik noteras NJA 1959 B 13 (det s. k. Sellingmålet), där professor, som var föreståndare för avdelning vid museum, ålagts skadestånd för ärekränkning i inlaga till myndigheter av tjänsteman å avdelningen.

 

U n d e r h å l l  t i l l  e f t e r l e v a n d e. I flera fall har den väsentliga tvistefrågan i målen rört mera principiella spörsmål.
    I FFR 1960 s. 327 (hovrättsdom) gällde frågan underhåll till efterlevande barn, då båda föräldrarna omkommit vid samma olycka. Det rörde sig om en trafikolycka med en bil, där fadern fört bilen och modern medföljt som passagerare. Fadern var icke exculperad och den efterlevande ettåriga dottern krävde underhåll av bilens trafikförsäkringsbolag i anledning av moderns död. Bolaget bestred skadeståndsskyldighet, därest det icke bleve ådagalagt att fadern avlidit först. Hovrätten fann, att dottern genom moderns frånfälle — oavsett huruvida hon avlidit före eller efter fadern — kommit att sakna erforderligt underhåll. I själva frågan om förlust av underhåll tog majoriteten hänsyn till, att fadern haft en årlig inkomst av c:a 13 000 kr, att modern skött hemmet utan hjälp och att hon kunnat återupptaga

 

41—653005. Svensk Juristtidning 1965

642 FRITJOF LEJMANett tidigare förvärvsarbete, om hon överlevt. Slutligen ansågs, att — till minskning av underhållet — en viss dotterns kapitaltillgång å c:a 18 000 kr delvis borde tagas i anspråk för levnadskostnader, i varje fall i den utsträckning, att 10 000 kr återstode, då dottern fyllde 18 år. Då modern antogs kunnat erhålla en inkomst av 800—1 000 kr i månaden, bestämdes underhållet till 100 kr i månaden intill 18-årsåldern.
    I NJA 1957 s. 118 (FFR s. 28) uppstod frågan huruvida en mindre livränta, som skulle utgå efter en 53-årig genom olycka omkommen försörjare till hans 37-åriga änka och som efter jämkning till hälften på grund av den omkomnes medvållande uppgick till c:a 350 kr årligen, skulle bestämmas efter nedsättningsmetoden eller efter reduceringsmetoden i avseende å den tidpunkt, då den omkomne skolat uppnå 67-årsåldern. Den förra metoden accepterades av HD:s majoritet och livräntan nedsattes efter nämnda tidpunkt till hälften; en ledamot ansåg däremot, att änkan med hänsyn till att hon vore klen och missbildad och icke med säkerhet kunde beräknas erhålla stadigvarande inkomst förrän vid sin egen folkpensionsålder, borde till dess erhålla samma livränta, om än med till 300 kr reducerat belopp. I samma mål hade livräntor yrkats och utdömts till den omkomnes barn, 3 resp. 1 år gamla, intill 16-årsåldern, varemot yrkande om förbehåll för dem till framtida talan om livränta efter 16-årsåldern avslogs, då det icke kunde antagas, att fadern efter denna tidpunkt kunnat bidraga till deras underhåll.
    I fråga om underhåll till föräldrar märkes FFR 1959 s. 236 (NJA C1077). Fallet gällde underhåll efter en omkommen 25-årig studerande vid folkskoleseminarium. Föräldrarna ägde vid sonens frånfälle förmåga att genom eget arbete försörja sig och hade vid dödsfallet ej behov av underhållsbidrag, som ej heller utgick. Deras arbetsförmåga var dock redan då på grund av sjuklighet nedsatt. I anledning av dödsfallet uppburo de livförsäkringsbelopp å c:a 11 000 kr. Då modern sedermera på grund av sjuklighet och till följd av makens ett år senare timade död kom i behov av underhåll, framställde hon yrkande därom gentemot den skadeståndsskyldige, men yrkandet ogillades. — I NJA 1961 s. 584 (FFR s. 85) rörde det sig om underhåll efter en 17-årig stationskarlsaspirant, som omkommit vid bilolycka, efterlämnande sin moder, som var frånskild och på grund av sjukdom var i stadigvarande behov av bidrag till sitt underhåll. Sonen, som haft en inkomst av endast 690 kr i månaden, hade icke haft möjlighet att under sin livstid i nämnvärd mån lämna sådant bidrag. Då emellertid trots detta på grund av sonens personliga förhållanden och inkomstutsikter förelåg grundad anledning till antagande att han tämligen snart skulle kommit att väsentligen bidraga till moderns underhåll och fortsatt därmed åtminstone några år, ansågs modern böra erhålla underhåll med visst engångsbelopp av den skadeståndsskyldige.
    Beträffande underhåll på grund av gift kvinnas död må omnämnas FFR 1961 s. 231 (NJA C 986), där den omkomna var en 28-årig chaufförs 21-åriga hustru, som i mindre omfattning haft förvärvsarbete. Underhåll krävdes för makarnas 1 1/2-åriga dotter, som omhänderta-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 643gits av sina morföräldrar mot ersättning av 300 kr i månaden. Då faderns genomsnittsinkomst utgjorde 10 600 kr om året samt barnbidrag och barnpension utgick för dottern med tillhopa 1 450 kr årligen (1960), ansågs dottern icke ha kommit att sakna erforderligt underhåll genom moderns död.
    Angående underhåll till styvbarn bör anmärkas FFR 1961 s. 320 (hovrättsdom), där en änkas barn i tidigare äktenskap ansågs berättigade till underhåll efter mannen, som omkommit vid bilolycka, oavsett att den omkomne jämlikt 7:4 föräldrabalken var underhållsskyldig gentemot dem endast så länge äktenskapet bestod.
    Av principiellt intresse är också FFR 1957 s. 286 (SvJT rf s. 65)(hovrättsdom), där frågan om kommande inkomster var aktuell. En vid bilolycka omkommen 28-årig konstnär hade med två olika kvinnor trolovningsbarn, av vilka det ena var fött ett par månader före faderns död och det andra några månader efter. Underhållsbidrag hade aldrig betalts under konstnärens livstid. Hans inkomster under de senaste åren hade uppgått till 3 à 4 000 kr och boets behållning var 1 300 kr. Utbildning för annan verksamhet än konstnärlig hade han icke erhållit. Med hänsyn till att han vid frånfället var relativt ung och fullt frisk, antogs emellertid att han haft möjlighet att inom annat verksamhetsområde skaffa sig betydligt större inkomster än tidigare och att han skulle begagnat sig av denna möjlighet och härigenom kunnat fullgöra sin försörjningsplikt. Livräntor till vardera barnet med 50 kr i månaden intill 18-årsåldern utdömdes därför av hovrättens majoritet.
    Ifråga om underhåll till änka och/eller barn må följande rättsfall i korthet omnämnas, nämligen NJA 1958 s. 314 (FFR s. 70) (den omkomne var en 55-årig distriktschef hos försäkringsbolag, efterlämnande — förutom vuxna barn — 54-årig änka; boets behållning var 76 000 kr och den avlidnes årsinkomst 27 000 kr; änkan, som erhållit ett försäkringsbelopp å 30 000 kr samt pension med 6 000 kr årligen vid sidan av andra inkomster av kapital m. m. å 1 800 kr, tillerkändes underhållslivränta med 750 kr årligen till 67-årsåldern, så länge hon levde ogift), 1958 s. 591 (FFR s. 169) (den omkomne var vägarbetare, efterlämnande 28-årig änka och två barn i åldern 6 år resp. 1 månad; pensioner utgingo till änkan med nära 2 300 kr årligen och till ett vart av barnen med nära 1 300 kr årligen; i betraktande av att änkan, som icke på grund av sin hälsa var förhindrad utföra arbete utanför hemmet, skulle kunna taga dylikt arbete, då hennes yngsta barn fyllde 10 år, ansågs i HD utdömd livränta om 1 115 kr årligen endast böra utgå till denna tidpunkt trots invändning, att lämpligt arbete inom den avsides belägna socken, där familjen bodde, icke stode till buds; barnens livräntor å 370 kr årligen begränsades till 16-årsåldern), FFR 1958 s. 314 (NJA C 615) (den omkomne var en 57-årig direktör i Kooperativa Förbundet, vilken efterlämnade 45-årig änka med nedsatt arbetsförmåga samt fyra barn i åldern 21 till 6 år; änkans förmögenhet uppgick till 68 200 kr och varje barns till 16 250 kr samt den avlidnes årsinkomst till c:a 50 000 kr; pensioner utgingo till änkan med 6 450 kr årligen, så länge pension även utginge till något av barnen, och

644 FRITJOF LEJMANdärefter med 8 600 kr årligen, samt till barnen intill 18-årsåldern med varierande belopp från 5 000 kr till 2 400 kr årligen; yrkande om underhåll ogillades), 1958 s. 360 (hovrättsdom) (den omkomne var en 29-årig försäljare, efterlämnande änka i samma ålder och två barn, 5 resp. 2 år gamla; den avlidne efterlämnade en livförsäkring å 40 000 kr och hade av en nystartad rörelse haft en årsinkomst av 20 000 kr, som änkan beräknades kunna fortsätta med 9 600 kr i årsinkomst, under förutsättning att heltidsanställd hemhjälp anlitades till dess yngsta barnet fyllt 10 år; änkan tillerkändes livränta med 3 600 kr årligen till sistnämnda tidpunkt och därefter med hälften så länge hon levde ogift, samt vartdera barnet med 1 800 kr intill 18-årsåldern med förbehåll om rätt för dem att framdeles föra talan om livränta för tiden därefter intill 21-årsåldern), 1959 s. 193 (NJA C 354) (den omkomne var en 47-årig försäljare, efterlämnande 43-årig änka och tre barn i åldern 13 till 10 år; brist i boet; den avlidnes årsinkomst var c:a 20 000 kr; änkan, som tidigare tidvis arbetat som sjuksköterska, erhöll efter mannens död heltidsanställning i yrket med en årsinkomstav c:a 12 000 kr; då det icke rimligen kunde begäras, att hon under rådande förhållanden uppehölle heltidstjänst och det vore ovisst, om hon, när hänsynen till barnen ej längre påkallade hennes ständiga uppsikt över dem, kunde erhålla sådan tjänst, ansågs i och för sig skälig livränta i hennes fall utgöra 1 800 kr årligen till 67-årsåldern, så länge hon levde ogift, samt i och för sig skälig livränta till ett vart av barnen 2 400 kr årligen, beträffande det äldsta, som gick i läroverk, till 19-årsåldern och beträffande de övriga till 18-årsåldern) och 1960 s. 257 (NJA B 7) (de omkomna voro här en reklamchef och hans hustru, 34 resp. 35 år gamla, efterlämnande dels mannens i tidigare äktenskap 6-åriga dotter, vars moder levde och hade en årsinkomst av 12 000kr, och dels makarnas gemensamma dotter, 3 år gammal; det förra barnet erhöll vid arvskifte 11 000 kr och det senare 7 000 kr; den omkomne mannens årsinkomst var 36 000 kr, vilken beräknades inom 10 år stiga till 45 000 kr, och hustrun, som ej hade arbete utom hemmet, hade tidigare haft anställning med en årslön av 15 600 kr och uppgavs ha haft för avsikt att återupptaga detta arbete; skäligt underhåll har ansetts utgöra för det förra barnet i anledning av faderns död 2 100 kr årligen till 14-årsåldern och sedan 3 000 kr årligen till 21-årsåldern, samt för det senare barnet i anledning av båda föräldrarnas död 3 000 kr årligen till 14-årsåldern och sedan 4 200 kr årligen till 21-årsåldern; yrkande att livräntorna framdeles skulle minskas med beloppen av de särskilda barnbidrag, som kunde komma att utgå av allmänna medel, ansågs mot barnens bestridande icke kunna bifallas).

 

Ö v r i g  e r s ä t t n i n g  v i d  d ö d s f a l l. I FFR 1957 s. 264 (hovrättsdom) yrkades ersättning för sorgkläder och resor till begravningen efter en vid bilolycka i Lidköping omkommen och där bosatt verktygsfilare av den omkomnes moder och hans tre syskon, bosatta i Göteborg. Den omkomne efterlämnade förutom de nämnda såsom dödsbodelägare en i Lidköping bosatt broder. Modern tillerkändes yrkad ersättning, medan de tre syskonens anspråk i detta hänseende

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 645ogillades (domen överklagad av den skadeståndsskyldige men prövningstillstånd ej beviljat — NJA C 401).

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  e g e n d o m s s k a d a. Då det gällt återanskaffningskostnad av skadad droskbil, vars reparation ej lönade sig, bestämdes i FFR 1957 s. 397 (hovrättsdom) ersättningen till bilens bruksvärde för ägaren efter avdrag av restvärdet, och bruksvärdet uppskattades därvid till 8 000 kr, oavsett att ägaren genom en tillfällighet lyckats förvärva alldeles likvärdig ersättningsbil av samma märke och årsmodell (Kaiser 1953) och för denna betalt 12 000 kr. — Ersättning för en vid kollision totalskadad bil ansågs i FFR 1960 s. 373 (hovrättsdom) böra beräknas med utgångspunkt från det pris, som likvärdigt fordon omedelbart före kollisionen kunde antagas ha betingat i handeln och sålunda icke efter det pris ett nytt fordon av ifrågavarande slag betingat.
    Beträffande värdeminskning tillerkändes i NJA 1958 s. 21 (FFR s. 1) i överensstämmelse med den princip, vilken kommit till uttryck i NJA 1948 s. 401 och vissa senare mål, ägaren av skadad bil som reparerats, ersättning för minskning i bilens försäljningsvärde. Ägaren hade före olyckan förhandlat om köp av en ny bil, varvid enligt den presumtive säljarens utfästelse den sedermera skadade bilen skulle till visst beräknat värde få lämnas i utbyte. Sedan hade emellertid ägaren till följd av skadan måst godtaga ett lägre bytesvärde. Skillnaden mellan bytesvärdena utdömdes. Se härom bl. a. Karlgren s. 201, Bramsjö, Om avtals återgång s. 259 och Ulf Persson, Skada och värde s. 508. I samma riktning går avgörandet i FFR 1960 s. 341 (hovrättsdom), där en c:a 2 år gammal droskbil, som inköpts för 21 000 kr och körts c:a 10 000 mil, efter kollisionsskada reparerats för c:a 3 000 kr samt efter att ha körts ytterligare c:a 2 000 mil vid byte värderades till c:a 5 000 kr. Med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av skadorna antogs dessa ha föranlett minskning av bilens försäljningsvärde med 500 kr. I denna riktning gå även FFR 1961 s. 209 (NJA C 691) (en 1 år gammal personbil av märket Opel Rekord hade undergått reparation för 3 665 kr och ansågs ha nedgått i försäljningsvärde med begärda 800 kr) samt FFR 1961 s. 283 (hovrättsdom) (ny personbil hade undergått reparation för c:a 500 kr och ansågs ha nedgått i försäljningsvärde med begärda 300 kr). Å andra sidan har i FFR 1959 s. 257 (hovrättsdom) anspråk på ersättning för minskat försäljningsvärde efter reparation för c:a 1 900 kr av en vid kollision skadad, 5 månader gammal bil körd 940 mil, ogillats. — Se i fråga om värdeminskning till följd av prisfall å varulager även FFR 1959 s. 352 (hovrättsdom), anfört ovan under kausalitet.
    I fråga om stilleståndsersättning må först nämnas några mål, som röra mera principiella spörsmål. I NJA 1959 s. 552 (FFR s. 110) hade innehavaren av en åkerirörelse under de tider, då en i rörelsen använd skadad lastbil varit intagen på reparationsverkstad, fortfarande avlönat den för bilens drift anställda personalen, vilken under stilleståndstiden ej kunnat sysselsättas med annat produktivt arbete. Enligt

646 FRITJOF LEJMANgällande kollektivavtal hade de anställda kunnat permitteras under stilleståndstiden, om meddelande därom givits senast dagen före permitteringen. Åkeriinnehavaren gjorde emellertid gällande att han var hindrad att företaga sådana permitteringar, enär förhållandena på arbetsmarknaden samt branschens löneläge i jämförelse med andra voro sådana, att han riskerade, att permitterade arbetare lämnade företaget och att han i följd därav skulle lida avbräck i sin rörelse. HD:s majoritet ansåg, att den förlust som uppkommit genom att personalen icke permitterats, icke ägde sådant samband med skadan å bilen, att den skadeståndsskyldige hade att svara för berörda kostnad; en ledamot intog en mera liberal ståndpunkt beträffande ifrågavarande lönekostnader och förmenade, att de borde ersättas, då det rörde sig om perioder av kortare varaktighet. — I FFR 1960 s. 331 (hovrättsdom) ansågs vid beräkning av stilleståndsersättning för lastbil avskrivning å bilen icke till någon del böra hänföras till fast kostnad att ingå i ersättningen. — Beträffande stilleståndsersättnings belopp må här anmärkas hovrättsdomarna i FFR 1957 s. 337 (ersättning för körskolebil utdömd endast med av den skadeståndsskyldige medgivna 50 kr om dagen) och 1959 s 356 (tvist om ersättning för tid, då återanskaffad lastbil måste inköras för att kunna användas tillsammans med den till den havererade bilen hörande släpvagnen, jämte vissa extra kostnader).
    Beträffande annan ekonomisk skada förtjänar att nämnas främst några fall av mera indirekt skada. I FFR 1958 s. 268 (NJA C 206) ansågs spårvägsföretag (i Hälsingborg) berättigat till ersättning för förlust, som uppkommit genom att vid kollision mellan bil och spårvagn spårvägsspåren blockerats c:a en halvtimme. En allmän överenskommelse mellan spårvägsföretaget och Trafiksäkerhetsföreningen angående stilleståndsersättning ansågs icke beröra dylika fall. — I FFR 1959 s. 334 (hovrättsdom) hade en bilförare parkerat sin bil framför infarten till ett garage, så att en lastbil därigenom hindrades att föras in till sin garageplats. Bilföraren ålades att ersätta härigenom uppkommen förlust i form av övertidsersättning till personalen å lastbilen, tidsspillan vid sökande efter polis och driftkostnader för lastbilens förande till lastbilschaufförens bostad och åter. Motiveringen var, att skadan tillfogats genom brott och kunnat förutses av felparkeraren. — I FFR 1961 s. 353 (underrättsdom) ogillades yrkande mot bilförare, som vållat kollision, att utge ersättning till föraren av den bil han kolliderat med, för den förlust som kunde förväntas uppstå till följd därav att lägre bonusklass bleve tillämplig vid beräkning av premie för dennes bilförsäkring.
    Ett allmänt spörsmål rörande ersättning för egendomsskada blev aktuellt i NJA 1957 s. 499 (FFR s. 122), där skadeståndstalan väcktes mot deltagare i jakt för det han av oaktsamhet skjutit därvid använd hund i tron, att det rörde sig om en räv. Invändning gjordes bland annat därom att skadeståndet borde jämkas på den grund att hundens ägare, som också deltog i jakten, ej bort låta hunden, vilken var av högt värde, begagnas vid jakten eller i allt fall icke bort låta detta ske utan att övriga jaktdeltagare erhållit upplysning om värdet. Med

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SKADESTÅND 1957—1961 647hänsyn till de grova fel den skadeståndsskyldige begått ogillades invändningen; en ledamot var skiljaktig ifråga om motiveringen och ville endast åberopa, att hundägaren icke gjort sig skyldig till någon åtgärd som kunde föranleda jämkning. Jfr om ifrågavarande intressanta problem bl. a. Winroth, Strödda uppsatser IV, 2 uppl., s. 321 ff, Karlgren s. 220 ff och Ulf Persson, Skada och värde s. 63 ff.

 

R e g r e s s r ä t t,  a v d r a g  m.  f l.  a l l m ä n n a  s p ö r s m å l. Några rättsfall under här ifrågavarande period avse regressrätt, som kan tillkomma försäkringsgivare, arbetsgivare eller därmed jämställd, eller omfånget av denna regressrätt. De skola ej här upptagas, detta i överensstämmelse med den princip, som tillämpats i tidigare rättsfallsöversikter i skadeståndsrätt. Till denna översikt höra icke heller rättsfall, som äga samband med 51 § i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag, 16 § i 1950 års militärersättningsförordning jämte föregångare ävensom därmed besläktade regler.
    Angående preskription av regressanspråk, avseende livränta som försäkringsbolag jämlikt trafikförsäkringslagen tillerkänt trafikskadad och velat återbekomma av för skadan ansvarig, märkes NJA 1957 s. 558 (FFR s. 135). I målet framställd preskriptionsinvändning ogillades jämlikt 9 § bilansvarighetslagen, då de belopp, varom krav framfördes, ostridigt guldits inom ett år före anhängiggörandet av regresstalan; en ledamot av HD var dock härutinnan skiljaktig, då han fann att 9 § första stycket andra punkten bilansvarighetslagen borde så förstås, att preskriptionstid skulle räknas från den dag, då en utan rättegång träffad uppgörelse trätt i tillämpning, och eftersom vissa ej omstämda belopp av livräntan utbetalats tidigare än ett år före talans anhängiggörande, fann han tid för talan försutten.
    Några fall rörande avdrag från skadestånd skola här beröras. I NJA 1959 s. 181 (FFR s. 28), anfört ovan i SvJT 1965 s. 333 under olycksfall i arbete, har vid beräknande av ersättning för förlorad arbetsförtjänst avdragits vad den skadelidande uppburit på grund av allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring ävensom visst belopp med hänsyn till minskade levnadskostnader under sjukhusvistelse. I NJA 1961 s. 215 (FFR s. 10), anfört ovan under ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., ansågs avdrag från skadestånd för förlorad arbetsförtjänst icke böra göras för vad den skadelidande uppburit i invalidpension från Svenska Personalpensionskassan (SPP), då denna försäkring av majoriteten i HD förklarades vara utformad såsom icke blott en till förmån för arbetsgivaren utan även omedelbart till förmån för de anställda gällande försäkring; en ledamot var härutinnan skiljaktig. — I NJA 1961 s. 369 hade en spårvakt vid Hälsingborgs stadsspårvägar sjukpensionerats sex år före den tid han skolat avgå från tjänsten. Sjukpensioneringen hade ägt rum dels på grund av allmän svaghet till följd av flera sjukdomar och dels på grund av att han till en tredjedel var invalid efter en trafikolycka, i anledning av vilken livränta efter en invaliditetsgrad av 33 1/3 % utgick från ett trafikförsäkringsbolag. Staden gjorde gällande att hela den ifrågava-

648 FRITJOF LEJMANrande livräntan i enlighet med vissa bestämmelser i stadens pensionsreglemente borde avdragas å sjukpensionen, men HD fann med tre röster mot två, att med skadeståndets syfte att bereda den skadelidande ersättning för liden förlust vore bäst förenligt att nämnda bestämmelser tillämpades så, att från pensionen avdroges endast vad som av densamma svarade mot den nedsättning av arbetsförmågan, som skadan medfört, dvs den del av livräntan, som svarade mot en tredjedel av vid varje tillfälle utgående sjukpension. — Jfr i detta sammanhang även NJA 1960 s. 599 (FFR s. 208), anfört ovan i SvJT 1965 s. 338 under skada, orsakad av eller åsamkad minderårig.
    Beträffande fall där grov vårdslöshet statuerats, må blott här i korthet anmärkas följande, delvis endast straffrättsliga fall, nämligen NJA 1957 s. 513 (den s. k. Kungsbro-olyckan; hög hastighet, ouppmärksamhet beträffande vägbana och dessutom körning efter betydande spritförtäring), FFR 1957 s. 340 (hovrättsdom) (bilförares ouppmärksamhet å ljussignalerna vid en järnvägsövergång till följd av nedsatt sikt, orsakad av kraftigt regn, otillfredsställande fungerande vindrutetorkare och imma på vindrutan), FFR 1959 s. 163 (NJA B 26) (bilförares underlåtenhet att nedbringa hastigheten under 60 km/tim. å riksväg trots av honom iakttagna varningsskyltar i anledning av inträffad trafikolycka) och s. 260 (hovrättsdom) (motorcyklists omkörning på riksväg med överdådigt hög hastighet av en bilkolonn i en vänsterkurva strax före en vägkorsning), FFR 1961 s. 171 (NJA C 238) (bilförares framförande av bil med oduglig bromsutrustning) och s. 174 (NJA C 261) (bilförares framförande av bil med alltför hög hastighet vid omkörning).
    I fråga om skada genom brott förtjänar här att anmärkas NJA 1961 s. 518, där skadeståndstalan väcktes mot en 16-årig yngling, som med vetskap om att en kamrat stulit en moped, lånat mopeden av honom och därefter i oskadat skick återlämnat den till kamraten i stället för att återställa den till rätter ägare. Mopeden hade sedermera förstörts av kamraten. HD fann med tre röster mot två, att begagnandet, ehuru det innefattade häleri, icke medförde någon skada och att därför skadeståndsskyldighet icke kunde åläggas på brottslig grund samt att den omständigheten att mopeden återställdes till tjuven, icke heller vore av beskaffenhet att grunda skadeståndsskyldighet.
    Angående processuella spörsmål må här hänvisas till rättsfallsöversikter i processrätt (senast av Welamson i SvJT 1964 s. 401 ff).