S. PETRÉN. La confiscation des biens étrangers et les réclamations internationales auxquelles elle peut donner lieu. Académie de droit international. (Extrait du Recueil des cours. Volume I 1963.)

Hovrättspresidenten Sture Petrén har under en lång följd av år innehaft befattningen som chef för rättsavdelningen i utrikesdepartementet och därigenom haft tillfälle att teoretiskt och praktiskt syssla med

de ämnen som framgår av boktiteln här ovan. Han har i en föreläsningsserie vid den i Haag etablerade akademien för internationell rätt givit en intressant, om än ganska kortfattad, redogörelse för de behandlade problemen.
    När enskilda personer med egendom placerad i främmande land utsättes för konfiskatoriska åtgärder från myndigheternas sida, med eller utan ersättning för liden förlust, brukar kränkningen av egendomsrätt ge upphov till reklamationer. Sådana framställningar från stat till stat ingår som led i den diplomatiska protektion som staterna, i brist på ett mera rationellt system, utövar för sina medborgares räkning gentemot andra stater. Dock må påpekas, såsom också förf. gör, att frågan huruvida och i vilken utsträckning reklamation bör göras, är föremål för diskretionär prövning av vederbörande regering.
    Förf. använder termen konfiskation för åtgärder av myndighet som innebär övertagande av egendomsobjekt utan ersättning medan termen expropriation användes för dylik åtgärd mot ersättning. Dessutom rör han sig med det på senare tid så ofta förekommande begreppet nationalisering, som kan äga rum med eller utan ersättning. Nationalisering innefattar åtgärder av allmän natur eller i större skala.
    Det är en lång rad viktiga och invecklade problem som anmäler sig i detta sammanhang. Jag skall omnämna några. Ett sådant är spörsmålet huruvida någon allmän rättsprincip erkännes som kräver respekt för enskilds äganderätt och om därvid någon skillnad är att göra mellan egna medborgares och utlännings egendom. Somliga jurister har hävdat en allmän princip om äganderättens helgd och som stöd bl. a. åberopat rättighetsförklaringar i olika länders författningar, med början vid den franska revolutionen 1789. Rättighetsförklaringar har under senare tid fått förnyad aktualitet. Förf. gör emellertid med all rätt det påpekandet att det finns stater med helt avvikande konstitutioner. Kommunistiska stater har i sina författningar infört förbud för enskilda att äga vissa kategorier av egendom, t. ex. produktionsmedel. Det påpekas att art. 38 i stadgan för den internationella domstolen angående de rättskällor, som domstolen skall tillämpa, ej blivit något stöd för tillvaron av en allmän princip om äganderättens okränkbarhet. Art. 38 uppräknar bland rättskällorna »allmänna, av de civiliserade folken erkända rättsgrundsatser» men föreskriver inte att äganderättens helgd tillhör dessa principer. Sedvanemässigt har stöd för den uppfattningen kunnat hämtas att utlänningar inte får behandlas sämre än de egna medborgarna. I tvåsidiga traktater har ofta föreskrivits »nationell behandling» på detta område. En utbredd mening är också att ett visst minimiskydd garanteras utländsk egendom, oavsett om konfiskatoriska åtgärder vidtagas mot det egna landets medborgare. Givetvis är det inte acceptabelt att diskriminerande behandling drabbar utländska medborgare allt efter deras nationalitet.
    Ett multilateralt fördrag, ingånget i Europarådets regi, stipulerar emellertid uttryckligen att varje fysisk och moralisk (dvs. juridisk) person kan kräva respekt för sin egendom i den meningen att ingen kan berövas sin egendom annat än om expropriationen företas för det

allmänna bästa och under förutsättningar som internationell rätt föreskriver. I ett uttalande i motiven — härrörande från Europarådets ministerkommitté — göres gällande att de allmänna principerna för den internationella rätten innefattar förpliktelse att i fall av expropriation lämna ersättning till utlänning som drabbas därav. Det är också en ståndpunkt som med olika nyanser är allmänt vedertagen.
    Huvudintresset knyter sig vid förf:s behandling av nationalisering av främmande rättssubjekts egendom. Om ersättning kan erhållas på grund av sådan nationalisering beror vanligen på möjligheten att förhandlingsvägen utverka ersättning, vilket ofta förutsätter kommersiella eller kreditmässiga förmåner såsom bytesobjekt. Problemet har mycket diskuterats. Bl. a. har det kombinerats med frågan om staters förfoganderätt över naturtillgångar som de av principiella skäl vill själva exploatera. Förf. talar om två motsatta strömningar som dominerat utvecklingen på detta område. Dels påverkas regeringarna att företa konfiskatoriska åtgärder av politiska och sociala skäl, t. ex. i syfte att övertaga och utnyttja i egen regi stora oljefyndigheter. Dels finns motiv som verkar i dämpande riktning och motverkar tendensen att, med kränkning av utländska rättssubjekts egendomsintressen och äganderätt, vinna omedelbara förstärkningar av det egna näringslivet. Ett sådant motiv är att skapa ett tryggare ekonomiskt och rättsligt klimat för främmande kapitalägares eller staters investeringar. Förf. som varit medlem av en av FN tillsatt kommitté för utredning av spörsmålet om suveräniteten över naturtillgångar, tycks inte misströsta om en fortgående utjämning av de intressen som här står emot varandra.
    Den lilla volymen är rik på synpunkter och värdefull som en introduktion i ett vidlyftigt folkrättsligt ämne.                                                               Östen Undén