Om lagfart å giftorättsgods m. m.
I SvJT 1964 s. 543—547 har i en artikel behandlats frågan om lagfart å giftorättsgods efter ena makens död. — Typfall: En man dör, efterlämnande hustru och barn. Hustrun är lagfaren ägare till en fastighet, som hon tidigare själv köpt. All egendom är giftorättsgods. Nya giftermålsbalken är tillämplig. — I detta läge skulle, enligt författaren till ovannämnda artikel, gälla att mannens dödsbo icke kan få s. k. dödsbolagfart, omfattande hustruns fastighet, samt att hustrun äger fritt — utan barnens hörande — försälja eller inteckna sin fastighet. I sistnämnda del märkes dock den redovisningsplikt, som åvilar hustrun (GB 12:4) samt möjligheten för barnen att få hustruns egendom satt under särskild vård och förvaltning (GB 12:5).
Med utgångspunkt från att gällande rätt i denna del skulle ha ovan angiven utformning, skall jag här kortfattat söka belysa några problem, som kan uppstå vid tillämpningen av dessa regler. Bedömningen av lagfartsfrågan återverkar på reglerna om realisationsvinstbeskattning, kommunalskattelagen 35 §. Vidare kommer de nya reglerna att inverka på möjligheten att i vissa fall ingå avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo om en delägare är omyndig.
För realisationsvinstbeskattning fordras bland annat, att förvärvet skett genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Fång, såsom arv och testamente, liksom i allmänhet gåva, utesluter skattepliktig realisationsvinst. Beträffande det äktenskapsrättsliga fånget bodelning gäller att skattefriheten är begränsad till sådana fall, då make erhållit egendom vid bodelning i anledning av andre makens död samt förstnämnde make icke själv före eller under äktenskapet förvärvat egendomen genom fång, som grundar skatteplikt för realisationsvinst. Hustrun i exemplet ovan kan således icke själv sälja fastigheten utan att en av förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning uppkommer.
Sker däremot försäljningen före bodelning anses en försäljning från oskiftat dödsbo föreligga. Huruvida sådan avyttring medför realisationsvinstbeskattning eller ej, beror på dödsboets åtkomst. Är det fråga om egendom, som innehafts redan av den avlidne eller dennes make, föreligger enligt praxis inget realisationsvinstgrundande fång. Dödsboet anses då ha förvärvat egendomen genom arv resp. giftorätt.
RÅ 1940 ref. 53: En man köpte 1933 en fastighet. Han avled 1936. Hans hustru och barn sålde i egenskap av dödsbodelägare fastigheten 1937.
RÅ 1944 Fi 968: En man köpte 1935 en fastighet. Hans hustru avled 1939. Hustruns dödsbo (mannen och en omyndig son) sålde 1941 fastigheten.
Dessa båda fall bedömdes likadant. Något realisationsvinstgrundande fång för resp. dödsbo ansågs icke föreligga. Efter vad som kunnat utrönas anser man tydligen inom taxeringsväsendet dessa fall vägledande och beskattning sker sålunda i enlighet härmed, tydligen även om nya giftermålsbalken är tillämplig. (se bl. a. Handledning för arbetet i taxeringsnämnd, 4:e uppl. s. 153; jfr även K. G. A. Sandströms uppsats i Svensk skattetidning 1954 s. 36—41). Av den anledningen skall jag här icke söka analysera denna praxis' riktighet.
En förutsättning för att ett dödsbo skall kunna sälja en fastighet, som tillhör den efterlevande maken, är att dödsboet får lagfart på densamma. Nekar man nu dödsboet detta, blir ett praktiskt resultat därav, att området för realisationsvinstbeskattningen utvidgas. En tidigare skattemässigt gynnad försäljning hindras eller åtminstone försvåras. Man tvingas att låta försäljningen i detta fall ske via bodelning och arvskifte, varvid fastigheten lägges på den avlidnes lott eller på en arvinges. Sistnämnda utväg medför ytterligare komplikationer. Är arvinge omyndig skall överförmyndaren godkänna bodelningen och arvskiftet och vidare fordras rättens tillstånd till försäljningen. (Vid försäljning från dödsbo fordras ej rättens tillstånd om boutredningsman är förordnad — NJA 1940 s. 27.) Är arvinge gift, fordras makes medgivande, åtminstone om försäljningen sker via arvskifte.
Med hänsyn till de skatterättsliga återverkningarna framstår det som otillfredsställande att lagfartsfrågan bedömes olika i olika domsagor.
Det andra problemet gäller avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, då en delägare är omyndig. Ett sådant avtal skall godkännas av överförmyndaren, något som endast kan ske om avtalet skulle lända till den omyndiges bästa. överförmyndaren äger vidare under vissa omständigheter påkalla att rätten häver ett sådant avtal (FB 14:3). En ej ovanlig anledning till att samlevnadsavtal ingås är förekomsten av fast egendom. Ett samlevnadsavtal omfattar regelmässigt endast den dödes egendom. Tillhörde fastigheten den avlidne, uppkommer inget problem av intresse i detta sammanhang. Om däremot den efterlevande äger fastigheten blir situationen en annan. Här måste en kontroll ske av att avtalet även omfattar fastigheten. I annat fall äger ju den efterlevande fritt förfoga över densamma genom exempelvis försäljning eller belåning. Omfattar däremot samlevnadsavtalet även den efterlevandes fastighet, så torde denne vara bunden härav och
således icke äga försälja eller belåna fastigheten utan övriga delägares samtycke. Emellertid har ju den efterlevande en faktisk möjlighet att förfoga över fastigheten. Samlevnadsavtalet torde mera undantagsvis vara känt för inskrivningsdomaren.
Med hänsyn till vad ovan sagts, är det tveksamt om icke överförmyndarna i ett stort antal fall måste vägra godkänna samlevnadsavtal, då en väsentlig tillgång utgöres av en den efterlevande tillhörig fastighet och i stället påfordra att skifte sker. Även om de omyndiga barnen icke är delägare i vanlig mening i själva fastigheten, så har de dock en viss andelsrätt i den egendomsmassa, som bildar den efterlevandes giftorättsgods. Denna andelsrätt kan lätt göras illusorisk genom den efterlevandes förfaranden. Tidigare erhölls en kontroll i dessa hänseenden just därigenom att fastigheten ofta var lagfaren för dödsboets räkning, varför en försäljning eller inteckning för gäld icke kunde ske utan rättens tillstånd.
En ny praxis i lagfartsfrågan skulle således här medföra att väsentligt större krav kommer att ställas på överförmyndarnas tillsynsverksamhet. Här framträder en ökad risk för att omyndiga kan komma att tillfogas förmögenhetsförluster. Per Anclow