Storbritannien avskaffar dödsstraff för mord
Sedan det brittiska parlamentet efter segslitna överläggningar antagit det av en enskild motionär, Mr. Sidney Silverman, framlagda lagförslaget om avskaffande av dödsstraff för mord har en lag härom utfärdats den 8 november 1965. Visserligen har lagen fått en till fem år begränsad giltighetstid, men det förefaller knappast troligt att dödsstraffet kommer att återinföras efter denna försökstid, såvida icke någon speciell händelse skulle ge retentionisterna ett opåräknat stöd.
Ända fram till 1810 kunde dödsstraff förekomma för omkring 200 olika brottstyper, bl. a. snatteri i butik och tjuvskytte. Efter årtionden av kamp skedde 1861 en slutlig begränsning av straffets användande till fyra slags kapitalförbrytelser: högförräderi, mord, sjöröveri och mordbrand på örlogsvarv eller arsenal. Frånsett för förräderi, utövat under krigstid (»Lord Haw-Haw», den engelske radiokommentatorn i den krigstida nazistiska radion, var den siste som avrättades enligt detta straffbud), har dödsstraffet sedan 1838 endast tillämpats för
mord. Offentlig hängning avskaffades 1868 och straffverkställandet har även senare på olika sätt humaniserats och gjorts mindre dramatiskt.
Under de 100 år som förflutit sedan antalet kapitalförbrytelser begränsades ha abolitionisterna långsamt men knappast säkert vunnit terräng. Med smala marginaler antog underhuset 1938 och 1948 — vid det senare tillfället på initiativ av Mr. Silverman — principuttalanden om dödsstraffets upphävande, men den praktiska lösningen förhindrades vid båda tillfällena. En 1949—1953 verksam kommission hade i uppdrag att, med utgångspunkt från att dödsstraff för mord borde bibehållas, undersöka huruvida dess tillämpningsområde kunde begränsas. Kommissionen föreslog, förutom vissa inskränkningar i mordbegreppet och några spärrar emot dödsdom vid bristande tillräknelighet, att juryn skulle pröva och i förekommande fall till ett fällande beslut foga ett uttalande om att den ansåge förmildrande omständigheter föreligga. I sådant fall skulle straffet vara livstids fängelse.
Den då sittande tory-regeringen ville icke framlägga ett lagförslag som i praktiken skulle innebära att straffmätningen överlämnades till juryn. När betänkandet framlades i parlamentet uttalades från regeringens sida att den för sin del ansåg att dödsstraffet borde bibehållas. Labour yrkade däremot att det skulle avskaffas för en tid av fem år. Vid omröstning godkändes regeringens inställning.
Frågan hade emellertid vunnit i aktualitet och en principdebatt kom till stånd i underhuset i februari 1956 på basis av ett av regeringen framlagt resolutionsförslag, vari upptagits kommissionens tanke på en modifierad definition av mordbegreppet. Vid omröstning — utan partitvång — anslöt sig dock en ingalunda obetydlig majoritet i underhuset (293 mot 262) till en av Mr. Silverman formulerad uppmaning till regeringen att utarbeta ett lagförslag om dödsstraffets avskaffande. Detta omröstningsresultat i ett hus med starkt konservativ majoritet är ett indicium på hurusom intresset för frågans lösande i praktiken vunnit terräng, även om opinionen ute i landet såväl vid denna tid som troligen alltjämt anser straffet vara en behövlig och effektiv påföljd mot våldsbrott.
Regeringen svarade att den ej gärna kunde framlägga ett förslag av sådan innebörd då den nyligen uttalat sig för dödsstraffets bibehållande men lovade att bereda utrymme på parlamentets dagordning för behandling av en av Mr. Silverman väckt motion i frågan (det är ingalunda givet att enskilda ledamöters motioner släppas fram till debatt och beslut i parlamentet). — Denna motion godkändes i underhuset men förkastades av överhuset.
Med anledning av uppmaningar under överhusdebatten lät emellertid regeringen utarbeta ett lagförslag, som antogs i februari 1957. Enligt denna s. k. Homicide Act, 1957, skulle dödsstraffet utmätas endast för s. k. kapitalmord, nämligen mord på polis eller fångvårdspersonal, mord i samband med tjuvnad eller flykt samt mord med skjutvapen. I övrigt skulle mord bestraffas med livstids fängelse. Genom lagen, som i underhuset erhöll 217 röster mot 131, hade döds-
straffets praktiska användningsområde avsevärt begränsats. Styrkan och arten av Mr. Silvermans patos illustreras av att han yrkade avslag, då han måste räkna med att detta ofullständiga steg skulle försena och försvåra att det av honom uppställda slutmålet nåddes.
Sedan lagens ikraftträdande för åtta och ett halvt år sedan ha 65 dödsdomar avkunnats varav 29 verkställts och 28 efter benådning omvandlats till livstidsstraff. De återstående åtta domarna ha avkunnats under det senaste förslagets behandling i parlamentet och av denna anledning utan materiell prövning av nådefrågan omvandlats till livstidsstraff.
I det hösten 1964 nyvalda underhuset framlade Mr. Silverman ånyo ett förslag till lag om fullständigt och definitivt avskaffande av dödsstraff för mord och ersättande med livstids fängelse.
I medvetande om att skiljelinjen i denna fråga går tvärs igenom partierna hade labourregeringen icke velat själv framlägga proposition, men bistod motionären — som tillhör labour — genom att åt ärendet bereda förtursrätt i utskott. Alla tre partierna gåvo dessutom sina parlamentsledamöter rätt till fri röstning i frågan.
I utskottet föreslogos ett antal sakligt betydelsefulla ändringar. En av dessa innebar att den som för andra gången befinnes skyldig till mord skall dömas till döden. Andra förslag syftade till att enligt vissa kvalifikationsregler, riktade mot särskilt farliga yrkesförbrytare, behålla obligatorisk dödsdom för ett eller annat av kapitalmorden. Sålunda framställdes på olika sätt utformade förslag om att mord på fängelsetjänsteman förövat av livstidsfånge, eller av den som avtjänar straff på minst sju års fängelse, skall vara belagt med dödsstraff. Detsamma skulle gälla beträffande andra gången med skjutvapen förövat mord o. s. v.
Alla dessa undantag från abolitionsprincipen avvisades efter intensiva, delvis ganska hetsiga debatter, under vilka frågan om dödsstraffets berättigande utförligt belystes från juridiska, moraliska, sociala, teologiska o. a. synpunkter. Av intresse är, att flera talare, som betecknade sig som i princip motståndare till dödsstraffet, ansågo att detta av preventiva skäl borde bibehållas vid mord på ordningens övervakare, såväl polismän som fängelsetjänstemän. Benhårda retentionister hämtade argument ur dagsaktuella tilldragelser, från ligistbråk i större skala till fängelseupplopp, medan i andra sammanhang talesmän för det motsatta lägret vid flera tillfällen hänvisade till erfarenheter och statistiska uppgifter hämtade från Sverige och andra skandinaviska länder.
Mr. Silvermans lagtext, som var helt koncentrerad på målet att få dödsstraffet avskaffat, föreskrev som förut nämnts att livstids fängelse skulle utdömas. Därmed skulle parallellitet med Homicide Act åstadkommas och en ej eftersträvad omprövning av hela spörsmålet om straffpåföljden för mord undvikas. Under förslagets behandling i underhuset och dessförinnan i utskott framlades likväl olika förslag om att det skulle ankomma på domstolen att bestämma strafftidens längd. En ur rättsvetenskaplig synpunkt intressant debatt härom uppstod och
blev så livlig och utdragen, att risk förelåg att ärendet ej skulle hinna slutbehandlas innan parlamentet åtskildes. I sådant fall hade frågan fått upptagas på nytt vid en annan session. Motionärens alternativ — livstidsstraff som obligatorium — segrade emellertid i sista ögonsblicket och förslaget, som vid slutomröstningen erhöll 200 röster mot 98, gick vidare till överhuset. Frågan om straffmätningen — vilken icke har oupplösligt sammanhang med motionens i dess rubrik »Murder (Abolition of Death Penalty) Bill» angivna syftning — återupptogs emellertid i överhuset. Frågan erhöll därvid en kompromisslösning genom att överhuset i texten infogade ett tillägg, enligt vilket domstolen må i domen ange vilken tidsperiod som den anser böra förflyta innan frihetsberövandet avkortas. En sålunda urvattnad bestämmelse, som i sak icke innebär något som helst nytt, enär domstolen redan nu har och begagnar sådan befogenhet, kunde fördragas även av Mr. Silverman, när texten efter vederbörlig återremiss ånyo underställdes underhuset.
I underhusets utskott hade även föreslagits den tidsbegränsning till fem år, varom en klausul intogs i lagen. Det föreskrives ej att frågan om dess förlängning eller permanentning då skall anmälas i parlamentet, men däremot erinras om att parlamentet må besluta att lagen icke skall upphöra vid periodens utgång. Detta »provisorium», utgörande en eftergift till retentionisterna och de tveksamma, var principiellt den enda ofullständigheten i Mr. Silvermans seger, vunnen efter många års outtröttliga och skickligt förda kamp mot dödsstraffet och dess begagnande på det enda område där frågan kan beräknas ha praktisk betydelse. G. von Otter