Sigurd Dennemark †. Den 26 november avled justitierådet Sigurd Dennemark. Dödsbudet kom för hans kolleger helt oväntat. Han föreföll ha så gott som fullständigt återhämtat sig från sviterna av en sjukdom som vintern 1964—1965 drabbat honom, och den hjärtinfarkt, som ändade hans liv, hade knappast föregåtts av några allvarligare varningstecken. Hans bortgång innebär en svår förlust för högsta domstolen.
    Sigurd Dennemark var född i Sundsvall 1911 och blev student där 1929. Efter avlagd jur. kand.-examen i Uppsala 1932 och tingstjänstgöring i Uppsala läns norra domsaga började han i Svea hovrätt, där han blev e. o. assessor 1946, assessor 1952 och hovrättsråd 1954. Från 1946 hade han sakkunniguppdrag i justitiedepartementet och blev sedan t. f. lagbyråchef i samma departement 1951 och ordinarie lagbyråchef 1952. Hösten 1955 utnämndes han till justitieråd. Under den förkortade lagrådsperioden 1964—1965 före grundlagsändringen ang. möjlighet till dubblering av lagrådet tjänstgjorde han i lagrådet.

    Till nu lämnade data beträffande Sigurd Dennemarks domarkarriär bör fogas, att han tjänstgjorde som t. f. sekreterare i arbetsdomstolen 1943—1944 och var suppleant för vice ordföranden där 1950—1951, tjänstgjorde i hyresrådet 1949—1951, var vice ordförande i statens nämnd för arbetstagares uppfinningar 1950—1955 och var juridiskt biträde åt chefen för armén 1953—1955.
    Vissa av dessa uppdrag bör jämföras med följande av Sigurd Dennemark författade tryckta skrifter: Om rätten till arbetstagares uppfinningar (1950), Den provisoriska strandlagen (1951) och Handbok i militär rättsvård (1953). Hans författarskap ägnades emellertid framför allt åt ett annat område. Redan tidigt hade han, bl. a. genom studier 1933—1935 i Genève, Haag och Paris, fått sitt intresse inriktat på internationella rättsspörsmål. Under en lång följd av år arbetade han, jämsides med sin ordinarie tjänstgöring, med frågor rörande svensk domsrätt, och detta arbete resulterade 1961 i en omfattande och djupplöjande avhandling i ämnet med titeln Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål. Detta arbete renderade honom också juris doktorsgraden honoris causa vid universitetet i Uppsala 1962.
    Nyssnämnda arbete ger en god bild av Sigurd Dennemarks kvalifikationer som jurist. Avhandlingen visar hans förmåga att ge klara uttryck för sina tankar och hans krav på yttersta precision i framställningen. Valet av ämne tillåter också vissa slutsatser: Det gäller här ett relativt oplöjt område, där möjlighet erbjudes författaren att själv bidraga till uppbyggandet av ett regelsystem, men samtidigt ett specialområde, som kräver vaksam uppmärksamhet så att ej den teoretiska lärobyggnaden förlorar kontakten med den praktiska verkligheten. Jag tror ej man misstar sig om man i Sigurd Dennemarks sätt att behandla de många svåra problem, som berörs i hans avhandling, spårar lärdomar och erfarenheter som han vunnit vid sin verksamhet i arbetsdomstolen under Arthur Lindhagens ledning.
    Sigurd Dennemarks intresseinriktning på det internationella fältet kom också den allra sista tiden till uttryck däri att han mottog uppdrag att såsom sakkunnig verkställa översyn av den internationellträttsliga regleringen rörande adoption, ett arbete som han vid sitt frånfälle just hunnit påbörja.
    Det sagda får naturligen icke undanskymma, att Sigurd Dennemarks huvudsakliga ämbetsuppgift alltsedan han 1955 tog plats i högsta domstolen var den kollegiala dömande verksamheten därstädes. För denna verksamhet var han synnerligen väl rustad, och man behövde icke tveka om att han själv bäst trivdes med denna verksamhet. Hans gedigna kunskaper, hans formuleringsskicklighet och noggrannhet liksom hans oavlåtliga strävan efter vetenskaplig penetrering av rättsfrågorna lämnade utomordentliga bidrag till diskussionen i de skilda målen och ärendena. Och han sparade icke sig själv; hans arbetsförmåga såväl som hans arbetslust var betydande.
    För alla Sigurd Dennemarks arbetskamrater på skilda områden är det svårt att fatta att en man med sådan aktivitet och vitalitet nu är borta. De bland oss, som hade förmånen att räkna sig till hans närmaste vänner, vet också hur högt han skattade vänskapsbanden. Vi skall med tacksamhet och saknad minnas honom som en färgrik personlighet och en vänfast karaktär.

Sven Romanus