Högsta domstolens val av brottspåföljder

 

Av hovrättsrådet PER-ERIK FÜRST

 

 

 

A. Antal domar m. m.

 

Under 1965, det första år då BrB gällt, har HD meddelat 49 domar i brottmål. Av dessa kan 32 anses främst gälla valet av brottspåföljd. Den följande framställningen, som avser att ge en föreställning om HD:s val av brottspåföljder, behandlar nämnda 32 domar. Framställningen omfattar dels en systematisk översikt över de 32 rättsfallen, dels en redogörelse för vissa huvuddata i samma rättsfall, upptagna i ordningsföljd.
    Återstående 17 brottmålsdomar (B 2, 5, 9, 12, 18, 19, 24—26, 31, 32, 37, 39—41, 44 och 49) avser främst skuldfrågan, fråga om rubriceringen av brott eller annat, som bedömts icke vara av mera omedelbart intresse i en framställning om val av påföljd enligt BrB.

 

 

B. Systematisk översikt

 

1. Påföljder för 1517-åringar
Intet av fallen avser tilltalad i åldern 15—17 år.

 

2. Påföljder för ungdomar i åldern 1820 år
Påföljdsval för tilltalade i åldern 18—20 år har varit aktuellt i nio av de 32 fallen (B 10, 13, 14, 22, 23, 28, 36, 43 och 48). Valet har blivit särskild vård enligt barnavårdslagen i ett fall (B 22), skyddstillsyn i fyra fall (B 10, 13, 14 och 48) — därav ett med anstaltsbehandling (B 10), två i kombination med böter (B 14 och 48) och ett med föreskrifter, utsatta av domstolen (B 13) — ungdomsfängelse i tre fall (B 23, 28 och 43) och frihetsstraff i ett fall (B 36).
    Vissa frågor av särskilt intresse för påföljdsvalet beträffande kategorin ungdomar har berörts i rättsfallen. Särskild uppmärksamhet förtjänar måhända det i fallen B 22 och 28 aktuella spörsmålet om påföljd när en i ungdomsvårdsskola intagen, som passerat 18-årsgränsen, begått nytt, allvarligt brott. I denna fråga har socialstyrelsen med skärpa hävdat, att påföljden regelmässigt bör vara antingen fortsatt behandling i ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse. Styrelsens mening finns återgiven i ett uttalande som tagits in nedan un-

 

6—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

82 Per-Erik Fürstder B 28 i redogörelsen för HD:s domar i brottmål. HD:s avgöranden överensstämmer med vad socialstyrelsen uttalat som sin mening (vård enligt barnavårdslagen i B 22, ungdomsfängelse i B 28). Riksåklagarämbetet hade i fallet B 22 fullföljt talan med yrkanden, som anslöt till socialstyrelsens mening. Ämbetet har sedermera utvecklat sin med socialstyrelsens överensstämmande syn på denna fråga i Cirkulär ser. C nr 6 den 27 augusti 1965 till rikets allmänna åklagare.
    Tre fall av skyddstillsyn (B 10, 13 och 14) avser ungdomar med belastning i form av villkorliga domar från tiden före 1/1 1965. Det må anmärkas att underinstanserna — som avkunnade sin dom 1964 och alltså tillämpade SL — dömde till frihetsstraff medan HD, som valde påföljd enligt reglerna i BrB, förordnade om skyddstillsyn.
    Meningsskiljaktigheter förekom i HD i alla tre målen. Dessa gällde emellertid icke, huruvida brottsligheten skulle föranleda frihetsstraff eller skyddstillsyn utan om skyddstillsyn skulle ådömas med eller utan anstaltsbehandling. Anstaltsbehandlingen innebär en intensifiering av skyddstillsynen och kan enligt förarbetena till BrB (NJA II 1962 s. 465) meddelas när, utöver hänsynen till vårdbehovet, allmänpreventiva skäl talar för en skärpning av påföljden. HD:s påföljdsval har skett efter överväganden som uttryckligen omfattat både vårdbehovet och hänsynen till den allmänna laglydnaden. I ett fall (B 10) dömde HD till skyddstillsyn med anstaltsbehandling, varvid en ledamot var skiljaktig och ansåg anstaltsbehandling ej erforderlig. I två fall (B 13 och 14) valde HD skyddstillsyn utan anstaltsbehandling varvid dock i fallet B 14 skyddstillsynen av hänsyn till den allmänna laglydnaden kombinerades med böter. I dessa fall var två ledamöter skiljaktiga och ville med hänsyn till både den tilltalades person och den allmänna laglydnaden komplettera och skärpa skyddstillsynen med anstaltsbehandling. I båda fallen hade vidare riksåklagarämbetet medgivit yrkandet om skyddstillsyn under förutsättning att däri skulle ingå anstaltsbehandling.
    Fallet B 10 är det enda, då HD i de här behandlade domarna från 1965 dömt till skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Det kan antagas, att sådan behandling kommer att i stort sett få sin användning begränsad till kategorien ungdomar i åldern 18—20 år samt för 21 och 22-åringar. I fråga om dem som fyllt 23 år kan förordnande enligt 28 kap. 3 § andra stycket BrB om omedelbar verkställighet ej meddelas. Utan sådant förordnande förlorar behandlingen i allmänhet mycket av sin mening. Den skärpning i förhållande till skyddstillsyn, som kan befinnas önskvärd av hänsyn till den allmänna laglydnaden, torde beträffande dem som fyllt 23 år företrädesvis böra nås genom kombination med fängelse, när sådan kombi-

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 83nation vid flerfaldig brottslighet är möjlig, eller genom fängelse enbart. (Se även härutinnan NJA II 1962 s. 465.)
    Det fjärde fallet av skyddstillsyn (B 48) avser en ungdom utan tidigare kriminell belastning men med vissa alkoholbesvär. Han hade gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman (polismisshandel), d. v. s. ett brott där hänsynen till den allmänna laglydnaden anses göra sig särskilt starkt gällande. I detta fall valde dock HD med hänsyn till den tilltalades ungdom och andra personliga förhållanden påföljden skyddstillsyn. Hänsynen till den allmänna laglydnaden tillgodosågs genom att skyddstillsynen kombinerades med bötesstraff. HD:s dom, som var enhällig, innebar ändring av hovrättens påföljd. Båda underinstanserna, som dömt 1965, hade valt fängelse som påföljd.
    Två fall (B 23 och 43) avsåg rån, således ett brott med straffminimum ett års fängelse. I båda fallen dömdes till ungdomsfängelse. I det första av rånfallen valdes påföljden i alla tre instanserna. HD:s påföljdsval, som stod mellan skyddstillsyn, ungdomsfängelse och frihetsstraff, resulterade emellertid i och för sig i frihetsstraff. Det ansågs i det aktuella fallet icke föreligga något behov av den uppfostrande behandling, som avses med ungdomsfängelse. Intresset för upprätthållande av allmän laglydnad ansågs kräva en längre tids frihetsberövande. Skyddstillsyn med anstaltsbehandling var icke tillräckligt kraftig reaktion. Som lämpligaste påföljd kvarstod då fängelse, särskilt med hänsyn till att det erforderliga frihetsberövandet påkallades främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden. Emellertid hade behandlingen i ungdomsfängelse redan påbörjats vid tiden för HD:s dom och den tilltalade hade funnit sig till rätta. Med hänsyn därtill ville HD inte avbryta denna behandling och genom att påbjuda en annan äventyra resultatet därav. Därför gjordes ej ändring i hovrättens dom till ungdomsfängelse. — Två ledamöter i HD var skiljaktiga och fastställde hovrättens dom utan majoritetens reservation.
    I det andra rånfallet (B 43) hade såväl underrätten som hovrätten valt påföljden skyddstillsyn med anstaltsbehandling. I underrätten var dock ordföranden och en nämndeman skiljaktiga och i hovrätten en ledamot. De skiljaktiga ville samtliga döma till fängelse (ett år). HD:s majoritet uttalade även i detta mål, att hänsynen till den allmänna laglydnaden krävde ett längre frihetsberövande vid brott av här ifrågavarande slag. Det förklarades därjämte att synnerliga skäl för skyddstillsyn icke förelåg, även om det kunde anses att denna påföljd var bäst ägnad att främja den tilltalades anpassning. I fallet B 43 antogs den tilltalade vara i behov av särskild uppfostrande behandling. Därför valdes den vid allvarligare brottslighet av

 

84 Per-Erik Fürstungdomar normala påföljden ungdomsfängelse. Två JR var skiljaktiga. De ville båda döma till skyddstillsyn, den ene med anstaltsbehandling, den andre utan. Den senare anförde som synnerligt skälför skyddstillsyn bl. a. att gärningen framstod som en lindrig form av rån.
    Slutligen har i ett fall (B 36) en 20-årig yngling dömts till frihetsstraff. Fallet avsåg rattfylleri (enbart). 20-åringen dömdes i underrätten till fängelse. Hovrätten ändrade i enhällig dom påföljden till villkorlig dom jämte böter. Såsom motivering åberopades bl. a. den tilltalades ungdom. HD:s majoritet valde emellertid ånyo fängelse såsom påföljd och förklarade därvid uttryckligen att den tilltalades ålder icke utgjorde hinder mot att fängelsestraff ådömdes, då ett frihetsberövande var påkallat av hänsynen till allmän laglydnad (se 26 kap. 4 § andra stycket BrB). Två JR var emellertid skiljaktiga och dömde, liksom hovrätten, till villkorlig dom jämte böter. Detta fall bör jämföras med rattfyllerifallet B 35 (vuxen, frihetsstraff) samt med fallen B 27 (vuxen, skyddstillsyn) och B 45 (vuxen, frihetsstraff) som båda gällde rattfylleri i tillgripen bil av körkortslös person.

 

3. Påföljder för vuxna (över 21 år)
Av de 23 HD-domar, som avser tilltalade över 21 år, har fem lett till villkorlig dom (B 3, 16, 17, 20 och 46) — i två fall (B 17 och 20) i kombination med böter och i ett fall (B 46) såväl med föreskrift om skadeståndsbetalning som i kombination med böter — nio till skyddstillsyn (B 1, 6, 7, 8, 15, 27, 33, 42 och 47) — därav i tre fall i kombination med böter (B 27, 33 och 47) och i sex fall med föreskrifter, utsatta av domstolen (B 1, 6, 8, 15, 42 och 47). I sju fall har HD som påföljd valt frihetsstraff (B 4, 11, 29, 34, 35, 38 och 45). I ett av fallen (B 4) var frågan emellertid egentligen om en tidigare villkorlig dom (meddelad före 1/1 1965) skulle förverkas eller icke. Slutligen har två fall avsett val av påföljd för tilltalade, som dömts till förvaring och blivit utskrivna på prov (B 21 och B 30). Sistnämnda två fall har, med tanke på att enligt 11 § övergångsbestämmelserna till BrB vad i BrB stadgas om internering skall gälla ifråga om ådömd förvaring, upptagits under rubriken internering.
    Samtliga fall, då HD dömt till villkorlig dom, har prövats efter fullföljd av den tilltalade. I tre fall (B 3, 16 och 20) har riksåklagarämbetet medgivit villkorlig dom eller biträtt yrkande därom, i ett fall under förutsättning att den villkorliga domen kombinerades med böter (B 20). I sistnämnda fall var emellertid två JR skiljaktiga från majoritetens villkorlig dom jämte böter och dömde till skyddstillsyn. Fallet gällde en zigenare, som gjort sig skyldig till grov olovlig

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 85körning m. m. Underinstanserna dömde honom till frihetsstraff. Före HD:s prövning fick den tilltalade särskild utbildning, så att han lärde sig läsa och skriva, varpå han betroddes med körkort.
    Villkorlig dom jämte böter blev påföljden även i fallen B 17 och 46. B 17 gällde trafikbrott, närmare bestämt vållande till annans död genom vårdslös bilkörning. Påföljdsvalet synes i detta fall vara av särskilt intresse, därför att hänsynen till den allmänna laglydnaden itidigare HD-fall rörande denna brottstyp (t. ex. NJA 1957 s. 129) föranlett frihetsstraff. Underinstanserna i det aktuella fallet, vilka båda dömde under 1964, förordnade om frihetsstraff. Men HD konstaterade, enhälligt, att vårdbehov icke förelåg och att vid sådant förhållande villkorlig dom var lämplig påföljd. Hänsynen till den allmänna laglydnaden tillgodosågs genom att därjämte utdömdes böter. — Med fallet B 17 bör jämföras fallet B 38, där vållande till annans död genom vårdslös bilkörning föranledde dom till fängelse. Det bör anmärkas att den tilltalade i fallet B 38 var spritpåverkad vid dödskörningen och fälldes även för rattonykterhet.
    Fallet B 46 gällde en misshandel, som medförde underkäksfraktur för den misshandlade och bedömdes enligt 14 kap. 12 och 13 §§ SL. Det rörde sig om ett dansbaneslagsmål. Om den tilltalade var tidigare intet ofördelaktigt känt. I detta fall hade underinstanserna 1965 dömt till frihetsstraff. HD fann emellertid att frihetsstraff eller övervakning icke erfordrades och förordnade om villkorlig dom. Även i detta fall kombinerades påföljden i fråga av hänsyn till allmän laglydnad med böter. Dessutom meddelades föreskrift om betalning av vad som återstod oguldet av utdömt skadestånd.
    Av de återstående två fallen av villkorlig dom rör det ena (B 3) ett Jehova-vittne som gjort sig skyldig till grovt tjänstefel genom lydnadsvägran men ändrat sig och före HD:s dom begärt och fått tillstånd göra värnplikt i vanlig ordning. Det andra (B 16) avser en kvinna, som förövat gäldenärsbrott av icke alltför allvarlig beskaffenhet. Gäldenärsbrottet föranledde i underinstanserna, som dömde 1964, villkorlig dom utan övervakning. Målet gällde i första hand skuldfrågan beträffande en del av brottsligheten.
    De fall, då påföljdsvalet lett till skyddstillsyn är av särskilt intresse från synpunkten att en huvudprincip i BrB är att frihetsstraff skall undvikas och kriminalvård i frihet i lämplig utformning i stället användas, när det är möjligt med hänsyn till vårdbehov och allmän laglydnad. Medlet att förverkliga denna princip är i första hand påföljden skyddstillsyn.
    Tvekan huruvida skyddstillsyn eller mera ingripande påföljd skall väljas kan uppkomma bl. a. om brottet är av sådan natur, att frihets-

 

86 Per-Erik Fürststraff kan anses påkallat av hänsyn till allmän laglydnad, eller om den tilltalade återfallit efter tidigare domar.
    Gärningarnas art synes ha varit främsta anledningen till olika meningar om påföljdsvalet i fyra av de fall, som lett till skyddstillsyn (B 1, 6, 33 och 42).
    Av dessa fall avsåg B 1 en medelålders man, som begått tukt och sedlighet sårande gärningar gentemot ett par småflickor. Gärningarna betecknade ett återfall i sexualbrottslighet efter ca 10 års uppehåll. Underrätten dömde (1963) till frihetsstraff, villkorlig dom utan övervakning. Hovrätten undanröjde (1964), på talan av åklagaren, den villkorliga domen. HD dömde till skyddstillsyn med föreskrifter. En ledamot var skiljaktig. Han ansåg icke grund föreligga till antagande att den tilltalade skulle avhålla sig från att begå liknande gärningar utan att undergå straff. Därför och med hänsyn även till gärningens art ansåg denne ledamot villkorlig dom eller skyddstillsyn icke böra tillämpas.
    Fallet B 6 gällde en 25-årig man som gjort sig skyldig till bl. a. medhjälp till en vapenstöld ur militärt förråd, utförd av två ynglingar. Mannen dömdes av underrätten (1963) till straffarbete, villkorlig dom med övervakning. Hovrätten dömde (likaledes 1963) till straffarbete. Villkorligt straff ansågs av hovrätten ej böra ifrågakomma av hänsyn till allmän laglydnad. HD dömde med tre röster mot två till skyddstillsyn (med föreskrifter). Minoriteten fastställde hovrättens dom.
    Fallen B 33 och 42 visar så till vida likhet som de gäller tilltalade med alkoholbesvär och klart behov av vård för dessa. I fallet B 33 rörde det sig om en för misshandel tilltalad man som länge missbrukat alkohol och som visade tecken på mentala rubbningar. Han hade förut lagförts bl. a. för misshandel. Han var föremål för nykterhetsnämndens uppmärksamhet. Underinstanserna dömde (1964) till fängelse. HD ändrade till skyddstillsyn samt böter. En HD-ledamot var skiljaktig och dömde till fängelse.
    Fallet B 42 avsåg en för rymning från militärtjänstgöring tilltalad dipsoman (alkoholsjuk) underofficer. Han hade frikänts i underrätten och dömts till fängelse i hovrätten. Med hänsyn till föreliggande vårdbehov och då dom å skyddstillsyn ej ansågs medföra fara för den allmänna krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten förordnade HD om skyddstillsyn med föreskrifter. En HD-ledamot ville döma till fängelse, en till disciplinstraff (för tjänstefel). — Detta rättsfall förtjänar uppmärksammas såsom exempel på möjligheten att tilllämpa skyddstillsyn vid militära brott. Frågan härom och om användningen av villkorlig dom vid sådan brottslighet har berörts i för-

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 87arbetena till BrB (NJA II 1962 ss. 445—449 samt 460).
    Det föreligger ännu ett fall, där skyddstillsyn (i kombination med böter) valts som påföljd, trots att gärningarnas art (grova trafikbrott m. m.) varit sådan att hänsynen till den allmänna laglydnaden kan antagas ha givit särskild anledning överväga frihetsberövande. Det avsedda fallet (B 27) gäller en körkortslös tilltalad, som tillgripit en bil och kört den i spritpåverkat tillstånd. Mannen hade dessutom året innan dömts till frihetsstraff (fängelse 1 mån. 15 dagar) för liknande brottslighet. För den aktuella brottsligheten — egenmäktigt förfarande, grov olovlig körning, rattfylleri — dömdes han av underrätt och hovrätt (båda 1964) till frihetsstraff. HD ändrade— utan meningsskiljaktighet — till skyddstillsyn i kombination med böter. I motiveringen ingick bl. a., att den tilltalade visat tecken på anpassning och att det för hans fortsatta anpassning var av vikt att han fick det stöd som övervakning kan erbjuda. Tillräckligt starka skäl förelåg att, trots hänsynen till allmän laglydnad, välja påföljd som ej var frihetsberövande.
    I återstående fall (B 7, 8, 15 och 47), då HD dömt till skyddstillsyn, torde föreliggande olika meningar om påföljdsvalet väsentligen ha föranletts av tidigare domar. I fallet B 7 hade den tilltalade tidigare undergått ungdomsfängelse. I fallet B 47, som rörde grov olovlig körning m. m., förelåg upprepade tidigare lagföringar för nämnda trafikbrott. I fallen B 8 och 15 förelåg bl. a. äldre villkorlig dom med löpande prövotid, i ett (B 15) därjämte (i HD) upplysning, att nya åtal väckts. I målen B 7, 8 och 15 hade underinstanserna (före 1/1 1965) dömt till frihetsstraff. HD valde skyddstillsyn som påföljd. I fallet med den tidigare till ungdomsfängelse dömde (B 7) medgav riksåklagarämbetet yrkande om skyddstillsyn. I fallet B 8 gav HD föreskrift om skadeståndsbetalning, i fallet B 15 andra föreskrifter. I fallet B 8 hade två ledamöter skiljaktig mening. De ville fastställa hovrättens dom, frihetsstraff. Vad slutligen angår fallet B 47 avsåg detta en jugoslav som gjort sig skyldig till grov olovlig körning samt brukande av falsk urkund (körkort). Mannen hade enligt uppgift i målet anpassat sig väl till förhållandena i Sverige, där han bodde sedan 1961, så när som på att han icke avhöll sig från att köra bil trots att han saknade körkort. Han hade kort före den aktuella lagföringen dömts till fängelse för grov olovlig körning. I målet förelåg läkarintyg varav framgick att han förmodligen skulle ha nytta av kontakt med psykiater. Mannen dömdes i underrätten till skyddstillsyn jämte böter. Påföljden avsåg både det trafikbrott, vartill mannen fällts i den tidigare domen, och de aktuella brotten. Hovrätten fastställde denna dom. Två ledamöter var emellertid skilj-

 

88 Per-Erik Fürstaktiga och ville, utan att undanröja den tidigare straffbestämningen, fälla till fängelse för trafikbrottet och till skyddstillsyn för urkundsförfalskningen. HD följde hovrättens majoritet med tillägg att mannen skulle vara skyldig att under prövotiden underkasta sig tillsyn av hjälpverksamhetsläkare. Två HD-ledamöter var skiljaktiga och ville, utan att undanröja den tidigare straffbestämningen, döma till fängelse. — Den kommentaren kan göras till dettta mål, att påföljdsvalet i särskilt hög grad aktualiserade frågan om fortsatt brottslighet bäst motverkas genom vård eller straff. Det synes rimma väl med andan i BrB att vårdsynpunkterna vägde över i detta fall.
    Av de sju fall, som föranlett frihetsstraff rör sex brott av sådan beskaffenhet att hänsynen till den allmänna laglydnaden gjort sig särskilt starkt gällande. Fallet B 11 avsåg otuktsbrott av ridlärare gentemot kvinnlig 14-årig elev. Däri dömde alla tre instanserna till frihetsstraff, HD med kortfattad hänvisning till brottets beskaffenhet och hänsynen till allmän laglydnad. Två ledamöter av HD var emellertid skiljaktiga. De fann skyddstillsyn vara lämpligaste påföljd med hänsyn till den tilltalades person och dömde, trots brottets beskaffenhet, till denna påföljd. — Detta rättsfall kan jämföras med fallet B 1, där sexualbrottslighet av lindrigare art ledde till skyddstillsyn med föreskrifter i HD (där dock en ledamot ville döma till frihetsstraff).
    Fallet B 29 avser mened. Den tilltalade i detta mål frikändes iunderrätten men fälldes i hovrätten (1964) och dömdes till frihetsstraff. Hovrätten förklarade kort, att villkorlig dom ej borde förekomma av hänsyn till allmän laglydnad. HD fastställde utan meningsskiljaktighet.
    Fallen B 35, 38 och 45 rör trafikbrott. Fallet B 35 avsåg rattfyllerienbart, fallet B 45 rattfylleri i tillgripen bil av körkortslös tilltalad.Fallet B 38 slutligen gällde vållande till annans död genom bilkörningav rattonykter förare.
    Fallet B 35 avgjordes samma dag och av samma HD-ledamöter,som det i denna översikt tidigare (under 2.) upptagna rattfyllerifallet B 36. Utgången och domsmotiveringen i de två målen överensstämmer så när som på att B 36 innehåller uttalande, föranlett av attden tilltalade i detta mål var en ungdom på 20 år. Den tilltalade ifallet B 35 var en 24-årig man utan tidigare belastning och med ordnade förhållanden. Underrätten meddelade på grund av de godapersonliga förhållandena villkorlig dom. Med hänsyn till den allmänna laglydnaden kombinerades denna lindriga påföljd med kännbara böter. Hovrätten fastställde underrättens dom. Hovrätten vardock icke enhällig. Två ledamöter ville döma till fängelse. HD döm

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 89de, liksom hovrättens minoritet, till fängelse. Domsmotiveringen varkortfattad. Den innebar att i fråga om rattfylleri — om det inte ärav så lindrig art att det förskyller enbart böter — hänsynen till denallmänna laglydnaden kräver att påföljd, som ej medför frihetsberövande, tillämpas endast om särskilda skäl talar därför. Sådana skälförelåg inte i detta fall. En HD-ledamot, som ingick i majoriteten,utvecklade domskälen och upptog i dem bl. a. ett uttalande, varavframgick, att enligt hans åsikt skyddstillsyn kunnat komma i frågaom det för den tilltalades tillrättaförande varit erforderligt att hanställts under övervakning. Så var emellertid icke fallet. En minoritetom två HD-ledamöter ville fastställa hovrättens påföljd, villkorligdom jämte böter.
    Genom fallet B 45, som närmast bör jämföras med B 27 eftersomdet rör rattfylleri samt olovlig körning och grovt egenmäktigt förfarande, har bilden av HD:s påföljdsval i rattfyllerimål fått ytterligare någon nyans. Målet rörde en man med alkoholbesvär, somvid ett tillfälle då han förtärt betydande mängder spritdrycker fåttfölja med en bil såsom passagerare och som, då föraren lämnat förarplatsen, satte sig själv vid ratten och i sitt spritpåverkade tillståndkörde till dess färden efter ett par kilometer slutade i diket. — Underinstanserna dömde till fängelse (två månader).
    HD konstaterade, liksom i domarna B 35 och 36, att hänsynen till allmän laglydnad vid rattfylleri krävde att påföljd, som ej innebar frihetsberövande, tillämpades endast om särskilda skäl talade därför. Sådana skäl förelåg inte. De påföljder med frihetsberövande, som HD räknade med i detta fall, var enligt vad som kan utläsas av domen dels fängelse, dels skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Den sistnämnda borde med hänsyn till omständigheterna icke komma ifråga framför fängelse. — Huruvida de omständigheter, som avsågs i HD:s dom, rörde den tilltalades personliga förhållanden — t. ex. att hans ålder, 27 år, gjorde tillämpning av 28 kap. 3 § BrB mindre aktuell — eller omständigheterna kring brottet eller bådadera, kan ej säkert utläsas av domen. — Däremot framgår, att HD ej övervägt den i varje fall teoretiskt tänkbara möjligheten att kombinera fängelse med villkorlig dom. Om denna kombination, se NJA II 1962 s. 41 f och 465. — En HD-ledamot var skiljaktig i fråga om motiveringen. Hans votum synes innebära den skillnaden mot majoritetensdom, att han fann även skyddstillsyn i kombination med böter i och för sig tänkbar såsom tillräckligt ingripande påföljd för brottslighet av det slag som förelåg i målet. — Detta fall bör jämföras med fallet B 27, för vilket tidigare redogjorts. Där blev påföljden för samma slags brottslighet skyddstillsyn i kombination med böter. Tillräckligt

 

90 Per-Erik Furststarka skäl ansågs där föreligga — på grund av vårdbehov och andra personliga förhållanden — att göra undantag från kravet på att trafikbrott av detta slag såsom regel skall föranleda påföljd vari ingår frihetsberövande.
    Riksåklagaren har i cirkulär till rikets allmänna åklagare ser. C nr 8 den 5 oktober 1965 och ser. C nr 10 den 27 december 1965 refererat HD:s domar B 27, 35 och 36 samt 45. Cirkuläret nr 8 mynnar i ett uttalande, enligt vilket genom de tre HD-domarna fastslagits att vid rattfylleri, där mildrande omständigheter icke förelåge, hänsyn till allmän laglydnad som regel krävde tillämpning av påföljd som innebär frihetsberövande. Emellertid kunde ur avgörandena också utläsas, att starka individualpreventiva skäl — däribland dock icke ensamt en allmänt god social anpassning — borde kunna föranleda val av en icke frihetsberövande påföljd. — Cirkuläret C 10 mynnar i uttalande enligt vilket domen B 45 bekräftat vad ämbetet anfört i cirkuläret C 8.
    I fallet B 38 förelåg till bedömning vållande till annans död genom vårdslös bilkörning samt rattonykterhet. Såsom påföljd valdes i alla tre instanserna fängelse. En ledamot i HD var skiljaktig. Han ville fria från ansvar för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Överröstad därutinnan dömde han för hela brottsligheten till dagsböter. — Det må erinras om att HD i annat mål om vållande till annans död genom vårdslös bilkörning — B 17 där komplikationen rattonykterhet ej förelåg — dömde till villkorlig dom jämte böter.
    I ett fall (B 34) valdes påföljden frihetsstraff för förstagångsbrott i fråga om en brottstyp, som i vanliga fall brukar kunna föranleda mera vårdbetonade påföljder. Det gällde ett fall av grov stöld, där det tillgripna var ett unikt konstverk av stort värde. Konstverket, en tavla, blev skadad i samband med tillgreppet. Tillgreppet skedde från en person som tidigare visat välvilja mot förövaren, bl. a. genom att hjälpa honom ekonomiskt. I underrätten blev påföljden fängelse. Hovrätten dömde till villkorlig dom. En ledamot var skiljaktig och fastställde underrättens påföljd. HD, som fann brottet så svårt att villkorlig dom ej borde komma i fråga, ändrade tillbaka till fängelse, på något längre tid än underrätten utmätt. En HD-ledamot var så till vida skiljaktig att han bestämde samma strafftid som underrätten.
    Fallet B 4 slutligen gällde icke fråga om val mellan frihetsstraff och annan påföljd utan fråga, huruvida äldre villkorlig dom skulle förklaras förverkad eller icke. Meningarna därom växlade både de olika instanserna emellan och inom HD. Underrätten förklarade icke den villkorliga domen förverkad. Det gjorde däremot hovrätten.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 91Båda instanserna dömde 1964. HD lät den villkorliga domen bestå men förlängde prövotiden med ett år. Två ledamöter förklarade den villkorliga domen förverkad och dömde till gemensamt frihetsstraff. De uttalade bl. a. att behovet av övervakning — som tydligen medverkat till majoritetens beslut att förlänga prövotiden för den äldre villkorliga domen — skulle bli tillgodosett genom villkorlig frigivning efter det gemensamma frihetsstraffet.
    Återstår slutligen de två fallen av internering (B 21 och 30), vilka såsom tidigare antytts rör återfall av tidigare till förvaring i säkerhetsanstalt dömda personer. I det ena fallet (B 21) dömdes (i alla instanser) till återintagning med ny minsta tid. Den tilltalade yrkade frihetsstraff för den aktuella brottsligheten och fick alltså ej bifall därtill.
    Det andra fallet (B 30) är av större principiellt intresse. Där hade en tidigare ganska allvarligt belastad person efter utskrivning på prov från förvaring visat goda tecken på resocialisering. Myndigheterna — interneringsnämnden, övervakningsnämnden, skyddskonsulenten — och övervakaren var eniga om att det ur behandlingssynpunkt var önskvärt att undvika frihetsberövande för den aktuella brottsligheten (grov stöld). Den tilltalade yrkade — sedan han i underrätt och hovrätt (1964) dömts till straffarbete — i HD (villkorlig dom eller) skyddstillsyn. HD förklarade, att den tidigare ådömda förvaringen skulle avse även det aktuella brottet. HD gav ej föreskrift om återintagning i anstalt utan uttalade att den tidigare förvaringen — för vilken BrB:s bestämmelser om internering gällde— gav möjlighet till vård utom anstalt för en tid av ytterligare omkring två år. Därigenom var betryggande övervakning ordnad. HD fastslog att detta ur behandlingssynpunkt var det väsentliga och att hänsynen till den allmänna laglydnaden, i betraktande av föreliggande särskilda omständigheter, ej kunde anses kräva återintagning.

 

    4. Några allmänna reflexioner kring HD:s domar
a) Till en början bör anmärkas, att det är för tidigt att av de här redovisade HD-domarna från det första året av BrB:s tillämpning dra mera vittgående slutsatser om praxis vid påföljdsval och om ändringar i förhållande till tidigare praxis, som genomförandet av BrB medfört och kan medföra.
    Den prejudicerande verkan av den högsta instansens val av påföljder enligt BrB torde f. ö. ofta vara ganska begränsad till följd av att bedömningen i så hög grad beror av den tilltalades person och personliga förhållanden.
    b) Det kan framhållas, att HD har ägnat påfallande stort utrymme

 

92 Per-Erik Fürståt att redovisa sina överväganden om påföljdsval i flera av de här återgivna domarna.
    HD:s sätt att disponera och forma sina domar ger vägledning för hur 1 kap. 7 § BrB, som handlar om tillvägagångssättet vid påföljdsval, kan omsättas i praktiken.
    Lagrummet lyder: »Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.»
    HD har i sin domsskrivning rörande påföljdsval tillämpat varierande mönster för olika typer av brott och situationer. Vissa av dessa har återkommit i några fall och skall här beröras något.
    När den allmänna laglydnadens upprätthållande stått starkt i förgrunden, har, med en mer eller mindre kortfattad hänvisning till den allmänna laglydnaden — ibland i form av fastställelse av hovrättens dom — frihetsstraff utmätts utan att domstolen gått in på frågan om vilken påföljd som skulle vara bäst ägnad att främja den tilltalades anpassning. Exempel: B 11 (sexualbrott; HD:s majoritet), B 29 (mened).
    Då fråga varit om brottstyper, där hänsynen till den allmänna laglydnaden kräver särskilt beaktande, har också ett annat mönster för domsskrivningen kommit till användning. HD har inledningsvis framhållit, att brottet är av sådan beskaffenhet att det kräver påföljd med frihetsberövande om inte särskilda, starka skäl kan anföras för annan påföljd. Därpå har HD antingen kortfattat konstaterat, att sådana skäl inte förekommit och dömt till påföljd med frihetsberövande, eller ingående redovisat skäl som talat för annan påföljd och förordnat om sådan. Denna skrivning har använts i rattfyllerifallen B 27, 35, 36 och 45 men också i några andra fall t. ex. B 6 (vapenstöld; skrivningen något annorlunda turnerad) samt B 48 (polismisshandel). Påföljden blev frihetsstraff i fallen B 35, 36 och 45, skyddstillsyn i fallen B 6, 27 och 48. De särskilda skäl som föranledde undantag från regeln om frihetsberövande påföljd var i alla tre fallen risk för försämrad anpassning eller annan menlig verkan av frihetsberövande. I fallen B 6 och B 27 förelåg därjämte påtagliga vårdbehov. I fallet B 48 förelåg vissa vårdbehov. Där togs vidare hänsyn bl. a. till den tilltalades ungdom.
    Rånfallen B 23 och 43 är också att hänföra till den nyss angivna gruppen av mål. Eftersom straffminimum för rån är ett år, fordras enligt 28 kap. 1 § tredje stycket BrB synnerliga skäl för att skyddstillsyn skall kunna komma i fråga. I båda rånfallen har HD förordnat om påföljd med långvarigt frihetsberövande, ungdomsfängelse.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 93Av motiveringen till fallet B 43 framgår, att kravet på synnerliga skäl föranledde HD att välja ungdomsfängelse »även om skyddstillsyn må anses bäst ägnad att främja O:s anpassning i samhället». Minoriteten valde däremot skyddstillsyn, varvid ett JR som motivering för att anse synnerliga skäl föreligga anförde, förutom den tilltalades personliga förhållanden, att det rörde sig om ett relativt lindrigt fall av rån.
    I fall där den allmänna laglydnaden inte stått särskilt i förgrunden har HD ibland inlett motiveringen för sitt påföljdsval med en ingående utveckling av den tilltalades personliga förhållanden, konstaterat behov av övervakning och andra åtgärder inom ramen för skyddstillsyn och slutligen, innan förordnande därom meddelats, förklarat att hänsynen till den allmänna laglydnaden icke hindrade att denna påföljd valdes eller att den kunde tillgodoses genom kombination av skyddstillsyn med bötesstraff. Exempel på denna uppläggning erbjuder bl. a. fallen B 8, 13, 14, 15 och 33.
    c) De behandlingsmetoder och vårdåtgärder, som ingår bland BrB:s brottspåföljder — med undantag av böter, ämbetsstraff och disciplinstraff, vilka icke kan sägas rymma någon vård eller behandling — är frihetsberövande (anstaltsvård), övervakning, föreskrifter, varning (villkorlig påföljdseftergift i form av villkorlig dom). Dessa åtgärder kan inom ramen för olika påföljder förekomma isolerade eller i kombination — med varandra och med böter — så när som på föreskrifter, vilka icke kan förekomma isolerade.

Att BrB och dess påföljdssystem är grundat på uppfattningen att lagöverträdarna är ett klientel, som skall ägnas vård och behandling, kommer till synes bl. a. i att de angivna behandlingsmetoderna och åtgärderna har motsvarighet i annan vårdlagstiftning. Sålunda är barnavårdslagens åtgärder för vård av ungdom med anpassningssvårigheter, anstaltsvård (vård inom ungdomsvårdsskola), övervakning, föreskrifter, varning. Även enligt barnavårdslagen förekommer åtgärderna i kombination. Övervakning och föreskrifter, vilka båda åtgärder jämte andra nämnes i 26 § barnavårdslagen, är en i praktiken vanlig kombination, motsvarande skyddstillsyn med föreskrifter enligt BrB. Inskrivning vid ungdomsvårdsskola innebär inte bara vård inom skolan utan också vård utom denna. Vården utom skolan innefattar i allmänhet övervakning och föreskrifter. Terminologi och faktiska åtgärder överensstämmer i denna del med BrB:s i fråga om påföljderna ungdomsfängelse och internering, givetvis med de i och för sig avsevärda variationer i fråga om vårdens utformning och varaktighet som föranledes av att det rör sig om olika klientel, om olika vårdformer och om vårdpersonal med olika traditioner m. m. I ung-

 

94 Per-Erik Fürstdomsfängelse (och internering) ingår vård inom och utom anstalt. Vården utom anstalt innefattar övervakning och torde ofta också innefatta föreskrifter.
    Denna överensstämmelse mellan BrB och barnavårdslagen ger en förklaring eller ett förtydligande till socialstyrelsens inställning och uttalande i fallet B 28 samt till utgången i detta mål och i målet B 22. Vård vid ungdomsvårdsskola är att jämföra med ungdomsfängelse. Det torde i allmänhet utan vidare framstå såsom olämpligt att döma en tilltalad som undergår ungdomsfängelse till skyddstillsyn. Det torde sällan vara mindre olämpligt att förordna om denna påföljd för en elev i ungdomsvårdsskola.
    Likaså kan det ibland framstå såsom olämpligt eller överflödigt att döma en ungdom till skyddstillsyn, om barnavårdsnämnden redan ställt honom under övervakning och meddelat föreskrifter. Skulle detta ske, ligger det i sakens natur, att övervakningsnämnden och barnavårdsnämnden bör försöka samordna åtgärderna.
    Allmänt kan sägas, att kännedom om överensstämmelsen mellan åtgärder enligt BrB och barnavårdslagen bör underlätta den samordning och samverkan mellan rättsvårdande myndigheter och barnavårdande, på vilken BrB i så hög grad bygger.
    d) Det kan, med anknytning till vad som anförts under c), påpekas, att HD valt påföljd efter överväganden, som syftat till att finna vilka faktiska behandlingsmetoder och åtgärder som lämpligen borde användas för att tillgodose föreliggande behov av ingripande. Sedan behovet av faktiska åtgärder klarlagts, har den påföljd valts, som i det aktuella fallet bäst tillgodoser detta behov.
    Betydelsen av detta tillvägagångssätt gentemot andra som bygger på tidigare traditioner kan anses framgå särskilt tydligt av fallet B 30, som rörde en till förvaring dömd man, som gjort sig skyldig till grov stöld. Han yrkade själv skyddstillsyn (villkorlig dom) för det nya brottet. Interneringsnämnd och andra myndigheter var eniga om att det ur resocialiseringssynpunkt var önskvärt att undvika anstaltsbehandling. Interneringsnämnden fann det emellertid oundvikligt med återintagning i förvaringsanstalt under ny minsta tid eller med frihetsstraff, medan övriga myndigheter förordade skyddstillsyn. HD konstaterade, att enbart övervakning tedde sig som den lämpligaste åtgärden och att hänsynen till den allmänna laglydnaden inte hindrade att behandlingen inskränktes till kriminalvård i frihet. Sådan vård pågick inom ramen för den ådömda förvaringen och kunde bringas att fortgå ytterligare två år. HD förordnade, utan att ge föreskrift om återintagning, att förvaringen skulle avse även det nya brottet.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 95    I fallet B 4, där fråga var huruvida tidigare villkorlig dom skulle förverkas eller icke, torde förekommande skiljaktiga meningar väsentligen ha föranletts av olika uppfattning om behovet av övervakning och om sättet att bäst tillgodose detta. HD:s majoritet lät äldre villkorlig dom bestå med förlängd prövotid. Minoriteten ansåg behovet av övervakning tillfredsställande tillgodosett genom den villkorliga frigivning som skulle följa på ett gemensamt frihetsstraff.
    Ett annat fall, där övervägandena särskilt tydligt går från ett fastställande av lämpliga åtgärder — och eliminerande av olämpliga — till val av påföljd på grundval därav är B 17. Det avser vållande till annans död genom vårdslös bilkörning. Utgången blev villkorlig dom jämte böter.
    Allmänt kan den reflexionen göras, att BrB:s inriktning på vård och behandling gör det naturligt och nödvändigt för domstolarna att mera än tidigare ta hänsyn till och reflektera över till vilka konkreta åtgärder domar i brottmål leder och vilken verkan de kan tänkas ha på den tilltalade.
    e) Särskild uppmärksamhet förtjänar de HD-avgöranden (B 27, 35, 36 och 45), som gällt rattfylleri — enbart eller i förening med annan brottslighet.
    HD:s påföljdsval i dessa mål och motiveringen därför synes såsom RÅ uttalat i sitt ovannämnda cirkulär nr 8, innebära att påföljden för rattfylleri enligt den i HD förhärskande meningen alltjämt normalt skall vara frihetsstraff. Klara vårdbehov i förening med påtaglig risk för att frihetsberövande skulle medföra försvårad anpassning kan föranleda undantag i form av skyddstillsyn, eventuellt i kombination med böter. Föreligger ej vårdbehov och framstår rattfylleriet såsom ett tillfällighetsbrott av en eljest oförvitlig och socialt anpassad person synes den för tillfällighetsbrott normalt avsedda påföljden villkorlig dom — enbart eller i kombination med böter — däremot icke kunna komma i fråga.
    HD har icke varit enig i de ur prejudikatsynpunkt särskilt betydelsefulla avgörandena B 35 och 36. Två ledamöter accepterade i dessa mål villkorlig dom jämte höga bötesstraff såsom påföljd för rattfylleri av en i övrigt välanpassad person. En ledamot, som deltog i dessa båda mål, liksom en annan ledamot, vilken deltog i målet B 45, anförde, utan att vara skiljaktiga i fråga om valet av påföljden frihetsstraff i de aktuella målen, motiveringar, som förefaller i princip ge utrymme för ett något friare påföljdsval.
    Det kan sägas, att HD:s domar mottagits med en viss besvikelse av åtskilliga jurister. Besvikelsen gäller givetvis att möjligheterna till nyansering av påföljdsvalet begränsats på det sätt som skett.

 

96 Per-Erik Fürst    Ett försök att närmare analysera vad som ger anledning till besvikelsen skulle kanske kunna utformas så, att de riktlinjer för påföljdsval, som dragits genom HD-domarnas motivering, synes innebära en halvmesyr. Anses frihetsstraff kunna ersättas av annan, från resocialiseringssynpunkt lämpligare påföljd, om frihetsberövandet antages kunna skada en vårdbehövande, missanpassad person, borde det också kunna anses, att en icke vårdbehövande, välanpassad person skulle kunna erhålla villkorlig dom för att undgå att utsättas för risken att bli sämre anpassad genom att undergå frihetsstraff. Det borde hållas för uppenbart, att en sådan risk alltid föreligger. Och det är en huvudtanke i BrB att mer ingripande åtgärd än nödvändigt icke skall vidtagas. Framför allt skall frihetsberövandet undvikas, när så ärmöjligt. Just påföljdsvalet vid rattfylleri, som leder till fängelse i ca 5 000 fall om året enligt den från SL:s tid härrörande praxis, ger i och för sig särskilt stora möjligheter att praktisera denna huvudtanke. Hänsynen till den allmänna laglydnaden borde kunna tillgodoses genom kombination av villkorlig dom med böter lika väl som genom kombination av skyddstillsyn med böter.
    Det kan antagas, att HD icke velat medverka till en uppmjukning av praxis i rattfyllerimål för närvarande utan ansett lagstiftarnas ställningstagande till trafikmålskommitténs betänkande Trafikmål (SOU 1963: 27) och trafiknykterhetskommitténs betänkande Nykterhet i trafik (SOU 1963: 72) böra avvaktas. Det kan i så fall bli fråga om ett långvarigt dröjsmål. Regeringen har nämligen i februari 1966 beslutat om ny utredning rörande ratfylleribrotten.
    f) En fråga av stor praktisk betydelse är om och i så fall när personundersökning bör företagas i rattfyllerimål. Denna fråga berördes vid de flesta av de brottsbalkskurser, som justitiedepartementet hade anordnat under hösten 1965. Det framkom, att med rådande praxis personundersökning endast gjordes i undantagsfall. Beslut om personundersökning fattades vid huvudförhandlingen eller tidigare, om i målet andragits omständigheter som gav vid handen att särskilda skäl till annan påföljd än frihetsstraff kunde tänkas föreligga.
    g) Det redovisade materialet av HD-domar kan anses visa tecken på att kriminalvård i frihet, såsom lagstiftarna avsett, kan tillämpas i större utsträckning vid tillämpning av BrB än under tiden för SL:s giltighet. Som underlag för ett dylikt omdöme torde få hänvisas bl. a.till fallen B 6, 7, 8, 10, 13—15, 27, 33, 42, 47 och 48. I alla dessa fall har påföljden blivit skyddstillsyn (med eller utan böter), i fallet B 10 dock med anstaltsbehandling.
    Till intrycket att BrB givit ökad möjlighet att undvika frihetsberövande bidrar också utgången i fallen B 17, 20 och 46, där påfölj-

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 97den blev villkorlig dom jämte böter ävensom fallet B 30, där tidigare ådömd förvaring, utan att återintagning föreskrevs, förklarades skola avse nytt brott.

 

 

C. Redogörelse i ordningsföljd för HD:s domar rörande brottspåföljd

 

I den följande redogörelsen för de 32 domar, som behandlas i denna framställning, lämnas vissa grundläggande uppgifter enligt mall. De 32 fallen upptages i ordningsföljd.
    I överskrift till varje mål anges utgången. Därjämte upptages i allmänhet någon omständighet, som kan antagas ha spelat en roll för utgången eller som kan vara ägnad att ge utgången intresse ur prejudikatsynpunkt eller på annat sätt. Dessutom anmärkes om fallet rör en ungdom, d. v. s. en person i åldern 18—20 år.
    I åtta fall (B 6, 8, 22, 27, 28, 35, 43 och 47) återges HD:s dom i påföljdsfrågan. I ett fall (B 28) återges därjämte yttrande från socialstyrelsen i en principfråga och i ett annat fall (B 35) en skiljaktig mening i HD.
    Uttrycket »villkorlig dom» har, beroende på sammanhanget, ibland den innebörd, som tillkom det enligt SL, ibland sin nuvarande innebörd. De två fall (B 21 och 30), som avser till förvaring dömda, har upptagits under överskriften internering.
    Det anmärkes särskilt i vilka fall HD prövat mål på talan av RÅ. I övriga fall har prövningen skett efter fullföljd av den tilltalade.

 

B 1 Skyddstillsyn. (Sexualbrott)
En för tukt och sedlighet sårande gärning (SL 18: 13) (samt rattonykterhet) tilltalad man B., född 1917, dömdes av HD till skyddstillsyn med föreskrifter.
    Ett JR var skiljaktig och dömde B. till fängelse för sexualbrottsligheten. Den skiljaktige ledamoten ansåg att villkorlig dom eller skyddstillsyn ej borde tillämpas med hänsyn bl. a. till brottslighetens art.
    B. hade i underrätten (1963) dömts till fängelse, villkorligt, för sexualbrottsligheten och till böter för rattonykterheten.
    Hovrätten hade (1964) på talan av åklagaren undanröjt den villkorliga domen.

 

B 3 Villkorlig dom. (Jehova-vittne, som ändrat sig)
En för grovt tjänstefel (Jehova-vittne) tilltalad man E., född 1943, dömdes av HD till villkorlig dom. E. hade ändrat inställning till värnplikten, begärt få fullgöra värnplikt i vanlig ordning, fått KM:ts tillstånd därtill och inkallats till tjänstgöring. — E:s yrkande om villkorlig dom hade biträtts av RÅ.
    E. hade i underrätten (1963) dömts till fängelse.

 

7—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

98 Per-Erik Fürst    Hovrätten hade (1964) också dömt till fängelse. En skiljaktig ledamot hade ansett hinder för villkorlig dom ej föreligga.

 

 

B 4 Frihetsstraff. Fråga om förverkande av äldre villkorlig dom En för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning m. m. tilltalad man S., född 1940, dömdes av HD till fängelse varjämte en villkorlig dom från 1963 förklarades ej förverkad. Prövotiden förlängdes (för att åstadkomma övervakning).
    Målet gällde närmast frågan om förverkande eller icke av den villkorliga domen. HD motiverade sin dom i denna del med den tilltalades personliga förhållanden, bl. a. förbättrade relationer till föräldrarna.
    Två JR var skiljaktiga. De ville förklara det villkorliga anståndet förverkat.
    S. hade i underrätten (1964) dömts till straffarbete. Den äldre villkorliga domen förklarades ej förverkad.
    Hovrätten hade (1964) förklarat den villkorliga domen förverkad och dömt till gemensamt frihetsstraff.

 

 

B 6 Skyddstillsyn. (Vapenstöld)
En för medhjälp till grov stöld (av vapen) m. m. tilltalad man F., född 1938, dömdes av HD till skyddstillsyn med föreskrifter.
    Två JR var skiljaktiga. De dömde till frihetsstraff (= hovrätten).
    F. hade i underrätten (1963) dömts till straffarbete, villkorligt.
    Hovrätten hade (1963) dömt till straffarbete, av hänsyn till allmän laglydnad ej villkorligt.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

F. är genom eget erkännande och utredningen i övrigt förvunnen till den brottslighet, som domstolarna lagt honom till last.
    Hos KM har F. åberopat ett — — — den 11 januari 1964 dagtecknat, utförligt intyg angående F:s sinnesbeskaffenhet. Därav framgår i huvudsak, att F. vid undersökningar under tiden november 1962—januari 1964 visat sig vara höggradigt infantil och psykiskt omogen med hysteriska drag samt stor benägenhet för reaktiva psykiska insufficienstillstånd. Enligt läkarens bestämda uppfattning vore F. straffintolerant och skulle intagning på fångvårdsanstalt — även mentalsjukavdelning inom fångvården eller öppen koloni — utan något som helst tvivel resultera i allvarlig och sannolikt långvarig psykisk ohälsa hos F.
    På skäl, som hovrätten anfört, är vad F. låtit komma sig till last i fråga om vapenstölden brott av allvarlig beskaffenhet, mot vilka det bör ingripas på ett sätt som i den allmänna uppfattningen inskärper sakens vikt.
    Vid valet av påföljd kan emellertid icke bortses från F:s psykiska särbeskaffenhet och från den fara för hans hälsa, som enligt det förenämnda intyget vore förenad med verkställighet av ett frihetsstraff. Uppenbarligen är F. däremot i behov av psykiatrisk vård och tillsyn, och skäl kunde finnas för ett förordnande enligt 31 kap. 4 § BrB om överlämnande till öppen psykiatrisk vård. Emellertid är upplyst i målet, att F. f. n. behandlas av läkare för sina nervösa besvär. För att ernå såväl att dylik behandling fortsättes så länge den är behövlig som att F. icke missbrukar den öppna vårdformen är det påkallat att F. ådömes skyddstillsyn i förening med föreskrift att F. skall underkasta sig läkarvård enligt övervakningsnämndens närmare bestämmande.
    På grund av vad här upptagits prövar KM lagligt på det sätt ändra hovrättens dom, att — — — påföljden för F. bestämmes till skyddstillsyn i förening med föreskrift om läkarvård som nyss sagts.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 99B 7 Skyddstillsyn. (F. d. ungdomsfånge)
En för grov stöld m. m. tilltalad man, T., född 1942, år 1963 slutligt utskriven från ungdomsfängelse, dömdes av HD till skyddstillsyn. HD motiverade sitt påföljdsval bl. a. med att T. avslutat omskolningskurs för utbildning till plåtslagare och fått anställning såsom plåtslageriarbetare. — T:s yrkande om skyddstillsyn hade medgivits av RÅ.
    T. hade i underrätten (1964) dömts till straffarbete.
    Hovrätten hade (1964) likaledes dömt T. till straffarbete men satt ned straffet.

 

B 8 Skyddstillsyn. (Efter äldre villkorlig dom)
En för förskingring tilltalad man S., född 1908, dömdes av HD — med undanröjande av dom från 1962 å villkorligt frihetsstraff — till skyddstillsyn (med föreskrift om skadeståndsbetalning).
    Två JR var skiljaktiga. De dömde, liksom hovrätten, till förverkande av den äldre villkorliga domen samt gemensamt frihetsstraff.
    S. hade i underrätten (1964) dömts till frihetsstraff, gemensamt för ny och tidigare brottslighet. Den äldre villkorliga domen hade förklarats förverkad.
    Hovrätten hade (1964) fastställt underrättens dom.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

S. är, såsom domstolarna funnit, förfallen till ansvar för förskingring.
    Vid val av påföljd för den brottslighet, som S. sålunda låtit komma sig till last, bör följande beaktas. S. har tidigare övertygats om förmögenhetsbrott. Han har sålunda år 1956 dömts villkorligt för förskingring. Vidare har han genom — — — dom den 7 juni 1962 erhållit villkorligt anstånd med straff för bedrägeri. Nu förevarande brott har alltså begåtts under prövotid, som fastställts i nyssnämnda dom. Den brottslighet, vartill S. sålunda gjort sig förfallen, har emellertid förövats i samband med hans tidigare verksamhet som bilförsäljare. Av detta arbete, vari S. hade att själv stå ekonomiska risker, kunde S. endast förskaffa sig oregelbundna och osäkra inkomster. Han hade därför svårigheter att försörja sig och sin familj. Numera har S. sedan våren 1964 fast anställning som försäljare av tekniska artiklar med viss garanterad månatlig inkomst. Enligt vad S. vid huvudförhandlingen i HD uppgivit hade han under år 1964 en bruttoinkomst av 27 000 kr. från denna anställning och hade i sin självdeklaration beräknat nettointäkten till 15 000 kr. Upplyst är också att den S. åvilande underhållsbördan för familjen numera något minskat. Den för S. förordnade övervakaren har, hörd såsom vittne inför HD, förklarat att S. nu hade bättre inkomster än han någonsin tidigare haft och att denne enligt övervakarens mening hade goda möjligheter att reda upp sin förut mycket dåliga ekonomiska ställning. Det kan antagas att det för S., som är 56 år gammal och varit bilförsäljare under mer än 20 år, skulle möta svårigheter att erhålla annan för honom lämplig arbetsanställning, likvärdig med den han nu har. Uppenbart är att S. med hänsyn till sin läggning i vad gäller ekonomiska angelägenheter är i behov av stöd och hjälp samt kontroll av en övervakare. Med hänsyn till det anförda får möjligheterna att förhindra fortsatt brottslighet från S:s sida anses större därest skyddstillsyn ådömes honom än om frihetsberövande påföljd väljes. Det framstår vidare såsom lämpligt att S. meddelas föreskrift rörande tid och sätt för fullgörande av den honom genom underrättens dom ålagda skadeståndsskyldigheten.
    Vid angivna förhållanden måste skyddstillsyn, förenad med föreskrift i nämnt hänseende, anses bäst ägnad att främja S:s anpassning i samhället och intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande kan icke anses åsidosatt genom ådömande av sådan påföljd.
    Med tillämpning av 10 § 2 lagen om införande av BrB bör gemensam påföljd ådömas för nu ifrågavarande brott och den brottslighet, varom S. övertygats enligt domen den 7 juni 1962.

 

100 Per-Erik Fürst    På grund av det anförda prövar KM lagligt att, med ändring av hovrättens dom i ansvarsfrågan, förklara anståndet enligt domen den 7 juni 1962 förverkat och undanröja straffbestämningen i nämnda dom ävensom döma S. jämlikt 21 kap. 1 § och 22 kap. 1 § SL för bedrägeri och förskingring till skyddstillsyn med föreskrift att S. skall fullgöra den honom av underrätten ålagda skadeståndsskyldigheten — — — med minst etthundrafemtio kronor i månaden.

 

B 10 Ungdom. Skyddstillsyn med anstaltsbehandling. (Efter tidigare villkorlig dom)
En för försök till grov stöld tilltalad 20-årig yngling B., född 1945, dömdes av HD — med undanröjande av dom från 1964 å villkorligt frihetsstraff — till skyddstillsyn med behandling i anstalt.
    Såsom motivering för anstaltsbehandling anförde HD — med hänvisning till att brottet begåtts så kort tid efter domen 1964 — att den erfordrades såväl för B:s tillrättaförande som av hänsyn till allmän laglydnad.
    Ett JR var skiljaktig i det han ansåg att anstaltsbehandling ej skulle ingå i skyddstillsynen.
    B. hade i underrätten (1964) dömts till straffarbete. Den äldre villkorliga domen förklarades ej förverkad.
    Hovrätten hade (1964) fastställt underrättens påföljd.

 

B 11 Frihetsstraff. (Sexualbrott)
En för otukt med barn (14-årig flicka) tilltalad man H., född 1940, dömdes av HD till fängelse. På grund av brottets beskaffenhet ansågs hänsynen till allmän laglydnad kräva frihetsstraff.
    Två JR var skiljaktiga och dömde till skyddstillsyn. De fann denna påföljd lämpligast med hänsyn till H:s person. De framhöll emellertid, att brottet var allvarligt. Vid det förhållandet att flickan var 14 1/2 år vid det första samlaget och att ömsesidig böjelse uppstått kunde, trots hänsynen till allmän laglydnad, påföljden likväl bestämmas till skyddstillsyn.
    H. hade i underrätten (1964) dömts till straffarbete.
    Hovrätten hade (1964) fastställt domen. Villkorlig dom ansågs ej komma i fråga med hänsyn till brottslighetens art och övriga omständigheter.

 

B 13 Ungdom. Skyddstillsyn. (Efter tidigare villkorliga domar)
En för stöld tilltalad 20-årig yngling T. dömdes av HD — med undanröjande av två år 1963 meddelade villkorliga domar — till skyddstillsyn med föreskrifter. I motiveringen till domen anförde HD, bl. a., att T. ändrat sina levnadsvanor. Han hade arbete, uppgavs vara intresserad därav, tillbringade fritiden i hemmet, hade god kontakt med övervakaren, hade utsikt få yrkesutbildning. Påföljd med frihetsberövande kunde bryta denna utveckling. För T:s tillrättaförande behövdes övervakning samt föreskrifter om arbetsanställning och yrkesutbildning. Intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande lade ej hinder i vägen för dom till skyddstillsyn. Detta intresse krävde ej heller att i skyddstillsynen skulle ingå anstaltsbehandling. — RÅ hade biträtt T:s yrkande om skyddstillsyn, förutsatt att anstaltsbehandling skulle ingå däri.
    Två JR var skiljaktiga och förordnade att i skyddstillsynen skulle ingå anstaltsbehandling. De anförde bl. a. att T:s brott såsom återfall efter de tidigare villkorliga domarna måste bedömas allvarligt. Av hänsyn både till T:s person och till den allmänna laglydnaden var en viss skärpning av på-

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 101följden nödvändig. En tillräcklig sådan kunde icke nås utan att förordnande om anstaltsbehandling meddelades i samband med skyddstillsynen.
    T. hade i underrätten (1964) fått de villkorliga domarna förverkade och dömts till gemensamt frihetsstraff.
    Hovrätten hade (1964) fastställt underrättens dom.

 

B 14 Ungdom. Skyddstillsyn + böter. (Efter tidigare villkorliga domar)
En för stöld m. m. tilltalad 20-årig yngling J. dömdes av HD — med undanröjande av en år 1963 meddelad villkorlig dom — till skyddstillsyn jämte böter. I motiveringen till domen anförde HD bl. a., att J. i sin livsföring visat större stadga och mognad än tidigare. Han hade förlovat sig. Han avsåg att gifta sig med fästmön, som väntade barn. Han hade arbete och hade skött det väl. Även i övrigt vitsordades hans skötsamhet. J. behövde tillsyn och övervakning under längre tid. Skyddstillsyn var den påföljd som bäst skulle främja hans anpassning i samhället. Varken J:s tillrättaförande eller intresset av att upprätthålla den allmänna laglydnaden påkallade att i skyddstillsynen ingick behandling i anstalt. Av hänsyn till den allmänna laglydnaden borde J. emellertid jämte skyddstillsynen ådömas böter. — RÅ hade biträtt J:s yrkande om skyddstillsyn, förutsatt att anstaltsbehandling skulle ingå däri.
    Två JR var skiljaktiga och förordnade att i skyddstillsynen skulle ingå anstaltsbehandling. De hänvisade till J:s tidigare lagföringar — J. hade dömts villkorligt även 1962 — och fann en viss skärpning av påföljden erforderlig både med hänsyn till J:s person och till intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande. Bötesstraff jämte skyddstillsynen räckte icke såsom skärpning utan skärpningen borde bestå i anstaltsbehandling, ingående i skyddstillsynen.
    J. hade i underrätten (1964) fått den villkorliga domen från 1963 förverkad och dömts till gemensamt frihetsstraff.
    Hovrätten hade (1964) fastställt underrättens dom.

 

B 15 Skyddstillsyn. (Efter tidigare villkorliga domar och trots nya åtal)
En för stöld m. m. under militärtjänst tilltalad man N., född 1943, dömdes av HD — med undanröjande av en år 1963 meddelad villkorlig dom — till skyddstillsyn med föreskrifter. Av domen framgick, att N. hade ett bra arbete som han trivdes med, att han även eljest hade ordnade förhållanden och att han hade god kontakt med sin övervakare. Enligt läkarutlåtandevar han utpräglat infantil. Han hade begått åtalade gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet, som dock ej var att jämställa med sinnessjukdom. Han var ej i behov av vård på sinnessjukhus. Skyddstillsyn torde enligt läkarens mening få bättre effekt än fängelsestraff. — HD åberopade som motiv för valet av påföljd N:s sinnesbeskaffenhet och levnadsförhållanden. HD ansåg behandling i anstalt ej böra ifrågakomma därför att den skulle äventyra N:s förankring i den ort, där han arbetade. Påföljden blev skyddstillsyn trots att i HD även upplysts, att N. stod under åtal för ytterligare brottslighet.
    N. hade i underrätten (1963) dömts till frihetsstraff, varjämte tidigare villkorliga domar — den från 1963 och en från 1961 — hade kompletterats med föreskrifter.
    Hovrätten hade (1963) fastställt underrättens dom.

 

102 Per-Erik FürstB 16 Villkorlig dom. (Gäldenärsbrott)
En för gäldenärsbrott tilltalad kvinna O., född 1921, dömdes av HD till villkorlig dom. — RÅ hade medgivit villkorlig dom.
    O. hade i underrätten (1964) dömts till frihetsstraff, villkorlig dom utan övervakning.
    Hovrätten hade (1964) bifallit viss i underrätten ogillad del av åtalet och skärpt straffet men ej gjort ändring i förordnandet om villkorlig dom utan övervakning.

 

B 17 Villkorlig dom + böter. (Vållande till annans död genom vårdslös bilkörning)
En för vållande till annans död genom vårdslös bilkörning tilltalad man V., född 1929, dömdes av HD till villkorlig dom jämte böter. HD motiverade domen så att påföljden, då omständigheterna ej var mildrande, ej kunde bestämmas till enbart böter, att med hänsyn till V:s person och förhållandena i övrigt frihetsstraff ej erfordrades, att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd uppenbarligen ej behövdes, och att därför påföljden borde bli villkorlig dom, av hänsyn till allmän laglydnad i kombination med böter.
    Två JR var skiljaktiga. Ett frikände. Ett hade delvis avvikande motivering i skuldfrågan.
    V. hade i underrätten (1964) dömts till fängelse.
    Hovrätten hade (1964) fastställt denna påföljd. — En ledamot var skiljaktig. Han fann omständigheterna mildrande och dömde till böter.

 

B 20 Villkorlig dom + böter. (Grov olovlig körning m. m. Särskilda omständigheter)
En för grov olovlig körning m. m. tilltalad man T., född 1943, som år 1962 för otukt med barn hade fällts till straffarbete villkorligt, dömdes av HD till villkorlig dom jämte böter. Av motiveringen till domen framgick, att T. som är zigenare och varit analfabet hade fått utbildning, så att han lärt sig att läsa och skriva och kunnat betros med körkort. — RÅ hade medgivit villkorlig dom, förutsatt att den kombinerades med böter.
    Två JR var skiljaktiga och dömde till skyddstillsyn.
    T. hade i underrätten (1964) dömts till fängelse. Den tidigare villkorliga domen förklarades ej förverkad.
    Hovrätten hade (1964) fastställt denna påföljd.

 

B 21 Internering. (Förvaring tidigare ådömd. Återintagning. Ny minsta tid)
En för trafikbrottslighet, förskingring m. m. tilltalad man K., född 1935, som 1962 dömts till förvaring och 1964 utskrivits på prov, fälldes av HD, varvid förordnades, att den 1962 ådömda förvaringen skulle avse även dennu förevarande brottsligheten varjämte föreskrift meddelades om återintagning i interneringsanstalt under ny minsta tid (nedsatt i förhållande till hovrättens dom). — Den tilltalade hade yrkat fängelse (eller nedsatt minsta tid).
    K. hade i underrätten (1964) dömts till återintagning under ny minsta tid.
    Hovrätten hade (1964) fastställt denna dom.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 103B 22 Ungdom. Vård enligt barnavårdslagen. (19-årig elev vid ungdomsvårdsskola)
En för grov stöld m. m. tilltalad 18-årig yngling J., som 1962 omhändertagits för samhällsvård och 1963, efter fyra åtalseftergifter åren 1962—63, intagits i ungdomsvårdsskola, dömdes på talan av RÅ av HD att överlämnas till vård enligt barnavårdslagen.
    Målet överklagades till HD av RÅ på begäran av socialstyrelsen, som åberopade ett i annat mål — se nedan B 28 — avgivet utlåtande.
    J. hade i underrätten (1964) dömts till ungdomsfängelse.
    Hovrätten hade (1965) dömt till skyddstillsyn.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:
J. är, såsom domstolarna funnit, övertygad om att hava förövat de gärningar åtalet avser. — — —
    Vid val av påföljd för den brottslighet J. sålunda låtit komma sig till last bör följande beaktas. J. är över 18 år gammal. Han framstår såsom normalbegåvad men omogen och osjälvständig. På sätt i underrättens dom närmare angives har han sedan oktober 1962 varit omhändertagen för samhällsvård, därvid under ungefär två år såsom elev vid ungdomsvårdsskola. Under första tiden å skolan har han vid flera tillfällen grovt misskött sig samt missbrukat sprit och thinner. Sedan han i juni 1964 placerats i vård utom skolan har han emellertid, bortsett från den brottslighet, varom nu är fråga, på det hela taget skött sig utan anmärkning. Han har, sedan han i anledning av denna brottslighet varit berövad friheten under ungefär två och en halv månader, i mitten av mars 1965 påbörjat en tvåårig omskolningskurs för bilmekaniker i K. och där uppfört sig väl. Hos KM har upplysts, att J. vid vård enligt barnavårdslagen kommer att beredas möjlighet att utan avbrott fortsätta den påbörjade yrkesutbildningen, vilken han själv sagt sig vilja fullfölja.
    Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner KM att ingripande enligt barnavårdslagen måste anses vara lämpligast för J:s tillrättaförande och att intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande icke kan anses åsidosatt genom ådömande av sådan påföljd.
    På grund av det anförda prövar KM lagligt att, med ändring av hovrättens dom i ansvarsfrågan, döma J. jämlikt 3 kap. 1 och 4 §§, 20 kap. 1 och 10 §§ SL samt 3 § första stycket trafikbrottslagen för stöld, försök till stöld, medhjälp till stöld och olovlig körning att överlämnas till vård enligt barnavårdslagen.

 

B 23 Ungdom. Ungdomsfängelse. (Rån. Fängelse i det aktuella fallet i princip lämpligast)
En för rån tilltalad 20-årig yngling H. dömdes av HD till ungdomsfängelse. I domen uttalade HD, att intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande med hänsyn till brottets beskaffenhet krävde att den ådömda påföljden medförde en längre tids frihetsberövande. Skyddstillsyn, även om den förenades med behandling i anstalt, kunde därför icke anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. H:s utveckling, vandel och levnadsomständigheter gav stöd för uppfattningen att han icke var i behov av den uppfostrande behandling, som avses med ungdomsfängelse. Vid detta förhållande borde fängelse väljas såsom påföljd. Emellertid hade H. efter underrättens dom varit föremål för vård i ungdomsanstalt och så småningom funnit sig tillrätta därmed. Ett avbrott av denna behandling kunde befaras motverka hans anpassning i samhället. Därför gjordes ej ändring i hovrättens dom till ungdomsfängelse.
    Två JR var skiljaktiga och fastställde hovrättens dom till ungdomsfängelse utan majoritetens reservation.
    H. hade i underrätten (1965) dömts till ungdomsfängelse.

 

104 Per-Erik Fürst    Hovrätten hade fastställt denna påföljd. — En ledamot var skiljaktig och dömde till skyddstillsyn med anstaltsbehandling.

 

B 27 Skyddstillsyn + böter. (Bl. a. rattfylleri i tillgripen bil efter tidigare frihetsstraff för samma brott)
En för rattfylleri, egenmäktigt förfarande och grov olovlig körning tilltalad person S., född 1940, som 1963 för samma slags brottslighet dömts tillfängelse, dömdes av HD till skyddstillsyn jämte böter.
    S. hade i underrätten (1964) dömts till fängelse.
    Hovrätten hade (1964) fastställt denna påföljd.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

S. har, såsom domstolarna funnit, gjort sig förfallen till ansvar för egenmäktigt förfarande, olovlig körning, som är att bedöma såsom grovt brott, och rattfylleri.
    I fråga om påföljd för trafikbrott av förevarande slag kräver hänsynen till allmän laglydnad, att i regel fängelse ådömes och att påföljd, som ej innebär frihetsberövande, tillämpas allenast om starka skäl tala därför.
    Vid personundersökning i december 1963 har blivit upplyst, att S., som är född 1940, redan vid 17 års ålder började missbruka rusdrycker, att han under åren 1960—1962 nästan varje lördag var berusad samt att han lidit av nervösa besvär. En läkare, som tidigare vårdat honom för dessa besvär, har förklarat att han är neurotiskt lagd. Av utredningen framgår vidare, att S. en kortare tid under hösten 1962 var intagen på sjukhus för psykiatrisk vård på grund av patologisk alkoholreaktion. Enligt uttalande i läkarintyg, som avgivits efter förordnande jämlikt 4 § lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål, kunde nämnda sjukliga reaktion hava berott på en hjärnskada men ansågs intet tala för att S. befunnit sig i liknande tillstånd, när han förövade de nu åtalade gärningarna. I intyget angives S:s begåvning ligga under det normala.
    Utredningen giver vidare vid handen, att en väsentlig förändring numera inträtt i S:s livsföring. Enligt vad han uppgav vid personundersökningen hade han då under ett par månader varit medlem av kamratföreningen Länken och under denna tid icke druckit någon alkohol. Vid huvudförhandlingen inför HD har han bekräftat dessa uppgifter. Han har tillagt, att han alltsedan hösten 1963 helt avhållit sig från bruk av rusdrycker, och detta vinner stöd av innehållet i nykterhetsnämndens d. 5 mars 1965 avgivna yttrande. Härjämte är upplyst att S., sedan hovrätten dömde i målet, ingått äktenskap, i vilket han har ett barn, och att han numera lever under ordnade hemförhållanden.
    Vad som framkommit rörande S:s läggning och tidigare vandel visar, att det för hans fortsatta anpassning i samhället är av vikt att han kommer i åtnjutande av det stöd och den tillsyn som en övervakning kan erbjuda. Frihetsstraff skulle under nuvarande omständigheter kunna försvåra hans anpassning. Vid dessa förhållanden föreligga tillräckligt starka skäl att, trots hänsynen till allmän laglydnad, icke välja påföljd som är frihetsberövande. Skyddstillsyn framstår som den mest ändamålsenliga påföljden, om denna förenas med böter.
    På grund av det anförda prövar KM lagligt på det sätt ändra hovrättens dom i ansvarsfrågan, att S. jämlikt 20 kap. 6 § SL samt 3 § första stycket andra punkten och 4 § 1 mom. trafikbrottslagen dömes för egenmäktigt förfarande, olovlig körning och rattfylleri till skyddstillsyn samt sextio dagsböter å tjugu kr.

 

B 28 Ungdom. Ungdomsfängelse. (20-årig elev vid ungdomsvårdsskola)
En för rattfylleri m. m. tilltalad 20-årig yngling (vid tiden för HD-domen dock 21 år) R., som efter sakerförklaring för tidigare brottslighet 1963 intagits i ungdomsvårdsskola, dömdes av HD till ungdomsfängelse.
    R. hade av underrätten (1965) dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 105    Hovrätten hade ändrat påföljden till ungdomsfängelse. — Två ledamöter var skiljaktiga. En ledamot förordnade om vård enligt barnavårdslagen. En dömde till skyddstillsyn.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

Såsom hovrätten funnit är R. övertygad om de brott vilka i underrättens domlagts honom till last.
    Vad i målet blivit upplyst om R:s brottslighet, karaktär och levnadsförhållanden giver vid handen, att R:s återanpassning i samhället bäst främjas genom ett varaktigt omhändertagande under sådana förhållanden, att han erhåller fostran och yrkesutbildning samt vänjes till arbete. Skyddstillsyn, vari ingår behandling i anstalt, är följaktligen icke tillfyllest. Med hänsyn till R:s ålder och då den samhällsvård, R under mer än ett år varit underkastad, icke medfört åsyftat resultat bör överlämnande till vård enligt barnavårdslagen icke komma i fråga. R. bör i stället dömas till ungdomsfängelse.
    KM prövar förty lagligt fastställa hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.

 

    I målet hade åberopats principuttalande av socialstyrelsen till RÅ, varav må återges följande:

 

Förhållandet ungdomsvårdsskolevårdskyddstillsyn m. m.
    RÅ har under hand begärt socialstyrelsens synpunkter angående rubricerade spörsmål. Framställningen har aktualiserats av en dom — — — beträffande eleven vid yrkesskola R.
    Enligt socialstyrelsens uppfattning bör en pågående behandling inom socialvården i regel icke avbrytas på grund av att den unge fortsätter att begå brott efter fyllda 18 år utan ungdomsvårdsskolorna bör i största möjliga utsträckning få slutföra vården av de ungdomar som redan är omhändertagna i skolorna. I propositionen nr 10 år 1962 med förslag till BrB del C uttalar departementschefen också på sidorna 94—95 följande: »I den mån barnavårdslagen medger, att åtgärder vidtages mot den som har fyllt 18 år, bör emellertid hinder icke möta att domstol beslutar överlämnande till barnavård. Fråga härom torde framför allt kunna uppkomma i fall, där någon som på grund av tidigare kriminalitet eller av annan anledning är intagen i ungdomsvårdsskola lagföres för brott efter fyllda 18 år.»

 

    Socialstyrelsen vill vidare som ytterligare utgångspunkt för sitt resonemang framhålla, att socialstyrelsen anser, att olika påföljder innebärande anstaltsvård eller övervakning i regel icke bör kombineras med varandra, att en påföljd icke bör avlösas av en annan påföljd förrän den förra påföljdens möjligheter att främja den dömdes återanpassning i samhället bedömes vara helt uttömda samt att den nya påföljden bör vara mera ägnad att rehabilitera den dömde än den tidigare påföljden. Ingripandena bör således i huvudsak ske efter en stigande skala, så att en effektivare form av ingripande ersätter närmast föregående led i ingripandet mot asocialitet. Enligt styrelsens mening är skyddstillsyn — även i förening med behandling i anstalt — i regel mindre väl lämpad att åstadkomma en fast och ändamålsenlig övervakning av en ungdom, som redan varit föremål för vård på ungdomsvårdsskola, än fortsatt sådan vård. Dessutom skulle en mera allmän tillämpning av skyddstillsyn —med eller utan anstaltsvård — i föreliggande situationer få samma olyckliga verkan på vården vid ungdomsvårdsskolorna som ådömandet av korta ovillkorliga frihetsstraff tidigare haft; nämligen den att eleverna, som finner korta ovillkorliga frihetsstraff och uppenbarligen även dom å skyddstillsyn lindrigare än fortsatt vård å ungdomsvårdsskola, kommer att finna det med sina intressen förenligt att så att säga straffa ut sig från ungdomsvårdsskolevård. Med hänsyn till vad tidigare anförts anser socialstyrelsen att i regel det enda realistiska alternativet till ungdomsvårdsskola i liknande situationer är ungdomsfängelse.

 

B 29 Frihetsstraff. (Mened)
En för mened tilltalad person D., född 1921, dömdes av HD till frihetsstraff (hovrättens dom fastställd).

 

106 Per-Erik Fürst    D. hade i underrätten (1964) blivit frikänd.
    Hovrätten hade (1964) fällt honom och dömt till straffarbete. I hovrättens dom förklarades, att villkorlig dom av hänsyn till den allmänna laglydnaden ej borde förekomma.

 

B 30 Internering. (Tidigare ådömd förvaring förklarad avse nytt brott. Ej föreskrift om återintagning)
En för grov stöld tilltalad man S., född 1933, som 1960 efter ett antal tidigare lagföringar dömts till förvaring, sedermera utskrivits på prov 1962 och därefter för mindre förseelser tre gånger dömts till böter och disciplinstraff, fälldes av HD, varvid förordnades att tidigare förvaring skulle avse även det nya brottet. Föreskrift om återintagning meddelades ej. HD motiverade domen i huvudsak så, att S. strävat efter återanpassning och haft viss framgång därmed, att hans utsikter att bli en laglydig medborgare skulle äventyras av återintagning i anstalt, att BrB:s bestämmelser om internering, vilka var tillämpliga, gav möjlighet till vård utom anstalt med övervakning ytterligare omkring två år och att den allmänna laglydnaden, med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden beträffande S., ej kunde anses hindra förordnande att förvaringen skulle avse även det nya brottet utan att föreskrift meddelades om återintagning. — Den tilltalade hade yrkat (villkorlig dom eller) skyddstillsyn.
    S. hade av underrätten (1964) dömts till straffarbete.
    Hovrätten hade (1964) fastställt denna påföljd.

 

B 33 Skyddstillsyn + böter. (Misshandel)
En för misshandel tilltalad man K., född 1914, dömdes av HD till skyddstillsyn jämte böter. HD fann, att K. borde erhålla fortsatt tillsyn av nykterhetsvårdande myndighet och att han borde stå under övervakning. K., som tidigare dömts till straff för bl. a. misshandelsbrott, hade sedan länge missbrukat alkohol och varit föremål för nykterhetsnämndens uppmärksamhet. Enligt utlåtande av psykiater var han vid de aktuella misshandelstillfällena påverkad av lätta paranoida föreställningar och nedsatt verklighetssinne. För K:s tillrättaförande och av hänsyn till den allmänna laglydnaden var det påkallat att skyddstillsynen kombinerades med böter.
    Ett JR var skiljaktig och dömde till fängelse.
    K. hade i underrätten (1964) dömts till fängelse.
    Hovrätten hade (1964) fastställt denna påföljd.

 

B 34 Frihetsstraff. (Grov stöld. Förstagångsbrott under särskilda, graverande omständigheter)
En för grov stöld tilltalad man A., född 1917, dömdes av HD på talan av RÅ till fängelse. Av domen framgår, att A från en god vän, som tidigare visat honom välvilja i ekonomiskt hänseende, tillgripit en tavla, målad av en världsberömd konstnär och värd ca 50 000 kr. Tavlan blev allvarligt skadad genom A:s behandling därav efter tillgreppet. HD fann med hänsyn till brottets svårhet villkorlig dom ej böra komma i fråga. Påföljden borde bestämmas till fängelse (på längre tid än i underrättens dom upptagits).
    Ett JR var skiljaktig så till vida, att han bestämde strafftiden kortare än majoriteten (= underrätten).
    A. hade av underrätten (1965) dömts till fängelse.

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 107    Hovrätten hade dömt till villkorlig dom. En ledamot var skiljaktig och fastställde underrättens påföljd.

 

B 35 Frihetsstraff. (Rattfylleri)
En för rattfylleri tilltalad man S., född 1941, dömdes av HD på talan av RÅ till fängelse.
    Tre JR var skiljaktiga, därav ett endast i fråga om motiveringen. De två övriga fastställde hovrättens dom, villkorlig dom jämte böter.
    S. hade av underrätten (1965) dömts till villkorlig dom jämte böter, varvid underrätten såsom motivering för sitt val av påföljden villkorlig dom åberopat S:s karaktär och personliga förhållanden i övrigt och för kombinationen med böter hänsynen till allmän laglydnad.
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd. Två ledamöter var skiljaktiga och dömde till fängelse.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

Såsom domstolarna funnit är S. förfallen till ansvar för rattfylleri.
    Omständigheter av den mildrande beskaffenhet, att gärningen förskyller enbart böter, kunna icke anses hava förelegat vid brottet.
    I fråga om rattfylleri av svårare art än som nyss sagts kräver hänsynen till allmän laglydnad att påföljd, som ej innebär frihetsberövande, tillämpas allenast om särskilda skäl tala därför. Sådana skäl äro ej för handen i förevarande mål.
    KM prövar förty lagligt på det sätt ändra hovrättens dom i ansvarsfrågan, att S. jämlikt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen dömes för rattfylleri till fängelse en månad.

 

Det i fråga om motiveringen skiljaktiga JR:s yttrande lyder:

 

Vid val av påföljd för brott av förevarande slag bör beaktas följande. Gärningen bör, med ledning av samtliga i målet upplysta omständigheter, bedömas främst med hänsyn till dess farlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt. Finnes därvid skäl föreligga att anse omständigheterna mildrande, kan påföljd i form av böter ifrågakomma. Vad gäller gärning, för vilken mera ingripande påföljd än böter är påkallad, får, då fråga är om tilltalad, som fyllt 18 år, intresset av att upprätthålla allmän laglydnad anses kräva, att påföljd, som ej medför frihetsberövande, väljes allenast om särskilda skäl tala därför. I nu förevarande mål kunna omständigheter av den mildrande beskaffenhet, att den av den tilltalade begångna gärningen förskyller enbart böter, icke anses föreligga. Ej heller äro sådana särskilda skäl för handen som föranleda att påföljd, som icke medför frihetsberövande, bör väljas. Det kan icke antagas att för den tilltalades tillrättaförande är erforderligt att han ställes under övervakning. Skyddstillsyn kan således icke ifrågakomma. Den tilltalade bör därför dömas till fängelse.

 

B 36 Ungdom. Frihetsstraff. (Rattfylleri)
En för rattfylleri tilltalad 20-årig yngling L. dömdes av HD (i samma sammansättning som i målet B 35) på talan av RÅ till fängelse. HD:s motivering var densamma som i målet B 35 med tillägg att L:s ålder icke utgjorde hinder mot att fängelsestraff ådömdes, då ett frihetsberövande var påkallat av hänsynen till allmän laglydnad.
    Tre JR var skiljaktiga, därav ett endast i fråga om motiveringen. Han anförde samma motivering för sitt ställningstagande som i målet B 35 med ett tillägg, motsvarande majoritetens, beträffande L:s ålder. — De två övriga skiljaktiga JR fastställde hovrättens dom, villkorlig dom jämte böter.
    L. hade i underrätten (1965) dömts till fängelse.

 

108 Per-Erik Furst    Hovrätten hade dömt till villkorlig dom jämte böter, varvid hovrätten såsom motivering för sitt val av påföljden villkorlig dom åberopat L:s ungdom och vad som upplysts om hans karaktär och personliga förhållanden i övrigt och för kombinationen med böter hänsynen till allmän laglydnad.

 

B 38 Frihetsstraff. (Vållande till annans död genom vårdslös bilkörning och rattonykterhet)
En för vållande till annans död genom vårdslös bilkörning och rattonykterhet tilltalad man E., född 1933, dömdes av HD till fängelse.
    Ett JR var skiljaktig. Han ville fria från ansvar för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Överröstad därutinnan dömde han för hela brottsligheten till dagsböter.
    E. hade i underrätten (1965) dömts till fängelse.
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd.

 

B 42 Skyddstillsyn. (Militärt brott)
En för rymning tilltalad underofficer J., född 1928, dömdes av HD till skyddstillsyn med föreskrifter. I motiveringen till domen anfördes bl. a., att J. var dipsoman (alkoholsjuk) och vid ett flertal tillfällen under senare år måst vårdas på sjukhus, att han stod i kontakt med läkare och undergick antabusbehandling, att skyddstillsyn var bäst ägnad att förebygga fortsatt brottslighet och lämpligare för J:s tillrättaförande än annan påföljd samt att dom å skyddstillsyn ej skulle medföra fara för den allmänna krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
    Tre JR var skiljaktiga, därav ett i fråga om motiveringen (brottsrubriceringen). Ett dömde till fängelse, ett till disciplinstraff (för tjänstefel).
    J. hade av underrätten (1965) frikänts.
    Hovrätten hade dömt till fängelse.

 

B 43 Ungdom. Ungdomsfängelse. (Rån)
En för rån tilltalad ej fullt 19-årig yngling O. dömdes av HD på talan av RÅ till ungdomsfängelse. — RÅ hade yrkat fängelse.
    Två JR var skiljaktiga. Ett JR ville fastställa den av hovrätten valda påföljden, skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Ett JR ville döma till skyddstillsyn utan anstaltsbehandling. Detta JR ansåg sammanfattningsvis bl. a. att det rån som begåtts relativt sett var så lindrigt att såväl ett års fängelse som ungdomsfängelse i betraktande av O:s goda personliga förutsättningar framstod som orimligt hårda påföljder.
    O. hade i underrätten (1965) dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga och dömde till fängelse.
    Hovrätten hade fastställt underrättens påföljd. En ledamot var skiljaktig och dömde till fängelse.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

Såsom domstolarna funnit har O. gjort sig skyldig till rån.
    Enär det lindrigaste straff som är stadgat för brottet är fängelse i ett år, må enligt 28 kap. 1 § tredje stycket BrB dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill. Även om skyddstillsyn må anses bäst ägnad att främja O:s anpassning i samhället, föreligga icke synnerliga skäl att döma till sådan påföljd, vare sig med eller utan behandling i anstalt; vid brott av ifrå-

 

Högsta domstolens val av brottspåföljder 109gavarande slag kräver hänsynen till den allmänna laglydnaden, att gärningsmannen under längre tid berövas friheten.
    O:s ålder — han har ännu ej fyllt nitton år — och hans personliga utveckling och levnadsomständigheter giva anledning antaga att han alltjämt är i behov av särskild uppfostrande behandling. O. bör därför ådömas ungdomsfängelse.
    På grund av det anförda prövar KM lagligt på det sätt ändra hovrättens dom, att O. jämlikt 8 kap. 5 § BrB dömes för rån till ungdomsfängelse.

 

B 45 Frihetsstraff. (Rattfylleri, olovlig körning i tillgripen bil)
En för rattfylleri, grovt egenmäktigt förfarande och olovlig körning tilltalad man A., född 1938, dömdes av HD till fängelse. I domen anfördes bl. a. att det icke förelåg sådana mildrande omständigheter, att rattfylleriet förskyllde enbart böter. I fråga om rattfylleri av svårare art än den angivna krävde hänsynen till allmän laglydnad att påföljd, som ej innebar frihetsberövande, tillämpades allenast om särskilda skäl talade därför. Sådana skäl var ej för handen i förevarande fall. Skyddstillsyn förbunden med anstaltsbehandling borde med hänsyn till omständigheterna icke komma i fråga framför fängelse.
    Ett JR var skiljaktig i fråga om motiveringen. Han anförde bl. a. att A. underkastade sig behandling mot alkoholmissbruk. Det kunde därför övervägas om icke skyddstillsyn med föreskrifter om nykterhetsvårdande behandling borde ifrågakomma som påföljd. Hänsyn till allmän laglydnad fick emellertid anses kräva mera ingripande påföljd. Sådana hänsyn kunde tillgodoses genom tillämpning av 28 kap. 2 och 3 §§ BrB. Vid övervägande av omständigheterna fann emellertid det skiljaktiga JR att i förevarande fall fängelse borde väljas framför skyddstillsyn.
    A. hade i underrätten (1964) dömts till fängelse.
    Hovrätten fastställde (1965) underrättens påföljd.

 

B 46 Villkorlig dom + böter. (Misshandel)
En för misshandel tilltalad man J., född 1940, dömdes av HD till villkorlig dom (med föreskrift om skadeståndsbetalning) jämte böter. Av HD:s dom framgår att J. kommit i slagsmål på en dansbana och tillfogat sin motståndare en underkäksfraktur. Motståndaren tilldömdes skadestånd med ca 2 400 kr., varav J. vid tiden för förhandlingen i HD betalat 1 500 kr. — Ifråga om J:s person var eljest intet ofördelaktigt känt. HD fann därför att frihetsstraff eller övervakning icke erfordrades. Såsom påföljd valdes då villkorlig dom (med föreskrift om skadeståndsbetalning), av hänsyn till allmän laglydnad i kombination med böter.
    J. hade i underrätten (1965) dömts till fängelse (enligt 14: 12 och 13 SL).
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd.

 

B 47 Skyddstillsyn + böter. (Återfall i grov olovlig körning m. m. Särskilda omständigheter)
En för grov olovlig körning samt brukande av falsk urkund tilltalad man V., född 1939, dömdes av HD på talan av RÅ till skyddstillsyn med föreskrifter jämte böter, varvid HD tillika undanröjde dom 6/10 64 å fängelse för grov olovlig körning. — RÅ hade yrkat skyddstillsyn för brukandet av falsk urkund och fängelse för trafikbrottet.
    Två JR var skiljaktiga. De ansåg att frihetsstraff erfordrades för den ak-

 

110 Per-Erik Fürsttuella brottsligheten och dömde till fängelse. De undanröjde icke domen 6/10 1964.
    V. hade i underrätten (1965) dömts till skyddstillsyn jämte böter varjämte domen 6/10 1964 undanröjts.
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd. — Två ledamöter var skiljaktiga och dömde, utan undanröjande av domen 1964, V. till skyddstillsyn för förfalskningen och till fängelse för trafikbrottet.
    HD:s dom lyder i hithörande delar:

 

Såsom hovrätten funnit är V. i detta mål förvunnen till ansvar för brukande av falsk urkund och grov olovlig körning.
    Genom lagakraftvunnen men ännu ej verkställd dom av — — — d. 6 okt. 1964 har V. för grov olovlig körning dömts till fängelse två månader.
    Det är upplyst att V., som är född och uppvuxen i Jugoslavien, har bott i Sverige sedan år 1961. Han lever i ordnade förhållanden och är socialt välanpassad, frånsett upprepad brottslighet sammanhängande med hans avsaknad av körkort. I inhämtat läkarutlåtande har uttalats, att V. trots orolig uppväxt i Jugoslavien ej blivit psykiskt skadad, att han är intellektuellt välutrustad ehuru något psykoinfantil, att något verkligt behov av psykiatrisk vård eller tillsyn ej finnes men att han troligen skulle hava nytta av att då och då få tala med psykiater.
    V:s brottslighet synes med hänsyn till det anförda i huvudsak vara att tillskriva oförstånd och omogenhet. Till förebyggande av ytterligare återfall bör han ställas under övervakning förenad med viss psykiatrisk tillsyn. Mera ingripande påföljd än skyddstillsyn kan ej anses påkallad i annan mån än att jämväl bötesstraff bör ådömas.
    KM prövar förty lagligt fastställa hovrättens domslut i ansvarsfrågan beträffande V. med tillägg, att V. skall vara skyldig att under prövotiden underkasta sig tillsyn av hjälpverksamhetsläkare.

 

B 48 Ungdom. Skyddstillsyn + böter. (Våld mot tjänsteman)
En för våld mot tjänsteman m. m. tilltalad 19-årig yngling H. dömdes av HD till skyddstillsyn jämte böter. I motiveringen till domen anförde HD bl. a. Hänsynen till allmän laglydnad gjorde sig särskilt starkt gällande vid brott av detta slag. I regel fordrades ett kännbart ingripande, innefattande frihetsberövande. Endast i undantagsfall kunde annan påföljd komma ifråga. Vad H. beträffade var han 18 år, då gärningen begicks. Han var vid tillfället onykter och hade även tidigare missbrukat sprit. Eljest hade han emellertid enbart goda vitsord. Han syntes ha tagit varning av det inträffade. Han hade betalat ålagt skadestånd till den misshandlade polismannen. Från behandlingssynpunkt var det angeläget att han icke omhändertogs för anstaltsvård. Däremot erfordrades övervakning. Vid dessa förhållanden var skyddstillsyn den lämpligaste påföljden. Med hänsyn till den allmänna laglydnaden borde skyddstillsynen kombineras med böter.
    H. hade i underrätten (1965) dömts till fängelse.
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd. — En ledamot var skiljaktig och dömde till skyddstillsyn jämte böter.